adrenalin

En mamma på storkillens dagis har låtit mig låna en bärsjal av henne. Hur snällt som helst! Jag fick komma hem till henne och blev instruerad i hur man knyter. Eftersom hon inte har någon bebis nu kom vi överens om att jag skulle låna en jättefin sjal över sommaren. Hon berättade att man blir helt beroende, hon har typ fyra stycken plus lite olika andra bärvarianter. Jag har varit småskeptisk eftersom jag tycker att babybjörn funkar. Men sjal verkar ge bättre avlastning så jag tänker defintivt pröva. Sen får jag shoppa mig en egen sjal i höst (eller innan) ifall det är lika bra som det verkar.

Jag fick så jag teg när min man kom upp för tjugo minuter sedan. Han la sig vi halv två typ. Nu ska han åka och jobba igen till 19:00. Vi ses alltså om tolv timmar. Stackars trötte sate. Fat när jag säger att han ser trött ut hävdar han att han har ögoninflammation. Eller ögoninflation som fyraåringen säger.

Efter att ha vilat ut ordentligt på mors dag så följer tre dagar med för lite sömn. Igår gungade marken för att jag var så trött. För att få en chans att sova gick jag och la mig tidigt. Ja inet 20:00 men jag sov nog 22:20. Nattammade 2:00 och 4:00, det är som det är. Vakner också till när storkillen kommer över vid 23:30 och när min man kommer hem någon gång efter 1:00. Alltså, uppstyckat och träligt. 5:40 sätter grannens tvättmaskin igång och centrifugera. Tack för det, lillkillen vaknar och vägrar somna om trots amning och buff i rumpan. Helt förtvivlad går jag slutligen upp. Jag är så arg att jag skriker fula ord och ordet centrifugera som jag innerligt hoppas att grannjäveln ska höra. Man kanske får tvätta dygnets alla timmar men jag tycker att det är dålig stil att låta maskinen dåna när de flesta vill sova någon timma till. Exempelvis sju-halv åtta en lördagmorgon, och halv tolv en vardagkväll. De sistnämnda tiderna sker varje vecka i vårt hus men tjugo i sex tog faktisk priset. Vad väntar härnäst? Två på natten?

Vad hände med valfriheten, skulle vi inte få valfrihet med moddarna? Nehe det gällde visst inte om man ville åka pissig hiss med barnvagn eller rulla sig nerför en ramp. Enbart pissig hiss står till buds. Med pissig menar jag låååångsam och nedpissad. Men BVC då? När får vi privat BVC? Ge mig, gamla kommunist-människa privat BVC. Jag blir galen på BVC och deras menlösa sköterskor. Hur kan barnmorskorna på MVC vara så underbara och skötersorna på BVC vara så lama. Så vad får vi för jäkla valfrihet då? Privata apotek, tack! Privata BVC, tack! Privatisera hela skiten och låt dem konkurrera varann till döds. Jag ger upp. Jag lägger mig ner på rygg och jag säger att det är inte så jävla dumt med privatiseringen. Privat MVC slår landstingsdriven med hästlängder. Och kanske är det privatiseringen som gjort att folktandvården är så bra? Jag har äntligen hittat en tandläkare jag gillar. Hurra! Jag valde henne själv, på folktandvården, blev inte tilldelad. Och jag är nöjd. Prisuppgift får man dessutom. INNAN de filar ner alla tänder och stoppar in bling bling för 500 papp, nä OK, en plastlagning var det visst, om jag ska vara ärlig, men ändå.

Undrar hur många som log i mjugg när nyheten om mögelfasaderna kom. I Stockholm är nog Hammarby Sjöstad i sig en stark symbol för rika uppkomlingar med SUV, Buggaboo och Filippa K-kläder. I området finns exempelvis tre leksaksbutiker som profilerar sig för den medvetne föräldern, den som inte vill köpa plastleksaker på BR. Den bra föräldern. Som har pengar. Och tiiiid för sitt barn. Och moderna namn på sina telningar. Sigge, Hugo, Asta, Signe.
Sånt sticker i ögonen på resten av oss. Nejdå, vi vill visst inte ha en miljöförstörande bil, en lägenhet som kostar 15 papp i månaden och en vagn för 9000, nej då inte alls. Så, handen på hjärtat. Lite skadeglädje? Med tanke på att nästan varenda fasad i sjöstaden är tillverkad med risk-för-mögel-tekniken. Rätt åt de jävlarna? Tyvärr kan jag inte låta bli att känna lite så själv. Jag vet att jag inte borde. Ändå gör jag det. Lite grann. Pyttelite.

In i det sista har jag hoppats att de skulle säga att det var något annat. Det blev i alla fall inte värsta sortens besked. Det är metastaser från bröstcancern men de växer långsamt. Ett långsamt förlopp är bättre än ett snabbt. Hon ska gå igenom en grundlig undersökning för att se om det finns mer och hur mycket i så fall. Innan dess, ingen prognos. Fast hon hade krävt en första prognos i alla fall och läkaren hade garanterat att hon skulle leva sex månader till, kanske ett år. Det var vad han kunde garantera. Sen påminde han henne om att det finns folk som lever tio år med metastaser från cancer. Strålning. Cellgifter. Smärtstillande. Jag skulle helst se att det blev mer än ett år. Nu ska vi vänta. Igår kändes det i alla fall inte längre som om jag skulle kvävas när jag skulle sova.

Vid tolv ska mamma träffa onkologen. Det är inte någon vidare dag att vara hemma med fyraåring. Jag funkar inte så, att jag blir distraherad från tankarna. Ska jag lyckas med det räcker det inte med att umgås med ett barn. Nu blir jag bara sammanbiten och ansträngd och har inta alls ro att vara tålmodig och pedagogisk.

Ringde i alla fall mamma i lördags och sa att jag är himla orolig. Det kändes bättre. Jag kan stötta henne, men jag är ingen stålkvinna. Jag hade så gärna följt med henne idag, men stängt dagis kom ivägen. När hon skulle operera bort bröstet för två år sedan fick jag tjata för att få följa med när hon skulle läggas in. Herregud, hon skulle gå helt solo trodde hon. Sen när jag väl var där tyckte hon att det var skönt att inte vara ensam.

Jag hatar cancerhelvetet.

Ledig dag tillsammans innebär att barnen vaknar 6:20 respektive 6:35. Och det är inte speciellt tidigt. Därav irritationen över kladderiet vid pysslandet. Ingen ursäkt i sig, det kommer väl inte som en överaskning att ungarna vaknar ganska tidigt. Det är jag som måste lära mig att lägga mig tidigt, men jag vill faktiskt träffa min man en liten stund varje kväll. Lite mer än en timma brukar vi hinna ses innan det är dags att borsta tanden, så om jag ska sova mer så blir det till att hänga med maken mindre och då är väljer jag just nu tröttheten. Dessutom så är maken snäll och tar upp lillkorven när han kan vilket gör att jag vissa morgnar fått ligga kvar och sova en extra timma. Tackar ödmjukast eftersom det gör att han också avstår från morgonkaffe.

Dagis är stängt och som den goda moder jag är hade jag köpt finfint pyssel på Panduro för att fördriva dagen. Mindre god moder är jag när jag blir irriterad på sonen som egentligen är för liten för att göra plastiga stickers som man kan sätta på fönstret. Helt ärligt, skriv ut vilken ålder som är lämplig på paketen av pysslet. Ej lämplig för barn under tre år för mig att tro att det funkar från tre och defintivt från fyra. För att reparera självförtroendet efter pysselmissen plockades stora pärlor fram och ett armband till kusinen tillverkades. Sedan var storplutten så nöjd att han kände att det var bäst att han behöll detta snygga armband själv.

Pundarpersienn, det ger mig starka ångestkänslor.

Har börjat ge lillkillen gröt morgon och kväll, men det verkar som om han vill ha ännu mer. Det blir väl till att ge mer. Det är lite krångligt att få till det med matningarna. Inte ätningen, men för mig att klämma in dessa och komma ihåg dem i mitt obefintliga schema. Vid femtiden gav jag honom lite rotfruktspuré, men han nöjde sig inte med ett par tuggor utan klämde i sig hela burken. Inte så bra eftersom han egentligen ska äta sin kvällsgröt om en timma. Jag sitter där och skopar i tugga efter tugga och fattar att han borde käkat vid fyra. Men vad fan, livet blir ju bara mat då.
6:00- Amning lillkillen
7:00- Välling storkillen
8:00- Frukost jag
9:30-gröt lillkillen
10:00 Amning
10:30 Smörgås-jag
11:30-Lunch-jag
12:00 Amning
osv
När ska jag ha tid till något annat än att utfodra min familj?
Gör det enkelt är veckans devis. Måste klura ut ett mer effektivt sätt.

Har lekt kock idag. Gick hem efter lämning på dagis och lagade två olika maträtter som ska ätas idag och imorgon, samt matlådor och extraportioner. Sammanlagt blev det 17-20 portioner beroende på hur man räknar. En miss i kalkylen var att lillplutten vägrade sova middag två timmar som han gjort den senaste tiden. Därför blir det ingen dusch för mig, inte så kul eftersom jag stekte pannkakor på sex ägg. Förresten, receptet kommer från viktklubb, jag undrar hur i hela friden de menar när de påstår att man ska kunna steka 27 pannkakor på två matskedar matfett? Hur gjorde de då? Köpte dem färdiga på konsum?

Storkillen kom över till vår säng vid elva. Grät så att han inte kunde andas. Jag hade lovat honom en tatuering när han kom upp ur badet, men glömt det. Mitt i natten (för honom) hade han vaknat och kommit på att jag glömt. Vilken besvikelse. Han fick en svamp-bob tatuering på stört, sittandes där med snorig näsa i sängen. Sen kunde han somna om på mammas kudde. Livet är fullt av besvikelser, skönt att kunna åtgärda en av dem direkt.

Vilken underbar morsdag det blev igår. Vädret var ju bara så bra, frukost på sängen, presenter, pussar, kramar, muffins. Stadsvandring och choklad. Avslutningsvis ett resturangbesök, det var ett tag sedan, inga grisfötter. Och sovmorgon förstås! Bästa morsdag någonsin!

På tisdag ska mamma träffa onkologen. Så här hade det stått (typ) i papprena från röntgen som skickades till husläkaren: "Rundlar på skelettet på höger höftled, finns historia av cancer, exempelvis bröstcancer?". Svaret på denna fråga är Ja. Två gånger. På höger sida om det nu betyder något.

Jag stänger mest av känslorna och känner ingenting. Blandar ihop det med att jag är lugn. Sen händer två saker när jag ska sova. 1. Det känns som jag ska kvävas. 2. Jag tror att lillkillen ska sluta andas.

Jag har sovit för lite de senaste dagarna, barnen vill liksom upp alldeles för tidigt. Så nu känner jag mig trött. Och gråtfärdig. Det är väl bra, det är ju en känsla i alla fall. Jo, arg känner jag mig också, men det gör jag ju mer eller mindre för jämnan så det är inget nytt. Kanske att jag känner mig mer arg just nu? Jag funderar på stadierna av sorg. Om hon nu ska dö, hur kommer det bli att gå igenom sådan sorg igen. Min pappa är ju död. Det var tungt och svårt att sörja.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle hålla mig lugn tils hon varit hos onkologen och att jag är såååå tacksam för att vi fått de här åren tillsammans. Men just nu håller jag på att få panik. Jag vill inte att min mamma ska dö. Jag vill inte ta ut något i förskott. Då framstår jag ju bara som töntig om det inte är något. Nej jag vet att det inte är så, men jag har såna fixa idéer. Men herregud, hur jag ska framstå, så dumt att oroa sig för det i en sån tung fråga. Precis som om folk skulle säga, "hon var helt knäckt och sen visade det sig att det inte var något, vilken tönt, kunde hon inte hållt sig lugn i ett par dagar bara."

Såg senaste avsnittet av six feet under i morse. En av karaktärerna har dött. Det var begravning. I ett tal sa en person att den döde var idealist. Då började jag grina. Jag har inte kunnat identifiera en enda god egenskap hos mig själv mend där kom det en. Jag är idealist. Jag tror på kärleken. Jag kämpar. Det är riktigt fina egenskaper. Jag är rädd för döden. Nu måste jag nog sova.


Egentligen vill jag bara ringa till mamma, men det känns fel att belasta henne. Jag har ju stöd här hemma, hon har ingen, ska jag inte vara hennes stöd nu?

Jag skiter i alla jävla barnprogram. Jag vill att min amma ska leva. Jag vill verkligen inte att hon ska dö. Jag vill inte att någon jag älskar ska dö. Någonsin.

Jag hatar nästan alla barnprogram. Jag hatar deras klämmiga musikslingor, deras idiotiska intriger, deras sockersöta figurer, deras vedervärdig svenska pålagda röster. Högst upp på min hatlista är de nya serierna med stop-motion figurer, de är väl inte stop-motion längre utan helt animerade? De värsta är Fifi och blomsterfröna, Clownen Jojo och Meckarmicke. Pingu är ett undantag.

Tecknat är lite bättre men det finns en del riktiga bottennapp där med, Angelina Ballerina och Jasper, uuuurk. Flera av de här har en gemensam nämnare, Jasmine Heikura. Hon har dubbat gulliga flickröster i åratal och jag får kväljningar så fort jag hör hennes tillgjorda bebisröst. När jag googlar på henne visar det sig att hon är 21. Är det inte dags att sparka ut henne från Eurotroll (dubbinföretaget) och skaffa sig en ny förmåga?

Sonen älskar doktor Mugg och faktiskt är det att föredra framför skräp som "Anki och Pytte" och "Doris och Knäckebröderna". Det som gör merparten av alla barnprogram så ruggigt dåliga är att de saknar humor. Dr Mugg är späckat med kiss och bajsskämt och det är humor för barn. Barn behöver skratta, barn behöver uttryck som de kan upprepa om och om igen. Många andra serier tar sig själva på så blodigt allvar. Som clownen Jojo som alltid avslutas med "vad har vi lärt oss idag?". Men för i helsike, varför måste programmen ha ett jäkla syfte hela tiden, kan inte ungarna bara få ha kul? Hela livet är ju bara ett stort måste så låt barnen slippa känna att de måste lära sig något när de egentligen ska slappna av. Det finns program som klarar sig utan humor men de har något annat, något som talar till fantasin, Mumin t ex.

Men jag hatar bara merparten av alla program och inte alla. Det finns bra program, rikitgt roliga som även jag gillar, Zoe Kezako är i mitt tycke skitbra, Dr Dog är också alldeles utmärkt liksom "Charlie och Lola". Svt visar flera lärorika program som tar fasta på lekfullhet och humor utan att bli vidriga, exempel på detta är Evas funkarprogram, Myror i brallan och Hjärnkontoret. Sen finns det program som bara är hysteriska och jätteroliga som fredagsmyset Amigo 19:00 i ettan, det är nästan veckans höjdpunkt i vår familj. Hela fredagen går vi runt och sjunger a-amigo, a-a-amigo. Mer sånt tack!

Jag trodde att jag lagt min oro åt sidan, gick på möte och allt kändes helt OK. Men när jag skulle somna kändes det som om någon satt gränsle over bröstet på mig, i höjd med axlarna, riktiga kvävningskänslor. Jag är alltså jätteorolig även om jag lyckades maskera känslorna med lugn så fanns de där ändå. Det är bättre med oro än kvävninskänslor men nu känner jag bara svårigheter att andas. Skit. Undrar hur mamma känner? Jag sa att hon skulle ringa om hon fick panik, men det skulle hon aldrig göra.

Lillkorven bara vägrar amma. Jag gav honom lite majs och potatis-puré blandat med päron och se det gick ner. Han har inte riktigt kommit igång med ätandet utan käkar bara lite gröt till kvällen. Så man kan inte bar ge honom hur mycket mat som helst för då kommer han få jätteont i magen. Jag tror att han amningsvägrar för att han har ont i munnen pga tänderna, men nu känns det som om jag ska sprängas så det blir till att pumpa. Hoppas han vill äta det i utpumpad form annars vete sjutton vad jag ska göra. Nu sover han i alla fall. Jag känner också att det börjar bli dags att dra upp på ätandet men det tar emot, det är ju så smidigt att langa fram tutten, mat är klet och kladd, byta kläder och tvätta händer och huvud, mikro, burkar, skedar, ja ni hör, det är bara så joxigt.

Mina krämer har kommit, hurra! Jag trodde att supersnabb leverans som alla pratar om från JBC innebar under de maximala fem dagarna som HQhair levererar på, men tydligen är 18 dagar snabb leverans i andras ögon... Det är OK, bara de kom fram hela och fina, med MASSOR av prover dessutom! Och inte fastnade i tullen. Ja, jag kommer handla där igen, väldigt snart eftersom jag behöver både ögonkräm (åldern tar ut sin rätt) och ansiktsmask. Sen har jag nog handlat mig nöjd i krämväg för ett tag.

Kommer på mig själv med att försöka låta bli att tänka på telefonsamtalet med mamma. Det enda jag vill är att min man ska komma hem så att jag får prata. Efter att haft ont i höften i en månad gick hon på röntgen i fredags, idag skickade hennes husläkare iväg en remiss till onkologen eftersom det var något där som inte borde varit där. Vaddå undrar man. Metastaser kanske. Jag trodde det var klarlagt att den senaste cancern inte var av metastastypen. Vad vet väl jag. Hoppas ändå att husläkaren har fel. Skitjobbigt att behöva vänta, värst för henne.

Yngste sonen (han med tänderna) har idag på sig en brun tröja med apor, röda snickarbyxor, röd solhatt, röd/vit/gul/rosa-randiga bamsestrumpor med volang. Nedtryckt i röd barnvagn, gissa hur många som tror att han är en flicka?

Jag har gjort en Terri Eriksson. Jag har lämnat ett barn på dagis som eventuellt inte är helt friskt. Dock informerade jag personalen om saken och bad att de skulle ringa så fort de tyckte att något var fel. Anledningen är att jag är sjuk. Jag behöver sova, jag har sovit ruttet i natt och igår var jag dum nog att inte propsa på en eftermiddagslur. Det går inte att sova med storkillen hemma. Man kan liksom inte parkera honom framför en film och gå och lägga sig. Så nu håller vi tummarna för att han inte är sjuk och att jag får sova en stund mitt på dagen!

Just det, den kryptiskla rubriken syftar på att lillkorvens två första tänder är på väg upp. Förmodligen anledningen till den oroliga natten.

Så gott med hemmagjort bröd. Det här är en normalvariant, vetemjöl-special, jäst, vatten salt och lite olja. Ingen surdeg idag. Läste en riktigt inspirerande surdegsartikel i dn söndag och ska sätta en rejäl surdeg i veckan som kommer! Tills dess smakar dethär fint till söndagssoppan.

Gjorde minirabarberpajer, fina va! Blandade 2,5 stjälkar rabarber i bitar med lite socker. Smälte 75g smör, rörde ner 1 dl råsocker, 1 tsk vanilj och 2 dl havregryn. Fördelade på miniformarna, gräddade 200 grader i 20 - 25 min. Serverade med glass, succé! Kletet räckte gott och väl till fem formar.

Åkte till Plantagen. Köpte balkonglådor och blommor. Mu jäklar ska det bli fint på balkongen. Så kommer min man på något: "Men vi åker ju till landet snart". Om sex veckor ja. Vi måste väl inte ha fult bara för det. Vi köpte blommor. Vi kan ju alltid plantera ut dem på baksidan innan vi åker.

Huvudet fullt av var. Igen. Ömma leder. Vi skulle träffat lite släktingar till min man på lunch. Kvart i tio ringer de och säger att två av barnen har ögoninflammation. Det är smittsamt, men vi ska ju vara utomhus och då är det ju inte så farligt. Nej Tack! Det räcker med sjuka nu. Storplutten har hämtat sig hyfsat bra men hostar järnet fortfarande. Lillplutten är grymt snorig. I veckan har vi en träff med en fd dagiskompis, vaccination av den lilla, en kompis till mig kommer hit två dagar och ytterligare släktingar dyker upp i slutet av veckan. Alltså, säger vi nej tack till ögoninflammation. Fem jävla förkylningar på fem veckor för storplutten och en öroninflammation med tillhörande penicillinkur. Vi vuxna ligger strax efter minus penicillinet. Nu vill vi bli friska.

Varför har ungarna hög feber på nätterna och är i stort sett feberfria på dagarna? Vad är den biologiska poängen? Jag inbillar mig att det finns en biologisk poäng med allt, men ibland är det lite svårt att se den. T ex vad är den biologiska poängen med att få hjärtklappning och toksvettas när bebisen skriker? Tar jag bättre hand om min bebis när jag är asstressad?

Köpte fem böcker från bokus.se, fast när jag kollade efter ligger fyra och en halv olästa på nattduksbordet. Hmm. Åja, det finns värre saker att frossa i. Jag har gett mig själv shoppingförbud på tradera ett tag framöver. Ingen okynnesshopping på ett tag. Jag har det mesta jag behöver, men det har varit jäkligt kul att fynda både det ena och det andra där. En del nitar har man ju gått på också. En ful kjol tex. Ett för litet linne. Senaste tröjan jag köpte var iofs skitsnygg, men jag tror inte att hon tvättat den innan hon skickade den till mig. Fullt med katthår och en distinkt lukt av parfymerad bodylotion. Jo jo. Jag tvättade den själv.

Har också åkt på förkylningen from hell. Fick sovmorgon imorse, men den blev lite uppstyckad till en början för att lillplutten skulle amma vid 8, sen sova (skrika och sprattla) vid 9. Men men, jag fick ändå sova till 10. Sen for två av tre killar till stan så lillplutten och jag somnade om på sängen. Jag känner mig faktiskt lite bättre, kanske har sovit bort det värsta? Det är med viss fruktan man lägger sig på kvällen när såna här virus härjar. Jag var så präktig och städade igår och min man har städat resten idag, så nu går jag och lägger mig en stund till.

Jag beställde ju ansiktskräm från jersey beauty company och var säker på att de åkt fast i tullen. Nu börjar jag misstänka att någon lagt rabarber på paketet. Har varit i kontakt med JBC men det har ingen måjlighet att spåra paketet. Gud så osmart. Vi beställer filmer från ett ställe på Jersey (play.com) och de har både betalt VAT (typ moms) och EAN-kod på sina paket så att man kan hitta dem. JBC har i alla fall sagt att vi kan diskutera en ny leverans tidigast tre veckor efter att de postat det. Håller tummarna för att de verkligen ger mig nya varor. Smörja smörja!

Min sjuka fyraåring sitter och tjuvsover i soffan. Va, får man inte sova när man är sjuk? Nepp, senaste gången han var sjuk och fick sova på dagen var han vaken till 22:30 och han tar aldrig sovmorgon. Men sen hittar jag honom i soffan. Han sitter och tjuvsover. Innan har han fått spela dataspel för att inte somna, men tackat nej efter en liten stund. Jag har bjudit på glass, men han gav tillbaks skålen, nej tack. VA! Tackar du nej till glass? Det har aldrig hänt. När jag sedan hittar honom sovandes i soffan tar jag äntligen tempen (i örat för er som följt min analskräck). 39.5. Aha. Alvedon it is.

Vi har turen att ha rabarber på baksidan av vårt hus. Jag har fått tillstånd att ta. Hon som sköter om dem är förtjust i storkillen, annars är det lite petigare med vem som får plocka. Tog in 800g idag, frös 500g med socker. Ska ta in och frysa mer sen när det växt till sig. Vi har tre jätteplantor, så det är ingen skövling det är frågan om. Kanske blir det rabarberpaj i helgen. Men världens bästa recept som Linda hade ute på sin blogg (rip), kräver ingredienser som jag inte har hemma, typ sirap och grädde. Den ska dessutom avnjutas med vaniljglass och det har vi inte heller. Får bli ett lördagsprojekt, då ska vi evt grilla i parken också.

Jag har alltid tyckt att det te man köper i sverige är så klent. Liptons och Twinings är engelska men anpassade för svenska marknaden, så de är jättesvaga. Vad är det för fel på svenskars te-smak egentligen? Kaffet ska gärna vara starkt, men teet ska helst vara svagt och smaka någon artificiell blomblandning. Urk.

Jag vill ha mitt te starkt och svart, dvs fritt från tillsatta smaker. Och nej, Earl Gray innebär inte svart även om väldans många tycks tro det. Bergamottolja är ofta ganska vidrigt. Te kan faktiskt smaka gott i sig och inte behöva tillsatser, men då måste teet vara starkt.

Att jag inte är ensam insåg jag när jag upptäckte Typhoo. Typhoo är så starkt att påsen knappt behöver ner och vända i vattnet, dessutom finns den som decaf så man kan dricka te på kvällen utan att behöva ligga och stirra i taket hela natten. Sen vill jag inte ha en pyttedroppe mjölk i som mina engelska tevänner utan det ska vara en rejäl slatt, inget socker.

Numera tar jag med mig egna tepåsar när jag reser bort, precis som svärmor. Det är praktiskt att slippa sitta och må illa över en ljusbeige kopp söders höjder.

Jag är ingen anglofil utom i två hänseenden, jag vill ha mitt te engelskt och jag vill ha min man likaledes engelsk.

Vi är sjuka. Barnen mest. Här följer ett litet referat från natten: Gnäääääll. Tjuuuuut. Vänta ska du få lite medicin. Host, skrik och tjut när medicinen hamnar i halsen. Host host. Snark. Host host. Vänta ska mamma hämta medicin. Gnäääll. Host host. Mamma, jag har ont i örat, gnäll, gnäll. Var tyst så ska jag hämta medicin. Host host. Illvrål. Host host. Detta mellan 1:00 och 1:15. Olika mediciner har delats ut till barnen såsom Alvedon (båda), Mollipect (lilla), näsdroppar (båda), Cocillana-Etyfin (stora). Hejhopp! Vår lediga dag kommer bli mycket stillsam, vi ska till apoteket och köpa alvedon till lillkorve, yes det blir stolpiller. Sen ska vi nog glo på film och tvätta tvätt. Lajbans.

Maken hade hotat med att jobba idag, men sen stannade han hemma i alla fall. Så skönt. Dessutom kom inte dn. Vad är det här? Jag känner mig stressad av dn? Jo. Det är så. Jag har betalat prenumeration i tio månader till men känner mig mest lättad när den inte kommer. Vad ska jag göra? Skita i att läsa den? Jag är så trött på alla krav jag lägger på mina axlar, men det här är så dumt. Jag vill vara välinformerad och jag läser verkligen inte hela tidningen, bläddrar mest igenom och läser när det är något jag fastnar för. Men det stör, för blaskan tar tid från min bokläsning. jag hinner inte läsa en minut på dagtid. Jag bara far runt, försöker sköta bebis, hushåll och på lediga stunder ska tidningen plöjas. Nej, det här är inte OK. Jag måste prioritera om. Tidningen ska vara en bonus, inte en börda.

Var på jobbet igår. Det var inte så allergiframkallande som jag trott. Ska fokusera järnet när jag kommer tillbaks om mindre än tre månader (hjälp vad tiden går fort). Men så blir jag arg. Jag har varit på instutionen sedan 2002. Inget har förändrats. Allt arbete jag har lagt ner på att få en bättre och mer hälsosam arbetsmiljö är helt bortkastat. Luften är fortfarande kass, skyddsutrustningen är kass, ett stort fönsterbyte som gjordes förra året har inte inneburit någon förändring i temperatur överhuvudtaget, det luktar fortfarande vidrigt från en kyl med kemikalier i labbet brevid. En forskare har fuskat något så fruktansvärt att vederbörande blivit omskriven både i dn och i internationell fackpress. Personen i fråga blir inte kickad utan går kvar och flinar i korridoren. Min chef (inte samma person) som burit sig så illa åt att man bestämde att inte förlänga hans tjänst har fått förlängt i två år till. Instutionens rykte har sjunkit enormt mycket det senaste året. Ett tag fantiserade jag om att vara kvar där, forska där, ha en egen grupp. Men nu känner jag att nej tack, stick och brinn era ryggradslösa professorsfjantar. Inte en sekund till tänker jag ägna er korridor, jag ska fokusera all energi på mig och min avhandling så att jag kan komma därifrån fort som fan. Önskar att jag varit mer ego från början.

Idag är det norges nationaldag. Grattis då. Lillkorven är sjuk, men natten har gått bra ändå, tack alvedon! Hoppas han inte blir värre, för han är så rosslig och med bebisar är man grymt rädd för RS-virus, hjärnhinneinflammation och feberspasmer. Storkillen var närmare tre innan jag slutade tro att han skulle dö varje gång han var sjuk. Sen börjar jag om igen. Jag kan låta beban ha feber på dagen, men på natten har jag ingen kontroll (om jag inte ska vara vaken) så då blir det febernedsättande. En av mina kompisar har alltid prisat alvedon i stolpillerform, men jag hatar att gräva ungarna i rumpan. Att sticka upp en termometer vid förstoppning tycker jag är rentutav sjukt. I mammagruppen från hell hade vi en riktigt analfixerad morsa som glatt berättade om olika metoder att få ut bajset. Urk säger jag, ge kidsen katrinplommon och päron så kommer det av sig själv, förr eller senare. Stolpiller då, det fick jag själv ibland när jag var liten, fy fan. Men till lillkorven har jag gett det flera gånger, senast i natt. De verkar så fort och han spottar ut den flyande varianten. Stolpiller it is. Fast det är jag som får ge dem, min man totalvägrar. Och inte är det trevligt.

En av poängerna med ekolådan var att vi skulle få prova på nya grönisar. Eftersom sallad och sånt är sådär så valde jag baslådan. Mest rotsaker, vi gör ofta rotsaker i ugn och det är bra med lite nytt. I senaste lådan kom majrovor som vi aldrig provat. De var spröda och fina så jag skalade, rev dem grovt, blandade med turkisk yoghurt, viltök salt och peppar. Istället för sås till kassler och ugnspotatis. Hur gott som helst! Fredagens låda var ett riktigt kap, 2kg kravpotatis, 1kg Morötter, 1kg rödbetor, minst 1kg majrovor, 1 citron, 1 purjo, 3 stora palsternackor, frisésallad och 1 gurka. Allt var fräscht och fint, jag gav mamma gurka (vi hade kvar) majrovor, lite sallad, 2 röda lökar från förra veckan och lite morötter. Planerar något smarrigt med rödbetorna, jag älskar rödbetor! Jag är efter två lådor riktigt nöjd med ekolådan.

Jag har fått mail från en kollega, ett gruppmail om hans avhandling. Jag fick tårar i ögonen. Inte av lycka utan av frustration. Killen disputerar ett år i förväg. Han var fortfarande student på grundutbildningen när jag började. När jag gjorde mitt exarbete hade han gått ett år på grundutbildningen. JAG HAAAATAR HONOM!

Nej det gör jag inte. Jag tycker jättemycket om honom. Han är världens snällaste.

Grattis då.

Jag har alltid funderat över mina grannar. Typ spekulerat i vad de är för typer. För ett par år sedan hade vi en riktig dåre till granne, jag har berättat om honom. Han körde taxi, hade tre barn som han vägrade betala underhåll för, hade privata musiklektioner i sin lägenhet, slängde ut en tv genom fönstret. Han var bara helt galen. Ganska snäll men galen. Gissa om vi spekulerade ofta och mycket om honom. Mina nuvarande grannar är ganska lugna och stillsamma. Rentav ospännande som spekulationsmaterial. T o m hon som hävdar att hon heter något annat är ju hur snäll som helst. Boooring.

Sen en dag dyker han upp! En kille som varje dag ställer sig och röker mellan husen. Varför? Vad spanar han på? Utsikten? Barnen, nej tur det, för han står där ett par gånger om dagen i ur och skur. Ser ut som en neandertalare. Vad gör han, jobbar han hemma? Dataprogrammerare, arbetslös. Jo jo, här går det igång i mitt uttråkade huvud. Aha, han bor i porten brevid! Sen i morse, det bästa av allt, när jag är på väg hem så kommer han joggande, i joggingdress. Han ser så osportig ut, alltid svartklädd, en riktig rollspelartyp, men joggar! Skumt.

Tyvärr blir jag oftast lite besviken om jag väl slår mig i slang med mina grannar, mina spekulationer stämmer i princip aldrig. Mystiska beteenden får nästan alltid en väldigt logisk förklaring, och oftast är de normala och inte ett dugg skumma. Utom taxi-dåren, han framstod bara som galnare för varje gång man pratade med honom. Men honom är jag oerhört glad för att jag inte är granne med längre, det var aldrig lungt i den porten.

Borta bra men hemma bäst, så är det. Det var underbart att träffa min kompis igen, vi pratar ju i telefon varje vecka, men live är bättre. Våra barn är födda med tre dagars mellanrum så de lekte och bråkade som galningar. En två-årig lillasyrra hängde med av bara farten. Min kompis man, som jag alltid har haft lite svårt för har genomgått en personlighetsförändring till det bättre, kanske min egen inställning till honom har förändrats också. Trevligt har vi haft, ätit massa god mat. tittat på en halv melodifestival. Skvallrat och varit förtroliga. Dessutom har jag fått håret både klippt och färgat. Jag är glad att jag har en vän som henne, den sorten växer inte på trän. Vårda henne för alltid ska jag, vi har känt varann i sjutton år! Hon och hennes man har blivit jättetjocka, men så blir det när man bara har vispgrädde i all mat. Tjocka och goa, hellre det än magra och olyckliga. De har köpt hus också, det passar dem så bra att leva som svenssons i hus på landet.

Om några timmar åker vi! Storkorven är helt speedad och vill åka NU! Jag har lite resfeber, jag ska åka själv med två ungar och en massa packning samt en barnvagn. Jodå, vagnen ska med. Då ringer min mamma klockan åtta. "Hej, jag ska inte på hjärnröntgen förrän tio i elva, ska ni ha hjälp att komma ombord på tåget?" "Ja tack!" Och oroa er nu inte för morsans hjärnröntgen, det är en bieffekt av ett par panikångestanfall för många. Hon är helt frisk. De ska bara kolla för säkerhets skull, men med tanke på att hon redan gjort två såna koller utan att de hittat något så har jag slutat oroa mig.

Jag kanske tjyvbloggar i Hälsingland, annars ses vi på måndag.

Jag har kollat lite nu, Strawberrynet.com betalar tydligen tillbaks tullen ifall man mailar dem kvittot. Jersey Beauty Company ligger i engelska kanalen och tillhör inte EU, alltså chans att åka ditt på tull, skit också, jag tyckte att mitt paket dröjde lite väl länge...det blir dyr shopping eftersom de alltid lägger på extra speditionsavgift de jävlarna. Hade jag fattat det från början hade jag handlat på HQhair istället, de är ju lite dyrare men man slipper åka dit eftersom de ligger i England. För ett par år sedan köpte jag en regnrock på Emily Strange och det blev extremt dyrt när jag åkte dit.


Ha ha, snålheten bedrar visheten igen, tycks vara mitt tema denna vecka!

Snålheten bedrar visheten som bekant. Detta gäller nästan alltid. Köpte tex jättesnygga billiga strumpor på HM åt lillkorven. Efter en tvätt har de tappat färgen och det var just färgen jag var ute efter. Solgula, jättefina, numera senapsbeiga. Jag trodde jag kört dem i en mörk maskin tills jag tvättade ett par blå som kom från samma tre-pack, de ser också urlakade och dassiga ut. OK, 50 spänn, det spelar ingen roll, men hade jag köpt ett par på POP så hade färgen hållt. Fast de har tyvärr inte solgula.

Storkillen och jag börjar klättra på varandras nerver, puh. Då kom min mamma susande som räddaren i nöden. Nu är de ute och leker, sen ska jag gå till videoaffären och lämna tillbaks en film så vi får ännu mer paus från varann. Jag älskar mina barn, men en spattig fyraåring och en mamma som är helt tömd på sömn funkar inte bra ihop hela tiden, fast det har gått över förväntan ändå. Jag längtar efter min man.

Jag skriver sällan om min mans familj för jag känner att det skulle kännas som om jag satt och klagade på dem och det känns inte rätt mot dem att göra det i det här forumet. Den min man står närmast är sin mor. Hon har levt hela sitt vuxna liv dansande efter svärfars pipa (de har varit ihop i över 40 år). Hon axlar gärna offerrollen (vem gör inte det?) och kan inte ta sig ur den. Idag ringde de för att säga hejdå, de ska åka till andra sidan jordklotet en månad och svärmor fyller år på torsdag, dagen då de landar. Kul. Hon fyller dessutom jämnt. Men svärfar bestämmer, så är det och så blir det. Så hon ska fira sin sextioårsdag på andra sidan jorden, med jet-lag tillsammans med hans affärsbekanta, tjohoo! När jag pratar med henne, en kvinna som jag ömsom är asförbannad på och ömsom tycker så jävla synd om så börjar hon åter igen prata om sin sömnlöshet, sina magbesvär och sina panikångest-anfall. Då öppnar jag äntligen käften och säger något jag velat säga i flera år, "har du funderat på terapi, det hjälper faktiskt mot panikångest". "Ja" svarar hon. Vilken lättnad, jag har fegat och fegat för jag har varit så rädd att hon skulle börja förklara bort sig, hitta på ursäkter osv osv. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte la till att jag vet för det funkade för mig. Men jag kanske har nämnt det för henne tidigare. Hon är den enda i familjen jag skulle kunna våga berätta om min familjehistoria, det som gör att jag ligger lågt är mamma. Jag vill inte hänga ut henne. Nu blir det mitt mission att få svärmor att känna att hon har mitt stöd om hon väljer att gå i terapi. Det finns risk att det tar hus i helvete. Hennes favoritfilm råkar vara Shirley Valentine ha ha ha.

...storkillen mår bättre idag, tack vare penicillinet. Men inte kan jag skicka honom till dagis. Vare sig idag eller imorgon. Möjligtvis på torsdag, men det känns ju rätt löjligt eftersom han ska vara ledig på fredag. Det vore skönt att köpa presenter till min kompis och hennes ungar utan att behöva släpa bägge ungarna in till stan, storkillen tycker ju att det är så tråkigt.

Jag kanske inte fattat ett jota, men vad är det som skulle vara så gott med mandelpotatis? Jag kokar den enligt konstens alla regler, men den smakar inte godare än någon annan potatis. Kanske t o m äckligare, för jag måste koka den med skal och den smakar bara jord. Gillar folk jord eller? Jag fick ett kg med ekolådan, använde hälften och drog mig jäkligt länge för att använda resten. Kokte upp de sista idag och mosade ihop med massor av sås. Då, men först då var den OK. "Njut som den är med en klick smör", bah!

Efter en rafflande budgivning har jag sålt en grej på tradera för fem kr mindre än jag själv gav. Jag tycker det är pinsamt. Porto tillkommer. Ska man bara rycka på axlarna och säga, jaha, sånt är livet. Jag får lust att bjuda på portot (44 buck) för att jag tycker det är så pinsamt.

Nu ligger bägge barnen och sover i vår säng, storkillen grinar när han vaknar för att han har så ont i örat och i halsen. Tur att vi kom iväg och fick penicillin. Imorse kände jag mig lite löjlig som inte kunde vänta ut och se om det blev bättre eftersom "vi ska bort och vi inte kan åka om barnen är sjuka". Vår husläkare är världens bästa, vi går kvar hos honom fast vi har flyttat. Jag är skraj för att han någon gång ska säga, gå till er egen distriktsläkare, jag har 2000 pers att ta hand om (för det har han). Jag har aldrig fattat hur det där funkar, med husläkare. Får man, eller får man inte välja. När vi flyttade hit fick vi ingen info om vart vi hörde, bara ett brev från en privat vårdcentral att vi var välkomna dit om vi ville. Hmmm, jag har bara träffat två vettiga läkare på vårdcentralerna i hela mitt vuxna liv, jag har en av de två nu, aldrig i livet att jag byter om jag inte måste.

Jag är alltså mäkta stolt över min väluppfostrade fyraåring som klarar av att hänga med i afferer och apotek och inte sticker iväg, inte river ställena, inte ställer till med någon scen för att han inte får godis. Puss på dig min unge, du är bäst! Nu hänger vi i soffan och tittar på film. Pappa har gjort köttfärssås så vi behöver knappt laga mat, skönt. Lillkorven har feber och sover. Det är lugnt här hemma. Har t o m lyckats plöja DN.

Jag har ju typ världens finaste espressobryggare, fick den av min man och den kostar sjuuukt mycket stålar. Lyllo mig. Men jag har ingen kvarn. Bryggaren är så enormt bra att det krävs värstingkvarn för att matcha, annars blir det ingen crema. Jag köper mitt kaffe på Himalaya i söderhallarna, där kan de mala exakt rätt finhet på kaffet. Man ber bara om ett halvkilo Intermezzo mal det 3.4 tack. Eller var det 3.2? Efter att ha haft en malningsinställning i två år har jag plötsligt glömt vilken det är som är min. 3.4, eller 3.2. Förra gången bad jag om 3.3, det var för finmalet. Så hur går skalan? Högre tal, mer finmalet eller tvärtom? Idag var jag där, frågade vilket som var den grövre av de två och bad sedan att få den. Väl hemma bestämde jag mig för att skriva upp vilken jag tagit. Tror ni jag kom ihåg det? Nehe, det hade lossnat någonstans mellan Medborgarplatsen och Årsta (en resa som gick via Svedmyra och Globen). Irriterad plockade jag upp kaffet ur påsen och tror ni inte att den rara människan skrivit upp malningsgraden på paketet åt mig! Puss på dig! 3.4 var det, ju lägre tal dessto finare, nu ska jag aldrig någonsin glömma det, aldrig någonsin. Jag ska programmera in det i mobilen.

är hemma igen efter en omfattande fyratimmars turné med besök hos några av  våra finaste inrättningar såsom vårdcentralen, apoteket och Mcdonalds aka djävulens påfund.

Var, vad är det bra för? Sjunges till War! med bruce s. Jag har snutit var i tolv dagar. Mycket. Mängder. Nu börjar det avta. Men på storkillen har det runnit var ur snoken sedan i förra veckan och nu är det variga ögon sedan igår. Nu får det räcka. Bums iväg till el dottore. Högre makter driva lömska spel med mig just nu, ska vi inte få visa upp lillebror den här gången heller? Tågbiljetterna går inte att lösa in eftersom vi har billigaste sorten. Ja ja, var är bra, immunförsvaret funkar, så visst, men för i HELVETE låt oss bli friska nu. Två-tre förkylningar var i tre veckor, jag står snart inte ut längre. Aaaaaarghh

Är det något fel på min näsa? Alla kläder luktar surt. Kanske är det så det blir när man hängtorkar kläder en hel vinter och det aldrig blir varmt utan de får hänga där lite halvfuktiga.

Jag har haft en dålig hår-vår. Tjatar på min man att han ska klippa mig, han verkar vara med på det. Det ska bli intressant, det kan knappast bli värre. Det är så svårt att klippa nacken annars skulle jag gjort det själv. Jag klipper ganska OK, klippte min man i åratal, och nu klipper jag sonen och får dessutom beröm för det!

Planerar att dra mitt bittra gamla jag norrut. Det ska bli roligt. Just nu är jag jäkligt less på mammalivet. Amma dygnet runt, entuasmera fyraåring, städa, tvätta, laga mat. Min man kommer jobba dygnet runt from tisdag och sex dagar framåt, det gör mig ännu mer bitter. Inget sällskap, bara jag och barnen. Tur att vi reser på fredag morgon då, jag skulle spy annars. Barnen följer förstås med, men där finns det ju lite extra armar och dessutom lekkamrat åt fyraåringen.

Det finns de som har det värre, men vår lillplutt vill gå upp strax efter sex. Här har jag suttit med honom (som är hur glad som helst) innan det äntligen kom upp en storplutt efter en timma. Snart är det dags för lillkorven att sova igen...

På lekplatsen hör jag storplutten säga till sin kompis Oscar: "Kom så springer vi i de här jävla buskarna:" Jag tillrättarvisar honom lite milt: "bla bla bla, du får inte svära, jag vet att mamma och pappa gör det, men det är inte bra och vi ska inte heller göra det bla bla bla". Då säger Oscar: "Min pappa svär också, jättemycket." Så jäkla skönt och så spontant. Befriande också, att vi är flera som gör det.

Vissa dar försvinner extremt snabbt. Idag har varit en sån dag. Vi kom hem kvart över nio efter att ha lämnat på dagis, nu måste vi strax dra. Jag har inte tittat på tv, inte surfat mer än vanligt, bara bläddrar genom dn. Vad fan hände? Jag hade bestämt mig för att plocka lite, förbereda maten och ta ett bad. Har inte hunnit något, nu undrar jag nästan, är detta ett fall av alien abduction?

Jag saknar min bästa vän oerhört mycket. Nästa fredag åker vi norrut för att visa upp bebis och storebror. Vi köper med oss lyxig choklad och något i present till mamma, något tjejigt som inte finns att få tag på i hennes håla. Måste kolla runt lite på stan. Snygg tröja kanske, hon är expert på att spara på fula kläder som hon sen hasar runt i. Eller ett läppstift som hon typ aldrig unnar sig. Något till barnen också. Storkillen får bestämma vad. Det ska bli så mysigt att bara hänga i ett par dagar. Har aldrig längtat till ett villa område i en bondhåla mer än nu. Förra gången bodde de i en lägenhet, storplutten var två och ett halvt och stod i fönstret i deras kök. Varje gång någon gick förbi ropade han "titta, bonne!"

Har ju berättat förut om några av grannarna och deras storslagna planer att ombilda. Jag förstår dem som bor i en tvåa, vill köpa loss och göra sig en hacka för att få ett starkapital för att få igång sin bostadskarriär. Men det finns stora fördelar att ha en kommunal hyresvärd, det tenderar folk att glömma i jakten på det stora klippet. Sen undrar jag, de som är som mest sugna är närmare 40, varför har de inte köpt en lägenhet tidigare om det nu är så jävla fantastiskt att vara skyldig banken massa pengar? Idag träffade jag två grannar som frågade mig vad jag tyckte. Och det vet ni ju. Den ena (ensamstående, bor i tvåa) skulle eventuellt kunna tänkla sig, men hon ville avvakta, ha ordentligt med information, realistiska kalkyer et cetera. Dessutom var hon rädd för en fastighetsbubbla (det är jag med), att räntorna skulle stiga och priserna sjunka sedan man köpt, då skulle man stå där med skägget i brevlådan. Den andre grannen är sammanboende småbarnspappa som helt är emot. Hans argument var typ exakt lika mina. Häromdagen kom prislappen från ett av det större bolagen (inte vårt) på 29 000 per m2 i närförort. Det skulle betyda ett pris om 2,1 millar för vår trea, det tycker jag inte direkt är något klipp. Nu när jag vet att det åtminstone finns en till som tycker som jag ska jag släppa lite av ångesten kring det här.

Gud vad jag längtat efter sommar. Men häromdagen fick jag en försmak av sommarens baksidor. De man märkligt nog glömmer från år till år.

• Man vaknar genomsvettig ett par gånger per natt. Sånt slipper man på vintern, då är luften förvisso torr och kall, men ändå.
  
• Svetten mellan skinkorna. Det kliar och man vil gräva men låter väluppfostrat bli. Eller så väntar man tills man tror att ingen ser, fast alltid är det någon som lyckas komma på en när man står och mölar in trosorna mellan skinkorna för att de ska suga upp den värsta svetten.
  
• Glass. Man måste äta glass varje dag, ibland flera gånger om dagen. Dyrt och onyttigt. Två Magnum per dag, det motsvarar väl nästan att röka ett paket röda prince rent ekonomiskt? Jag föredrar Magnum.
  
• Insekterna. Saker som kryper i ens picinic-mat, flugor som landar på en när man solar, spindlarna ska vi inte ens tala om.
• Blåsten. I mitt minne sitter jag på en bänk i skuggan och läser en tidning. I verkligheten blåster det av bara fan och jag har svårt att läsa mitt glassiga magasin för den fladdrar fram och tillbaks.
• Barnen är så lyckliga. Barnen är förvisso lyckliga, men de skrubbar knäna till köttförs och är så in i bomben skitiga att man måste tvätta och skrubba varje dag, oj akta knäna. Sand i hårbotten. Tår som aldrig blir rena (gäller även mig). Gräsfläckar på kläderna.
  

I senaste numret av Glamour finns en skåpig intervju med Jake Gyllenhaal. Visst, killen är snygg, men man blir lite konfunderad av det han sysslar med när han är ledig: "Jag gör det jag känner för. Som att gå på lantmarknader, eller som jag får för mig ibland - åka ut till en farm, köpa färsk mjölk och se på när de slaktar en gris." Fet chans. Jag har bott på landet. Man slaktar fan inte grisar hur som helst. Man skickar iväg dem till slakteriet, och det gör man i USA med. Och om man av någon anledning håller på och tjuvslaktar grisar på sin gård så undrar jag hur Jake G vet om det och lyckas pricka in det, det är ju inget man gör dagligdags, snarare en gång om året. Annars garvar jag rejält av bilden som etsar sig in i mitt huvud, en svettig Gutta-typ, brottar ner grisen och skär halsen av den, à la Farmen (om ni mins den serien). Grisen skriker i högan sky och Jake Gyllenhaal tittar på. Ha ha ha. Ha ha ha. Ha ha ha. Jag kan inte sluta skratta.

Mina fötter verkar inte sluta växa. Dessutom hatar jag obekväma skor. Trycks tårna ihop får jag spader. Är sulorna för hårda kommer något i kläm i ena foten. Köpte ett par ballerinaskor förra året, å så fina. Men osköna. Lite för små. Lite för hårda. Lite för lite av allt som är skönt och bekvämt. Sälja på tradera. Ha ha ha. De gick hem. Värsta budgivningen. Jaha, det är ju bra, kanske någon med aningens mindre och jävligt mycket mer tåliga fötter blir lycklig av dem. Själv ser jag fram mot ännu en sommar i Birkenstock. Sånt är mitt liv, Birkenstock på sommaren, Adidas på vintern. Allt annat gör ont.

Valborg blev en succé! Fackeltåg, stor jävla brasa som brann upp på tio minuter, korvkö som aldrig tog slut och storkillen hittade massa kompisar på en stor lekplats precis brevid. Vid nip kom vi insnubblande alla fyra, rökdoftande och uppspelta. Eller, tre av oss var uppspelta, den fjärde sov. Vi enades om att det hade varit en mycket lyckad kväll och tog oss ganska snart i säng allihop. Vi vuxna stannade uppe lite och tittade på sista avsnittet av Reeves and Mortimer, käkade lite brända mandlar som inköpts vid elden och drack lite te innan vi också kröp i säng, lyckliga över att det är tio-elva år kvar innan vi kommer ha en klump i magen inför just valborg.