Gråtattacker

Igår kväll fick jag värsta krisen. Jag har varit hård mot mig själv på sistone (precis som jag inte skulle) framförallt vad det gäller min roll som mamma. Förbjudna tankar kommer, jag gråter massor och pratar med min man, men jag vet inte om han förstår ändå. Innan jag blev gravid igen var det min enda riktiga dröm, att få ett barn till. Just nu känns det mörkare. Att ha en liten person som ligger och kickar i ens mage är inte alltid skönt, det kan faktiskt vara lite obehagligt, som att ha en alien i magen. Man vänjer sig, det gjorde jag i alla fall med lillplutten. Men tankarna är många, första tiden (halvåret) är tung, hur ska jag klara av det? Hur ska vi klara av det? Hur ska lillplutten ta det, tänk om det blir jättejobbigt för honom? Det är knöligt och krångligt att pussla ihop vardagen med ett barn, hur ska det gå med två?

För några dagar sedan insåg jag att jag verkligen inte fattat att jag ska föda ett barn till och jag fick faktiskt panik. Inte för förlossningen men för faktumet att vi ska leva med två barn om inte alltför lång tid.

Det är förbjudna saker att prata om, men jag behöver säga det ändå, hur mycket skuld som än finns inbakat i det, jag är inte överlycklig över att bli tvåbarnsmamma, jag har ångest och tycker att det suger just nu. Jag tvivlar djupt på min förmåga som förälder och undrar vad fan jag gett mig in på. Samtidigt vet jag att jag hade tvivel och ångest när jag väntade lillplutten också fast då vågade jag inte ens uttrycka de känslorna utan bara gick och bet ihop (precis som jag gjort med mycket i mitt liv). Men även om föräldraskapet inte är någon dans på rosor har jag adrig ångrat en sekund att vi fick honom, tvärtom, så det kommer säkert att bli samma sak den här gången.

Men det är inte roligt att brottas med de här känslorna. De ger ju skuldkänslor i sig. Det värsta är att jag hela tiden hackar på mig själv för hur jag agerar som förälder, jag borde tycka att jag är OK eller t o m bra men iställer skärskådar jag mig själv hela tiden och hittar bara fel på mitt sätt att vara. Min son är glad, viljestark och utåtriktad så jag kan inte var världens hemskaste mamma även om jag själv tror det.

Mitt löfte idag, att berömma mig själv för allt bra jag gör och förlåta mig själv för det jag tycker är dåligt, även de hemska tankarna. Och jag är också väldigt glad över att vara gravid, inte enbart ledsen och kluven.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback