adrenalin

Att gå till barnmorskan är inget för stressade storstadsmänniskor. Idag fick vi vänta nästan en halvtimma på vår tur, sedan var det dags för Samtalet Inför Förlossningen. Det är viktigt att det blir gjort, för de skriver in önskemål inför förlossningen och om man absolut inte vill olika saker, eller om man verkligen vill andra, typ klipp, akupunktur, smärtstillande osv. Men det tar tid. Detta gjorde vi imorse. Igår var det dags för det tredje tillväxt-ultraljudet, den lilla plutten har växt som den ska, kanske lite mer t o m, det känns så skönt. Vad som helt kan hända, och det känns lite oroligt inför förlossningen, men att barnet skulle vara undernärt och svagt är en faktor vi slipper. Och förlossning då? Ja det kommer göra jävelont och vara jättejobbigt, men förhoppningsvis går allt som det ska och då är det värt all smärta. Dessutom finns underbara epidural. För att förbereda mig lyssnar jag på min avslappningsskiva, den är säkert bra men när kvinnan med tillgjort mjuk röst frågar "hur mår din livmoder idag?" börjar jag flina, varje gång. Fast förutom att jag är allergisk mot tillgjorda röster så blir jag verkligen avslappnad och det är ju poängen. Det känns skönt att ha gått igenom en förlossning förut också, man vet vad man har att vänta sig både i smärtväg och efteråt. Första gången var allt bara gissningar. Ehh, jag vill ha epidural, kanske? Hur vet man det i förväg? När barnmorskan erbjöd epidural så ville jag avvakta, men hon avrådde mig bestämt från att vänta och det var hon som visste vad hon snackade om. Man får se hur det känns när man är på plats helt enkelt. Det kanske går asfort, hemska tanke. Det kanske tar 40 timmar, hemska tanke. Det kanske går på 6-8 timmar, ja tack.

Vi håller på att ta bilder på magen. Bäst att passa på ifall det mot förmodan blir för tidig nedkomst. Jag tycker att jag ser helt oformlig ut, men min man tycket att jag är helt oemotståndlig. Så olika det kan vara.

Vi var på ultraljud imorse, ultraljudssköterkan var väldigt pedagogisk och förklarade allt så noga. Bebisen är förvisso liten, men den är inte för liten och har en egen tillväxtkurva som den följer. Vi ska alltså inte vara oroliga, och jag kände nog att oroskänslan släppte med alla lugnande besled om rätta fostervattenmängder och så vidare.Det här ultraljudet var nog i sig lite onödigt eftersom barnmorskan redan innan mätt (på det vanliga besöket) och sett att magen växt sedan senast, men kontrollfreaket i mig var oerhört tacksam ändå. Dessutom fick jag ställa frågan jag ville ställa men kanske ändå skäms för, den med hjärnskador och kolli. För det är vad jag fruktar näst efter döden. Svaret var att det finns ingen anledning för sådan oro och det var skönt det med. Jag firade med en bulle och en liten slurk kaffe. Det kan inte bero på kaffet, men jag tänker ligga lågt med konsumtionen ändå, fast idag var det omöjligt att avstå, jag har sovit så grymt dåligt i natt. Nu ska jag jobba häcken av mig, så att det blir kväll och jag får träffa min lilla och underbara familj igen.

När man är gravid finns det ett antal standardfrågor man får svara på. De vanligaste är följande:

Hur mår du? Man ska väl inte gnälla över att folk frågar hur man mår, men med facit i hand vet jag att denna fråga helt upphör att ställas i samma sekund som telningen är levererad.
Vet ni vad det är? Ja det vet vi, men har ni verkligen med det att göra?
Har du några cravings? Det var faktiskt cravings jag ville komma till. Jag har varit sugen på en del saker, men de har gått över efter ett tag, så de har inte kvalificerats som cravings. Sen insåg jag att jag visst har en riktig craving. Fanta. Kul för tjejen som normalt bojkottar coca-cola-company (ccc). Inget annat duger, de andra apelsinläsksorterna får jag halsbränna av, men ccc har väl i någon slags livsfarlig pH-neutraliserare i sin sort som gör att jag kan hinka i mig utan att få sura uppstötningar.

Och nu lite tips till er som stöter på en gravid:
1. Pilla inte på magen om ni inte typ är bästisar sedan förut, fråga inte ens om det går bra, det är skitsvårt att säga nej när någon är vänlig nog att fråga. Men folk frågar inte för att vara snälla och väluppfostrade, de frågar enbart för att man själv ska framstå som ett själviskt elakt pucko om man säger nej. Det finns ännu värre människor, de frågar inte, de bara klämmer, oftast folk man aldrig träffat förr. Ska det verkligen vara meningen att man ska behöva gå runt med ett fånigt tryck på magen: "Rör inte min mage"? Minnesregel, om det inte är den blivande andre föräldern, småsyskon eller närstående som tar på magen är det förknippat med stort obehag för mag-innehavaren.
2. Oavsett om du fött barn eller inte, att berätta blodiga förlossningshistorier med dödlig utgång eller liknande för en kvinna som har den oundvikliga förlossningen framför sig är rent ut sagt sadistiskt. Gravida kvinnor vill inte höra saker som, "förlorade fyra liter blod", "sprack från navel till svanskota" och "barnet dog" Om du vet med dig att du har såna vanor kanske du ska uppsöka en psykolog för att ta reda på vad som är fel med dig.
3. Res dig. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen, att knalla runt med blodtrycksfall, värkande bäcken och en stor klump som gör det svårt att hålla balansen är ingen dans på rosor. Erbjud din plats på buss/tunnelbana/spårvagn/pendel så kan du dessutom få njuta av att ha gjort något bra, lite bättre karma helt enkelt. Men gör det ordentligt, res dig och tvinga den gravida stackaren att sitta, inget halvhjärtat mjäk för då känner hon sig för framfusig som snodde din plats. Halvhjärtat mjäk förbättrar dessutom inte karma.
4. Behandla gravida kvinnor som de individer de är, de har inte upphört vara egna personer bara för att de ska genomgå delning. Jag upplever att jag har lättare att prata med jobbarkompisar när vi sitter så att de inte ser magen (gömd under bordet) . Visst är det kul att prata om bebisen, men man har redan haft exakt samma samtal varenda dag de senaste månaderna. Vi läser fortfarande böcker och tittar på tv så var snäll och avled oss om vi nu själva inte kan sluta prata bebis. Ja jag vet att vi själva kan vara insnöade.

Och så två grejer för de som redan fått en unge:
1. För kvinnor som redan har fått barn, gör dem en tjänst och påminn dem att livet inte bara handlar om bebisar. Minns vad jag sagt böcker, tv, kändisar. Nog måste det finnas något annat att snacka om än magknip, bajs och annat bebisaktigt.
2. När bebisen har kommit är det lite svårt att komma ut i början. Om tiden bara rullar på, åk hem till polaren, ha med dig fikabröd, erbjud dig att hänga tvätten/laga middag eller något annat supertrist. Såna saker kan göra er till bästa vänner för livet. Hålla bebisen medan hon tar en dusch är mitt hetaste tips tror jag.

Förresten, jag spar de tipsen tills jag har blivit tvåbarnsmamma, nu ska jag arbeta på min högre examen.

Igår skulle vi iväg på en rutinkoll på MVC, min man var på dåligt humör och jättestressad för en grej på jobbet. När vi satt hos barnmorskan ville jag bara att det skulle gå fort så att vi kom därifrån, men hon ville prata om min förlossningsdepression och sätta mig i kontakt med en psykolog redan nu så det skulle bli garanterad uppföljning. Det var bra och jag grinade lite när jag berättade hur jobbigt det varit förra gången.

Sen var det dags att mäta magen. Hon skrynklade ihop pannan, den hade knappt växt något på en månad. På en sekund fick både jag och min man något helt annat att oroa oss för än våra jobb. Vi blev inbokade på ultraljud två timmar senare för att se hur stort barnet egentligen var och om det var som det skulle. Min man tog ledigt tills efter ultraljudet och eftersom vi ingent kunde göra fick vi vår efterlängtade gemensamma frukost, tyvärr kändes omständigheterna allt annat än roliga. Sedan drev vi runt på stan tills det var dags att lägga sig på britsen och bli undersökt. Tredje gången vi ser vår bebis. Barnet var inte så stort som man kan förvänta sig i v 32, snarare som i v 30. De mäter en massa parametrar och räknar ut en avvikelse som inte får vara större än 22%. Jaha, vad betyder det, jo om avvikelsen är större så går man vidare och tittar på flödet i navelsträngen och kanske något annat, jag minns inte jag var helt bedövad. Ultraljudssköterskan sa att det fanns tillräckligt med fostervatten och att barnet såg ut att må bra (det var viktigast) samt att moderkakan såg ut som den skulle. Men när hon skulle räkna ut avvikelsen hade deras nätverk kraschat. Vi skulle få veta idag. Ett dygn. Gräsligt.

Jag vaknade vid 3 i natt och låg vaken och ororade mig till 5. Är det för att jag druckit kaffe i två veckor? Är det för att jag stressat? Ska barnet dö nu? Få obotliga hjärnskador? Jag ringde barnmorskan i morse för att få besked. Telefonsvarare. För tio minuter sedan ringde hon tillbaks. Avvikelsen är på 17%, det är ingen fara. Om det inte är någon fara varför är jag fortfarande orolig? Logikern nöjde sig visst inte med siffror. Jag vill ha min bebis nu, jag vill att graviditeten ska vara över, förlossningen avklarad och att vi har vår bebis hos oss, fullgången, frisk och levande. Det här var varför jag tvekade inför att skaffa ett andra barn, graviditeten är bara en 40 veckor lång plåga av oro. Det har kännts bättre den här gången, jag har varit mindre orolig, nu kommer skuldkänslorna, jaha, jag oroade mig inte tillräckligt så nu fick jag något att verkligen frukta. Åtta till tio veckor kvar. Skit i lic, skit i allt, låt det bara vara över.

Jag håller på att bli mer än lovligt väck. I förra veckan glömda jag skicka över min halvrättade lic från jobbet och hem. Igår när jag kom tillbaks till jobbet fanns inte den rättade versionen i jobbdatorn. Sugigt, jag har glömt att spara och temp-filerna är borta. Skit skit skit, fyra timmars arbete åt skogen. Igår skulle jag skickat hem dagens powerpoint-presentation så att jag kunde sitta hemma i lugn och ro och repetera den. Tror ni jag kom ihåg det? Njetski, den ligger i datorn på jobbet, förhoppningsvis inte i en tempfil för då får jag krupp. Jag mailar alltid allting mellan datorerna, för då vet jag att det alltid finns en senaste version av allt jag jobbar med för tillfället (lic, artiklar, presentationer) oavsett om någon dator kraschar, men nu verkar min egen hårddisk ha fått tuppjuck.

Efter att ha suttit hemma på morgonen och skrivit lite på en presentation jag ska hålla nästa vecka gjorde jag mig iordning för att åka till jobbet. Då upptäckte jag att jag har så ont i bäckenet att jag inte kan gå. Nu har jag legat och läst i två timmar med TENS-apparaten på och vet inte om det är någon skillnad egentligen. Det är det säkert och det kommer nog märkas senare. Planerar lättlagad mat ikväll för att slippa stå i köket för mycket, diska avstår jag också ifrån.

Jag har jättedålig aptit och tycker att allt är äckligt, förra gången tyckte jag att allt var fantastiskt gott de sista månaderna och åt hur mycket som helst. Min man är säker på att den dåliga aptiten kommer resultera i att det här barnet kommer väga mindre än lillplutten. Det hoppas jag också, 18 kg vore omöjligt att föda fram, he he.

Dagens mål är att skriva lite till, fastän att sitta är döden för bäckenet, handla lite saker till middagen ikväll och sedan hämta lillplutten. Frustrerande att vara handikappad och orörlig, varje steg gör så ont att jag bara vill gråta. Så jag ska ta några alvedon. TENS-a lite till och sen göra det så lätt för mig som möjligt i både affär och på dagis. Tack och lov är lillplutten oändligt tålmodig med mig när jag är så här kass, han är nöjd med att jag ligger på hans säng och tittar på när han leker, fast idag kanske jag fuskar med DVD.

OK, hormonerna har klubbat mig hårt i huvet, hjärnan är som ett litet ynkligt urtuggat tuggummi. Jag som skulle göra så mycket, jag som skulle labba som en galning, skriva som en galning, skriva ett pek, få massor av resultat och licca innan den nya beban kommer. Hur det ska gå till vet jag inte, jag vill bara sitta och klappa på magen och filosofera. Är helt oengagerad i allt jag läser, glömmer en miljon skaker och fattar ingenting. Jag kom ihåg att spela in LOST igår i alla fall, fast det var en ren tillfällighet, jag hade helt glömt bort att det var dags för säsongspremiär. Suck.

Jag kanske ine är riktigt med i alla fall. Jag funderar massor på hur man ska lösa allt praktiskt kring den nya familjemedlemmen. Är sugen på en smärtare och lättare vagn t ex, hittar såna på blocket för runt 3000, helt OK tycker jag. Inga luftdäck, det blir bara punka, Mjuklift så man kan parkera vagnen i källaren och bära upp bebisen. Vill ha. Men vi har en vagn, en ganska stor och otymplig sak som vi betalat runt 6000 för. Med luftdäck som det bara går punka på. Och bromsar som i och för sig är lagade men ändå. Vem skulle vilja köpa den? Är det verkligen moraliskt att köpa när man redan har? Men ska jag vara helt ärlig, vi har kommit överens om ett par förbättrningar som vi ska göra med vagnen vi har, försöka byta till gjutna däck och skaffa en lift, men jag tror att vi bägge två avskyr kolossen. Skramlar gör den också.
Kära make, för jag vet att du läser här, ska vi köpa en beggad tysk lättviktsvagn med punkafria däck och aluminiumchassi för 3000 och försöka sälja vår egen för 1500?

Efter att ha envisats med hemofer i sju veckor bytte jag äntligen över till Niferex och se det gjorde susen, idag hade jag ett Hb på 123! Blodtrycket var inte superlågt heller men det kan ju berott på att vi pratat om en grej som gav mig värsta stressrusningen precis innan. Hå hå ja ja. Barnmorskan frågade om det bara var magen som växte förra gången också, det är bara att tacka och ta emot, jag har gått upp nästan elva kilo och det är tre månader kvar. Jag kommer öka minst tre kilo till (bebisen ska ju växa, den väger drygt ett kilo nu). Den här gången var min man med, det är skönt för han ställer frågor som jag inte tänkt på. Barnmorskan började prata om hormonerna som gör en introvert och glömsk sista tiden, och jag fick råångest för att jag fortfarande inte fått ihop min licc. Jag måste göra det medan min hjärna fortfarande är någotsånär igång. Hjäääälp

Har fått hyra en TENS-apparat, lite elektriska impulser in i det onda, och se om inte det hjälpte! Hade en riktigt dålig dag i fredags, smackade på elektroderna och brassade på i åtskilliga timmar. Smärtan försvann nästan helt, och vilken bonus! Effekten satt kvar dagen efter, jag hade knappt ont alls. OK, att lördagen var en ovanligt lugn dag för oss kanske bidrog, men på kvällen hade vi barnvakt, gick på bio och en jättelång (med mina mått mätt) promenad, och det var inte alls plågsamt. 2700 skulle det kosta i straffavgift att inte lämna tillbaks den, känner mig bra sugen, men förhoppningsvis ska den inte behövas efter förlossningen. Men under förlossningen kan ni ge er den på att den ska användas, den har en liten handkontroll där man kan ställa in högt/lågt läge så att man kan växla och köra på när man har värk och ta det lite mer piano när man inte har det. TENS ska tydligen vara bra vid ryggskott, diskbrock och liknande, alltså som smärtlindring. Rekomenderas varmt liksom sjukgymnastik, vilka suveräna människor jag stött på inom sjukgymnastiken!

Linda S hatar sina amningbröst. Jag är nödd att hålla med henne, graviditets och amningstuttar är inte kul. Jag vill inte ha stora bröst, jag gillar mina egna små. Det enda positiva är att man tittar sig i spegeln varenda dag och undrar vems tuttar som hamant på min kropp, det blir komiskt och då får man plötsligt något att skratta åt. Framåt nästa sommar ska jag äntligen få återse mina gamla goda boobs.

Jag har nog kommit in i gröt-i-huvudet-stadiet, jag glömmer massor och stoppar mjölken i skafferiet, typ. Tanken var att jag skulle läsa en kurs under hösten, men det är flera problem: Den går på stadens konkurrerande högskola, det är jobbigt med prestigen lärosätena emellan och jag vill inte misslyckas. Det är en av de hårdaste lärarna på det andra lärosätena som har den, jag hade knappt 50% rätt på hans förra tenta trots att jag vrålpluggat och jag är ganska säker på att jag får svårt att klara den här tentan med gröt i huvudet. Tjejen som jag pratat om tidigare, forskarassistenten som är en bitch och ofta jävligt otrevlig mot mig (och alla andra som inte har snopp) ska ha ett par av delmomenten, jag vill verkligen inte förnedra mig inför henne. Okej, jag VILL inte gå kursen. Eller jo, jag vill ha poängen, men jag vill ha dem med hedern i behåll och gud vet när kursen går nästa gång. Den kurs jag verkligen skulle vilja läsa som sista kurs på doktorandutbildningen går i april nästa år i Uppsala, det vore väl inga problem om det inte vore för att jag ammar en tremånaders bebis då, samtidigt som kursen går VARJE dag, ska jag pendla med en skrikis till Uppsala i fem eller sex veckor? Kursen går bara var tredje år dessutom, så nästa gång är det försent. Den är oerhört meriterande när man söker jobb i den sektor jag ska arbeta i, skit, skit skit. Kanske kan min man vara hemma då, med ersättningen i högsta hugg? Vi får se...jag har inte ens lagt fram förslaget än, men han lär få det i cyberspace snart.

Jag är faktiskt stolt över hur jag hanterat foglossningen den här gången, jag gör mina övningar, jag går på vattengympa och jag tar det så lugnt jag kan. Ska bara försöka låta bli att ha dåligt samvete för att jag låter min man göra allt jobbigt som att dammsuga, städa, handla, bära tvätten och annat. Jag vet att jag inte kan, men ändå får jag skuldkänslor. Om en vecka ska jag få prova ut en TENS-apparat, det blir spännande. Nu önskar jag mig bara en mindre pool här hemma så att jag kunde hoppa i och vara viktlös om aftnarna, när man är under vatten känns det knappt något alls, dock är vårt badkar lite för litet för att det ska ha någon effekt.

Vill nog fortsätta med mina funderingar kring lillplutten och hans dagis, men ska ligga lågt tills vi ser hur det går. Imorgon ska det vattengympas, jag brukar alltid glömma någon livsviktig produkt när jag badar, typ ansiktskräm, så jag funderar på om det är något den här gången. Jag har i alla fall kommit på att trimma bikinilinjen (eller korta shorts-linjen då), konstigt att det känns så viktigt när det bara är kvinnor som ska vara där. Undrar hur gravida de andra är? Pratar de med varann? Bondar? Tänk om alla känner varann utom jag...

Hittade till min stora glädje ett par "vanliga brallor" i garderoben, som jag kan ha. De var för stora innan, men nu sitter de jättebra! Okej, med uppknäppt gylf och gummisnodd mellan knappen och knapphålet, men de är jättesköna och dessutom svarta, kan det bli bättre?

Imorgon hägrar även barnmorskan (hägrar?). Jag hoppas hon tar Hb och det blivit bättre. Jag har förvisso fuskat med järntabletterna en vecka, men jag köpte nya idag och det är också järn i vitaminerna jag äter.  Det jobbiga med morgondagen är att jag måste kånka runt på badkläder och journalen hela dagen, förutom det vanliga junket.

Jag köpte muminplåster på apoteket också, en förälder bör alltid ha ett plåster i plånboken ifall det skulle uppstå ett skrubbsår eller liknande på lillplutten. Funkar även på vuxna, de blir liksom så glada av plåster med motiv.

Jag får gå på vattengympa hos sjukgymnasten! Jag får gå en gång i veckan, 30 min per gång i varm pool och göra ett program för gravida med foglossning. Billigt är det också. Stämpla i högkostnadskortet få man också. Jag som är statligt anställd få tillbaks pengarna från jobbet också, men det är så skamligt billigt att jag inte kan förmå mig att göra det. Tack landstinget för att ni använder våra skattepengar till friskvård. Jag kan göra en lååång lista över saker jag är tacksam över att våra skattepengar går till, men just nu är jag så glad över vattengympan så det får räcka.

Jag har slaviskt följt träningsprogrammet jag fick från sjukgymnasten, och dessutom använt gördeln som en duktig flicka. Och faktiskt har det känts rätt OK senaste veckan. Tills, tada, jag börjar jobbet! Har ondare än på länge idag, jag måste stå/sitta/röra mig på något muppigt sätt, vet inte hur, men det känns inte bra. Blä, semester är bästa medlet m a o. Kan man få fyra månader till? Jag ska tillbaks till sjukgymnasten på torsdag, får se hur det känns då.

Var hos en sjukgymnast i morse och fick ett träningsschema för att stärka muskulaturen kring bäckenet. Jag känner av fogarna ordentligt nu, även främre. Fick massa goda råd om hur man ska gå osv, det var bra saker som: Inte gå i trappor, inte lyfta tungt, inte sitta med benen i kors mm. Jag fick ett elastiskt band som jag ska ha åtdraget om bäckenet för att stödja upp det, samt en återbesökstid för att evt få gå på vattengymnastk. Ja, jag vill gå på vattengympa, snälla låt mig få gå hos sjukgymnasten! Det kan vara problem med att jag saknar remiss, men då får jag väl gå till doktorn och be om en. Det borde vara billigare för samhället att friskvårda mig lite än att jag ska var sjukskriven en lång period?

Det känns bra att jag tog tag i det här nu, förra gången hade jag fruktansvärt ont och svårt att gå, och efteråt fattade jag inte varför jag inte gjorde något åt det. Jag har tack vare ihärdigt arbete blivit bättre på att be om hjälp/unna mig saker. Jag sätter mig fortfarande gärna i offerpositionen och lider hellre än att ta tag i saker, men jag har blivit bättre, mycket bättre.

Ska till käftis nästa vecka också, min avbitna tand ska m a o åtgärdas. Skönt, men jobbigt på samma gång, det blir första lagningen hos nya tandläkaren, hon med lustgasen.

Igår kväll fick jag värsta krisen. Jag har varit hård mot mig själv på sistone (precis som jag inte skulle) framförallt vad det gäller min roll som mamma. Förbjudna tankar kommer, jag gråter massor och pratar med min man, men jag vet inte om han förstår ändå. Innan jag blev gravid igen var det min enda riktiga dröm, att få ett barn till. Just nu känns det mörkare. Att ha en liten person som ligger och kickar i ens mage är inte alltid skönt, det kan faktiskt vara lite obehagligt, som att ha en alien i magen. Man vänjer sig, det gjorde jag i alla fall med lillplutten. Men tankarna är många, första tiden (halvåret) är tung, hur ska jag klara av det? Hur ska vi klara av det? Hur ska lillplutten ta det, tänk om det blir jättejobbigt för honom? Det är knöligt och krångligt att pussla ihop vardagen med ett barn, hur ska det gå med två?

För några dagar sedan insåg jag att jag verkligen inte fattat att jag ska föda ett barn till och jag fick faktiskt panik. Inte för förlossningen men för faktumet att vi ska leva med två barn om inte alltför lång tid.

Det är förbjudna saker att prata om, men jag behöver säga det ändå, hur mycket skuld som än finns inbakat i det, jag är inte överlycklig över att bli tvåbarnsmamma, jag har ångest och tycker att det suger just nu. Jag tvivlar djupt på min förmåga som förälder och undrar vad fan jag gett mig in på. Samtidigt vet jag att jag hade tvivel och ångest när jag väntade lillplutten också fast då vågade jag inte ens uttrycka de känslorna utan bara gick och bet ihop (precis som jag gjort med mycket i mitt liv). Men även om föräldraskapet inte är någon dans på rosor har jag adrig ångrat en sekund att vi fick honom, tvärtom, så det kommer säkert att bli samma sak den här gången.

Men det är inte roligt att brottas med de här känslorna. De ger ju skuldkänslor i sig. Det värsta är att jag hela tiden hackar på mig själv för hur jag agerar som förälder, jag borde tycka att jag är OK eller t o m bra men iställer skärskådar jag mig själv hela tiden och hittar bara fel på mitt sätt att vara. Min son är glad, viljestark och utåtriktad så jag kan inte var världens hemskaste mamma även om jag själv tror det.

Mitt löfte idag, att berömma mig själv för allt bra jag gör och förlåta mig själv för det jag tycker är dåligt, även de hemska tankarna. Och jag är också väldigt glad över att vara gravid, inte enbart ledsen och kluven.

Var hos barnmorskan idag, hon tog ur mig ett och annat. Jag har trott att jag haft ont i svanskotan, men hon slet fram ett bäcken (i plast) och visade att det är fogarna jag har jävelont i. Skit också, då har jag haft foglossning sen tredje månaden. Främre fogen känner jag också av sen någon vecka. Ska ringa till en sjukgymnast nästa vecka, och kolla upp vattengympa snarast. Dags att äta järtabletter också, fast jag vet inte om 112 i Hb är lågt egentligen? Sen var det ett jäkla tjat om profylaxkurser, men jag vill inte pröjsa 1800 för att lära mig andas. Jag har ju gjort det här en gång, och det jag är rädd för med förlossningen är att gå sönder och det kan man inte andas bort. Hon menade på att man som omföderska kan ha lättare att klara av förlossningen utan bedövning och då är profylaxkursen till stor hjälp. Att föda utan smärtlindring är dock inte mitt mål, så jag skiter i det. Satsar nog på en andnings-CD istället.