adrenalin

Nu åker vi snart. Om vi kommer iväg vill säga. I vanlig ordning blir vi osams när vi ska åka. Jodå, iväg kommer vi väl, så småningom. Ha en skön sommar allihop!

Fick mig en tankeställare kring storkillens jobbighet. Vi har semester - han får sina rutiner brutna. Vi njuter - han tycker det är jobbigt. Inte undra på att han är pestig. Lilla gullunge.

Finns det något läge där visheten bedrar snålheten? Det borde var mitt motto längst upp i bloggen,"snålheten bedrar visheten -alltid". Ibland blir jag i alla fall så full i skratt över min egen dumsnålhet. Idag skulle jag göra en latte, måste använda stora silen, tar bara hälften av kaffet för att snåla lite, men kommer på mitt under bryggningen att snålheten bedrar...ja ni vet. Hälften av kaffet i stora silen smakar apa! Häller ut apkaffet, packar om silen med dubbel dos och skrattar åt min snålhet som nu gör att jag gör av med tre doser kaffe på en kopp, varpå vattnet tar slut och jag måste stänga ner bryggaren mitt i bryggningen! Fem doser kaffe för en kopp blev det!

Har haft ågren för hur det ska gå med alla papper från fk som kommer dimpa in from nästa vecka. Sjukskrivning av man, föräldrardagar för man, föräldradagar för mig som ska föras över. Inte så jävla avslappnande. Dessutom! Säsong 2 av Green Wing som min man beställt men som inte dykt upp än. Sen kom jag på den geniala idéen att beställa eftersändning. Så skönt när man kommer på saker som gör det enkelt. Jag har nämligen en förmåga att komplicera det mesta...

Hittade en disc vid datorn. SLUT FEST 3 stod det på den. Vafan är det här? En DVD? Jag läste det på engelska. Det var svenska (min man avstavar hellre än inte). Det var en skiva med musik till en fest. Mycket roligt.

Hela tiden matas vi kvinnor med att det är så jävla dåligt med att vänta med att skaffa barn. Precis som om vi som skaffar barn efter 30 var några jävla fullblodsegoister som valde bort ungar tills det passade oss. Det stör mig jättemycket eftersom jag inte känner en enda som valt bort barn till förmån för karriär och sedan satt  igång vid 40. Det stora kruxet i mitt umgänge brukar vara brist på partner.

Varför är det ingen som ifrågasätter kronprinsessan? Hon fyller 30 snart, har en kille och verkar inte ens vara i närheten av att skaffa barn. Hon kommer ju både förlova sig och gifta sig innan hon tänker pinka blått på en pinne. Jag tycker att alla som hackar på 30 plussare utan barn ska ge er på henne. Snacka om förebild.

Jag har för första och förhoppningsvis sista gången i mitt liv köpt barnmat från Nestlé. Gröt. Det fanns ingen annan och det var kris. Ingen ursäkt, jag vet. Det värsta är att lillkillen älskar gröten. Han sitter i stolen och hoppar när man matar honom. Man kan ju fråga sig vad barnamördarna blandat i gröten egentligen?

Min man skulle lämna på dagis, tog med sig lillkillen. Satte på sig en sele, men bestämde sig sen för den knallröda bärsjalen. Det är tufft, vete fan om jag sett någon karl någonsin i bärsjal, men han knallar glatt runt i dem. Just det, den blev vackert röd sjalen, anledningen var enkel. Jag hittade ingen varm orange och jag är lite småtrött på cerise. Nu är frågan, kan vi vara på landet fem veckor utan vagn? När vi är i huset behöver vi ingen vagn, inte heller när vi åker och handlar. Men när vi åker på utflykt. Lillkillen vill inte bli buren hur länge som helst. Han vill ligga på mage och pilla på saker. Eller ännu hellre, han vill åla runt i världens fart och pilla på saker. Det tål att tänkas på.

Man ska nog inte skriva mail till chefen när man sovit för lite. Jag gör det imorgon.

Låg ju vaken till halv tre i natt. Jobbet malde. Varför i hela friden ska jag ta hela ansvaret för det misslyckade projektet. Jag har ju inte blivit handledd alls under de här åren. Jag har haft det skitjobbigt. Det jag borde fått lära mig är att lägga upp en plan för ett projekt. Att driva projektet. Att ro projektet i hamn. Inget av detta har jag fått hjälp med. Jag har stått med ett omöjligt projekt och inte haft något stöd, ingen att prata med, ingen som sagt - det här går inte, vi lägger det på hyllan. Forskarutbildning heter det. Nu är jag arg. Jag visste att jag behövde sova på saken typ en vecka. Lång reaktionssträcka , visst, men tack och lov har jag ju inte fattat några beslut ännu. Nu ska jag maila om ett möte. Angående rubriken, jag tänker inte vara offer alltså. Jag är AAAARRRRGGG! Jag behöver ett års förlängning. Tror ni jag kan få det? Jag betvivlar det, men jag tänker säga att det är vad jag behöver.

Som mor till min äldste son tog jag en massa saker för givna. Jag tyckte det var självklart att mina barn skulle vara lång (lång själv), att de skulle ha bra aptit, få tänder tidigt, vara tidiga i den verbala utvecklignen, få lockigt hår. Mer som en överraskning kom att min äldste fick blå ögon, är musikalisk och oerhört social. Men så är det väl tänkte jag, en bra kombination av mig och min man. Förutom det där med ögonen då. Sen blev jag gravid med lillkillen. Redan i magen förvånade han oss genom att vara - liten. Vi hade räknat med en bjässe till, ut kom en normalstor bäbis. Sedan den dagen han föddes har jag fascinerats hur olika två barn kan vara, inte bara fysiskt utan även i humör och personlighet. Jag är glad att de är så olika, det är häftigt att saker inte blir som man trott. Lillkillen har bruna ögon förresten.

Trött. Somnade 2:30. Vaknade 6:00. Undrar om nya teet verkligen är decaff? Sova till 10 är tydligen inget för mig.

Gud vad synd det var om min lilla unge på simskolan idag. Han frös så att han hackade tänder. Arma unge. Dessutom höll badbrallorna på att hasa ner hela tiden så att han var tvungen att hålla i dem. Nu sover han, varm och go igen.

Vaknar klockan tio (!!!) med spränghuvudvärk. Förkyld alltså, inte bakis. Närmast följer utflykt med mamma, hon påbörjar strålbehandling imorgon och vill hänga idag, ifall hon får jätteont. Jätteont är troligast. Sedan simskola.

Ena dagen tänker jag avsluta mina forskarstudier, andra dagen tänker jag fortsätta. Jag hatar att bestämma mig. Samtidigt känns det så jävla surt, det låg tre jobb ute för ett tag sen, jag kunde ha sökt dem. Å andra sidan, det finns en mening med allt. Det rätta jobbet dyker nog upp sinom tid. En av mina fd kollegor har varit mammaledig sedan hon disputerade (över tre år) men hon lyckades ändå kapa åt sig ett jobb häromdagen!

Vi är hemma för att storkillen ska gå på simskola. Idag var det premiär. Min stora kille var så söt när han plaskade runt i vattnet. Målet är bra, att glida i från kanten och kanske, kanske doppa huvudet. Det är skönt att han får lära sig vattenvett.

Jag är hemma en sväng, tjolahopp. Det har varit skönt att vara på landet, men storkillen blir as-speedad och är värsta pesten, jag behöver lugn och ro, min man med. Resultatet är att jag har gått runt och småexploderat lite här och där som värsta galnot. När jag ber min käre man om ursäkt rycker han bara på axlarna och säger, "du har mycket att tänka på". Hur kan han vara så förstående? Själv har han bränt ut sig, hans korttidsminne är helt uppfuckat, han minns bara hälften av allt han ska komma ihåg och han frågar mig en miljon gånger om allting. Men jag har lika kort stubin gentemot honom som vanligt. Hå hå ja ja. Eller, ja! Det är ju därför han är så förstående, han minns inte mina utbrott! Toppen! Nu ska jag ge honom lite masage och vara en snäll fru.