adrenalin

Efter idog luskamning (med klubba som muta) visade det sig att barnen är lusfria. Vi gör om nästa helg och hoppas att lusfriheten håller i sig. Hela dagen igår kliade det i min hårbotten så jag höll att bli galen. Det är dagis baksida, allt snusk, ungarna har mask, löss och virus i stora lass.

Ge er dom, inte ser Olle ut att var 48?
Inne i papperstidningen ser han däreomt ut som vanligt, så det är ingen mystisk hormonell sjukdom som gjort detta med honom, det är en ovanligt elak bildredaktör! Kläderna, glasögone och ljussättningen gör ju inte saken bättre. Hur som helst, jag hade grinat om det var jag.

Löss på storkillens avdelning, hela familjen ska shamponeras med lusmedel. Fy fan. Här har man aldrig varit i närheten av en lus i hela sitt liv, så ska man leva under konstant lushot. Blä blä blä. Frånvaron av löss i mitt liv kan bero på att jag inte gick på dagis utan levde i en ganska sluten värld, på olika kollektiv mest bestående av vuxna. Ungarna hade säkert löss när jag var liten med, bara att jag inte kom i närheten av dem.

Jag hade inte velat vara Olle Ljungström i morse. När jag drar fram DN-kultur så pryder han omslaget sittandes på ett trappräcke. Jag vet inte om det är fel på tryckningen, men på mitt ex ser snubben ut att var 80 bast. Hittar ingen bild på nätet. Han är född 61, inte 31.

Fyndat:
Jan Hedh, Bröd
Mia Öhrn, Kladdkakor
Mia Öhrn, Klassika kakor på nytt vis

Köp kladdkakeboken Rebecka! Den är fantastisk!
Undrar om det är lag på att bagare måste stoppa in ett h någonstans i sitt efternamn?

Jag förhastade mig, det är visst fluor i den lila listerinen, så den skyddar visst mot karies. Tur för konsumenterna! Det verkar också som om det finns flera sorter, men den lila är trots detta ett stort marknadsföringsknep. Vill man ha ett bättre alternativ blir det väl en sup och en fluortablett. Jag kan ju inte gärna föreslå att ni blandar fluor i spriten, ni kanske sväljer och fluor är ju giftigt...

Om jag tar ett måttband och mäter byst, midja stuss så har jag tre helt olika storlekar. Bysten är S och det stämmer fint, jag har oftast small till min beniga överkropp, overrsize för mig brukar vara att slå till på M. Midjan däremot är alltid storlek M, och det är ju fint, att vara mittemellan. Men stussen (det vill säga rumpan) är minsann en L. Själv tycker jag inte att det spelar någon roll, men är glad om man får matcha bikinidelar själv i affären eftersom de aldrig passar annars. Upptäckte något fascinerande förresten på en engelsk webbshopp. Det verkar som om storlekssystemet med 34, 36, 38 osv mostsvarar stussmåttet mätt i tum. Visste ni det? Någon? Min mamma har ändå en tillskärarutbildning och berättar glatt om pth och ptv, men det här har jag aldrig hört.

Äntligen, efter ett halvår verkar det som om vi ska kunna gå ut och äta eller gå på bio eller vad som helst, min mamma har erbjudit sig att göra ett försök som barnvakt. Betänk att tanten fick en ny höftled för sex veckor sen. På ett halvår har vi inte vågat boka in konserter eller resturangbesök för lilla killen har varit så knepig att natta. Det blir lite trist i längden att aldrig göra något tillsammans själva, även om det egentligen inte är hela världen. Tänker att lilla maken kanske t o m kan be om barnvakt när jag är i USA, om han nu får spader på grynen. Nu hägrar en egenkväll, så snart som möjligt i alla fall. Vi har inga krav på att åka bort i två dagar och bo på hotell, två tre timmar gör ju en enorm skillnad när man aldrig är själva.

Smyga ut i köket och mula i sig lite frukost i form av överblivna chips. Man blir garanterat påkommen.

Gjorde ett besök på företaget vi samarbetar i går. Möttes enbart av sura miner. Första tanken är så klart: De hater mig. Som om jag var så viktig i deras liv, nej inte riktigt. De hade precis fått reda på att företaget kanske ska sparka en tredjedel av personalen. Shit. Jag som hade hoppats på ett jobb där när jag är klar. Värre ändå för de som mister sitt jobb snart. Ångest ångest. Min branch är på väg att kollapsa fullständigt, lagom tills jag är klar. Vad fan gör man. Det blir kanske bagare ändå. Eller lärare då. Det är kul, att undervisa. Nåväl, det kanske vänder tills i oktober när jag hoppar ut på arbetsmarknaden fullproppad med kunskap!

Ett par jag känner har fyra illbattingar, efter tre sa han absolut nej till en till, men hon struntade i det och så gick det som det gick. Yngsta är nio månader och hon har gjort klart att hon vill ha en till, helst två. Då gick han till farbror doktorn och steriliserade sig. Hon har fått ett psykbryt. Jag är mest fascinerad över att hon skaffade en till fast han sagt nej, vem vill skaffa barn med en som inte vill mer? Jag förstår att hon sörjer de barn hon aldrig kommer att få nu, men jag förstår honom också. Att hälla på att impregnera sig om och om igen är ju ett övergerpp om den ena inte vill.Nåväl, nu blir det inget mer där, jag undrar vad som kommer härnäst. Ska hon sexvägra? Gå ut på krogen och bli preggo med en främling? Hon kan inte gärna göra sig av med mannen, han är den som jobbar dubbelt och står för de minst sagt knapra inkomsterna.

Jag är expert på att måla fan på väggen. Vi har haft ett konstruktivt samtal på förskolan idag, det är så skönt och känns som en sten lyfts från mina axlar. Min pojke är inte värst, peronalen har tagit åt sig av behovet av konstruktiva kommentarer och den vilda pojkgruppen är ett problem om fem barn, inte ett. Den onda spiralen ska brytas, allt ska bli bättre. Nu känns det verkligen som en lättnad. Aftonen firas då med hämtmat och tv-spel. Kan det bli bättre?

Ända sen i höstas har vi fått höra hur bråkig vår son är på dagis. Först tog vi det lugnt, tänkte att det blir bättre när gruppen vänjer sig vid varann osv. Samtidigt pratade vi mycket hemma, med honom om hur viktigt det är att vara snäll, att inte bråka, att försöka leka med alla, att man måste vårda sina vänner.

På dagis hämtar vi olika dagar och jag har inte fått hör så himla mycket klagomål, han jag oftast pratar med är ganska diplomatisk och vi brukar resonera om hur man ska lösa problem som uppstår. Min man däremot hämtar oftare av en annan och hon klagar jättemycket. Dessutom hamnade min man på ett förkoleråd i förra veckan där andra föräldrar beklagade sig enormt över "de stora killarna" som bråkar och slåss och har sett hemska filmer och spelat massa tv-spel och har dåligt inflytande och ställer till bråk. Då är det inte så jävla kul att vara pappa till den största killen på hela dagis.

Idag var min man enormt upprörd för det har eskalerat och jag lovade att jag skulle boka in ett möte med oss två och personal från hans avdelning. Jag gjorde det vid hämtningen, men jag tycker det känns jobbigt. Jag tycker att min son är världens bästa och jag upplever honom som varken sämre eller bättre när det gäller bråk än något annat barn i hans ålder.

Jag känner att vi hamnat i en ond spiral där en i personalen hackar hela tiden på vår pojke och han får vara syndabock för all skit som händer på avdelningen. Allt var strålande på dagis tills i höstas, hur skulle en kille kunna gå från att vara hela dagis lilla gulleplutt till att bli ett monster i folks ögon? Det gör så ont. Jag känner mig så uppgiven.

Är det min pojke som genomgått en personlighetsförändring? Dr Jekyl and Mr Hyde i så fall, för den människa han är hemma mår t o m bättre än för ett år sen.
Är det personalen som upptäckt att här har vi en förälder som är känslig för kritik och utnyttjar det i sin jakt på en hackkyckling? Det vore ju helt fruktansvärt.
Sen undrar jag vari deras ansvar ligger. Ska man lobotomera ungen för att de ska bli nöjda? Om jag lämnar ifrån mig mitt barn till förskolepersonal så vill jag känna mig trygg i förvissningen om att de gillar mitt barn, de gillar sitt jobb och de tar tag i problemen när de uppstår. Och att de kan hantera en förskolegrupp med många barn i olika åldra och med olika personligheter. Att bara leverera klagomål till oss är inte speciellt konstruktivt.
Jag känner inte för att ha det här mötet, men jag tror det blir bra att rensa luften, ställa lite krav och få ifrågasätta lite, istället för att vi går här hemma och känner oss misslyckade. Hur vi nu kan göra det när vi har en sån fantastisk och älskvärd pojke till son.

Detta är kvinnan jag önskat mig som opponent!
Chefen rynkade på ögonbrynen.
Hon duger, minst sagt, men han vill en ha en lista på fler förslag eftersom hon är så eftertraktad.
Inga problem, jag har tre till på förslag. Tyvärr är alla tre gubbar, jag vill ha en kvinna!

...disputerar jag. Oj vilken hjärtklappning jag fick.

Dina pengar kommer väl på tisdag sa ekonomikillen och la mina papper i utkorgen. Förra fredagen sa han det. Tisdag är passerad med råge. Inte en spänn i sikte. Vi har det fiffiga systemet att vi får lägga ut pengar själva när vi ska åka på konferens eller andra resor i tjänsten. Vi får även lägga ut när det ska köpas champagne + alkoholfritt + snacks när en kollega disputerar. Tyvärr dröjer det ofta (alltid) väldigt länge innan pengarna dyker upp igen. Oftast får man vänta mer än två veckor. Jag vet inte var den felande länken finns, hos vår ekonomipersonal eller hos ekonomiavdelningen centralt. Är jag bara en surf***a erller är 14 dagar helt normalt och jag jan ta och lugna ner mig ett par hekto nu och prata med små bokstäver tack?

Imorgon ska jag träffa chefen. Pirr pirr, tänk om vi lyckas komma överens om disputationsdatum? Jag har ögonen på en torsdag i oktober jag.

Himlen blir så vackert blå i skymningen nu. Djupt djupt blå i en nyans som inte går att återskapa. Vid middagsbordet stirrar på på himlen ut genom fönstret. Säger att himlen är fin. Ful färg svarar sonen. Snacka om att bli avsnoppad.

For runt med bägge barnen igår, omedveten om att jag viftade med ett ogiltigt färdbevis för att få diverse spärrvakter att öppna grinden för mig och vagnen. Dåligt samvete har jag inte nu när jag kom på det, men är fascinerad över att ingen sa något, inte ens på tvärbanan. Men de vågade väl inte tjafsa med en attackmorsa från Årsta...

En kikärta på burk, dvs kokt och förmodligen från 1900-talet, hamnade i vår slask i två dagar. Den grodde! Snacka om livskraft! OK, det ser äckligt ut, men det är ju coolt!

...klarat av en tur och retur till Naturhistoriska. Med pannkakor i skitresturangen. Men barnen var glada och Naturhistoriska ÄR en höjdare! Ett av stockholms bästa faktiskt. Dessutom träffade kidsen en supersnäll vovve på tåget som de fick klappa. Det finns dagar då man är gladare att man har barn än andra. Idag var en sån dag. En bonus-ledig-dag-för-att-dagis-är-stängt. Såna dagar är det skit samma att det är snömodd helt enkelt.

Jag och min kollega har, bortsett från lite småfix, gjort allt vi ska till vårt gemensamma projekt. Det betyder bara en sak. Skriva. Så jag skriver på en artikel och är tacksam mot kollegan som gjorde ett stort jäkla ryck nyss.

Varför beter sig vuxna som om de gick på gymnasiet fortfarande? Ballaste killen, coolaste tjejen. Vem bestämmer, trycka ner varann, frysa ut. Så barnsligt. Här är det inte jag som är utsatt, men jag blir mörkrädd när jag ser på.

...har jag känt mig när jag vandrat runt i min Fjällräven dunjacka idag, gjord av dun från plågade gäss of course. I'm eeeevil!

En sån dag, kemin funkar inte, tjafs på morgonen och jag är sjukt sugen på kaffe. Problemet med kaffet går att lösa. Säkert allt det andra med. Och morgontjafset har väl svalnat helt vid det här laget.

Jag sydde in min fina t-shirt med ett strålande resultat! Mammas overlock är skitbra!