adrenalin

Att gå till barnmorskan är inget för stressade storstadsmänniskor. Idag fick vi vänta nästan en halvtimma på vår tur, sedan var det dags för Samtalet Inför Förlossningen. Det är viktigt att det blir gjort, för de skriver in önskemål inför förlossningen och om man absolut inte vill olika saker, eller om man verkligen vill andra, typ klipp, akupunktur, smärtstillande osv. Men det tar tid. Detta gjorde vi imorse. Igår var det dags för det tredje tillväxt-ultraljudet, den lilla plutten har växt som den ska, kanske lite mer t o m, det känns så skönt. Vad som helt kan hända, och det känns lite oroligt inför förlossningen, men att barnet skulle vara undernärt och svagt är en faktor vi slipper. Och förlossning då? Ja det kommer göra jävelont och vara jättejobbigt, men förhoppningsvis går allt som det ska och då är det värt all smärta. Dessutom finns underbara epidural. För att förbereda mig lyssnar jag på min avslappningsskiva, den är säkert bra men när kvinnan med tillgjort mjuk röst frågar "hur mår din livmoder idag?" börjar jag flina, varje gång. Fast förutom att jag är allergisk mot tillgjorda röster så blir jag verkligen avslappnad och det är ju poängen. Det känns skönt att ha gått igenom en förlossning förut också, man vet vad man har att vänta sig både i smärtväg och efteråt. Första gången var allt bara gissningar. Ehh, jag vill ha epidural, kanske? Hur vet man det i förväg? När barnmorskan erbjöd epidural så ville jag avvakta, men hon avrådde mig bestämt från att vänta och det var hon som visste vad hon snackade om. Man får se hur det känns när man är på plats helt enkelt. Det kanske går asfort, hemska tanke. Det kanske tar 40 timmar, hemska tanke. Det kanske går på 6-8 timmar, ja tack.