adrenalin

Stora killen lärde sig cykla utan stödhjul, lilla fick en trehjuling. Vi har plockat blåbär och hallon och kokat sylt och gjort pajer. Vi har badat ett par gånger. Vi har klättrat i berg. Vi har besökt massor av loppisar och dessuom kolmården. Vi har fikat, lekt runt huset, tjafsat och haft sovmorgnar varannan morgon. Vi har ätit frukostar med nybakt bröd så gott som varje morgon. Vi har haft fint besök av släktingar och vänner och ätit massor av god mat. Vi har smort xylocain på myggbett och plåstrat om otaliga skrubbsår. Det har varit en fantastisk sommar och imorgon åker vi hem till stan, riktigt nöjda.

Försöker fånga sommaren på burk. I form av hallonsylt. Hallonsylten används med fördel på familjens ena favoritkaka, hallongrotta. Den andra favoritkakan är chokladsnitt med pärlsocker på.

Det verkar ha blivit något av våran grej som familj. Vi klättrar upp på alla små och stora berg vi springer på. Tre stycken denna semester. På toppen av detta fanns ett tjusigt utsiktstorn sen hade vi vidunderlig utsikt över hela trakten. Kände oss lite som Ida i flaggstången helt enkelt, fast vi var jäkligt mycket högre, men sörmland är väl inte lika platt som småland antar jag?

Brödfat är bulle, kaka och en rejäl bit saftig sockerkaka. Nybryggt kaffe för en tia, man får en hel kanna. Barnen får påfyllning i de enorma saftglasen. Tanterna är bedårande och det blåser alltid på uteserveringen. Gulligast är att de var tvugna att skriva en ny lapp med större bokstäver så att pensionisterna ser också.

Världens förmodligen mest charmiga café ligger inhyst i denna byggnad och drivs av några bastanta tanter från orten som gör allt själva. Kaffe på kanna. Saft i stora glas. Nybakta kakor och pajer som smakar gudomligt.

Varför klättra upp för kanan på ett normalt sätt när man kan ta den svåra vägen?

Jag längtar hem till stan. Och inte. En del av mig vill bara vara här i det blåa huset och slappa. Men det är väl lite där skon klämmer, att det inte blir så mycket slappa helt enkelt. Om ett par år kan vi nog ligga i hängmattorna och läsa men i år liksom förra året kräver barnen så mycket stimulans. Det är bara att gilla läget och hemma blir frustrationerna på sätt och vis större men där finns det åtminstone andra barn att leka med. Det gör det inte här. De kanske finns men vi ser dem inte. Närmsta grannarna har inga barn eller barnbarn i lämplig ålder och våra kids behöver verkligen andra barn för att inte gnälla sönder oss. Det blev så tydligt när storkillens kompis var här, harmonin sänkte sig omedelbart över huset och alla utflykter blev ett äventyr i ett litet kick. Idag har de åkt och plötslogt är en promenad till hallonsnåret en orsak till bråk och det slåss bits rivs och tjafsas sinsemellan. Så jag längtar hem till stan men jag vill ha mer semester. Jag vet inte vad jag vill ha. Lite mer tid med min man. Ligga i ett bad och raka benen. Sol. Bad. En snygg bikini som inte kostar en tia, kommer från Gina Tricot och avslöjar mer än jag har lust. Solbrända ben. Glada barn. Hemmagjord glass. Sitta på en balkong/altan med maken i solnedgången och prata medan barnen faktiskt sover. Hångel. Snyggt hår. Fred på jorden. Gå på ett möte. Choklad.

Igår hade vi en sån där jävla katastrofdag när inget funkade och barnen drev oss (mig) till vansinne med sitt ständiga gnällande och bråkande och illavarandragörande. Och idag har det bara varit en sån fantastisk dag när allt flutit, inte ett hårt ord yttrats och lillkillens gnäll hanterats med överseende och tålamod. Skillnaden? Tre vuxna och tre barn. Stora killens bästis kom på besök med sin pappa. Alla är glada. T o m lillkillen får vara med på ett hörn utan att bli bortknuffad. Skönt. Vi får en dag till imogon och förutsättningarna är de bästa, hurra! Dessutom har jag sovmorgon, yes!

När jag var tjugo drog min kompis kusin (tre år äldre och världsvan) en rövarhistoria om någons lillasyster som plockat upp ett blåbär från golvet, bitit hål på det och fått munnen full med blod eftersom det var en fästing som trillat bort från hunden efter utfört uppdrag. När vi plockar proppfulla fästingar på ena katten (rys rys) så inser jag att det hela var löööögn eftersom kattens fulla fästingar är vita, inte liknar ett blåbär någonstans och måste te sig väldigt oaptitliga t o m för ett barn.

Vi var på väg hit, en 26 meter lång spricka i ett berg. Det ser inte mycket ut för värdlen men när man kommer ner är den ungefär 10 meter djup och en meter bred, mossbelupna väggar, droppande kondens och skumma insekter jag aldrig sett förr...

Maken och yngste sonen tar sig framåt, det blev en hel del klättrande för hela familjen.

Vi har orkidéer i skogen här intill, kan de heta Jungfru Maria nycklar?

Vi gav oss av på en skogsutflykt, barnen först! Mamma och pappa efter...

Sonens nya skor!

Stort uppslitande bråk igår + megastor redigering av artikel +skällande på barn + ytterligare en dag i frånvaro av en välbehövlig dusch. Idag: åkt till Nyköping, ätit lunch på stan samt inhandlat goda ostar och fina skor till ett av barnen. Duschat, ja! och dessutom fått dricka riktigt gott kaffe. Avstått från jobb.

Det blir ingen riktig semester om man hela tiden springer till datorn och skriver på sin avhandling, rättar artiklar, mailar med sin chef. Men det visste jag redan innan. Hoppas kunna släppa ett gäng saker ifrån mig och pausa ordentligt ett par dagar sedan. Maken har varit och klättrat i tre timmar, han behövde också en paus.

..sa lilla killen, det här var något annat än plastkrafset de vanligtvis trugar på mig!

Blir fascinerad över alla snyfthistorier som valsar runt i kvällspressen men även dagspressen i samband med svininfluensan. Det gnälls enormt över att vårdpersonalen i olika fall inte fattat att det rört sig om svininfluensan. Att i övrigt friska människor inte fått Tamiflu, över att folk fått sitta på akuten och kunnat smitta andra. Fast jag tycker det framstår som ganska korkat att åka till akuten om man tror att man har något väldigt smittsamt. Det är deprimerande när folk lägger över ansvaret för sitt betteende på någon annan, i det här fallet sjukvården. Tilltron till vården är enorm. Vi lägger glatt över våra liv i vårdens händer och blir oerhört besvikna när vården inte kan uppfylla alla våra krav, ibland helt orimliga. Många människor känner sig illa behandlade av vården, ser inget samband med att det kan ha att göra med deras orimliga krav. T ex: alla människor klaffar inte jämt hela tiden. Visst, folk inom vården bör vara människo-människor, men kommunikation människor emellan är en konst som sällan funkar felfritt. Herregud om du missuppfattar vad din man eller dina barn säger och vice versa, hur tror du att det ska flyta felfritt vid kontakten med okända, ofta stressade människor? Vårdgivare är just människor, människor är inte perfekta ändå kräver vi att folk som jobbar inom vården ska vara perfekta, helst tankeläsare. Tilltron till mediciner är också fascinerande, jag har bekanta som är upprörda över bieffekterna av sina mediciner. Mediciner ska också vara perfekta, trots att den mänskliga kroppen är så oerhört komplicerad och den moderna medicinen är relativt ung. Jag tycker att det är fascinerande att vi kan bota så många sjukdomar och mildra symptomen hos så många andra trots att själva kroppen fortfarande är ett så outforskat område. Jag ser verkligen fram emot att få följa forskningen de närmska trettio åren och få se om man kommer kunna bota Alzheimers, HIV, malaria och cancer.

Många tycker nog att vi är bortskämda, vi som levde livet och skaffade barn först efter trettio. Själv vet jag inte om det har så mycket med bortskämdhet att göra. En gnagade oro, kommer-jag-verkligen-klara-av-att-ta-hand-om-ett-barn ligger nog ofta i botten. Så var det för mig. Dåliga relationer i familjen, mina egna föräldrar var inte riktigt vuxna i sitt föräldraskap, inte konstigt om jag tvekade. Och det är en chock att få barn. De är små krävande varelser som kommer testa dig till ditt yttersta. Oavsett allt det positiva. Alla har kanske inte världens bästa förtsättningar att klara det. Jag tvekade länge inför barn nummer  två, och det har varit tufft trots att vi var bra förberedda och redan hade gjort det där en gång. Men två barn är inte varandra lika och föräldrars mentala tillstånd är inte heller något statiskt. Jag tror många i min generation som av grumliga skäl valt att vänta länge och sedan tycker det är en jäkla pärs ses som gnällspikar (säkert jag själv med). Det är så jävla tabu att vilja ha egentid att vilja vara något annat än bara mamma, att tycka att det är tufft. Det är tufft. Det går inte att hoppa av. Man kan inte bara dra som man kan med ett jobb som är väldigt krävande. Och då är det kanske lättare och skönare att få gnälla. Tro mig, vi är tacksamma, vi älskar våra barn och vi är bra mammor ändå.

Söderort, juli, varmt ute, varmt på bussen. Tant 70+ i tjusig svalkande spetströja, skyddar sitt anlete mot solen med keps. Texten lyder: Authentic Spice Girls Merchandise. Me like!

Sånt här går en keminörd igång på!
Visst är det tjusigt!

Larry Flynt slogs för yttrandefriheten i en film ni kanske minns. Alla var ganska snygga i filmen t o m mr Flynt som i verkligheten var en liten skallig gubbe. Kanske inte så förvånande att hans klubb ser så här oglammig och sleazy ut på riktigt.

Gör du det? Skickar felrapport när den där rutan poppar upp efter att word eller något annat program hängt sig?

Saknar två saker när vi är i huset på landet. Min blå espressomaskin och min degblandare från 70-talet. Jag har verkligen vant mig vid att dricka en god morgonlatte. Det blir inte lika gott i mockabryggaren, inte i närheten. Bröd går att göra hyggligt med händerna, men när jag kom hem igår hittade jag en klick deg på vildjäst i kylen och då mös jag. Den mådde alldeles utmärkt. Jag väckte den till liv i natt med vatten och mjöl och nu på morgonen har jag haft i mer vatten och mjöl och knådat den i degblandaren efter konstens alla regler. Imorgon kommer jag kunna ha med mig ett bröd som heter duga till la famiglia i skogen. Och själv får jag smaka redan ikväll.

Hemma en sväng och samlar upp material. Det är då själva fan att det ska vara så svårt att sova själv. Jag är ju en vuxen kvinna med barn för bövelen. Förresten gick jag ett steg in under krypgrunden igår och tände lampan så att sonen som är lika rädd för spindlar kunde kuta in och hämta sin cykel. För vi har spindlar i mängder i kypgrunden. Ett helt steg! Och min duktige son som gick tio steg! Vilka hjältar! Häpp, så nu utmanar jag ödet och sover ensam. Allt för arbetets skull. Fan vad jag skulle vilja vara mer modig. Får väl hoppas att det jag brister i mod har jag i andra egenskaper. Goda då, helst.

Interör från hissen på lopphotellet i San Francisco. Snorbilligt hotell, med bedbugs i sängarna och haschdoft i korridorerna. Nåja, man kan inte begära så mycket för 13 dollar natten per skalle inklusive frulle. Pimpsen höll sig borta i alla fall.

Jag kan inte tänka mig ett enda tillfälle när det faktiskt skulle vara lättare att öppna en tetra med omelettsmet än att vispa ihop ett par ägg, lite vatten, salt och peppar och slänga istekpannan. Innehåller ägg, vatten, kryddor men dessutom massa skit som emulgeringsmedel och konsistensgivare. Man får inte vara så lam att man köper den här produkten.

Längtar innerligt efter sol och bad. Barnen vill inte ens vara ute på tomten och leka när det är trökväder. Vi vuxna turas i alla fall om att ta sovmorgon och det är välbehövligt. På måndag måste jag hem till stan igen och jobba lite. Avhandlingen har varit på språkgranskning (sex kapitel av sju) och jag kan inte skriva klart den återstående artikeln och det sjätte kapitlet utan mitt referensmaterial. Därmed stjäl jag en sovmorgon av lilla maken och ger mig själv två nätter av usel sömn i hemmets trygga vrå där jag sover illa utan sällskap. Onsdag åker jag tillbaks till spenaten igen. Kanske i bil med svärisarna som efter fyra år äntligen ska komma och beskåda det illblå sommarhuset. Och våra 2000 kvadratmeter skog.

Vi överlevde även denna mardrömspackning och tog oss ner till huset utan att ha ihjäl varann. Trådlöst bredband har inhandlats under täckmanteln att jag ska jobba och nu surfas det friskt. Vi har hunnit ha en spyfest från tvååringen som var mystiskt sjuk igår och en riktig (efterlängtad) sommardag idag med frukost i det gröna och salta bad i bråviken. Lillskiten gallskriker varje gång en mygga sätter sig på honom. Undrar vad an säger om vi åker och kollar in lite kor?

...i ett aningens lugnare tempo sedan den yngste terroristen gick till sängs. Då kokade jag och stora hallonmarmelad (syltsocker + frysta hallon från euroshopper - smakar tusen miljoner gånger bättre än den gamle fabrik), mölade ihop pajdeg till tisdagens födelsedagspaj, skrev lite inköpslista och diskade. I lugn och ro. Jag älskar den ungen. Och jag hatar alla hysteriska kaosartade situationer som uppstår så fort vi fyra ska längre bort än till Årsta torg. Säg söder och det blir drama big tajm. Vad är det med oss? Är det jag? Är det maken? Eller är det kombinationen? Vi funkar inte packningsmässigt. Har aldrig gjort. Skriker, gråter, bråkar. Finns någon supernanny som kan komma och hjälpa oss? Jag har ågren inför sommarflytten i flera veckor innan det är ett faktum. Pack och resedagen är ett helvete. Sen så fort vi är framme är allt bra igen. Imöra drar vi söderut. Bärbara får följa med. Avhandlignen är liksom inte klar. Det skulle den varit i fredags. Häpp. Ett kapitel kvar och en artikel kvar att skriva. Det blir visst ingen riktig semester förrän det är avklarat. Ska bara skaffa modem först. Ja, så vi lär väl höras av menar jag.

Två trotsiga barn och två stressade föräldrar. Två katter och ett hushåll som ska packas in i en volvo. Grattis till en lyckad kombo!

Jag kommer bli en sån där som skickar in saker till namn och nytt ha ha, det här hittade jag i dagens DN: "En måndagsförmiddag när kastanjefrön singlar ner som snö [i parken] är alla stolarna upptagna". Kastanjefrön är väl kastanjer och den dan de singlar som snö vill inte jag sitta i en park och vänta på att få ett sånt i huvudet...

Gick i min egen värld och lyckades sparka in foten i ett hårt föremål. Lilltån fick sig en spricka tror jag. Det gör ont. Som fan. Har brutit tår förut men det gör inte mindre ont för det. Svullet.

Det är svårt att sova. Saknaden efter mannen och värmen (sa jag värmen? jag menar den tropiska hettan!) Med fjärde natten av dålig sömn resulterar i trötta barn och trött mamma. Supertrött. Inatt måste jag sova. För det är inte kul att var ensamstående med trotsiga trötta barn. Inte kul alls, hur mycket man än mutar med glass och pizza och sköna bad med nyinköpt hallonskumbad. Det funkar ändå inte och till slut är alla tre gråtfärdiga.

Min egen hårfärgningssnubbe kom över med dyr frisörfärg och färgade hår, fransar och bryn. Choklad, svart och naturbrun. Vilken älskling! Nu ser jag ut som folk igen!

Min mormor dog flera år innan jag föddes. På ett sätt känns det som att den biten blir helad av att min mamma är närvarande och kärleksfull gentemot mina barn. Hon är så snäll min lilla mamma, jag blir galen på henne ibland men hon har ett så gott hjärta så att det finns inte. Alla älskar min mamma så har det alltid varit ända sen jag var liten. Jag skämdes järnet för att hon hängde med fel människor, mina polare tyckte hon var världens finaste och bästa. De hade rätt förstås.Nu är hon en mormor som öser kärlek över två snoriga ungar trots att hon mår skit av cellgifter och elände. Lyllo mina barn.