adrenalin

Dagens höjdare: En människa erbjöd mig sin plats i morgonrusningen. Tackar tackar.
Dagens lågvattenmärke: Att en liten stund innan frågade jag en kvinna om jag kunde få sätet hon hade en väska på och hon svarade att mja, det kunde jag väl bara jag reste mig vid nästa hållplats för då skulle hennes väninna kliva på. Hallå, jag har en stor gravid mage, tror du att jag ber om ett säte bara för att strax få resa mig igen? För att lämna plats till en fullt frisk kvinna i nedre medelåldern? I don't think so moderatjävel.
Dagens lågvattenmärke II: Att buschaffören på busen på em körde så ryckigt att det värkte i mitt bäcken för varje knyck, detta trots att jag satt ner.

Du kan få blogga här hjärtat, hit hittar inte censuren.

Min käre make bloggar, helt oanonymt. Samtidigt jobbar han på ett framgångsrikt företag i mediebranchen. Ibland skriver han vad han tycker om sin personal, inget de inte redan vet, ibland skriver han vad han känner för sin högst offentliga produkt. Inget nervärderande eller kränkande utan bara funderingar i största allmänhet. Igår blev han dock inkallad till sin chef som sa att han skulle vara jävligt försiktig med vad han skriver på sin blogg. Chefen ville inte berätta varifrån klagomålet kom, om det var kunden, internt eller någon annan som haft åsikter. När jag kom hem igår satt min man och censurerade sin blogg. Det är helt vidrigt, han har inte skrivit något som kan äventyra trovärdigheten hos vare sig sitt eller kundens företag. Det han skriver om produkten är idel hyllningsvisor, alltså en form av reklam. Efter att ha bränt ut sig på det här projektet som har inneburit noll semester i somras och många obetalda arbetstimmar och här snackar vi inte jobba över två tre timmar i veckan, här snackar vi köra både dag och nattpass en dag i veckan(8:00-4:30), två sena kvällar i veckan (8:00-22:00) och många söndagar. OB existerar inte i hans värld. Att då mötas av en sån här form av kränkning kan få vem som helst att tappa lusten. Yttrandefrihet haha, storebror ser dig.

Jag tycker själv att min chef är en idiot, jag vill kunna skriva det och fortsätter att blogga anonymt.

Kommer ni ihåg min jobbarkompis som blev av med doktorandtjänsten när hon kom tillbaks från föräldraledigheten? Hon fick sluta efter att ha tagit sin lic, men eftersom det drog ut på tiden så slutade hon 31/3 och jobbade gratis fram tills i början av sommaren då hon la fram den (lic-avhandlingen alltså). Nu har hon i alla fall fått jobb. På det stora företaget som är mycket kinkiga med vem man tar in och inte. Fast tjänst och bra lön fick hon också. Jag är jätteglad för hennes skull, vilken oerhörd lättnad. Hon har ett brett kontaktnät på företaget, och det har jag med så det bådar gott för framtiden också för min del. Shit, om jag kunde skulle jag hoppa av idag och börja jobba där imorgon. Men, de söker inget folk nu, jag har inte liccat, och just det, jag ska få ett barn innan året är slut.

Det borgerliga kommunstyret har inte hunnit bänka sig i stadshuset innan mina grannar flippar och började lägga lappar i brevlådorna om intresseanmälan för ombildning till bostadsrätt. Suck. 50% av alla som köper sina lägenheter säljer de relativt snart (med vinst). I vårt hus kastar de getögon mot en annan byggnad på gatan som ombildats tidigare och "gjort en mycket bra affär". Det hela handlar alltså om att tjäna pengar. Om var vi ute efter att tjäna pengar skulle jag jubla, men vi har aktivt valt att bo i hyresrätt för att vi gillar dess fördelar. Vi hade tänkt att bo här i många år och jag är faktiskt mer intresserad av att ha allmännyttan som hyresvärd än att betala räntor till banken. Varför ska vi gynna bankerna när vi kan gynna allmännyttan. SEB bygger inga nya lägenheter i stockholm. Vi har en stor gemensam tvättstuga och grovsopor som vi plötsligt inte kommer ha tillgång till, ska vi bygga eget, det är ju skitdyrt. Underhåll, städning, skötsel av gräsmattor, snöröjning, sophämtning. Hur ska arton hushåll ha råd med det? Vi har inte direkt några lokaler att hyra ut heller. Pengakåta otäcka människor, hoppas ni är i monoritet!

...adidas! Jag var ute efter de svarta Missy Elliot basketskorna men de fanns inte i min storlek. Killen på Adidas originals skickade mig till Sport Line på Hornsgatan (i sthlm) och där hittade jag ett paradis för street gympasko älskare. Tyvärr är adidas hemsida så muppig (man måste ladda ner senaste versionen av något program som jag inte vill ha) så jag kan inte lägga ut någon bild. De är inte sleeka utan en basketvariant på deras superstarmodell. Dessutom, hör och häpna gick jag ner en halv storlek, från min vanliga US9 till US8.5, det har aldrig hänt tidigare! Dock hävdar de att US9 motsvarar 42 2/3, alltså nästan 43, vilket alltid har roat mig ofantligt. Vilka båtar! Men nu har jag alltså "bara" 42. I alla andra skor har jag 40 eller 41, men adidas har ett eget system, sköna är de i alla fall. Nu är shoppingspreen över och räkningarna är betalda och jag har kvar så att jag klarar mig månaden ut, sen ska väl de där extrastålarna ta och poppa in så att jag hinner köpa julklappar medan jag fortfarande kan gå.

OK, jag ångrar att jag gav min morsa länken till tjuvlyssnat.se, hon refererar till olika inlägg VARJE gång vi träffas. Jättekul. Ha ha ha, ja jag läste det för tre dagar sedan, skrattade lite och gick vidare med mitt liv, jag har inget behov av att höra den igen, återberättad, som en dålig "rolig historia". Suck.

Ska nu inhandla ett par nya gympadojjor, mina gamla luktar död. Jag har haft dem i fem år tror jag så det är väl inte så konstigt... Valet står mellan två olika par, och som vanligt känns det som om jorden kommer gå under ifall jag väljer fel. Snacka om att ha hang-ups.För övrigt är jag vrålhungrig, har ätit mig genom denna dag men magen är ändå som ett hål. Gympadojjorna är förresten inte till för att träna i utan som vardagsskor, jag har svårt för andra skor än gympadojjor och flipflops, klämma in tassarna i hårda högklackade grejjer är inte min pryl. Bekvämt ska det vara, svart, och hyfsat snyggt. Basket blir det i år, alla fina som jag la ut bilder på var för små, men adidas har ett par snygga svarta i generösa storlekar och reebok har såna  man hade på åttitalet, de är dösköna men förmodligen helt otrendiga så det blir nog adidasarna i alla fall. Se där, jag har visst bestämt mig och himlen rasade inte ner den här gången heller.

Jag har svårt att glädja mig åt att jag är gravid, det är konstigt för det är ett mycket efterlängtat barn, noga planerat dessutom. Men jag försöker på något sätt ta ut allt jobbigt som väntar i förskott. Fast jag inte alls vet hur det kommer bli den här gången. Det kanske blir lättare, det kanske blir jobbigare, men inte fan blir det bra av att jag är olycklig nu och bara går runt och bävar för förlossningsdepression, ett halvår utan sömn, ensamhet och kvällsskrik. Jag är så rädd att tappa fotfästet, jag har också svårt att ställa krav på min omgivning så jag ser mig själv tyst och lidande som tar på mig ett alldeles för stort lass tills jag bryter samman under bördan. Men jag kan faktiskt träffa en överenskommelse med min man där han tar en matning under natten så att jag får sova mer än 90 min i sträck (man blir kocko när man inte får sova längre sammanhängande). Jag kan nu kräva att han tvingar mig att söka hjälp om babybluesen inte går över. Jag kan skita i att amma om jag inte mår bra av det, för det gjorde jag inte förra gången. En mamma som mår bra är viktigare än bröstmjölk. Och nu ska den här mamman ha två barn och då måste jag må bättre än jag gjorde när lillplutten kom. Så istället för att gå runt och vara olycklig nu får jag nog ställa krav och smida planer ihop med min man. Här ska lagas matlådor så många att vi inte behöver laga mat på två månader, oj hur många portioner blir det? 120 för mig, 120 för min man och 30 för lillplutten, 270 lunchlådor mao. Ja det är bara att börja jobba, och köpa en frysbox och en jäkla massa plastlådor.

När jag låg sent i går kväll och planerade att viga en hel dag åt att skriva glömde jag en liten detalj. Jag blir spattig och irritabel av att bara göra en enda sak i massor av timmar, speciellt skriva. Mår efter sex timmar ihop med min text nästan fysiskt illa av att titta på den, det kryper i kroppen på mig, jag vill springa ut genom dörren och gå så långt bort att jag slipper se texten igen. Har badat, men det hjälper inte, ska nu laga mat och fika med mig själv och känna om det känns bättre så att jag kan få ihop en timmas jobb till. Ett stort sjok ska vara klart till på torsdag då det ska granskas, sedan ska jag pressa fram lite nya resultat på labbet innan jag kan börja skriva igen. Och undervisa ska jag också, utan att blotta mig den här gången.

Jag vill bara rapportera att min ännu inte färdiga licavhandling för närvarande är 27 sidor lång och har 56 referenser. OK, sista tre sidorna är referenserna, och första tre är försättsblad, abstract och innehållsförteckning så den är egentligen 21 sidor lång. Men det ska in ett manuskript också så jag återkommer med rapport.

Det blir visst ingen extra shopping för min del den här månaden, för extrapengarna har inte dykt upp. Mycket irriterande eftersom jag gjorde en del av de här sakerna i juli. Dessutom pratade jag med ekonomitjejen runt den 15:e och då skulle hon skicka iväg det på en gång. Tydligen gjorde hon inte det och jag får nog vänta en månad till på pengarna. Tur att jag unnade mig massa saker förra månaden då, så jag känner inte att det är totalkris. Och skor måste jag köpa ändå så det gör jag bara, snabbt som ögat, innan räkningarna slukar resten av stålarna. Nu ska ni få slippa höra mig gnälla, fan jag har ju både hem och familj och jobb så nu ska jag forsätta jobba på min lic.

Min man har tömt sin mega-iPod och håller på att stoppa tillbaks allt i den igen. Det går jättelångsamt, efter 90 min har det kommit halvvägs och iPoden är kokhet, är det normalt eller? Tydligen är det inte bara iTunes som är engagerat i påfyllningen för datorn går jättelångsamt. Men det är väl priset man får betala när man har en man som gör storkok på ärtsoppa och går i tvättstugan så att mina fogar får vila. Vila är nämligen det allra bästa för den delen av min kropp.

På en toalett läste jag nyligen som en kommentar till SD-klotter, "håll gärna till höger, men kör inte i diket". Jag håller förvisso inte med om att man gärna skulle hålla till höger, men Åkrajt. Vad jag ville komma till var att jag undrar varför det dröjt till efter valet innan tidningar med stor genomslagskraft, som expressen, börjar granska SD. Det kom lite smågrejer innan valet, som ett större inslag med debatt i Insider (tv3), men annars var det alldeles för tyst. Nog kunde man förhindrat några SD-mandat genom att tydligt i pressen berätta om detta parti som håller på att göra sig rumsrena. Tyvärr tas de bara periodvis på allvar (direkt efter valen) och kommer förmodligen skrapa ihop de sista rösterna lagom till nästa val och klara 4%, grattis, då har vi dem i riksdagen. För övrigt kanske vad man har att vänta i ett land där KD får fler röster än V. Moralkakor framför solidaritet.

Vädret är ju helt sinnessjukt. Först är det vinter i evigheter, sen är det sommar i evigheter. När jag var liten brukade det snöa kring min pappas födelsedag, i slutet av oktober. OK, snön låg aldrig kvar, men hallå, det är bara en månad kvar till pappas födelsedag och jag går runt i birkenstock (utan strumpor) och t-shirt. Nejdå, jag är inte ledsen, jag gillar värme. Det är bara skönt att slippa bylsa på sig. Ni kan ju gissa hur många jackor som passar när man har en fotboll på magen.

Vi var och kollade på en större bil idag, fast vi blev nedslagna, för vi har inte riktigt råd att köpa det vi vill ha. Försäljaren kände det nog också på sig för maken till ointresserad säljare har jag jag ofta stött på. Inte aldrig, utan ofta. Vi ser för trashiga ut helt enkelt. Jag hade på mig mjukisbyxor och maken ser ut som om han spelar i ett rockband. Men hejsan hoppsan lilla försäljaren, det gör inget, vi handlar någon annan stans, jag tänker inte göra mig till för någon.

Vi tänkte åka till ett annat ställe men lillplutten var på kasst humör, vi var hungriga så det var inte läge. Bil får vi shoppa en annan gång, nu ska jag börja fila på min barnvagnsannons.

Efter att ha varit nerpackat i fyra år så är vårt surroundsystem på väg upp igen. Anledningen är dels att det är mindre lyhört här, dels att min man känner sig grymt hämndlysten över att grannarna ovanför kör sin tvättmaskin kl 7 på lördagmorgnar. Jag tycker att det inte är helt snällt mot grannen nedanför, men å andra sidan kedjeröker hon på balkongen så att vi måste ha både balkongen och alla fönster stängda. Jag kanske är lite hämndlysten jag med, ha ha.

Jag förstår om en del tycker att det är skittrist med allt snack om bebisprylar så jag trycker in dagens sista här. Jag tar tillbaks en del av vad jag gnällt om att grav-kläder är dyra. Top-shop har snygga till rimliga priser och det har jag sagt förr, men nu har t o m Lindex jättenygga Jeans, långa i svart denim för bara 400 spänn! Jag köpte ett par igår och är helnöjd. Vad är detta, förrut kunde man ju inte ens få ett par snygga jeans i normal storlek för under 800 spänn, nu verkar 4-500 för riktigt snygga vara standard. Jag är överlycklig. Förra gången jag var på tjocken var det bara svarta brallor som gällde, polarn o pyret hade jeans för typ 700 spänn, det har de fortfarande, undrar hur bra de säljer egentligen? Polarn och pyret är värsta rip-offen för gravida, 295 spänn för en j-la t-shirt, det är ju ett skämt. Nåja, jag ska inte klaga nu när jag är så nöjd. Såna här jeans vill jag ju ha efter plutten har kommit ut och eftersom man defintivt inte kommer i sina gamla jeans på minst ett halvår-år efter förlossningen så kanske jag blir tvungen att använda de här? Jag har fått låna massa bebiskläder också, inte för att vi inte hade, men nu när vi (tills vidare) inte har tvättmaskin hemma så behövs det ett större lager av bodysar att kräkas ner. För kräks det gör de, de små liven. Ofantliga mängder, he he. Dyngsur är man. Och aldrig har man en ren tröja på sig någon längre stund. Nåja, det går över det också.

Jag kanske ine är riktigt med i alla fall. Jag funderar massor på hur man ska lösa allt praktiskt kring den nya familjemedlemmen. Är sugen på en smärtare och lättare vagn t ex, hittar såna på blocket för runt 3000, helt OK tycker jag. Inga luftdäck, det blir bara punka, Mjuklift så man kan parkera vagnen i källaren och bära upp bebisen. Vill ha. Men vi har en vagn, en ganska stor och otymplig sak som vi betalat runt 6000 för. Med luftdäck som det bara går punka på. Och bromsar som i och för sig är lagade men ändå. Vem skulle vilja köpa den? Är det verkligen moraliskt att köpa när man redan har? Men ska jag vara helt ärlig, vi har kommit överens om ett par förbättrningar som vi ska göra med vagnen vi har, försöka byta till gjutna däck och skaffa en lift, men jag tror att vi bägge två avskyr kolossen. Skramlar gör den också.
Kära make, för jag vet att du läser här, ska vi köpa en beggad tysk lättviktsvagn med punkafria däck och aluminiumchassi för 3000 och försöka sälja vår egen för 1500?

Efter att ha envisats med hemofer i sju veckor bytte jag äntligen över till Niferex och se det gjorde susen, idag hade jag ett Hb på 123! Blodtrycket var inte superlågt heller men det kan ju berott på att vi pratat om en grej som gav mig värsta stressrusningen precis innan. Hå hå ja ja. Barnmorskan frågade om det bara var magen som växte förra gången också, det är bara att tacka och ta emot, jag har gått upp nästan elva kilo och det är tre månader kvar. Jag kommer öka minst tre kilo till (bebisen ska ju växa, den väger drygt ett kilo nu). Den här gången var min man med, det är skönt för han ställer frågor som jag inte tänkt på. Barnmorskan började prata om hormonerna som gör en introvert och glömsk sista tiden, och jag fick råångest för att jag fortfarande inte fått ihop min licc. Jag måste göra det medan min hjärna fortfarande är någotsånär igång. Hjäääälp

Sedan ett halvår har min närmsta jobbarkompis och jag kommit allt närmare varann, det har varit jätteskönt. Det skiljer tio år mellan oss, men åldersskillnaden har krympt i takt med att vi fått allt roligare. Skönt att lära känna någon som kändes så avlägsen i början, hon känner nog detsamma. Sorgligt för mig är att hon just åkt iväg för att jobba utomlands i tre månader. När hon kommer hem har jag förhoppningsvis fått barn, eller är åtminstone ledig sen ett par veckor tillbaks vilket betyder att vi inte kommer jobba ihop förrän i augusti igen. Fast det positiva är att jag vet att hon finns här när jag kommer tillbaks. Och man ska väl vara positiv?

Hon är modig, för två av de saker hon är mest rädd för är: Att hamna i miljöer där hon inte känner en käft. Prata engelska. Nu utsätter hon sig för bägge på samma gång. Cool tjej, eller hur? Shit vad trist det är att stå här helt solo. Boooring.

Efter att ha klämt i mig två alvedon och vilat på sängen en stund igår så tog jag mig samman och åkte in till jobbet. Rättade prov med två kollegor och skrattade massor. Inte av elakhet för att studenterna är dåliga för det är de inte. Men jäklar vad finurliga lösningar de kommer på när de inte riktigt har grepp om något, den ena mer uppfinningsrik än den andra. Sen hade jag tänkt att åka hem, men eftersom jag mådde ganska bra stannade jag kvar och arbetade. Idag känner jag mig mycket bättre än igår och om man kan lita på mitt gravid-immunförsvar är jag förmodligen frisk imorgon vilket är mer än man kan säga om min man. Skengraviditet tycks inte inbegripa förhöjt immunförsvar.

Det dåliga samvetet fick mig att ladda iPoden, har lyssnat på Doors två dagar på raken. Hade liksom glömt att man kan lyssna på lugn musik också och inte måste kräma på med Hole på högsta volym. Förresten önskar jag mig en drogfri Cortney just nu, en produktiv, lycklig och lagom pissed off Cortney, fy vad jag saknar Hole. Förutom att hon förtjänar ett drogfritt liv (det gör alla missbrukare) förstås.

Jag tror jag håller på att bli kanonsjuk (eller huk som sonen säger). Jag har suttit hemma och skrivit men kännt mig halvt hjärndöd eftersom min kropp mobiliserar sina krafter till annat än att tänka. Jag får poppa i mig ett par alvedon och åka in till jobbet en sväng, har ett par saker att ta rätt på som bara jag själv får skit för om jag inte ordnar. Rätta prov och ta hand om forskningsresultat. Ska inte klaga, som gravid har man ett extramt bra immunförsvar, har inte varit sjuk på riktigt sedan i mars. Förkylningarna bara rinner av mig, allergierna är decimerade till 5%. Tur det, man kan känna sig rätt ynklig ändå.

Shit vad jag bränt pengar den här månaden. Jag vet inte riktigt var de tog vägen. Jag tycker inte att jag köpt så mycket heller, några ögonskuggor, en kofta, två tröjor. Hyrt en TENS-apparat. Varit ute och ätit. Och vips var pengarna slut. Det känns helt skumt. Det är som om att bara för att jag vet att jag får extrapengar nästa månad så har jag varit oförsiktigare än vanligt den här. Inte bra, men kanske vad jag behövde? Nästa månad ska jag köpa ny ansiktskräm (dyr), nytt schampo och balsam, amnings-bh. Svarta byxor. Gympaskor str 42, eller varma vinterstövlar om fötterna håller sig osvullna ett par dagar. Jag ska nog gå till en frisör och klippa mig också (dyrt), jag har färgat bort det grå nu så jag känner mig riktigt hyfsad. Lite nya böcker ska jag shoppa också, sen är extrainkomsten defintivt slut.

Min man fick gå på fest i lördags och han hade säkert roligt. Jag var gravid-svartsjuk men tyckte ändå att det var OK att han gick. Han var tröstande och hade tålamod och då är det svårt att vara sur och arg. Satt som en zombie när jag nattat lillplutten vid 20:45 och stirrade på datorn. Tror jag redigerade lite i min uppsats. Surfade efter onödiga grejjer. Sket i att titta på film, sket i att bada, sket i att titta på inspelat avsnitt av bra tv-serie. Gick och la mig. Somnade, vaknade ett antal gånger av följande:
1: Kissa.
2: Lillplutten kommer över.
3: Kissa.
4: Mannen kommer hem och lägger sig i soffan.
5: Kissa.
6: Mannen kommer in och försöker lägga sig i sängen, utan kudde eller täcke (de ligger i soffan) och försöker ta mitt täcke, jag säger att du får nog gå ut på soffan i alla fall.
7: Kissa.
8: Hurra klockan är åtta och lillplutten har tagit världens sovmorgon! Upp och hoppa mor slå på trumman Tor...
Alla dessa toabesök är pest. Den här natten är inget i jämförelse med när det är en gång i timman. Jag kan sluta dricka vätska på em och ändå springa och pinka hela natten. Åh vad jag längtar efter att barnen ska sova hela nätterna i sina egna sängar. Så om en så där fem, sex år, jäklar vad jag ska sova då! Sovmorgon både lördag och söndag ska jag också ha. Jag är en sömnknarkare. Det ända som är bra med gravidsömnen är att drömmarna är helbisarra. Alltid något kul att fundera på om morgonen.

Mannen sov till 13:45!!! Lillplutten och jag sket i honom, åkte in till stan och lyxfikade. Mys mys.

Så här lång tid tog det innan jag var uppjagad: Kära medstockholmare, det är klart att ni som inte reser er för handikappade och gravida röstar på politikens otäckaste kvinna: Kristina A-O. Ni tänker ju bara på er själva, det gör hon med, you'll see. Nya moderaterna, In My Ass!

Jag gillar saltlakrits, mums, men de allra flesta mjuka sorter innehåller gelatin. Jag har fått hålla mig till Salt och Blandat men som ni vet förnöjer omväxling. Lyckan var därför fullständig när jag upptäckte att Salta Katten kommit i påse, dessutom gelatinfritt! Jättegott, skulle vilja ha lite nu.

Makens första kommentar var: Nu blir vi bostadslösa. (M i sthlm vill sälja ut allmännyttan). Jag funderar på om vi ska flytta till Göteborg eller rent av Malmö? Nej, nu tänker jag inte kommentera skiten på ett tag (om jag inte kommer på något som jagar upp mig alldeles). Istället ska jag jobba häcken av mig idag så att jag kan sitta hemma och skriva framåt slutet av veckan. Jag hade tänkt göra det idag, men jag ska konstruera ett prov till mina studenter och sedan går nog resten av dagen åt till att vara produktiv med avseende på Licetiatavhandlingen.

Jag har en iPod, men på sistone har den inte fått åka så mycket tunnelbana. Jag har fått den i present av min man, den rymmer hur mycket musik som helst och skulle göra vissa kids (och vuxna) lite småavis. Själv får jag dåligt samvete för att den mest ligger för närvarande. Jag vet inte varför, men sen jag blev gravid har jag blivit för disträ för att behöva ha musik i öronen. Annars tycker jag det är skönt att lyssna på musik och slippa höra folk gagga, men inte nu. För att den rackarn ska komma till användning funderar jag på att ladda ner talböcker. Ska kolla lite priser och se om det är värt det. En avslappnings/meditations-cd ska jag nog också lägga in.

Eftersom alliansen dragit ifrån på slutspurten känns det inte helt kul. En av de saker som känns värst är föräldrapenningen. När sossarna äntligen höjde taket (förra omgångens valfläsk) i juli så var ingen lyckligare än jag. Min man som har en ickeakademisk karriär tjänar ganska mycket i jämförelse med mig som inte kommer upp till det gamla taket. Med nya taket är det lättare att ha honom hemma länge. Men eftersom alliansen har en tydligt kvinnofientlig politik så har de i sin tur lovat att omgående sänka taket tillbaks till gamla nivån. Trist för oss och alla andra familjer där den med snopp tjänar mer än den utan, genom att sänka taket har vi utan snopp svårare att hävda att vi ska jobba och därmed svårare att komma tillbaks till yrkeslivet. Undrar om detta tillsammans med vårdbidraget är alliansens sätt att minska arbetslösheten, med fler hemmafruar finns det ju mer jobb åt karlarna.

Har inte varit utanför dörren idag, det kan vara så befriande att såsa runt hemma. Jag har bakat bröd, lagat mat och i övrigt bara tagit det lugnt. Det är nyttigt för mina fogar också. Imorgon stundar valet, jag ser fram emot att höra vad min man tänker rösta på, han får inte rösta i riksdagsvalet, men i kommun och landsting och har hämtat massa broschyrer hos de lokala förmågorna och satt sig in i vad de olika har för planer för stadsdelen. Klokt tycker jag, själv går jag på gamla meriter och kollar inte en tv-debatt eller utfrågning och pamfletter kastar jag i pappersinsamlingen utan att passera min blick. Slött, javisst, men jag kommer inte bli modde och att högersidan lierar sig med läskiga kd tycker jag säger allt. Ja ja, jag lär inte omvända någon i elfte timman, så vad det än blir imorgon, hoppas jag att det blir bra.

Vad är det värsta man kan göra när man undervisar? Stå med gylfen öppen kanske? Eller vad säger ni om mitt missöde idag, jag har ett par jeans som jag använder med just öppen gylf, fast med en gummisnodd och en tröja nerdragen över gylfen, oftast i alla fall. Upptäckte just när jag skickade studenterna på rast att inte bara tröjan åkt upp, utan också underbrallorna glidit ner, så jag har stått och flashat busken, skitkul. Tur att ingen sa något, jag hade faktiskt dött, nu ska jag gå tillbaks till min svarta tavla och låtsas att det regnar, dock med väl uppdragna underbrallor.

Jag hoppas ni får er ett riktigt gott skratt, det här är i särklass det mest pinsamma jag varit med om i hela mitt liv, men jag skrattar redan så tårarna rinner!

OK, det är val på söndag, man gör allt för att plocka röster så här på slutspurten, helt i sin ordning. I stockholms innerstad vandrar kända politiker runt på torgen och gör allt för att vi ska rösta på dem. Folk som man inte ser igen förrän om fyra år, trallala. Vad gör vänsterpartiet vid sin valstuga vid Stockhols universitet? Är Lars Ohly där kanske? Nej, men en livs levande medelålders trubadur som med både mikrofon och högtalare lyckas dåna ut "I natt jag drömde" över hela nejden. What the fuck!  Herregud, jag är vänsterpartist och jag tyckte det var så pinsamt att jag funderade på att dra ur sladden för att få slut på spektaklet. Vad vill de visa med det? Att (v) är ett gäng bakåtsrävare? Att (v) saknar verklighetsförankring? Att (v) tror att folk i gruppen 18-30 (merparten av studenterna) är dumma i huvet och går på vad som helst? Vill de skrämma bort eventuella väljare? Hur som helst var det pinsamt och patetiskt och jag skyndade snabbt förbi. Undrar vad som kom härnäst? Jag hade en gång en båt? Friheten? Åhhh, jag dör vad pinsamt.

Äh, nu spelade de Superstitious på radion och jag får nog ta tillbaks allt i inlägget nedan. Vet inte vad jag tänkte på riktigt. Fast jag erkänner glatt att mina favoriter TREAT och Whitesnake låter rätt piniga idag med. Jag vrider mig av skam när jag ser David Coverdales plastikopererade nuna idag. Fast mest pinsamma är nog Bon Jovi, där har jag faktiskt inte ett enda förlåtande ord att säga, mer än: Lägg ner, töntar.

När jag var tonåring dissade jag Europe stenhårt, Joey Tempest var töntig, förresten hade han för skolad röst och deras låtar sög. Dessutom led de av svår hybris, inte en chans att jag skulle lyssnat på dem mao. Såg dom iofs en gång i Avesta folkets park, menfick bara mer anledning att tycka illa om dem efter det. Mitt svenska favoritband hette istället TREAT. Har ni hört talas om dem? Någon? Nehej inte det. Spelas deras låtar på Rock-klassiker kanske? Inte det heller. Nej men Europe spelar de och jag måste säga att det är helt OK, en del låtar funkar faktiskt som nostalgi (Carrie går dock fetbort, det är mer parodi). Och ursäkta mig, men skolad röst vaddå? Hur i hela friden kunde en omusikalisk tonåring höra det, måste bara ha upprepat vad någon annan sa, karln kan sjunga, riktigt bra dessutom. Så sorry sorry Europe, jag tar tillbaks min diss, ni duger finfint som bakgrund till mitt svenska tonårsliv, för faktiskt kan man fråga sig, om jag nu hatade dem så mycket, varför jag kan typ alla texter? Men helt rätt får ni inte, Joey Tempest var superdryg och hade världens hybris, men dat får man kanske ha när man har talang och blir superstar jätteung.

Min man blev precis som jag misstänkt väldigt förtjust i Tretorn-skorna, de skulle passa honom utmärkt. Mig med. För övrigt känner jag mig som världens sämsta fru idag. Min man vill gå på fest på lördag, hos någon som han tycker väldigt bra om. I morse (han kom hem 2:30 inatt efter att ha jobbat) frågar han om det är OK, jag ska ju äta middag med några från jobbet på fredag, så jag säger först ja fast jag känner bara Nej, nej , nej, lämna mig inte ensam en jävla kväll till, jag står inte ut. Känslorna som rasar är dessutom att jag är svartsjuk, undrar vilka tjejer som jag aldrig träffat kommer att vara där, varför blir aldrig jag bjuden osv osv. Sen när jag lämnat på dagis och väntar på min terdje tågvagn för dagen bryter jag bara ihop och ringer och är arg och gråter.

Det jobbiga är att jag vill vara generös, jag vill inte vara förbjudande, jag vill att han ska ha ett liv. Men istället känner jag mig som en jävla boja som hänger kring hans ben och klamrar mig fast, lämna mig inte, som om han vore ansvarig för att jag inte ska känna mig ensam och övergiven.

Nu mår jag helt ruttet, för om han stannar hemma så mår jag faktiskt sämre än om han går. Suck. På med martyrkoftan Adrenalin och mys in dig riktigt ordentligt, nu kan du ju må dåligt hur det än blir.

Ont i huvudet har jag också.
 

Visst är de fina, det enda jag är rädd för ät att jag ska få långa båtar till fötter, fast det får man alltid med strl 41. När jag var 15 eller 16 hade jag ett par vita såna här med röda detaljer, snacka om nostalgi. Det var den största investering jag gjort, tror de kostade 495 på Jerns Skor på drottninggatan i Stockholm, hela studiebidraget gick åt. Sen fick jag kränga kokosbollar som en galning för att ha råd med cigg, men jag var snygg i mina sprillans nya skor.

Kanske de mest praktiska?

Visst är de fina, frågan är om de är sköna också? De har även en variant utan det gula som är fodrad med vitt ludd, vinterdojjor mao.

Kan inte gå med Birkenstock tills nr 2 väljer att komma ut. Jag har kokande fötter men det kommer kallare tider och jag letar skor. Det finns så snygga basketskor i skinn nu, Nike har ett par fina, liksom le coq sportif (töntigt namn) och döm om min förvåning, Tretorn. Hittade bilder på alla suktelementen, men tyvärr inte på Clarks-stövlarna jag VILL ha. Jag var sugen på dem redan för två år sedan, och nu har de kommit i grått. Oj så svårt. Speciellt när man inte är gjord av pengar. Hmm hmm. Mina fötter är förresten lite lätt vattenfyllda så jag får nog satsa på ett par herrskor. Vad tror ni om tretorns?

Medan folk inte reser sig på tunnelbanan måste jag säga att jag är oerhört imponerad över bilisternas förmåga att stanna vid obevakade övergångsställen, det gör i princip alla. Tack för det!

Jag vet ingen som har så ofta ont i huvudet som min man. Han periodvis jätteont och inga huvudvärkstabletter hjälper. Jag knådar ömma axlar och gnider skalpen som sjutton, ibland funkar det lite. Han har provat migräntabletter utan framgång. Varma bad och vetekornskudde verkar inte heller ha någon efftekt. Jag tycker han ska gå på akupunktur, är det någon annan som har någon huskur att dela med sig av mottages detta med tacksamhet. Oraken är troligtvis stress, spänningar, för lite sömn och förkylning.
Saker vi provat: Shiatsu, akupressur (under fötterna och på huvudet), kristallbalansering, treo, alvedon, imigran, ipren, huvudmassage. Helkroppsmassage. Värme/kyla (var inte poppis).

...en enda vänlig själ ville erbjuda sig att resa sig för en när man är gravid. Ärligt talat folk, varför gör ni det bara inte, varför sitter ni och sneglar på den stora magen och ser generade ut samtidigt som ni försöker låtsas som det regnar? Varför tränger ni er före och knuffar undan gravida som uppenbarligen har svårt att gå bara för att kunna snika åt er en plats? Jag åker kommunalt minst två gånger per dag, tvärbana, tunnelbana, tunnelbana, tvärbana, tvärbana (hämtar på dagis), jag äntrar m a o en ny vagn FEM gånger per dag, det blir 25 gånger i veckan, och inte en enda gång har någon erbjudit mig ett säte. Tittar i taket gör ni däremot, eller begraver huvet i gratistidningen (som ni inte ens tar med sig och slänger). Ha ha, efter graviditeten kommer barnvagnstiden när ingen erbjuder sig att hjälpa en av bussen och pendeln med vagnen. Kul kul, hur i helvete blev ni så ouppfostrade, Folkpartiet har fel, ni hade ju betyg i ordning (födda på femtiotalet och tidigare) och ändå blev ni så ruttna medmänniskor.

...låter jättebra, till du drabbas av en kris. Då är det inte så jävla dumt med skyddsnät.

Anna Nicole Smith och hennes son, fy fan för att förlora sitt barn, oavsett om det är 20 eller 2, oavsett om man lever sitt liv i rampljuset eller om man är en vanlig okänd mamma i Hagsätra. Blä blä blä.

Det visar sig att damen jag blev så upprörd på i förra veckan inte bara gör mig arg. Idag är det dock inte min tur att vara sur och det är skönt. Hon kom farande med sina krav och idéer här på morgonkvisten, och jag bara tittade på henne och sa jaha. Då gick hon på nästa person, som tyvärr gick igång, så nu är det allmänt dålig stämning och jobbigt här. Till den här arbetsplatsen dras kontrollfreak och andra konstiga typer, och här går alla alltid och längtar efter att någon ska sluta. Ska det vara så? Det är trist.

Har fått hyra en TENS-apparat, lite elektriska impulser in i det onda, och se om inte det hjälpte! Hade en riktigt dålig dag i fredags, smackade på elektroderna och brassade på i åtskilliga timmar. Smärtan försvann nästan helt, och vilken bonus! Effekten satt kvar dagen efter, jag hade knappt ont alls. OK, att lördagen var en ovanligt lugn dag för oss kanske bidrog, men på kvällen hade vi barnvakt, gick på bio och en jättelång (med mina mått mätt) promenad, och det var inte alls plågsamt. 2700 skulle det kosta i straffavgift att inte lämna tillbaks den, känner mig bra sugen, men förhoppningsvis ska den inte behövas efter förlossningen. Men under förlossningen kan ni ge er den på att den ska användas, den har en liten handkontroll där man kan ställa in högt/lågt läge så att man kan växla och köra på när man har värk och ta det lite mer piano när man inte har det. TENS ska tydligen vara bra vid ryggskott, diskbrock och liknande, alltså som smärtlindring. Rekomenderas varmt liksom sjukgymnastik, vilka suveräna människor jag stött på inom sjukgymnastiken!

I vår gamla förort var det lugnt och tryggt, men också rätt dött, vi hade inte ens riktig mataffär, än mindre ett torg eller något påminde om ett centrum. En tunnelbanestation, några sunkiga pizzerior, en kiosk och två närlivs. Dött m a o. Det har på så sätt varit en befrielse att flytta hit, vi har nära till flera utmärkta resturanger, det är smidigt att ta sig in till stan och..bäst av allt...vi har en kvartersbio! Lillplutten är i skrivande stund på väg till sitt livs första biobesök. Han var mycket uppjagad, det är en film han längtat efter att se och kanske det bästa av allt, han har en liten påse med smågodis som han och pappa ska dela på under filmen.

Det känns verkligen som om vi flyttat till ett levande område. Jag tyckte att omställningen från att bo i centrala stockholm (vi hade både hötorget och odenplan inom gångavstånd) till flytta till vår förra förort var ganska jobbig, men det här området kanske kommer bota mig från min citylängtan. Jag hoppas verkligen det. Det skulle vara skönt att kunna säga att "jag vill aldrig flytta härifrån" igen, för det var så jag kände när jag bodde i stan. För jag fattar ju att man inte kan bo i stan med kids.

Många jag pratar med tycker att det är så svårt att bestämma vad de ska rösta på. Det är privat, men vad velar folk emellan egentligen? Moderateran och sossarna? Jag kanske är lyckligt lottad som vet vilket block jag ska hålla mig till? Visst har jag ifrågasatt min kommunisktiska uppväxtmiljö, men att gå längre till höger än sossarna vore mig främmande. Saker som jag tycker är svårare är, "vem är jag?", "finns det en högre makt?" och "kan man försonas med det faktum att man ska dö en dag?". Det kanske inte de politiska velarna har lika svårt med? Eller har de det ännu jobbigare än jag när det gäller såna frågor, i så fall har de det inte lätt!
För övrigt saknar jag i alla fall Gudrun oerhört mycket, hon var så skönt populistisk och stark.

Linda S hatar sina amningbröst. Jag är nödd att hålla med henne, graviditets och amningstuttar är inte kul. Jag vill inte ha stora bröst, jag gillar mina egna små. Det enda positiva är att man tittar sig i spegeln varenda dag och undrar vems tuttar som hamant på min kropp, det blir komiskt och då får man plötsligt något att skratta åt. Framåt nästa sommar ska jag äntligen få återse mina gamla goda boobs.

ifall någon undrar.

Jag är fortfarande arg, men efter att ha funderat i åtskilliga timmar vet jag dessutom varför jag är arg. Men vid det här laget är jag så förbannad så att jag å ena sidan skulle vilja få ur mig allt en gång för alla, å andra sidan blir lite rädd för mig själv. Att jag är arg är fullständigt befogat inser jag när jag funderat igenom vad som fick mig att gå igång. Jag blir förolämpad när en vuxen människa förhör mig som om jag vore en olydig liten unge, dessutom omyndigförklarar hon min kollega Rikard genom att inte låta honom prata med mig själv om det hela nu skulle varit ett så stort problem för honom.

Med förstagångsföderskor, totalt uppfyllda av sina graviditeter, bebisar, förlossningar, veckoräknande...Boooooring.

Dessutom hade alla blivit hjärntvättade att tro att det bästa är att föda naturligt utan bedövning. Ha ha ha, vi får väl se när ni ligger där och kvider på förlossningen och försöker vara starka... För guds skull, tro inte att man kan bestämma sånt i förväg.

En av mina kolleger är ett riktigt kontrollfreak och det är jävligt påfrestande. Jag har jobbat med henne för ett par år sedan och då höll hon på att driva mig till vansinne med sina idéer. Sen var hon borta ganska länge, men dök upp igen i vintras. Fine, i ett halvår har jag låtit alla hennes jobbiga grejer rinna av mig. Jag har liksom gett mig fan på att flyta ovanpå, att se hennes goda sidor och ha överseende med de dåliga. Det har funkat riktigt bra fram tills idag, då blev jag pissed som fan. Först letade hon upp mig och frågade vad jag använde för lösningsmedel för Rikarde hade så dåligt tryck i grann apparaten, sen frågade hon mig varför jag inte tömt behållare då fräser jag, "lägg av nu, du är alltid på oss om behållarna, låt oss göra som vi gör". Människan ger sig inte utan ska förklara för mig hur apparaten som jag använder varje dag funkar och står där och mästrar mig med sin mjäkiga röst och plötsligt hör jag mig säga "Jag har ingen lust att prata om det här nu" och stormar därifrån. Barnsligt, fast det känns bättre än att ha skrikit "du är en jävla idiot" eller något annat dumt. Sen höll jag mig undan tills jag visste att hon gått till tandläkaren innan jag stack ut huvet från mitt gömställe (kontoret). Nu ska jag gå och träna, tyvärr är hon här när jag kommer tillbaks, men jag tänker nog fortsätta vara barnslig och ignorera henne ett tag till, tills jag har kommit på en skarp formulering, så att hon kanske förstår att det är tröttsamt att ha en person på labbet som springer runt och jagar oss andra och försöker kontrollera oss.

Jag är konstant hungrig, jag äter som en varg. Mat, mat, mat. Förra gången tyckte jag att all mat smakade så gudomligt gott, i alla fall de sista månaderna, inte den här gången. Käk är OK, men det mesta är inte himmelskt gott. Utom chili-bläckfisk från Ho's (bästa kinesen i stockholm) och kanske potatisgratäng, det är jag sugen på. Igår hade min snälla mamma med sig potatisgratäng, kantarellsås och köttfärslimpa, jag smakade lite (inte köttfärslimpa) men det var alldeles för salt. Lillplutten tog en tugga och ville inte ha. Han fick äta med sin pappa som kom hem klockan åtta istället. Äta musselpasta i pyjamas, borsta tänderna, välling och saga. Han vill bara höra rödluvan just nu. Jag tycker att den är för läskig, men inte han. Nu spårade inlägget ur. Ska försöka hitta något att äta här på jobbet, frukosten känns redan försvunnen ur magen. Mat, mat, mat.

Det är väl hormonerna, eller inte. Jag känner mig gladare nu, har gått på två möten sedan i söndags, bestämt med mamma att hon ska vara barnvakt på lördag så att vi kan gå på bio. Vet inte vilket som gjorde susen men jag mår bättre. Träffade forskargruppen idag, känner mig som en idiot som vanligt när alla presenterar sina fantastiska resultat och mitt går jättesegt. Behövde inte truga om nästa projekt, fick grönt ljus, bara köra igång. Imorgon får jag veta hur vi ska göra med min artikel också, om vi ska arbeta mer eller om vi ska tuta och köra. Jag skriver på den i alla fall, tekniska data ska in och jag ska dessutom kontakta en man i uppsala som ska hjälpa mig med jättefancy prylar som ser snyggt ut! Ska maila honom nu...

Jag tror att ett av skälen till att jag känner mig så ledsen och ensam är för att jag har ångest inför föräldraledigheten. Min förra föräldraledighet var den ensammaste tiden i mitt liv, jag kunde lika gärna flyttat in i ett kloster och avskärmat mig från omvärlden.

För mig verkar det som om det finns två typer av mammor, de som älskar bebisar och de som älskar större barn. Jag tillhör den andra kategorin. Jag tycker att första året är rätt segt, visst, man knyter an jättestarkt till sin bebis och bara känner kärleken flöda, men man är också ett trött vrak, en ammningsmaskin och ganska hjärndöd. Man förväntas vara hur lycklig som helst, en madonna som är totalt uppfylld av sig själv som Moder och sin avkomma, Bebisen. För mig var det fruktansvärt när jag kände min identitet försvinna och jag blev reducerad till enbart moder. Inget annat. Ingen frågade mig vad jag gjorde i det civila. Ingen pratade om framtiden och vad jag har för planer med mitt liv. Puréer, bajs och mjölkstockning var sådant jag förväntades tycka vara spännande. Min man frågade man dock gärna om hans yrke och fritidsintressen, han var ju Mannen och Försörjaren gud bevars.

Jag hade kanske otur, men i min mammagrupp var det enbart kvinnor som vägrade låta sina killar vara hemma, vägrade börja jobba på sina "trista jobb" som de själva uttryckte det och som levde moder-bebis myten till 100%. Min bästa kompis fick barn samtidigt som jag, men hon är (alla sina goda sidor till trots) en äkta bebis-kvinna. Hon tycker att barnen är underbara och deras utveckling är jättespännade fram tills tre års ålder, sedan är det roliga slut. Jag tycker typ tvärtom, det har aldrig varit så spännande som nu i lillpluttens utveckling, han är tre och ett halvt och vi har massor av spännande saker framför oss, lära sig läsa och sånt kul (ja jag vet att det är ett tag kvar, men ni fattar).

Jag kände mig alltså som världens ensammaste person där jag gick runt med min barnvagn med lillplutten i. Jag saknade stimulans så jag höll på bli galen, jag gick långa promenader varje dag (vilken kondis jag fick) och åkte till mitt jobb relativt ofta om jag jämför med andra kolleger. Jag började också läsa en kurs när lillplutten var fem månder och jobbade igen när han var 7.5 månader, det var så skönt. Det är kanske hemskt för bebis-kvinnor att höra. Jag älskar mitt barn över allt annat på jorden, men jag får ingen kick av att vara behövd. Däremot kan jag lugnt erkänna att när jag började jobba så längtade jag så mycket efter honom att det var värt att ha honom sovande i vår säng hela nätterna bara för att kunna tanka fysisk närhet.

Jag har nu en mikroskopisk förhoppning. Alla kvinnor är inte antingen bebis-älskare eller storabarn-älskare. Alla kvinnor är inte fullständigt uppfyllda av moderskapet och kan inte prata annat än bebisar. Jag måste hitta mig en medsyster. Jag är säker på att det finns åtminstone en till därute som känner likadant som jag. Nu gäller det bara att hitta henne och att vi är i synk...

Nyligen kände jag mig så stolt över att jag slutat med flera av martyrgrejorna, men konstigt nog, sedan två veckor känns det som om jag tagit hela trappan baklänges ner igen och allt är precis som innan jag började ta itu med mitt liv och min ångest. Jag ligger bara på sängen och grinar och tycker så synd om mig själv.  Skit. Dessutom har jag gått upp nio kilo och vill bara käka godis och dricka läsk hela tiden. Suck. Nu tänker jag snart gå på möte.

Jag har varit svartsjuk från och till genom åren. En kille var jag så hysteriskt orolig för att bli bedragen av att jag var svartsjuk på allt i hans liv, jag gick igenom gamla anteckningsböcker (från innan vi var ihop), slängde ut hans porrtidningar, brände bilder på gamla flickvänner, ringde upp senast slagna nummer på telefonen, osv osv osv. Det är länge sedan vi gjorde slut, men efteråt var jag fylld med skam och obehag över hur jag betett mig att jag lovade mig själv att aldrig låta det gå så långt igen.

När jag träffade min man var jag lite sotis i början, mest på  hans ex och någon fd jobbarkompis som han verkade ha varit lite småförtjust i. Det gick dock över när jag kände mig tryggare i relationen och det är sällan jag känner svartsjukans stygn i mitt hjärta. Tills nu. När jag är gravid och ynklig så har jag drabbats av enorm svartsjuka.

När jag gick upp i morse läste jag hans blogg och hittade där i kommentarspåret en halv inbjudan till en fest där det skulle dyka upp en massa tjejer han jobbat med i ett projekt nyligen. Grrr. Den kloka delen av mig själv säger åt mig att jag inte behöver bry mig, att han är världen mest pålitliga och att vi måste ge varandra utrymme även för att få kommentarer på varandras bloggar. Alltså att vi inte ska behöva censurera oss själva. Själv censurerar jag mig ständigt men det är ingen som bett om så jag får skylla mig själv. Hursom haver, när min man vaknar efter en välförtjänt sovmorgon är jag ändå så svartsjuk, ledsen och arg att jag skäller ut honom för världens bagatell. Fast det kunde jag erkänna efter lite trugande från min man.

Han förstår inte alls varför jag är svartsjuk. Allt är ju fint och bra. Men jag känner mig som ni säkert vet ganska ensam. Det blir inte bättre av att min man ständigt jobbar livet ur sig på nya intressanta projekt, där han samarbetar med nya fantastiska människor hela tiden. Själv skulle jag behöva jobba mer men jag orkar inte, jag står på samma laboratorium med samma gamla människor som för ett år sedan, två år sedan, tre år sedan, fyra år sedan, och jag kommer stå där i minst två år till. Jag har inga spännande projekt, inga intressanta samarbetspartners, bara en massa jobb som inte känns som om det leder någon vart. Jag känner mig gulblek, gråhårig, kutryggig och bara så jävla trist. Jag försöker shoppa någon slags glädje in i mitt liv men känner mig bara allt tommare. Jag har ingen ork till någonting, det enda jag pratar om med någon slags entusiasm är vad lillplutten gjort eller sagt. Ingen fattar vad jag gör på mitt arbete, jag känner inte att det är någon poäng att bertätta om något roligt jag läst eller hört (gjort existerar inte). Vi gör aldrig något själva mer än att sitta i soffan och glo på film/tv, det blir inte heller så ofta för att det alltid kommer arbete emellan.

Det kanske inte ä'r så konstigt att jag blir fylld av svartsjuka, men jag vet inte hur jag ska kunna fylla mitt liv med mening och spännande aktiviteter som kompensation för ett trist yrkesliv/dåligt självförtroende.

Värdelöst vetande, veckan har bestått av en del kändis spotting, Hasse Aro, fast honom ser jag stup i kvarten. Fredrik Virtanen hoppade av tvärbvanan på samma station som jag, han rökte, ganska osexigt. Josef Fares, såg inte om han rökte. Terri Herrera Eriksson, min favoritskribent på aftonbladets föräldrasida, hon var kortare än jag trott och höggravid. Hon rökte självklart inte. Min man gjorde veckans bästa kändisspotting, han blev inspanad av Carolina Gynning, hon gillar ju tatuerade bad boys, ha ha, hon skulle bara veta att han är världen snällaste hemmaman, tatueringar till trots.

Jag vill bara shoppa hela tiden, har denna vecka hunnit med två tröjor och tre pockets, önskar mig nytt rouge, nya ögonskuggor och nya stövlar, ny mascara, klippning, färgning och bodybutter. Hallå, ska man skämma bort sig eller är det ett sätt att försöka dämpa någon slags ågren? Jag bara undrar, kan inte riktigt sortera i känslorna nu. Dessutom har jag jättedåligt samvete för att min man precis var tvungen att lägga ner 6000 kr på service av vår bil, och jag har inte bidragit med en krona. Suck, vad det är jobbigt at ha en massa i-landsproblem. Ska ligga lågt med shoppingen tills jag vet varför jag känner så här. Okej, en ögonskugga kanske då, eller varför köpa en ögonskugga och tro att man blir snygg när håret är hej kom och hjälp mig, det får nog bli frisören istället, eller jag ska kanske satsa på ett huckle. I-landsproblem...