adrenalin

Äntligen lyckades jag natta! Och imorse fick jag gå upp med honom. Efter att han druckit välling liggandes på pappas arm, men ändå. Visst är det skönt med sovmorgon, men ett gott samvete är som bekant bästa huvudkudden, och jag får dåligt samvete när min man måste gå upp varje morgon. Är det kvinnorollen som är så djupt inbankad i mig? En mamma kan inte ligga och lata sig? En mamma kan inte låta pappan ta alla nattningar? Jag vet killar som utan problem låter mamman ta alla nattningar. Men jag vet ingen tjej som gör tvärtom. Skit samma, vårt mål är att vi tar hand om barnen tillsammans, alla andra får göra som de vill.

Min morbror är gift med min moster och alltså ingen riktig mor-bror. En del kallar inte sina mostrars män för morbror, möjligen sin ingifta morbror, men i min familj säger vi morbror, varför vet jag inte. Min morbror är 75 år och har nästan allt hår kvar, det är kritvitt och han fönar det varje morgon. När vi kommer släcker han sista ciggen och slinker iväg. Kvar står tv-n på hög volym, han tittar på Eurosport. Han tittar alltid på sport. Trav, skidor, fotboll, det kvittar vad det är, bara det är sport. Min morbror huserar i vardagsrummet, min moster har en egen tv i sitt arbetsrum, om hon nu vill kolla på något annat än sport. Han är folkpartist tror jag, eller möjligen moderat, vi pratar aldrig om politik. Men skatter pratar han gärna om. Det grämer honom än idag att de aldrig flyttade till Stockholms kommun där skatten är lägre, tänk vad mycket pengar de kunnat tjäna på det!  Vi blir bjudna på god mat, och ingen hör att jag vill ha öl istället för vin, istället får jag ett glas surt vin, jag trycker i mig det och tänker att nästa gång ska jag fylla på med julmust, men innan jag hinner har morbror fyllt på med mer surt vin och jag får dricka must ur min mans glas istället. Min morbror ondgör sig över att de ska behöva börja betala för varmvattnet, tänk vad dyrt det blir att värma upp vattnet i diskmaskinen till 60 grader istället för att koppla in den direkt till varmvattnet. Min ex-styvfar kontrar med att det är bättre att var och en betalar för det de förbrukar. Hmpf säger morbror och avlägsnar sig.  Trots att de inte röker inne när vi kommer stinker det rök om oss när vi går därifrån. Min man vet varför, min morbror gick aldrig ut på balkongen och rökte, han smet in på toaletten.

Våra planer på en hotellnatt grusades av att lilla killen blivit så omöjlig att natta. Det tar över en timma och förutom skrikandet så springer han ut ur sovrummet hela tiden och min sjuka mamma klarar inte av en så pers själv. Jag lirkade lite med henne, men hon fick panik bara vid tanken. Lite deppigt var det, vårt förhållande har varit i skriande behov av egentid. Men det är bara att vänta ett tag, det blir ju bättre, förmodligen kommer nattningarna på köl igen snarare än vi tror. Och så kom vi på den brilljanta idén att ta ledigt mitt i veckan. Åtta timmar tillsammans är inte fy skam! Det gjorde vi i våras och det var oerhört lyckat, så vi kör en repris idag. Nu väntar frukost på stan och ett museibesök.

Lilla killen vill inte veta av mig, om jag försöker lägga honom vrålar han. Om jag ger honom välling blir han så arg att han måste skjuta soffbordet i väggen så det blir djupa jack. Om jag går upp med honom skriker han. Men mitt i natten kommer en liten kille rullande i sängen. Han klämmer sig ner mellan mig och storkillen och trycker näsan mot min hals. I några timmar ligger han och sover på min arm, innan han kommer på att pappa är bäst igen och skrikande tar sig bort till pappas del av sängen igen.

Varför blir det alltid på samma sätt? Två glada pigga fräscha människor på ens jobb blir plötsligt intresserade av varann. Kul. Sen blir de ihop, ooh så roligt alla gläds åt de unga tu. Men sen händer något. De två glada trevliga typerna slutar gradvis vara glada och trevliga. Mer och mer sammanbitna vankar de i korridorerna. Bittra? Lurade? Olyckliga? Ingen vet, men jag har sett det hända ett tjugotal gånger på diverse arbetsplatser. De fortsätter alltid att vara ihop, men man undrar. Känner de sig lurade på något sätt? Att den där glada typen de blev kära i inte var så glad som det verkade. För allvarligt. Ska man inte vara glad och lycklig när man äntligen träffat någon att älska? Eller vågar de äntligen vara sig själva och är nöjda med det? Eller ska man helt enkelt inte jobba ihop med sin respektive? Det blir kanske för mycket av det goda?

Lillkillen fick ett bryt när han insåg att det var jag som skulle natta. Efter att han vrålat som en besatt i 25 min gav jag upp, lät den hulda fadern ta över och nattade istället en kille som blev glad av att se mig.

Det är inte lätt att vara två år, vakna på morgonen (6:30, halleluja) och upptäcka att fel mamma ska gå upp med dig. Fel mamma är den mamman som inte är pappa. Då gråter och skriker lillkillen i en kvart och väcker alla i familjen, både människor och katter. Sen kommer pappa upp och räddar morgonen. Liten kille blir lugn, går med på tt dricka välling och sitta i soffan med mig och pappa kan få gå och lägga sig igen. Resten av morgonen går riktigt bra men jag kan ju säga att jag inte står högt i kurs just nu. Lillfis är en pappagris och vill inte ens att jag tar på honom emellanåt. Det gör ont i hjärtat även om jag vet att det vänder förr eller senare.

Har varit hos samarbetspartnern och kört avancerad maskin, har presenterat för jobbet på engelska (inte ett jävla dugg nervös), har kickat igång nästa projekt med ett brak. Andas ut och axlarna åker äntligen ner. Så. Nu får jag käka julbord med gott samvete. Ber en stilla bön om sömn i natt. Ska gå upp tidigt, tidigt och barnen har en tendens att vakna en gång i timmen på nätterna. Jag springer som ett skållat troll och stoppar i nappar, hämtar ipren och vallar storkillar till toan, hej och hå.

Åhhh vad det är segt att läsa avhandling åhå åhå. Tur i oturen att jag får göra en dagsresa över halva Östersjön för besväret. Med lyx-frulle, shopping av tax-free mascara och julbord. Åhå åhå.

Presentation för institutionen på onsdag. Orkar inte råplugga in materialet. Dessutom är det på engelska. Huga. Normalt hade jag skrivit ett manus men nu orkar jag inte. Det får bli som det blir. Torsdag, provdisputation för en gruppmedlem = jag måste läsa hela avhandlingen. Urtråkigt. Fast vore det inte för att vi är tvugna att delta i gruppmedlemmars genrep skulle jag inte läsa en enda avhandling om det inte relaterade direkt till min egen forskning. Så det är bra. Och presentera eget material är också bra, om än tråkigt. Lite jobbigt är det dock, när man har barn kan man inte läsa avhandlingar och göra power point presentationer på helgerna. På helgerna är jag inte doktorand. Då är jag mest mamma.

Har köpt en undertröja i Merinoull (sån där som garanterat kommer från får som inte blivit karvade i rumpan). Det ska vara fina grejer att ha närmast kroppen (när jag springer). Absolut klifri hävdar tillverkaren. Kliar visst. Det gör inget, jag har inget problem med lite kli. Men att hävda att den skulle vara klifri är lögn.

Längtar efter god mat, mys och kärlek. Längtar efter att få sova.

Alltså, vi fick resten av bilderna idag. De är dåliga de med. Barnen har tomma blickar och ser bajsnödiga ut. Jag borde lägga upp dem, för det är riktig parodi. Lillkillen är på väg att ramla av stolen på en av bilderna. Det gör inget. Vi behåller gruppbilderna, för de är kul att ha kvar men skickar tillbaks resten. Vi tar egna. I flera år har vi själva tagit jättefina bilder på våra barn och skickat till släkten. Idag är det så lätt att fixa lite i photoshop och skicka dem till ett printcenter som tar en bråkdel av vad pandafoto tar. Dessutom känner vi oss mer nöjda. Min man resonrade till och med så, att det är först när vi får de kassa bilderna som vi kommer oss för och tar bättre själva. Men jag undrar fortfarande vad de sk fotograferna känner själva inför sitt jobb. De måste hata det. Det är den känslan man får när man ser bilderna.

Det är svårt att dosera plommon. Äter man för många får man rännskita.

Gjorde ett spirometritest igår. Utandningstest alltså. Mina lungor är som hos en 65-åring. Trots att jag springer tre gånger i veckan, är smal som en pinne och inte dragit ett bloss på över sex år. Där fick jag för att röka i så många år. Lungorna kan tydligen aldrig bli bättre än de är när man slutar. Tur som en tokig att de inte blir sämre av att man lägger av. Undra om jag kan cascha ut min pension nu? Den lär ju vara enorm efter att ha jobbat på skitjobb i tio år följt av tio års plugg. Nä jag får nog jobba tills lungorna är 90.

Det hara fotograferats på dagis. Då plockar de förstås in det sämsta skolfotföretaget ever. Pandafoto heter de. Och visst, idag kom syskonbilden. Med två killar varav den ena ser glad och den andra ser lobotomerad ut. Men det gör inget. Det vore väl för mycket begärt att fotografen skulle få två barn att flina samtidigt? Men det som fick mig irriterad är att mina ungar har matrester runt munnen och snor i näsan. Hur svårt kan det vara att torka ungarna ett varv med våttservett innan de pallas upp och avbildas? Dagis sa uttryckligen att de inte tänkte lyfta ett finger inför syskonfotograferingen. Hade jag velat ha matrestfria barn (bilden togs efter lunchen) så skulle jag vara tvungen att stå där med trasan själv. Det är inte realistiskt att ta ledigt från jobbet för att få en fin bild på sina barn. Eller kanske det är det? Ska man vara attackmorsa kanske man måste ta ledigt från jobbet och stå brevid fotografen tills bilden blir perfekt? Men fotografen fotografen är väl beroende av att producera en produkt som kunden vill betala för? Fotografen kan väl be personalen som vallat dit ungarna att torka av dem ifall de nu är så äckliga? Men Pandafoto har av erfarenhet bottenskrapet av fotografer så jag fattar inte varför jag blir upprörd.

Alltså jag är hur ointresserad av sport som helst, men jag har ett speciellt band till Kalmar och blev verkligt glad över SM-guldet. Det var välförtjänt.

Min man står för städningen här hemma brukar jag skryta. Sen är jag motsägelsefull och skäller lite på honom för att han är så manisk i sitt städande. Pedantisk liksom. Men idag, idag hade jag inte skällt en sekund. Fy fan vad grusigt och stökigt det var när jag kom upp. Så blir det när maken är borta flera dagar. Då är det ingen som plockar och dammsuger uppenbarligen. Kooom hem, allt är förlåtet. Nä, det var bara till att börja plocka. Sen fram med dammsugaren. När lilla sover middag ska jag skura köksgolvet och skrubba toaletten. Annars får jag hjälp. Och jag vill inte ha hjälp av min snart tvåårige som med snuskplask. Och sen när lägenheten äntligen är fin igen ska jag tejpa fast mina barn på varsin stol, de ska fanimej inte stöka ner den här nya fina ordningen. Nejdå jag skojade, det har de redan gjort. Men under röran är det rent åtminstone.

Min man är på konferens/seminarium. Han åker klockan 8:00 och kommer hem 21:30. Idag är det tack och lov tredje och sista dagen. Igår sa stora killen att han inte orkade med att vara med bara mig en dag till. Det är som bekant fars dag men uppvaktningen uteblev. Eller, han fick två böcker, men mysig brunch blev det ingen. Imorgon och tre dagar framåt är jag anmäld till en kongress. Den anordnas av Apotekarsociteten och det är egentligen bara onsdagens föreläsningar som är intressanta för mig. Jag tittade igenom programmet för morgondagen för att se om det inte fanns något att gå på i alla fall. 10:30 är det prisutdelning, "Bästa bipacksedel". Vilken thrill. Jag ryser.

Jag har svårt att komma i kontakt med mina känslor just nu. Det resulterar i en del ångest och en del onödig shopping. Hittade ett par brallor jag bara mååååste haaaaa. Köpte ett par begagnade på nätet. Och är inte helt nöjd. De var lite större än paret jag provade i affären (bara för att vara säker på storleken). Lite ljusare än på bilden. Lite mer nötta än vad säljaren uppgivit. Fortfarande helt OK dock. Inte för stora. Inte för ljusa. Inte för nötta. Men missnöjet sitter där som en kil. Det handlar om något annat. Jag vet. Men jag kommer inte dit förräns det är dags. Och tills dess mår jag sådär. Inte jättedåligt, men med en konstant krypande känsla. Oro. Rastlöshet.

Enligt ICA så brukar vi köpa:
Sugnappar (sant)
Mascarpone (eehh?)
Varmkorv (det har hänt men inte ofta)
Musslor i vatten från ICA (När då?)
Musslor i vatten från Limfjord (mystiken tätnar)
Kattsand (svar ja)
Lindt choklad (ja där med)
Pitabröd (ursökta men vilket inköp baseras detta på?, Ett random från i somras?)
Låglaktosmjölk (ja)
Sallad (neeej, jag hatar sallad)
För det första tycker jag inte om att ICA kartlägger mina inköp, för det andra så är allt utom mjölken, kattsanden och chokladen saker vi köper max tre gånger om året.
Så ICA, ska jag få rabatt på något så kan ni väl ge mig rabatt på blöjor? Eller ekomjölk? Eller Bregott? Tomatkross köper vi kopiösa mängder av, liksom bröd, buljong och marmelad. Så kom igen, ge mig riktig rabatt, på saker jag köper varenda vecka, inte bara då och då.

Ja och detta inlägg skickas självklart till ICA också, idag är jag rättshaverist.

En av mina jobbarkomisar ska värpa typ när som helst. Det är första gången och dag kläckte jag ur mig hur ont det gör att amma. Denna milda människa hade fått nog av alla realistiska beskrivningar av föräldraskapets våndor att hon sa ifrån. Det var bra men jag kände mig som ett pucko. Som tur var fick vi sällskap på tunnelbanan sen och jag fick chans att be om ursäkt. Jag kände att föräldraskapet bara var inlindat i en rosa bubbla och önskade att något talat med mig och depression, ensamhet, smärtsam amning och kaskadspyende ungar. Men jag hade inte behövt pådyvla denna erfarenhet på någon som inte bett om det. Hon i sin tur önskade att någon talade om att det är underbart att ha barn för just nu ser hon inte riktigt fram emot det. Men när man är kär brukar man inte berätta det om och om igen (om man inte är sjutton dvs). Ingen vill lyssna till slut (har ni hört en förälskad sjuttonåring? Kräkvarning). Och man känner sig som en lallande idiot. Men man är kär i sina barn. Inte bara när de är nyfödda utan hela tiden. Att ha barn är att få massor av krav ställda på sig och sina gränser konstant prövade och det man får igen är kärlek, kärlek, kärlek. Det är underbart. Och lite svårt att förklara. Det är tråkigt när kärleken döljs av ett berg med gnäll. Men den finns där och den är större än precis allt annat.

Vi ska till sci-fi-mässan. Lilla ska ha randig tröja och snickisar inte helt olikt Chucky i "Onda dockan". De har samma hårfärg nästan. Stora ska på eget initiativ vara utklädd till Han-Solo(f). Han har för övrigt på begäran blivit klippt i "Luke Skywalker"-frilla. Jag klarar inte Han, så den näst bästa får duga. Bäst är iofs Leias bullfrippa, men han har inte tillräckligt långt hår. Nu drar vi, ska bli plåtade med några stormtroopers hoppas jag. Tänk om en av dem är en fuling och klämmer mig på tutten. Det vore kul. Alla är så jäkla seriösa med sina outfits.

Klockan fem blev jag väckt. Det är okristligt på en lördag men min verklighet. Skulle bara göra välling, kaffe och plocka upp tidningen. Vafalls! Ingen tidning! Nejmen, det är ju röd dag. Suck. Jul, påsk, nyår förstår jag. Men alla menlösa röda dagar. Kan man få DN då? Det är ju inte så att ordinariepersonalen jobbar i ett sträck mellan midsommar och allahelgona och absolut måste få ha ledigt natten till den 1:a november eftersom de håller på att dö av utmattning. Tur att det är teletubbies på tv så att mitt intellekt åtminstone blir lite stimulerat på morgonkvisten.