En gnällmammas försvarstal

Många tycker nog att vi är bortskämda, vi som levde livet och skaffade barn först efter trettio. Själv vet jag inte om det har så mycket med bortskämdhet att göra. En gnagade oro, kommer-jag-verkligen-klara-av-att-ta-hand-om-ett-barn ligger nog ofta i botten. Så var det för mig. Dåliga relationer i familjen, mina egna föräldrar var inte riktigt vuxna i sitt föräldraskap, inte konstigt om jag tvekade. Och det är en chock att få barn. De är små krävande varelser som kommer testa dig till ditt yttersta. Oavsett allt det positiva. Alla har kanske inte världens bästa förtsättningar att klara det. Jag tvekade länge inför barn nummer  två, och det har varit tufft trots att vi var bra förberedda och redan hade gjort det där en gång. Men två barn är inte varandra lika och föräldrars mentala tillstånd är inte heller något statiskt. Jag tror många i min generation som av grumliga skäl valt att vänta länge och sedan tycker det är en jäkla pärs ses som gnällspikar (säkert jag själv med). Det är så jävla tabu att vilja ha egentid att vilja vara något annat än bara mamma, att tycka att det är tufft. Det är tufft. Det går inte att hoppa av. Man kan inte bara dra som man kan med ett jobb som är väldigt krävande. Och då är det kanske lättare och skönare att få gnälla. Tro mig, vi är tacksamma, vi älskar våra barn och vi är bra mammor ändå.

Kommentarer
Postat av: Amanda

Bra.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback