adrenalin

Stora sonen ser med spänning fram emot helgen. Vi ska både göra sci-fi-mässan, mormors födelsedag och åka till skogsis och tända gravljus för spökmorfar. Själv känner jag mig lite matt, med tanke på hur kul lillkillen brukar tycka det är att bli runtsläpad. Ibland tittar jag på små barn som sitter snällt i sin barnvagn och undrar hur det är att ha en sån där?

Min man berättade något skoj som hänt på hans jobb. I ett försök att vara lika munter berättade jag en rolig incident från min egen dag: "Det var så kul, C och jag skulle reducera en azid och vi tänkte, vätgas, det är väl inga problem? Men sen när vi kollade den på massen hade den inte tappat 26 utan 56! Sen fattade vi att vi reducerat en nitrogrupp också, guuud vad vi skrattade!" Och det var sant, vi hade skrattat som galningar. Min man såg dock måttligt road ut. Han är gift med en nörd!

Det är ett visst dilemma i att läsa en blogg som tillhör någon man är bekant med. Har hittat två bloggar som tillhör ytliga bekanta. Den en är en tjej som har haft barn på det gamla dagiset. Vi är "vänner" på facebook och ibland lägger hon upp länken till sin blogg. Vi är dock så oerhört olika att jag inte ens orkar läsa hennes blogg, så det spelar ingen större roll. Den andra känns det mer som ett dilemma att läsa, det är en mycket godhjärtad människa som har barn på nuvarande dagiset. Hon har råkat ut för ganska jobbiga saker under hösten som hon bloggat om. Ska jag ge mig tillkänna? Det känns smetigt att klappa någon man knappt känner på axeln och visa sitt deltagande. Samtidigt känns det ännu snuskigare att hålla på och läsa utan att berätta att man gör det. Enda gången jag stött på henne på sistone var hon inte ensam så jag tog inte chansen. Nästa gång då.

Minns ni grejen med tandfen? Att jag tyckte det var jobbigt att ljuga om den där pengen under kudden? Nåväl, lagom tills tand nummer fem trillade ut så la maken pengen på bordet och sa, tack så mycket det är jag som är tandfen. Sen förklarade vi vad som verkligen hände. Sonen tyckte det var helt OK, men han gillade grejen med att hitta en peng under kudden. Idag när tand nummer sex precis trillat ut kom vi alltså överens om att han först ger mig tanden och inatt ska jag lägga en tia under hans kudde. Alla nöjda och glada! Ska vi ta tomten härnäst? Nej, vi gör inte det, för innerst inne vet han hur det ligger till med tomten, men han vill så gärna tro.

Det går inte att koka om citronmarmelad. Den blir bitter. Inte gott engelskt bitter utan äckligt bitter och besk.

...höll sonens nya gummistövlar? Tre veckor? Eller två? Nu läcker de vatten. Ungen åker nerför en bergknalle på dagis och sliter sönder allt vad stövlar och regnbrallor heter. Nu har jag fått nog, nu får han fan inte vara på den sidan av dagis något mer. Nu får personalen sätta stopp för det. Jag skiter i om han är den enda ungen som inte får kana ner där. Jag kan  inte köpa nya stövlar var tredje vecka.

Jag fick massa fina citroner från Ekolådan i fredags. Kokade marmelad på dem igår. Det blev gott förutom att jag borde skurit dem i tunnare skior. Träiga skivor citron i marmeladen är sådär. Kan man rädda detta? köra i mixer och koka om?

Hur många får pannkakor och nybryggt kaffe till frukost? Det fick jag igår av min fina man. Dessutom föreslog han att vi fixar barnvakt och sover på hotell för att få tid för oss själva. Underbara människa! Finns det någon som har tips på ett bra hotell med riktigt bra frukost. Jag skiter i romantikpaket, bra frukost är viktigare!

Jag har fått sova middag, då blir jag genast mindre vass. Vem bryr sig om lite vintertid liksom? Fast det regnar och är riktig rugghöst, det är inte så kul. Nu har barnen i alla fall blivit rejält utrustade med höstkläder. Jag får tillbaks pengarna för de trasiga byxorna och har redan köpt ett par sindyra i värstingkvalitet som kompensation. Skönt med företagare som är sjyssta. Dessutom fick jag behålla jackan så det var en liten lyxbonus. Jag känner mig som en supermorsa som fixar och donar.

Betalade massa räkningar igår. Passade på att ta kvartalsavbetalningarna på CSN och halvårspremien på bilen eftersom vi inte vet om maken blir utan jobb en månad snart. Tur att vi hade lagt undan lite för det bidde 38 000 på ett bräde! Förvisso var det 5000 i matkostnader inbakade i det, men ändå. Puh, nu kan det bli a-kassa i en månad och vi överlever det med. Det får bli billiga julklappar i så fall.

Jag är inget stor älskare av sommartid. Vad är poängen? I storstan har vi gatlyktor och folk flexar järnet. Vem bryr sig om lite mer ljus på eftermiddagen? Bönderna hatar den ju, så man undrar om det egentligen finns något positivt med skiten? Jamenvisst, man får sova en timma längre en söndag i oktober! Nej det får man inte. Barnen struntar i vad det står på klockan. Deras inre klocka säger att det är dags att gå upp. Idag var jag alltså uppe klockan fem. Bolibompa börjar 6:30. Lillkillen tyckte att fem var en bra tid att dra runt en enorm pall vi köpt åt honom, men eftersom denna syssla lät för mycket åkte den ut på balkongen. Det tar ett par dagar att ställa över barnen på vintertid så det blir några tidiga morgnar den här veckan. Trött begrundar jag ifall sommartiden egentligen inte är en komplott mot oss småbarnsföräldrar. Så att vi ska få känna att vi lever liksom. För övrigt verkar vi få ett trots som inte är av guds nåde med den morgonpigge sonen. Just nu känns det som om han verkligen letar efter saker att bråka om hela tiden. Däremellan klättrar han och balanserar på allt som går.

En tur till söder? Åk upp i Skrapan och ta en drink i baren högst upp. Dyrt som satan, men värt det för utsikten (på 26:e våningen), tjoho!

Idag har vi gjort IKEA. Mindre smart att ta en astrött (nästan) tvååring och åka till jordens inferno den 25:e. Det slutade med att jag fick bära ut lillkillen till bilen och sätta honom att sova i sin stol medan jag stod utanför (för att inte distrahera) i ett stinkande garage. IKEA = -1000 och garanterat tjafs. Om inte i butiken så senare. I vårt fall i bilen. Sen hemma. Nu är vi sams, har käkat hämtmat och hyrt film. Snart sover illbattingarna!

Idag började det plötsligt lukta lacknafta på mitt jobb. Efter att ha stått ut en halvtimma och det inte blivit bättre och vi inte hittat någon att klaga till gick vi ut. När vi kom tillbaks hade det här mailet kommit från akademiska hus:

Hej Vi ber om ursäkt för att det just nu luktar starkt av rengöringssmedel i xxxx-laboratoriet. Arbetet med att rengöra värme- och ventilationssystemet har nu avbrutits pga lukten. Arbetena kommer att omprövas och återupptas vid senare tidipunkt, troligen sommaren 2009. Vi arbetar för att ventilera bort lukten så snabbt som möjligt.

Eller så kanske man kan göra det någon natt? När folk inte jobbar? Och förvarna ordentligt innan?

Så drar det sig mot vinter. Jag är sugen på att shoppa nya jeans, men det jag behöver är ett par vintekängor. Jag är sugen på mer underkläder, mer träningskläder, fler koftor, men det jag behöver är nya kängor. Alla kängor är obekväma. Alla. Kanske att ett par riktigt fula från Birkenstock skulle kunna vara sköna. Men fula. Jag vill inte ha fula. Fina ska det vara.

Min yngste son går igenom en kris just nu. Hans älskade fröken H håller på att skola in en ny liten pojke och lillfisen är skärande svartsjuk. Inte kan han prata om sina känslor heller eftersom hans vokabulär är starkt begränsat till ord i stil med mamma, pappa, boll och lampa. Det är tungt att vara lillfis idag.

Om man får ett samtal från husläkaren på tunnelbanan, borde man inte hoppa av tåget då? Ta samtalet lite i avskildhet på en ödlsig perrong? Istället för att på ett överfyllt tåg berätta om sin ömma fot, rabbla sitt personnummer så att alla hör och sedan kläcka att man har en urinvägsinfektion sedan tre veckor tillbaks. Och sedan börja mumla generat. Och humma "mmm, jo det är möjligt, mmm. Medan alla i vagnen med lite fantasi tänker, "Smart grabben, född 80-03-18-xxxx, det stavas k-l-a-m-y-d-i-a". Jag menar, det går ju ett nytt tåg om fem minuter.

Det är bättre idag. Jag gick på ett möte, pratade med min sponsor, grinade en massa, pratade med min man, grinade lite till. Jag ska försöka ta tag i det varje dag istället för att låta det växa till andnöd och panik. Samtidigt är jag ganska glad över alla verktyg som terapi, al-anon och åldern har givit mig. För femton år sen hade jag slutat äta. Eller gåt ut på krogen sex dagar i veckan. Eller bägge delarna. För femton år sen var det precis vad jag gjorde. Svalt och söp och tog droger om det bjöds. Och rökte en massa cigaretter. Stora framsteg i ångesthanteringen med andra ord. Visst är det trist att bli äldre på många sätt, men ibland har det enorma fördelar. Så fram emot 95 kommer jag kunna hantera min ångest superbra!

Jag mår inte bra. Vare sig fysiskt eller mentalt. Influensan går aldrig över, inne på tionde dagen nu. Jag har inte kunnat springa och det känns inte heller bra. Ångest har jag en del och känner mig smått gråtfärdig hela tiden. Inte är det PMS heller. Jag vill bara krypa ner under ett täcke och gömma mig. Det känns som att det inte finns något andningsutrymme. Jag blir galen på barnen och när jag har egen tid sitter jag ju för fan bara framför datorn. Ja men visst. Mamma är ju sjuk. Det kan ju var det som skaver. Det kan ju var därför jag bara vill handla/äta/surfa/sova. Men hur gör man då? För att få ur sig det? Jag vet inte, jag är skitdålig på att hantera ångest.

Ibalnd kommer allt över en som en flodvåg. När lilla killen står och vrålar och hänger i mina brallor och stora ropar "kom mamma" för tredje gången i rad och jag försöker göra välling och kolla nappen och tappar greppet om nappjäveln som smäller mig så hårt på tummen att skinnet knogjäveln spricker (den nappen var hel kan man säga). Just då vill jag bara gå in på toaletten och låsa om mig och gråta en skvätt. Men så gör inte mammor. De samlar ihop sig, biter ihop och tar nya tag. Och skriker AAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJ förstås.

Så här blev det! Två helt underbara sega håliga bröd.
Värda allt besvär och super att ta med sig till lilla mamma när vi åkte dit för att trakteras med söndagsstek. Det bästa av allt är att det står en kletig massa i kylen som med bara lite tid kan ge två bröd till imorgon dag. Fast imorgon ska jag jobba och har inte tid att jäsa bröd i timmar. Det får vänta tills lördag.

Vildjästen har skummat i flera dagar, men nu luktar den starkt av alkohol. Den är klar! Jag silar av och spar vätskan, det är detta som är vildjästen. Det blev 2 dl, räcker till 10 bak! Jag tuggar i mig två aprikoser och känner mig full, det är ganska mycket alkohol i dem och jag är lättpåverkad.

Summan av kräkset tycks vara konstant. Stora spydde sig igenom sina första arton månader. Lilla kräktes kanppt alls. Men han kräks nu. Varje gång vi åker bil. Varje. Kort, långt, spelar ingen roll. Någon minut innan vi är framme töms magen på sitt innehåll. Eftersom det är så vidrigt kräks han ett par gånger till. Idag, invigning av svågerns nya showroom (låter fancy, visst) på Lidingisland. Vi anländer med två ungar varav den ena stinker kräks och den andra envisats med att ha vax i håret (för det har William) så att han med sin page ser ut som en kotlettfrilla från stureplan. Man visste faktiskt inte om det skulle kunna vara en mycket kort 35-årig greve när han ställde sig för att pinka på ett träd.

Köpte ett fodrat regnställ (äntligen!) till sonen. Ett helt nytt. Tjänade ett par hundra mot att gå i affär. Men. Regnstället sprack efter en enda dag på dagis. Jag får säkert reklamera eftersom jag köpte det via ett företag. Men. Utan regnställ försmäktar vi på dagis. För, det går inte att leva ett liv på dagis utan regnställ. Så nu blir det till att köpa silvertejp och låta ungen se ut som pack i ett par gamla trasiga regnbrallor från i våras som egentligen skulle vara kastade nu. Och tänka, hade jag betalat 600 så hade jag kunnat gå tillbaks till affären och byta. Nu blir det  ytterligare porto och massa tiiiid. Ooooo vad jag förbannar min snålhet ibland.  Det suger att fodrade regnställ ska vara så innihelvete dyra förresten. 400-600kr. Det duger inte med något billigt från ÖB heller. Ungen måste ha hängselbrallor.

Vår pajjade tv är lagad. Min man letade snabbt upp en lokal reparatör, det är så skönt. Vi var inte riktigt färdiga med den här apparaten. Ingen av oss har velat byta ner oss i bildkvalitet. Vår gamla tjock-tv är mycket bättre än vilken platt grunka som helst. Dessutom är det skönt att ha en stor tjock tv som står stadigt när lillkillen klättrar och klänger på den. Att ha en unge hoppande på tv-bänken är ett normalt inslag hos oss. Vi har lyft ner honom så många gånger utan effekt att vi gett upp. Liksom, där är tv-n och där brevid står lillkillen.

Jag har åkt på nått jävla influensa virus. Ont i hela kroppen. Sova hjälper. Inatt sov jag nio timmar, i eftermiddags en till. Jag skulle lätt kunna lägga mig på stört och sova till tio. Fast det är ju klart, lite heroes vore inte helt fel. Imorgon ska jag ligga och vila hela dagen. Lyx att man kan skicka barna till dagis och vila upp sig när man är sjuk.

Den salta degen idag blev finfin när den fått vara i ugnen. Mycket salt, men jättegod.
Så här fint bröd kan man göra av 1 kg vetemjöl, 700 ml vatten, 25g jäst och 25g salt. Jag har helt slutat med varmjäsning, jag kör med mindre jäst, kallt vatten och längre jästid i stället. Jag litar på min instinkt när det gäller jäsningen. Och knådar i morsans gamla bosch förstås. Denna är knådad 12 minuter sammanlagt. Varje jäsning tog en dryg timma. 35 min i ugn (250 grader 15 min, 200 grader 10 min, 175 grader längst ner 10 min). Hej hopp, nästan hela limpan gick åt till middagen, här kör vi inte GI.

När jag skulle vända burken så hade det börjat skumma rejält! Värmen från dagen innan gjorde susen.
Obs, locket är inte påskruvat mellan skaningarna utan ligger bara på så att det får pysa utan att det blir övertryck.
Lukten är trevlig, men den får stå någon dag till, den ska tydligen lukta likör och det gör den inte ännu.

Ingen större skillnad mot dagen innan. Men för att tillsätta lite energi i processen har burken fått stå brevid spisen medan jag stekte köttbullar. Den blev ganska varm, jag tog den här bilden, skakade och ställde ovanför kylen igen.
Värme var fina grejer. Det ser ni ovan.

125 g osvavlade aprikoser, ljummet vatten (250 ml), 50 g honung och 25 g socker.
Det har inte hänt så mycket, fast aprikoserna har svällt ganska rejält. De har bott ovanför kylen och blivit skakade morgon och kväll.

Vildjästen är på gång, men tills den blir klar ville jag baka en vanlig deg. Läste ett recept på nätet och tillsatte förmodligen för mycket salt. Den smakar trolldag, blä. Hoppas att det blir bättre till utbaket. Till finbaket tänkte jag festa loss på att köpa finjäst, Manitoba Cream, det ska visst finnas på Kajsa Warg på Renstiernas gata på söder. Tydligen på Martin Olson också, men där måste man ha kort. Synd, för vi bor asnära ett Martin Olson.

BVC Gullmarsplan privatiseras. Vill man ha ett landstingsdrivet alternativ så får man åka långt som fan. Jag fattar inte poängen med att sälja ut det vi äger tillsammans. Vari ligger konkurrensen i det? Att vi som har röda åsikter plötsligt måste välja privat dagis för att annars får vi ingen plats för våra barn. Att vi måste åka jättelångt för att få vaccinera våra barn i landstingsregi? Att det inte finns ett ickeprivat alternativ i Årsta tycker jag är konstigt till att börja med, men de slog ihop massa BVC i söderort till ett enda stort för fyra-fem år sen. Och nu blir denna stora sambandscentral privat. Kul. Vi fick ett brev om detta fem dagar innan bytet skedde. Det blir säkert j-ä-t-t-e-b-r-a. Men så här är det. Jag är socialist och mamma. Jag kan inte hålla på och byta dagis när det blir privat. Barnen kommer först. Men det stör mig oerhört att bidra till att en privatperson ska tjäna pengar på att ta över mina barns dagis. Att hon ska kunna skära ner på kostnader för att tjäna stålar. Jag kommer nog att välja ett landstingsägt BVC, jag tänker fan inte fortsätta gynna den här privatiseringsivern. Om de startade nytt, privat som var så jävla bra att landstinget fick konkurrens, det kunde jag t o m tycka var bra. Med mödravården har det funkat. Men så är det ju inte, man säljer ju bara ut, billigt. Vi får inga valmöjligheter alls. Privat eller dö liksom.

Träffade min gamla bästis igår, så underbart trevligt. Hur kunde vi inte umgås på så många år? Hon är ju världens finaste. För övrigt är jag mycket glad att höra att hon och familjen äntligen ska få flytta till större, det behövdes! Hon har bott i samma kåk sen hon var 22, mycket har hänt på de 15 åren.

Jag har inte glömt att skaka vildjästen, snart kommer det bilder. Men jag måste varna lite, det ser ju för äckligt ut. Bruna klumpar i brunt vatten. Mmmm

Stora killen sover hos mormor. Skönt tycker jag först. Men nu är det så tomt och tyst i hans rum. Jag saknar honom enormt. Fast det bara är en natt och jag har både man och lillkille hemma. Jag vill ha min tandgnissland, sprattlande unge sovande i armhålan nu!

Ni har inte kunnat undgå mitt projekt där jag kutar runt i Årsta som en liten iller. Löpningen är ju fantastisk på alla sätt. Nästan. En sak är dålig med att springa. Jag får ont i nacken, ibland mycket ibland lite. Just nu mycket. Det är förstås inte bara löpningen, men den bidrar. Så nu ska jag minska på löpningen tills nacken är bättre sen så måste jag kombinera löpningen med att styrketräna rygg och nacke. Alltså, det är vad naprapaten rekomenderar. Hon som masserade mig till smör idag. Men jag säger, det var ju själva fan, här är man duktig och börjar träna, så måste man träna mer. Jag får god lust att skita i alltihopa, jag hade mindre ont när magen var en deg och flåset var tungt.

När McDonalds delar ut böcker istället för plastskräp i sina Happy Meal kan vi inte stå emot. Snacka om att vara rätt målgrupp, "medvetna föräldrar". Idag plockjade vi hem "En stjärna vid namn Ajax" av Ulf Stark. Redan när jag läste första meningen för stora killen visste jag att här blir grina av: "En dag när hunden Ajax var sju fick han en pojke som hette Johan." Sen blev det bölfest för mamma. Bara för mamma, storkillen tyckte inte att det var så mycket att böla över.

Ve och fasa, tv-n har pajjat!

Efter den omskakande utskällningen på apoteket har jag haft en fantastisk dag.
Jag har känt mig oerhört lycklig och tacksam. Dels har jag haft ett par trevliga möten, jag käkade lunch med min svägerska och det var verkligen asnajs, senare på dagen gick jag förbi Muffinsfabriken och köpte helgmuffins och fick ett sånt otroligt fint bemötande där att jag blev alldeles lycklig. Sen fick jag hämta mina underbara ungar! Och jag är glad, den bittra och otrevliga kvinnan på apoteket visade mig att mitt liv är enormt bra! Jag behöver inte leva livet som hon, med en känsla av att alla är min fiende och behov att skälla ut en vilt främmande människa över något helt obegripligt för att mitt liv är skit. Mitt liv är inte skit, men hon måste ha det helt förfärligt. Kanske en vidrig chef, eller en man som super, vad vet väl jag. Hon har hursomhelst valt att leva sitt liv som ett offer och det har inte jag, åtminstone inte idag. Jag har en förmåga att grotta ner mig och tycka synd om mig själv, känna mig förfördelad och orättvist behandlad, men idag fick jag ett hum om hur illa det kan sluta om man inte slutar att vara ett offer i tid.

Jag har precis fått en rejäl utskällning av damen i kassan på apoteket vid Östra Station. För att jag gick på fel sida i kassan. Vilket charmtroll!

Det räcker med att yngste sonen sover ordentligt på nätterna (halleluja) i fjorton dagar och jag börjar fundera på om vi inte ska ha en till. Så snabbt glömmer jag tydligen 22 månaders sömnlöshet (som kan sätta igång vilken sekund som helst). Den mänskliga biologin är sinnssjuk. Rent teoretiskt är jag väldigt nöjd med två. Dessa underbara gossar, friska, goa, roliga. Men teori och biologi är inte samma sak. Min man rycker på axlarna, en till spelar väl ingen roll. Fast det gör det. Det finns massor av argument för att inte skaffa en trea. Men en bebis, en mjuk liten bebis. Som sover i armhålan och bara är mjuk. Mjuk, vad i helsike babblar jag om? Visst är de mjuka, men en eventuell bebis har ju två äldre bröder med behov. Ja ni ser, man glömmer snabbt. Tur att min kopparspiral kan sätta stopp för eventuella galna infall. En trea måste vara välplanerad, och inte bli till sista året på forskarutbildningen. Först disputation, sen överväga bebis.

Smyger upp tidigt för att vårda min hårda mage med en kopp kaffe och dn. Då kommer de en efter en. Lilla, stora, sen mannen. Tempot går från en känsla av att det är mitt i natten till CIRKUS ADRENALIN: välkommen mina damer och herrar till en show utan dess like!!! Bajskorv, vart tog du vägen? Men min gode man är full av förståelse och släpar ganska snabbt ut ungarna genom dörren, sen tar det tre sekunder och jag kan gå på toa. En extra toalett är en av mina högsta drömmar. Och två barn som inte alltid kommer rusande precis när man ska sta.

Veckans boktips:





Philip Pullman lär inte få något Nobelpris, men jag tror att den här trilogin kommer bli en klassiker.
Är egentligen ungdomsböcker, men helt fantastiska, i klass med Narnia och myyyycket bättre är Harry Potta.
Läs dem helst på engelska, jag tror behållningen blir störst då. Finns i en pocketshop nära dig, eller på bokus.se, där man kan köpa dem i en gemensam utgåva för en rimlig peng. Låter namnet bekant? Första boken blev film nyligen.

Jag funderar på att bli officiell. Vad tycker ni? Jag måste rensa en del i så fall. Men jag är ju inte så jävla hemlig egentligen? Fast det är skönt att ha en ventil. He he he

Jag har länge varit sugen på att göra egen jäst (vildjäst eller Levain). Glad i hågen hällde jag ihop russin, vatte och honung, ställde detta i skåpet ovanför kylen (det måste vara lite varmt annars jäser det inte). Skaka om två gånger om dagen. OK. Det funkade i två dagar. Sen glömde jag tre skakningar. Nu vet jag varför man måste skaka. Annars möglar skiten. Bortglömd i en vit burk ovanför kylskåpet. Urk. Nästa gång ska jag pröva med genomskinlig burk och aprikoser.

Det är bara en sån jäkla skitdag, och den är inte slut ännu...

Fejsboken var ju himla skoj i början, speciellt som jag fick kontakt med två gamla vänner som jag saknat. Och nu är det bra att kunna chatta med lillebror som bor i Thailand. I början tackade jag ja till alla vän-förfrågningar jag fick. Men nu, jag börjar undra hur jag ska göra. En kompis till lillebrorsan som jag inte kan minnas att jag någonsin träffat skiter jag i att acceptera. Men en gammal jobbarkomis som skriver världens trevligaste meddelande trots att hon inte låtsats se mig på stan flera gånger sista åren. Ska jag tacka ja och fråga henne varför hon ignorerat mig? Vi umgicks för arton år sen, jag behöver henne inte och jag bryr mig egentligen inte. Jag kan med gott samvete köra stockholmshälsningen på stan, men då kan jag inte vara "vän" på facebook. Samma sak med en gammal gymnasieklassis som aldrig var speciellt trevlig mot mig på gymnasiet och sedan ignorerat mig på Stayfriends. Jag skulle nog köra stockholmshälsning på henne med ifall vi sågs på stan, så det får nog bli tack men nej tack där med. Ohh vad min hämndlystnad får näring. Jag dissar dig på facebook, vilken hård hämnd ha ha!

Att åka till Nationalmuseum i spöregnet med två sura ungar, en arg man och en trött mormor var typ den sämsta idéen någonsig. Själv var jag som en solstråle hela tiden (not), men vad fick jag för det. Ännu sämre idé var det att gå och fika i gamla stan efteråt. Det slutade ju aldrig regna. Bara mormor hade ordentliga regnkläder. Hon avböjde för övrigt att bli bjuden på middag efteråt. Undrar varför?

En gång i tiden skrattade jag gott och barnsligt åt killarna i Jackass. Jag hade t o m en t-shirt som det stod CRAP på. Det var då det. Nu har jag två mini-Steve-O-s hemma. Det är inte stuntsen jag syftar på, även om det finns en viss likhet där också, utan äckelgrejerna. Den stora käkar snor och den lilla äter rester ur slasken. Den stora stoppar in ett helt finger i ett onämnbart ställe (jag är inte pryd, jag vill inte ha besök av pervon) och den lilla kaskadspyr ner hela bilen när vi är ute och åker. Den enorma mängd bajs, kräks, snor och annat äckel jag sett passera de senaste fem och ett halvt åren slår lätt en snubbe som snortar wasabi och sedan kräks.

Jag tror min man och jag är i jävelbehov av vuxentid. Det ideala vore att lämna bort kidsen och ta in på hotell, med tillhörande spa-anläggning och vita hårdmanglade lakan, fluffiga handdukar och ett massagebadkar. Titta varann djupt i ögonen och hålla handen på promenad. Kärleken finns, men det märks att vi sällan gör något roligt ihop. Det är ett visst antal jobbkvällar inbokade på vardagarna, på helgen pusslar vi med sömn, storhandling, tvätt, kalas och annat som ska hinnas med. Sen tittar vi på film i soffan och somnar alltid innan midnatt. Jag har ett socialt liv numera, det är inte stort men det finns till skillnad mot förr när jag var oerhört ensam. Med småbarn blir det tyvärr lätt så att man gör saker själv med sina vänner och så stannar den andre hemma med barnen. I våras lät vi ju barnen vara på dagis och tog ut en semesterdag bägge två. Det börjar bli dags för det igen. Typ imorgon. Gärna med tillhörande middag på kvällen (mooormooor, kom hit).
Nu ska jag tjata om det lite grann. Inatt drömde jag nämligen att vi skilde oss och det är det sista jag vill. Även om drömmar sällan handlar om något annat än en själv så vaknade jag imorse med en känsla av att vi håller på att gå ner i ett grått träsk. Jag älskar verkligen min man, han är min drömman och stora kärlek. Inte ska vi slösa bort så stor kärlek på en grå vardagssörja?

Det blir ingen kanel till frukostgröten på måndag. Jag råkade visst göra av med all kanel när jag bakade bullar. Det är ju inte kanelbullens dag inte för inte!

...om inte alldeles underbar?
Jag var på disputationsfest på Edsbergs slott (!!!) igår. Det är inte normalt att man håller disputationsfester på slott. Med mat från Edsbacka krog. Oh my goooooood vad det var gott! Det är också underbart att se föremålet för festen njuta så in i norden som den här tjejen gjorde, det var fantastiskt! Om jag får gå på en kanonfest om året (tack Rebecka för förra årets höjdpunkt ;)) så är jag glad! Låter trist? Jag går på ett gäng trista disputationsfester vcarje år, så en superfest räcker fint...

Var ni i Nyköping i lördags? Såg ni en femåring iförd rosa klänning med mörkrosa fiskar, röda tights med rosa hjärtan samt svarta vintestövlar? Det var min son. Idag hade han sina rosa glitterskor hela dagen på dagis. Jag är en stolt unisex-mamma. Fördelen med att ha söner är att man kan känna sig cool när de har rosa (typiskt PK-föräldrar i storstan f ö). Hur stor mallfaktor är det när en tjej vägrar ha kjol? Jag hatade att ha kjol hela min barndom till mammas stora sorg. Inte tänkte hon, "åhh vad gulligt, en liten  gränsöverskridande crossdresser".

Varför är det så att när man sitter på ytteplatsen på tunnelbanan och någon vill ta sig in (eller ut) till (eller från) innerplatsen så är det bara kvinnor som flyttar på benen och släpper fram folk? Är det en machogrej, att om jag är kille så spelar det ingen roll hur långa ben jag har, jag ska fanimej inte behöva flytta mig för någon? Jag brukar gå rätt på såna karlar, trampa dem lite på fötterna och dänga tunga bokfyllda väskor på deras stöddiga knän. De ser lika förvånade ut varje gång. Vaaaa ska det förbi någon här? Och jag måste flytta på moi? Visst finns det damer som heller inte flyttar sig, men de är underrepresenterade. Värst är dessutom män i min ålder. Vi snackar alltså inga ouppfostrade spolingar utan vuxna män. Ett av vardagens mysterier.