adrenalin

Jag känner mig bitter och grinig över ett par saker. En är min svåger och hans fru. OK, de är inga saker, utan människor, men jag gillar dem inte. De gör mig på dåligt humör. Speciellt svågern. Han gaddar ihop sig med svärfar och så fryser de ut min man. Det gör mig helt rasande. Det hela slutar med att jag stör mig på precis allt som de här människorna sysslar med. Just nu är svågern och hans fru utomlands på rundresa i ett land i asien. De har en reseblogg. Som jag kan surfa in på och fylla på min bitterhet om jag känner att jag börjar må för bra. Det är sorgligt. Efter så många år med terapi och sedan al-anon i ryggen borde jag vara en större människa än så. Men det är jag inte.

Fick tipset av R, tack för det, men jag trodde nog att jag var en större boknörd än så...

Kalaset blev succé, trots lite feber. Två kompisar kom, samt mormor, morbror och ett par av våra goda vänner. Fyra (!) barbies har gossebarnet fått, spindelmannendräkt och en del annat skoj. Det är otroligt kul att ha kalas för en femåring, de är nöjda med det mesta. Nu är vi matta och småsjuka och laddar för morgondagen när halva avdelningen från dagis dyker upp. Hamburgare, marängsviss, ostbågar och chips står på dagordningen. Samt discostopp och fiskdamm.

Min äldste son fyller fem år idag, det är otroligt att det är hela fem år sen han låg i mina armar som ett litet knyte. Idag är han en stark, självständig, gladlynt, intelligent liten person som fyller mitt liv med enormt mycket glädje.  För varje dag som går blir jag mer och mer kär i honom. Grattis mitt älskade lilla barn, hoppas du får en härlig dag!

Jag jagar lätt upp mig. Nu ska jag varva ner. När jag är upp i varv så blir jag lita hög av det, och som med allt man blir lite hög av, är det inte nyttigt i längden. Varva ner. Lugn och fin. För mycket koffein?

Jag är hemma igen. Landet var nice. Kidsen sov ordentligt. Tystnaden. Vi sov också rejält. Skönt att vara utvilad i fem sekunder. Tillbaks på jobbet, har sprungit in i en vägg. Inte mentalt, men arbetsmässigt. Inget funkar. Ny strategi. Ny strategi, måste få tag på chefen mao. Nu. Har lugnat ner mig lite efter förmiddagens datastrul. Det strular fortfarande, men jag har lyckats få tag på den andre dataansvarige. På lördag ska vi ha kalas. Ikväll ska jag baka tårtbotten. Och fundera på en ny strategi. Kalasstrategi.

Allt kraschar på mitt jobb. Datakillen är en riktig smitare och datasystemet är på väg att falla i småbitar. Inget händer. Han är på semester. Hurra. Jag sitter och kollar saker på servern och den kollapsar. Jag blir gaaaalen. Jag kan inte jobba. En av våra viktigaste maskiner har varit paj i 15 dagar och någon reparatör har vi inte sett röken av. Backupmaskinen är också paj. Åh vad jag gnäller, men jag behöver jobba så att jag får material till avhandlingen. Nu. Inte om två veckor.

Glad påsk på er! Jag ska till landet och frysa rumpan av mig. Ska bli intressant att se hur länge lillkillen sover när det är helt knäpptyst. Hur som haver, det ska bli skönt att hänga i skogen tills vi får lappsjuka och längtar till stan.

Igår lyckades jag ringa runt och bjuda barn från dagis till storkillens kalas. Trots att jag hatar att ringa okända människor. Att ringa någon som man på sin höjd sagt hej till i kapprummet på dagis tycker jag är en fasa.

En av min mans äldsta vänner bor i Kanada med sin tjej. Igår var de och hälsade på oss, de är så snälla, de hade med sig 1kg jordnötssmör, 1 liter äkta lönnsirap och en fantastisk kung-fu-dräkt till storkillen. Han blev så kär i sin dräkt att han krävde att få sova i den, imorse försökte han övertala mig att få ha den som påskkärring-utstyrsel på dagis. '

Det är kul, min krativitet ligger i en kemisk reaktion, eller möjligen i att sätta en surdeg och skapa en smarrig limpa.  Min man och de två vännerna besitter en helt annan typ av kreativitet, den konstnärliga sorten. De freakade snabbt loss på olika idéer. Det är skönt att se någon gå igång på min mans sounds som jag inte riktigt har vett att uppskatta och se min man ge konstruktiv feedback i berättarteknik i ett dokumentärprojekt de jobbat på i sex år. Vi har väntat i fyra år på att dokumentären ska bli något av, nu peppade vi dem järnet att slutföra den.

Jag har precis fått lära mig ett nytt ord för rasism. Kulturalism. Det är vad folk använder för att slippa erkänna att de är rassar.

Jag skrev ner min yngste sons förlossningsberättelse. Den är skriven till honom, men jag tänkte att ni som gillar sånt kanske vill läsa. Själv älskar jag förlossningsberättelser, jag grinar järnet...

Du var sen, vi hade väntat oss att du skulle komma den fjortonde december. Storebror kom i tid, så fem dagar efter ditt datum, när vi träffade en barnmorska höll vi på att förgås för att det var så jobbigt att vänta. Vi hade ju väntat så länge, dessutom hunnit vara så oroliga. Magen växte inte så bra och vi gick på tre extra ultraljud, fast alla visade att du mådde bra även om du inte var så stor. Barnmorskan som inte var vår ordinarie sa ett par saker som satte sig i huvudet, dels att jag med största säkerhet skulle slippa bli igångsatt med dropp, dels att det skulle vara annorlunda efter förlossningen. Hon sa att hon nästan kunde lova att jag skulle må bättre för att ?När du har så ont att du inte står ut längre kommer det vara dags att föda fram barnet?. Förra gången hade jag bett om epidural när det gjorde så ont att jag inte stod ut längre, det var bra för då var det fortfarande fem timmar kvar. Dessutom så kunde hon lova att eftersom vi redan fått barn skulle vi båda känna oss mycket lugnare och säkrare i själva ?hanteringen? av bebisen. Hon fick rätt på alla punkter.

På kvällen efter vi träffat henne gick slemproppen. Jag hade haft rejält med förvärkar på nätterna i flera veckor innan så när värkarna satte igång vid tretiden gick jag bara upp och tog en alvedon och somnade om, jag hade värkar fram till nio när jag gick upp, det var svaga värkar och det var långt emellan dem så det hade gått lätt att sova, men jag visste att det var riktiga värkar. Men när jag gick upp försvann de. Hela familjen var ju hemma och blir det rörigt så kan värkarbetet avta så jag var lugn. Det var den tjugonde december och vid elvatiden ringde jag mormor och sa att i kväll kommer han så hon skulle vara beredd på att åka hem till oss och vara med Storebror.

Efter lunch började jag bli irriterad för att värkarna inte kommit igång så för att tänka på annat gjorde jag en Jansons frestelse som vi skulle äta på julafton, och det var väl pyssla lite för mig själv jag behövde, för vid tretiden kom det en ny värk, så jag struntade i att göra knäck som jag också hade tänkt för att hålla mig sysselsatt. I början var det glest mellan värkarna, en var 20:e, 25:e minut så där, och de gjorde inte ens ont. Men fram emot bolibompa var det 15 min mellan och de blev mer intensiva. Vid åtta kom de ännu tätare, pappa nattade Storebror och jag satte på mig TENS-apparaten och ringde till mormor som kom vid nio.

Vid sex hade jag pratat med förlossningen på SÖS för jag hade fått en liten blödning, vid nio, halv tio ringde jag dem igen, nu var det mindre än fem minuter mellan värkarna, de rådde mig att ta en dusch och ringa tillbaks sedan. Mormor satt och tittade på tv, pappa spolade upp ett bad till mig och jag la mig i badet en lång stund, det var oerhört skönt. Pappa satt brevid badkaret och gjorde mig sällskap. Väl uppe ur badet blev jag insmord och fick på TENS-apparaten igen. Jag låg på sängen ett tag till, men vid elva började det bli jobbigt att vara hemma, jag ville in till sjukhuset och bli kollad, nu var det ungefär tre minuter mellan värkarna. Vi ringde till SÖS som sa att vi var välkomna, vi tog en taxi och var på SÖS strax före tolv. Väl där fick jag ligga med övervakningsgrejer ett tag. De ville se hur du mådde (din puls) och hur intensiva och regelbundna värkarna var. Det tog ungefär tjugo minuter, vid 00:30 blev vi inskrivna, jag var då öppen 4 cm.

Sedan gick det ganska snabbt allting, värkarna blev alltmer intensiva och smärtsamma, jag bad om en gåstol som jag kunde luta mig mot när jag mötte värken, samtidigt masserade pappa mycket hårt i ländryggen/kosrsyggen, det hjälpte riktigt bra ett tag, jag drog på med TENS-apparaten också. Vi var själva, det var lugnt och fint och vi skojade och pratade mellan värkarna. Det stod en elljusstake i fönstret som jag bad pappa släcka, den lös så skarpt. Rum 13 tror jag vi hade. På förlossningen har man inte egen toalett så det var till att springa ut i korridoren stup i kvarten. Efter ett tag bad jag om lustgas, den hjälper väl egentligen inte direkt, men det är bra att ha något att pilla med.

01:45 kom barnmorskan in och kollade mig, då var jag öppen 6 cm. Fostervattnet hade ännu inte gått. Jag hade tidigare sagt att jag ville ha epidural om det skulle göra överjävligt ont. Det gjorde jätteont, men jag kände att jag fortfarande kunde möta värkarna på ett bra sätt så jag ville bita ihop ett tag till. Pappa var min coach, ropade till mig när jag skulle andas, såg till att jag drack ordentligt (vi var topputrustade, sportdyck, dextrosol, nyponsoppa, boost) och masserade som en galning vid varje värk. Emellanåt satt jag på sängkanten och mötte värkarna, då låg pappa över sängen för att kunna massera. Det var jobbigt att gå på toa eftersom värkarna kom så tätt att jag inte hann kissa och tillbaks innan en ny värk. Jag hade tätt mellan värkarna m a o.

2:15 ringde jag på barnmorskan för nu hade jag så ont att jag stod på tårna vid varje värk, jag kunde inte slappna av och möta värkarna längre, allt var bara ett hav av smärta. Hon var ganska burdus av sig, frågade Vad vill du (som i vad vill DU att jag ska göra). Jag blundade hårt och sa ?Jag vill att du undersöker mig, har jag inte öppnats tillräckligt så vill jag ha epidural. Jag fick lägga mig ner och bli undersökt. Jag var öppen tio cm, på en halvtimma hade jag öppnats fyra cm, inte undra på att det gjorde ont. Hon sa att man kunde göra hål på fosterhinnorna, men jag fick bestämma. Jag visste att det skulle göra ännu ondare då, men fick svaret, men då kommer barnet. Pappa var skeptisk och jag bad henne förklara att det var helt ofarligt för dig.

Hon gjorde hål på fosterhinnorna med något som påminner om en virknål, fostervattnet forsade ut i sängen, det kändes som om jag kissade på mig, typ flera liter för jag fick en värk direkt och det är inte omöjligt att jag faktiskt kissade på mig. Sen var det bara värk på värk men jag lyckades vända mig över på knä i sängen och hängde över ryggen som var uppfälld som på en jättefotölj och andades lustgas som en galning, TENS-apparaten var bortkopplad vid det här laget. Barnmorskan frågade om jag ville stå så här och föda, ja om du lovar att du tar emot honom. Det lovade hon. Konstig fråga kanske, men med jag hade någon slags bild av att du skulle komma med världens raketfart och landa på huvudet och jag hade oroat mig för det.

Ganska direkt känns som en enorm kraft som inte gick att stå emot, jag behövde krysta. Bigtime-krysta. Som när man har världens diarré och det inte går att hålla emot för allt i världen. Fast med världen smärta samtidigt. Jag sa det till barnmorskan som uppmuntrade mig att krysta. Var resten av världen var i det ögonblicket vet jag inte, det var bara jag och min kropp, inget annat. Ja du förstås. Jag krystar för allt vad jag är värd och måste hålla handen mot mitt underliv för det här går alldeles för fort. Jag tror att jag stönar och andas lustgas. Det är möjligt att jag säger något och slutar för jag måste ha lustgas, jag tror faktiskt lustgasen hjälper. Jag är helt klar i huvudet, inte alls så där borta som man kan bli av lustgas. På första krystvärken som räcker till ett par krystningar kommer ditt huvud ut, när det är nästan ute försöker barnmorskan sätta skalpelektrod, men det går inte så bra och pappa håller nästan på att svimma när din puls går ner. Det är aldrig fara för ditt liv, men jag märker att något är fel så när ditt lilla huvud hänger där och jag inte har en värk börjar jag fråga, ?andas han?? Nej det kan han ju inte göra när kroppen är kvar inne svarar barnmorskan,. Då blir jag förbannad och frågar (i mitt minne skriker jag, men jag ska fråga pappa) men lever han? Ja han rör munnen säger hon. Då kommer nästa krystvärk och jag får kraft att pressa ut resten av dig. Klockan är ungefär 2:30.

Det tog två minuter att krysta ut dig, det gjorde fruktansvärt ont men nu är du född. Du ligger på sängen bakom mig, jag försöker vända mig om för att se dig, pappa utropar förtjust: Han är lik dig!, jag vrider nästan nacken ur led men jag får bara små skymtar, oerhört frustrerande. Jag ser att du har stora runda ögon, lite mörkt hår och en rund platt mage. Du har nästan inget fosterfett och du är jättefin i färgen, inte blå alls. Du är mindre än din storebror var, riktigt näpen. Strax får jag hjälp att vända mig om och får in dig under den enorma trikåskjortan så att jag kan känna och lukta på dig. Du börjar ganska snart vråla, ett riktigt gallskrik som vägrar ta slut. Du vill amma och jag hade glömt hur innihelvete ont det gör. Jag får en spruta, blir ihoptråklad och ganska snart bär det iväg till BB. Pappa sticker iväg alldeles för fort, han måste hem till din alldeles nybakta storebror. Vi är själva du och jag min lille skrutt i midvinternattens mörkaste timma.

På bibblan vill storkillen låna en bok om hur barn blir till. Han hittar två och ska välja en. Det blir tyvärr inte den jag skulle valt. Efter halva boken är jag irriterad. Man avstår helt att diskutera snippans roll i det hela. Jag hatar ordet snippa, men så att vi ska vara på det klara med vad vi diskuterar. Att spermierna kommer från snoppen in i mammans mage står. Men vilken väg de tar sig in i mammans mage förblir en väl förborgad hemlighet. Även barnets väg ut ur mammans mage är hemligt. Mamman får ont i magen och bebisen vill ut, och rätt vad det var kom bebisen ut med ett illskrik. Vilken konstig förlossning! Jag måste gå till biblioteket och låna en bok utan snippskräck. Boken är skriven av två kvinnor, det förvånade mig, jag trodde det var ett klart fall av snippavund.

Med en 15-månaders blir det inte många sekunders rast och ro. Helgerna består av att sköta familjeföretaget "Hushållet", jaga lillkille och försöka få på sig kläder. Värst är att försöka laga mat. Han ylar oavbrutet och klättrar upp på bordet femton gånger. Vad min man gör? Sover eftersom han gick upp i gryningen. Idag för vi en ojämn kamp om vem som ska se till lillkillen och vem som ska få sitta lite framför datorn/läsa tidningen/gå på toa i fred. Fast just nu tar min man på sig och kidsen kläder och går och gungar. Då ska jag dammsuga och kanske lyxa till med en dusch.

Stora killen klär ut sig till Hulken. Han går runt och lyfter saker. Pallar, en Bobby Car, gunghästen. Lilla killen försöker också lyfta saker. Det leder till viss frustration. Och vrål. Sen ändrar sig storkillen och ska klä ut sig till Spindelmannen. Det blir nog lugnare så.

Ronnie James Dio, uppfinnare av en gest min sons förskolelärare tror är tecknet för djävulen. Vi tror hon (förskoleläraren inte RJD även om han ser ut som en tant) är Jehovas Vittne. Nåväl, bilden ska oses som en illustration till inlägget lite längre ner.

Patrik Arve. Som en illustration till inlägget nedan.

Min man har ju ett tjusigt rockabillystuk. Det fattades dock något. Jag kontaktade Patrik Arve och frågade var han hittat sina glasögon eftersom min man skulle se bra ut i ett par liknande. Jag smörade för Patrik Arve, det är helt sant. Han var oerhört vänlig och svarade på min fråga. Sen visade det sig att PA och min man klipper sig på samma ställe. Lite komiskt sammanträffande tills maken börjar tracka mig och tala om vilket vax PA föredrar osv (Black and White). Så nu måste jag nog försvara mig lite. PA är sex år äldre än mig. När jag var 19 var han typ coolast i hela stan. Snubben har alltid haft hur mycket attityd som helst. Han är dock inte snygg. Nuförtiden är han dessutom fortfarande sex år äldre än mig, dvs 43 och har en ganska stor kagge, lite för plottriga tatueringar osv. Han är förvisso fortfarande en cool snubbe som spelar i ett bra band, men vi kan väl stanna vid det? Fast jag kanske gjorde det största misstaget när jag föreslog att vi skulle döpa vår yngste son till Arve? Inte efter PA, men det verkar min man inte riktigt tro på. Vi döpte inte sonen till Arve, inte heller till Dio, det gjorde PA. Tror ni att PAs trackar sin fru för att hon skulle vara tänd på Ronnie James Dio?

Hej du som skrev i fredags eller lördags och frågade vad jag skulle göra den kvällen, titta på melodifestivalen? Jag blir så nyfiken när det kommer ett sånt inlägg. Läser du min blogg? Har du läst den länge? Eller surfade du bara in av en händelse? För så här ligger det till. Jag hatar schlager. Jag tittar INTE på melodifestivalen. Det skulle aldrig hända. Jag tittar egentligen inte på någon av de stora underhållningsprogrammen (Lets dance, Idol osv). På en fredag tittar jag på film eller spelar TV-spel. Gillar man melodifestivalen så tycker man nog att det verkar astråkigt. Det är OK, vi är alla olika. Jag har vänner som följer mellon slaviskt. Jag tycker inte att de är töntiga eller tråkiga. Programmet passar inte mig bara. jag har vänner som gillar sport också. De är också OK. Jag har t o m kompisar som är högervridna. De är också OK. De har fått saker om bakfoten, men jag gillar dem ändå.

gör så att jag känner mig tvungen att städa. Nu är det gjort. Min man hjälpte till. I vanliga fall är det i princip bara han som städar, så det var väl egentligen jag som hjälpte till...

Drog på mig en sån jävla ångest. Vet inte varför? Stressig vecka framför mig. Dålig med pengar. Bråkig helg. Chefen vill att vi talas vid på fredag, den dagen dagis är stängt. Känns jämt som att jag inte vill att barnen ska vara en börda i mitt arbete. Storkillens kalas framöver, vilka ska bjudas, vilka ska inte få komma, känns så orättvist, men alla får inte plats här. Grå ful skitdag. Bättre imorgorn. Hoppas det.

Jag har haft en så gräslig dag tillsammans med min familj. Vi har varit otroligt gringia och irriterade på varann. Möjligt att morgondagen blir bättre. Vi får väl hoppas det.

Jag fick precis utvärderingen från förra omgången undervisning. Det var helt otroligt fina omdömen. Flera studenter hade nämnt mig vid namn och en tyckte att jag borde få löneförhöjning! Jag känner mig så stolt och rörd. Jag vet att jag är bra på att lära ut, men det känns extra bra när studenterna också uttryckt att man lyckats med det man är ute efter. Att plocka ner ett jättesvårt ämne till en greppbar nivå.

Hart haft ett par kinesiska post-docs på labbet, fast de har precis flyttat. Lite trist. De var roliga. Och vad är en post-doc? En som tagit sin doktorsexamen och forskar vidare som gärst hos någon annan professor. Typ. De här killarna brukade sitta och prata med sin familj via skype. Roliogast var det på kinesiska nyåret, då var de som i extas. Har aldrig träffat några vuxna karlar som fnittrar så mycket.

Idag började min man jobba efter att varit hemma i närmare 10 månader. Gissa om det är slut på sötebrödsdagarna för min del. Idag ska jag hämta på dagis och laga mat för första gången sen i juni. Vi får väl se hur det går, ha ha. Vi kommer ha ett rullande schema, den som lämnar jobbar sent, den som hämtar börjar tidigt. Fast hur tidigt det är vet jag inte riktigt än. För mig är det rena döden att vara på jobbet klockan 8. Men för att kunna jobba hyfsat normalt borde man väl vara här innan 7. Men vem fan jobbar hyfsat normal när man doktorerar? En kollega åker hit 5:45 när han hämtar. Jag är bättre på att jobba sent, det är lugnt att jobba till 20, men där går gränsen, 11 timmar på en arbetsdag, sen är jag dränerad. Det gör jag två dagar i veckan och har gjort så sen i höstas. Jag säger ju att vi slår knut på oss för våra barn. Och för våra jobb. Finns det ett liv efter disputationen? När ska vi träffa varandra? Jag vägrar jobba helg i alla fall. Ingen avhandling i världen är värd att aldrig få vara ledig.

Ett tag var det ju oerhört mycket reklam för krämer som skulle vara dbe mot ledvärk, muskelvärk osv. Zon, Orudis, Voltaren gel, you name it. Jag gick förstås på reklamen, har en tub orudis hemma. Provar den då och då, den var ju rätt dyr. Blir lika sur varje gång. Om du vet var du har ont hade Zon som slogan. Om du vet var du har ont så kan du smörja in dig och fortfarande ha ont. Tacka vet jag 400mg ibuprofen tabletter. Hjälper, även min ömma armbåge och min onda käkled.

"Jag måste ha en bebis till" skriver sonja. Hennes yngsta är fyra månader. När lillkillen var fyra månader gillade jag inte heller tanken på att jag aldrig skulle få uppleva det här igen. Att ligga och sniffa på en liten mjuk bebis. Och så var det med stora killen också. Med stora killen var det t o m värre eftersom min man hela första året vägrade lova mig att vi skulle skaffa ett barn tiill, (det var minst sagt tufft för vårt förhållade att få det första barnet). Med lillkillen har jag inte haft lika mycket panik, eftersom jag dels mindes att den där hysteriska längtan gick över och dels för att det är så svårt att bestämma något definitivt medan man är uppe i det kaos det innebär att ha en liten bebis. Nu är lillkillen 14 månader, storkillen fem år. Vi kommer förmodligen inte skaffa fler barn. Det är tufft att inte få sova när man inte längre har amningshormoner att gå på. Längtan efter en ny bebis minskas för varje månad utan sömn som går. Hade vi träffats vid 20 och skaffat barnen vid 25 kanske vi hade haft lite mer ork, men vi är snart 37 respektive 38. Jag är sen inte den tålmodiga typen. Tålamodet har inte dubblats med ett till barn utan snarare halverats. En vän till mig väntar sitt femte barn. Jag vågar inte ens tänka tanken på morgnarna med tre barn, än mindre fem. Vilket kaos! Dessutom känns det viktigt att ge de här två så mycket kärlek som det bara går, inte ett till syskon att dela uppmärskamheten med. Två blir bra, två att njuta av och följa genom livet, det är inte illa pinkat tycker jag! Guud vad jag älskar mina barn!

Är lite mildare till sinnet nu. Fast bara lite. Har suttit och sökt i litteraturen hela morgonen. Och pratat med min mamma. Som gnäller om pengar VARJE gång vi pratas vid. Det är en jobbig månad. För oss med. Vi ligger back ca 4000 nu och kommer inte a-kassan snart så får vi låta bli att betala ett par räkningar. Men det blir inte bättre om man ska sucka och oja sig VARJE gång vi pratas vid. Är nog inte mildare till sinnet när jag tänker efter.

Om jag försvann skulle min familj inte sakna mig ett jota. Fråga dem bara. Jodå, när jag stått med ytterkläderna på och sagt att jag skulle gå två gånger i morse fick jag ett OK till svar. Ingen puss. Ingen kram. Efter att ha suttit uppe sedan 5:20 med bebis som vägrar sova. Matat, skitit i att duscha själv och låtit sova till 7:45. Klätt på ungjävlar. Jävla skitfamilj sa jag och drämde igen dörren. Nästa gång går jag till jobbet 6:20, ingen jävla mer sovmorgon.