adrenalin

Det är lättare att gnälla än att se det positiva i tillvaron. Så, vad underbart det är att det blivit så ljust ute. Det är riktigt skönt att få gå till jobbet i dagsljus och när man hämtar lillplutten är ju solen fortfarande uppe. Fantastiskt!

Om man som föräldrar är mer eller mindre stränga så är min man mindre sträng. Det funkar ganska bra för oss men ibland så ruttnar jag på att vara hård och sätta gränser. Jag har många idéer om allt från TV-tittning till O'boy-drickande, min man har färre idéer eller så är han mindre påstridig, svårt att säga. Men, han blev skitförbannad när han insåg att jag någon gång hade tittat på six-feet-under på DVD när min son satt på golvet och lekte. Jag har väl tyckt att serien är harmlös, men maken tycker att det är alldeles för mycket lik , sex och andra saker som är olämpliga för ett barn att råka se. Jag har valt att respektera detta och tittar numera bara när sonen sover.

Igår kväll såg jag söndagens avsnitt och jag får falla till föga och ge min man rätt. Jag satte mig ner för att följa den senaste tidens förvecklingar och fick en spark i magen. Avsnittet började low-key och fint som vanligt och kom att utvecklas till något av det otäckaste jag sett på länge. Våld droger och en riktigt obehaglig känsla som aldrig ville sluta eskalera kom att genomsyra avsnittet. Teamet bakom SFU är genier och när man minst anar det så vänder saker på ett oanat sätt, precis som i livet, jag tror att den här säsongen (3) är den starkaste hittills.

Här går jag och oroar mig för att sonen ska få men av att jag blir arg ibland, men det känns så ynkligt när det samtidigt finns människor som mördar sina barn. Det är så ofattbart och plågsamt att det finns barn som blir utsatta för så stort lidande. Jag blir mordisk och gråtfärdig på samma gång.

Det är nästan åtta år sedan jag lämnade den balla mediebranschen. Rätt skönt faktiskt. Min man jobbar dock kvar. När jag kommer in på hans arbetsplats blir jag så påmind om hur branschen funkar. Jag gillar inte att åka dit, alla är så unga och hippa, de läggar alla sina pengar på kläder, krogen och en trång bostadsrätt i Vasastan. De kommer till 90% från landsbyggden, de försöker tvätta bort sin dialekt och de är så mycket hungrigare än vad stockholmskidsen är, och de har alltid småstadskomplex. Tjejerna är skitsnygga, killarna urtrendiga, och fast jag har vad de önskar sig, ett äkta ekentugg och tolv års branschvana, så känner jag mig som en trist småbarnsmorsa när jag kliver in där. 

Idag hade jag lovat maken att hjälpa till med en grej som skulle ta max en halvtimma, men ve och fasa, maken kunde inte vara där. Jag har alltid kunnat gömma mig bakom honom, min mest förtrogne, men nu stod jag där i receptionen helt solo utan mask. Något annat med det där stället är att jag aldrig känner igen någon, tjejen jag skulle träffa har jag träffat massor av gånger, ändå kände jag inte igen henne när hon skulle hämta mig. Jag höll masken, men det är genant, det är inte av ointresse, men de är så många, jag är där så sällan och har ofta lillplutten med mig och därmed fokus på honom. Tjejerna färgar och klipper håret ganska ofta också. Jag har säkert missat att hälsa på folk på stan en miljard gånger och uppfattas säkert som en bitch...Tack och lov behöver jag inte hålla mig väl med en käft i mediesvängen och att hjälpa min man gick både snabbt och smidigt, tolv års brascherfarenhet spottar man inte på.

Lillplutten är sjuk. Jag är hemma på fm, min man på em.

Om det var hipp-shopping i lördags så var det defintivt breeders-shopping igår. Först IKEA sen Ica Kvantum följt av söndags-kotlett hos morsan.  Men på IKEA köpte vi äntligen resårmadrasserna som ska rädda våra ryggar (träning, vad är det?). Vi har en mycket liten bil (inga äkta breeders) så vi tog hemkörning à 500 pix. Vid utlämningen insåg vi dock att madrasserna skulle gå in i bilen, de var nämligen ihoprullade till oigenkännlighet och vacuumförpackade. Fantastiskt, det blev återköp på hemkörningen. Vi fick dessutom plats med massa påslakan, en jättestor spegel och två stora kassar mat. Trångt men en jäkligt stor lättnad. 

Igår när mina killar badade bar jag våra sunkiga gamla madrasser till grovsoporna. Det var en del frustration över dålig sömn i slängandet och jag kände mig som en amazon. Fast ska sanningen sägas så hade jag hjälp av ishala förortstrottoarer eftersom jag snarare släpade än bar, skönt var det i alla fall. Jag inbillar mig  också att jag sov mycket bra i natt. Spegeln åkte upp på insidan av en garderobsdörr, vi kör med compact living. Det var intressant att se sig själv i helfigur, vi har inte haft något annat än badrumsspegeln på alla år. Det har varit lite svårt att se hur ens kläder, främst byxor, sitter när man stått med ena foten på toastolen och den andra på badkaret, men nu ska det bli ändring på det med.

Barn ska slippa gå på stan, men vi gjorde en snabb-räd idag ändå. När vi kom in på en mycket stor, mycket häftig butik på söder fick sonen ganska snart syn på en tjej som han blev helt begeistrad av. Hon var typ 23, 155 cm lång och hade kort rött hår. Hon provade både skor och olika jeans och en svart och vit-randig tröja och sprang ut och in ur provrummet för att visa upp sig för sin familj. De kom från Finland och det var uppenbart att hon planerat besöket just i den här affären noga, för hon skulle handla ganska mycket. Min son, tre år föll fullständigt i trans över den här pigga människan som sprang fram och tillbaks, han åt henne med blicken och kunde inte få nog. Jag vet inte vad som får en tre-åring att bli betuttad i en främmande människa som inte ens lägger märke till honom, men han stod en bit bort och ville inte gå vidare in i butiken eftersom han inte skulle kunna se henne då. Han bara log när jag frågade om han tyckte att hon var söt och var helt ovillig att diskutera saken, men varje gång hon dök upp så viskade han "där är hon". Hela tiden det pågick hade hon på sig den svart och vitrandiga tröjan, så ifall han kanske minns henne tack vare just den så köpte jag en likadan (eller rättare sagt fick i present). Ja den var snygg också.

Blogg suget slog till, men ingen av de jag läser har uppdaterat sen igår. Ni är väl och shoppar upp era surt förvärvade slantar. Själv har jag redan varit i stan och kollat på min man medan han brände kosing, bland annat blev det en tröja till mig! Nu sover han, lillplutten kollar på film och jag är trött och uttråkad. Ikväll blir det romantisk komedi (på TV) och sova tidigt, lite party hade varit kul, men man kan inte få allt.

Det kanske var lite väl optimistiskt att köpa ett par tygskor i februari. Jag lär inte kunna ha dem förrän i april om det ska fortsätta på det här viset. Min längtan efter snöfria gator är enorm.

Jag önskade mig ett par Converse av min man, men när jag idag skulle prova ut rätt storlek hittade jag ett par basketskor i precis den färgen jag letade efter. Men det var inte Converse för 500 kr utan ett par Cheap Monday till det facila priset 250kr. Jag är så imponerad av CM, och tacksam, nu kan jag också vara cool utan att det kostar. Jag har alltid stört mig på bl a Converses och Levi's enorma vinstmarginaler, och det här är det slutgiltiga beviset för att man inte behöver vara cynisk för att tjäna pengar och att juste design inte alltid är lika med dyr. Dessutom är en gammal rock-chick som jag glad att äntligen kunna klä mig som jag inte kunnat gjort på många långa år.

Jag vill också tycka om den där Elit-listan. Nej egentligen inte. Jo förresten, en sak. När DN. publicerade ett antal namn som är med så var det ett jag kände igen. En tjej från ett tidigare liv. Skumt att se hennes namn där, hon är ett fd mobbingoffer som genomgått massor av terapi och dessutom tagit sig ur ett missbruk. Jag trodde liksom bättre om henne. Fast människans längtan efter ett sammanhang ska man inte förneka, och hon kanske är lycklig av att få höra till de här häftiga människorna, vem vet? Om henne skulle jag kunna skvallra i timmar så att folk tappade hakan, men jag avstår. Vill ju framstå som lite bättre om man säger. Hrm hrm.

Ofta måste man var förvirrad ganska länge för att komma till klarhet. Jag har varit lite luddig i hjärnan på sistone, men så började jag smida planer och fundera på upplägg för mitt avhandlingsarbete. Idag pratade jag med två äldre kollegor, egentligen inte om jobbet konkret men arbetssituationen, och så på vägen hem slog det mig att jag krånglat till en grej. Det finns en rakre väg att gå och den ska jag ta. Bra, hurra, det kändes som en jäkla uppenbarelse där i skogen (genvägen jag gick). Sen, tre timmar senare slogs jag av en klarhet till, hur jag ska kunna få mer material att publicera. Publicerat material=ett steg närmare avhandling. Hurra igen. Nu måste jag skriva mail till min blivande samarbetspartner!

Kommer ni ihåg incidenten med F, hon som låtsades om att jag inte fanns till och fick mig att krympa ihop? Jag fick flera bra råd av er som läser här, men efter noggrannt övervägande bestämde jag mig för att använda hennes egen medicin. (Eller så var det hämndlystnad, det är lätt att försköna i efterhand). Jag ignorerade henne totalt, satte hon sig vid vårt bord när vi käkade låtsades jag inte om att hon var där. Hon brukar ändå inte tilltala mig, men det var skönt att låta bli att ens titta på henne. Sen sket jag i att försöka få ögonkontakt med henne när vi möttes i korridorerna, vilket jag alltid gör med folk på mitt jobb. Men jag bara ignorerade att hon gått förbi mig, och då kunde hon ju knappast hälsa. Alltså ingen regelrätt mobbing, men lite av hennes egen medicin. Ha ha ha, vilken jävla effekt, efter ett par veckor av detta började hon smöra järnet för mig. Helt bisarrt eftersom vi inte var kompisar innan. Jag fattar att hon har grava problem med sina relationer till omgivningen, så jag är artig mot henne, men fnissar lite inombords åt att hon som gjort mig så ledsen nu verkar osäker på vem jag egentligen är. Shit - jag kanske är coolare än hon trodde, jag kanske har hamnat några snäpp högre på hennes hipphetskala. Vem bryr sig. Hon är jävligt långt ner på min i alla fall.

Jag blir så trött och less på att läsa hysteriska Skugges livrädd-för-baciller blogg. Nu tar jag en paus från henne. Här kommer lite saker som jag funderat på:

1. Världen är inte bara full av dåliga bakterier. Vi har bakterier på huden och i tarmarna t ex som skyddar oss från att bli sjuka.

2. Vanlig tvål tar bort fett, inte bakterier, när vi duschar t ex så smetar vi mest ut bacillerna på kroppen, och det är OK.

3. Varje gång vi blir sjuka bidrar detta till att vårt immunförsvar får en ny lärdom, dvs den lär sig att känna igen en ny sjukdom och nästa gång vi stöter på denna sjukdom så har kroppen större möjlighet att hantera den. Detta betyder att vi inte slipper undan. Vi måste bli sjuka för att hålla oss friska.

4. Det finns något som heter inkubationstid, det betyder att vi smittar varann fast vi ännu inte hunnit känna att vi är sjuka. Därför spelar det ingen roll att vi håller oss hemma eller håller våra ungar hemma, när vi är sjuka ska vi självklart vara hemma, men smittat folk det har vi gjort ändå.

5. Vissa människor har bättre och andra sämre immunförsvar. Sorgligt men sant, vissa blir sjukare oftare än andra. Det är inte mycket att göra åt saken.

6. Man får inte fågelinfluensan av att åka till Turkiet, inte heller av att äta kyckling.

Så snälla föräldrar, gå inte och hetsa upp er över att någon smittat era barn, era egna barn är lika stora smitthärdar dom. Och anledningen till att man tog bort TBC-vaccinet vet jag inte, men gissar på att det var så muggigt och gav en massa bieffekter. Vaccin är sällan syntetiska, man odlar och avdödar bakterier eller virus och det är svårt att plocka fram enbart det avdödade viruset, men får alltid med annat jox också...Och ibland är joxet i sig inte så nyttigt.

Lillplutten har äntligen kommit in i fråga-om-allt-åldern. Han drar ihop orden "vad är det?" till "vaddé?" och han ska veta allt om varenda liten detalj. Till slut blir det helt absurt och jag börjar asgarva och säger jag bet inte med tårarna rinnande. För vem vet vad varenda liten detalj på ett lok heter. Vad heter egentligen de där sakerna som vagnarna sitter ihop med? Är det magneter? Hur ska jag kunna förmedla allt till mitt barn, när jag inte vet. Ja han får väl nöja sig med det och sen fråga någon annan som vet mer än jag. Men vad magnetgrejorna heter, det vill jag veta själv.

Studierektorn kom förbi vårt kontor och jag sa genast, mycket påstridigt, att nästa läsår vill jag undervisa på en annan kurs. Jag gav en motivering osv och han bara hummade. Jag trodde att han gick runt och frågade om hur vi ställde oss till nästa läsårs schema, men icke. Han letade efter den kollega jag satt brevid och ville prata om hennes undervisning, eftersom hon slutar och han illa kvickt måste hitta en ersättare. Så när jag slutat min harrang och han fick komma till tals kände jag mig som en idiot. Som vanligt. Sen gick jag hem, för jag skulle hämta på dagis. Hela vägen hem så kände jag mig så jäkla korkad och påstridig och jobbig så jag bara ville sätta mig ner i en snödriva och grina för att jag alltid har så bråttom. För att jag alltid är så på hugget och för att jag alltid tror att allt handlar om mig. Det är fruktansvärt att känna så här.

Längtar efter att köpa en ny säng. Vår Hilding Anders är hel slut efter åtta år. Den tog faktiskt slut redan efter ett par år, jag rekomenderar inte det märket. Nu är planen att köpa nya pocketspring-madrasser på IKEA och ha dem tills vi är så täta att vi kan investera i en DUX. Jag är fascinerad över att själva pocketspring-madrassen vi tittar på kostar 2200 medan bäddmadrassen som vi ska ha ovanpå går loss på 1800. Det finns säkert en logisk förklaring, och jag har mina misstankar om vilken det är, men det är skumt ändå. Lillplutten sover i vår säng en stor del av nätterna så det skulle vara fint att ha en säng som inte sluttar åt höger utan är helt plan. Vi har några kompisar som när de fick sitt andra barn införskaffade en 210 cm bred säng så att alla fyra skulle få plats, det tycker jag är hur gulligt som helst.

Har matat svanarna vid strömmen idag. Fint trots det muggiga vädret. Svårt att fatta hur de kan hänga där så många utan att börja slåss.

Jag är riktigt jättepank och det är ju aldrig kul. Men så har vi väl det allihop ibland. Det som suger är att jag både behöver klippa mig och köpa en ny dyr ansiktskräm - men när lönen väl kommer så ska jag betala 3700 till CSN. Så sedan länge snyltar jag på makens fina fars dag-present (ansiktskräm) och klipper mig själv, och det får jag nog fortsätta med tills i slutet av mars...

Jag sprang som hastigast på en gammal kompis i morse, verkligen hastigt faktiskt, jag så henne först när jag klivit av tunnebanan, men vi hann ändå kramas lite. Hon ska ha sitt fjärde barn, kul för henne. Hon tillhör gänget som jag umgicks i när jag var 20-25 och lite till, men det var inte hon och jag som stod varandra närmast. Men hon var ändå en riktigt fin vän. Så med henne känns det inte jobbigt att ses igen, och jag skickade snabbt över ett sms med mitt nummer, och allt känndes bra. I fyra timmar. Sen stod jag på labbet med tårar i ögonen och funderade på varför det blev som det blev med mig och det gänget. Och med mig och fd bästa vännen som jag berättat om förut. Och jag försökte se på min egen roll helt okritiskt, och det känns som jag själv har skapat all dramatik och det är bara jag som stått för alla uppbrott osv. Dramadrottning, jo jo. Sen började jag återigen tänka i banorna, vad händer om jag kryper till korset och ber om ursäkt. Tar hon mig tillbaks då? Betyder jag fortfarande samma sak för henne som hon fortfarande betyder för mig? Snyft snyft. Ja för mig är det förknippat med så mycket sorg och dessutom förnekelse. Och det är jobbigt att säga förlåt för mig, det är inget nytt. Och det är jobbigt för alla att bli avvisade. Mod mod mod. Det kommer väl, jag jobbar ju på saken. Hur som helst så oavsett om saker kan bli som förr eller inte (förmodligen inte) så förtjänar vi väl alla lite snyggare avslut i våra liv än påslängda telefonlurar och andra fegheter. Snart, snart skriver jag det där mailet eller brevet. Alldeles snart.

Jag fick mig en riktig tankeställare igår om hur jag uppfattas osv. Har legat lågt idag, det känns svårt att vara sitt vanliga agiterade jag när man undrar vad folk egentligen tycker. Hur har min son det? Är jag oberäknelig och otäck som min egen pappa? Hoppas inte, pappa var ju ändå alkoholist. Min egen roll i hur arg jag är mot omgivningen klarnade lite, men det känns så ömt att jag väntar med att skriva om det. Måste bena ur det lite mer först. Våga tro på det jag anar och fundera på hur jag ska kunna göra något åt det...

Jag går hela tiden och oroar mig för att lillplutten ska bli sjuk, för då kan jag inte arbeta. Men kors i taket, det verkar som om jag kommer vara borta från jobbet pga min egen sjukdom den här gången. Jag håller nog på att bli riktigt pangsjuk, öm i ryggen, ont i håligheter i huvet, sträv i halsen. Det bådar illa...

Min förra examensarbetare Jonna har jag fortfarande god kontakt med, men hon ville byta inriktining och gör därför examensarbete på en annan instution som håller på med lite liknande saker som oss, men ändå inte. Very well, där doktorerar det en tjej som jag läste två kurser med, Terese, hon var väl OK och vi pratade ofta, men sen sågs vi inte på länge. Efter något år dök hon upp på en kurs jag skulle läsa och då hälsade hon plötsligt inte. OK tänkte jag, men far åt helvete då.
Jepp, precis så är jag. När folk ignorerar mig så blir jag sur som fan och hämndlysten.

Jonna har nu varit på Tereses instution i tre veckor och har redan fått höra att tjejen tycker att jag är konstig. Detta för att vi gick kurser ihop för några år sedan, och sen slutade jag bara att hälsa. Ha ha ha, gud vad komiskt. Två sura brudar som går runt och tycker att den andra är en jäkla otrevlig bitch.

Det som känns trist är att jag inte funderat på det, men hon rapar kanske upp hur otrevlig jag är ganska ofta eftersom min ex-exjobbare som hon inte ens känner redan vet om det. Och när jag tänker efter så finns det minst en person till på den instutionen som inte gillar mig. Jaha, så jag kanske uppfattas som otrevlig. Konstigt. Jag som är så mån om att vara till lags. Men jag har ju berättat förut om min minst sagt korta stubin. Jag kan vara oresonlig när jag är arg också, nej förresten, jag är oresonlig. Och hämndlysten. Jaha det här blev ju jävligt kul skrivning. Aha-upplevelse. Aha.

Shit jag vill inte vara känd som en grinig mallig typ. Jag vill att folk ska gilla mig. Men om alla tycker om mig så känns det som om de äter upp mig. Det orkar jag inte. Då blir det lätt taggarna utåt.

Hur sätter man gränser för folk utan att gallskrika och vara otrevlig? För det är ju mig själv jag är arg på för att jag inte sagt ifrån i tid. Jo man är modig. Och modig är jag inte utan feg. Fegheten har faktiskt lett mig till det liv jag har idag, så fegheten är bra. Men nu vill jag ha lite mod också. Mod att förändra det jag kan. Det svåraste, mig själv.

Om jag hade vågat så hade jag sagt till Terese redan för tre år sedan, "Hej". Och inte suttit och surat och tyckt att "varför hälsar hon inte på mig?". Att hon också är lika feg spelar faktiskt mindre roll, för jag har bara ansvar för mina egna känslor och det här sved.

Jag sprang på en av mina ungdomskompisars pappa häromveckan, det var lite läskigt, han hade blivit så gammal. Han beklagade sig över att han och sonen knappt hade någon kontakt och att han nästan aldrig fick träffa sitt barnbarn. Sorgligt och förmodligen delvis sjävförvållat, han var en ganska knepig person att ha som pappa. Jag kände mig rätt illa till mods, killkompisen har jag träffat en enda gång de senaste nio åren så jag vet inte riktigt vad som hänt där. Min egen mamma har självklart också blivit äldre, men där har relationen blivit så mycket bättre.

För tio minuter sen såg jag mamman till en kille jag träffade när jag var 19, preskiberat och nästan glömt m a o, men jag fattade direkt att det var hans mamma, hon var i tv tack vare specialinriktningen inom sitt yrke och det är hon rätt ensam om.  Men jag kände inte alls igen henne, jag har inte sett henne på sjutton år men hon hade ju samma hårfärg... sen blev det närbild och det var så jävla obvious att hon lyft sig, och använt både botox och sånt där jox man sprutar in i läpparna. Kärringen är minst sextio och hade ansikte som en jäkla mask. Helt sjukt. Jag minns att hon var extremt fåfäng men det där var skrämmande.

Hoppas jag aldrig blir så dum att jag tror att det är vackrare att se ut som en blank plastdocka än som mig själv.

När jag växte upp så bråkades det mycket i min familj. Mina föräldrar hade ett äkta av-och-till-förhållande med dramatiska separationer, otrohet och uppslitande bråk.  Trots alla bråk var det aldrig någon som någonsin sa förlåt. Mina föräldrar sa aldrig förlåt till varann och de tvingade aldrig mig och min bror att säga förlåt efter vi bråkat. Man låtsades helt enkelt inte om vad som hänt. Länge trodde jag att det var ljug när folk sa förlåt i filmer eller kramades och visade ömhet. Att barn och vuxna sa "Jag älskar dig" till varann tyckte jag var mest overkligt, lite på samma sätt som man tänker att blod på film bara är ketchup. Det fanns alltså två sorters verklighet hemma hos mig, den där man gjorde taskiga mot varann och den där man inte låtsades om att det hade hänt.
När jag blev äldre började jag misstänka att det faktiskt fanns familjer där det var som i filmerna, de var snälla mot varann och bad om ursäkt när de varit dumma. Länge tyckte jag att såna familjer var töntiga och tillgjorda, jag kunde inte tro att man kunde leva så utan att det var krystat. Nu är jag vuxen och enbart avundsjuk. Jag har fortfarande jättesvårt att be min man om ursäkt när jag gjort fel, men med sonen går det lättare. Med honom måste jag säga förlåt och förklara om jag varit grinig. Jag har redan kramat honom mer än vad båda mina föräldrar gjort med mig under hela min livstid. Och att säga "Jag älskar dig" till mitt eget barn är varken svårt eller krystat . Inte till min man heller, det är mest att säga förlåt som är jobbigt, men jag tränar på det.

Igår vid lunch hade jag givit mig själv ett uppdrag, att hitta ett par snygga jeans för max 500 spänn. Jag klär klart bäst i Levis, men är inte längre intresserad av att lägga ut 8-900 spänn för ett par brallor. Det är intressant att priserna på amerikanska jeans inte gått ner i samma takt som dollarn, såna saker gör mig avogt inställd till Levis. Flera av mina jobbarkompisar har HM-jeans så jag provade några olika modeller. Jag har aldrig ägt ett par HM-jeans för de sitter fult på mig, och så var fallet även denna gång, det var faktiskt komiskt att se mig själv i spegeln! Jag provade också ett par Cheap Monday jeans, men de fick mig att se ut som en tant i billiga fula postorderjeans, dvs de hade hög midja och gav mig platt och bred rumpa. Sen hamnade jag hos Vero Moda, min frälsare! Hittade ett par jättesnygga mörkblå stuprörsjeans för bara 400 spänn, och det var inte ens rea. Jag må vara världens otrendigaste men det är onekligen trevligt att kunna få ett par jeans ganska billigt och slippa ha dåligt samvete om de blir omoderna för fort...

Misslyckade försök, misslyckade analyser, stress och ont i huvudet. Det var ingen bra dag för mig idag. Jag skulle handla saker från USA idag men det visade sig att ekonomitanten på jobbet givit mig fel kortnummer. Suck. Och jag som tyckte det var praktiskt att gör det hemmifrån. Sur är jag också så det lär bli svårt att lyckas extrahera ur den där massagen jag blev lovad redan igår men inte fick. Man måste nämligen vara lite trevlig när man ber om saker och det har jag ingen lust att vara. Jag är sur och tvär idag.

Minst en gång om dagen får mina katter nytt vatten, fast det ligger mer åt två gånger per dag. Jag byter skål varje kväll för att vara säker på att det är helt fräscht. Min ena katt är nämligen lite kinkig. Det här är vad hon hellre dricker än rent kranvatten:

-Diskvatten
-Vattendroppar som ligger på botten av badkaret, oavsett om jag nyss färgat håret, tömt en kisspotta eller tvättat en bajsig rumpa (min sons)
-Dropp från kranar som droppar
-Snö från mina skor
-Blomfatsvatten

Hos oss är toalocket alltid nerfällt. Inte av jämställdhetsskäl utan som ni förstår för att katten inte ska dricka där.

För mig är det en reningsprocess att dela med mig av mina dåliga erfarenheter. Ta upp det, titta på det och släppa iväg det igen. Skriva har varit jättebra, det har fått många känslomässiga stenar i rullning. Men nu har jag kommit till något som är så jobbigt att jag har stängt av. Kanske är det dags för lite känslomässig semester, men känner jag mig själv rätt så är det bara en ursäkt för att slippa.

Det känslomässiga berget jag kommit fram till har att göra med mitt humör. Jag har ett jävla humör. Det har jag alltid haft. Jag får utbrott för ingenting, och bara öser min vrede över det som gjort mig arg, människa eller ting. Jag har ingen startsträcka utan från att ha varit till synes lugn så smäller det plötsligt bara. Utan förvarning för både mig och alla involverade. Jag vill verkligen inte vara sån, det är inte kul att vara en agressiv typ. Mitt humör förstör mycket för mig själv och bidrar till mitt dåliga självförtroende eftersom jag får ångest över hur jag betett mig. Sen att jag försöker kompensera genom att vara till lags in absurdum är ju bara som en dålig parodi. Svart eller vitt. Ilska eller underkastelse.

Man är det man gör, inte det man säger, tänker eller vill. Det jag gör ger mig ångest, jag är inte en sån person jag skulle vilja vara. Jag går runt och tror att en vacker dag ska jag bli den ideala person jag verkligen drömmer om att få vara, men det kommer aldrig att hända. Jag är den jag är, och jag måste titta på vad jag försöker dölja med mitt argsinta humör, för något är det. Sen är att acceptera sig själv för den man är också ett viktigt mål, men ack så svårt.

Jag hänger liksom i tomma intet just nu och därför blir det mer vardag än själ i bloggen nu.

Jag måddes å extremt sunkigt fram till kl fyra idag, svettig, skakig och orolig. Sen som ett trollslag så släpper det och det mesta känns OK igen. Måste ha med hormoner eller något att göra. Jag är känslig för hormonpåslag. Har premenstruella spänningar (inte jämt), fick baby blues efter förlossningen (länge, grinade som en galning varenda dag). Var faktiskt hormonell hela graviditeten när jag tänker efter. Först arg. Arg som ett bi hela tiden. Sen sentimental och gråtmild. Synd att vara tvungen att ge Strindberg vatten på sin kvarn. Eller vad fan, vad är det som säger att den hormonstabile mannen ska vara normen? Fram för en tillvaro som är anpassad efter oss hormonlabila. HI - Hormonellt Initiativ, jag och alla klimakterie-tanter!

Svärföräldrarna var här i helgen. Som vanligt hade de med sig väldigt mycket presenter. Lillplutten hade inte träffat sin farmor på ett år så det var en höjdare. I år ska de flytta tillbaks till sverige. Tyvärr väljer de att bosätta sig långt från alla barnbarnen på andra sidan landet, fastän de inte är bundna till den platsen av jobb, ekonomi eller relationer över huvud taget. Det är synd, annars är den nog nyttigt för dem att flytta tillbaks och komma bort från sitt overkliga jet-set liv. Det är inte riktigt sunt att inte jobba på sju år som lillpluttens farmor gjort och bara umgås med massa ex-pats som vill leka överklass. Hon berättar glatt om sina nya juveler och Escada-kläder och tre minuter senare om hur hon har varit på guidade turer i riktigt fattiga kvarter. Det är absolut inte samma person jag lärde känna, men så får hon grymma ångestattacker och kan inte gå ur sängen pga "magont". Jag hoppas det blir bättre när de kommer tillbaks hit och det dåliga samvetet plågar henne lite mindre. Sen är det bara att försöka få dem att fatta att om man ska ha del i sina barn och barnbarns liv så måste man nog bo lite närmare än sex timmar bort, men först ska vi se att de kommer tillbaks överhuvudtaget, det har nämligen varit på tapeten tidigare...

Är liksom resten av världen helt insnöad igen. Inplogad med för den delen. Statiskt sett så är chanserna för att det blir varmt och skiten smälter bort nu ganska stora, fast man ska inte lita på statistiken. Förr i tiden baserades meteorolgin helt på statistik, det är 50% chans att det blir samma väder imorgon som idag, så hävdade man det så hade man ganska ofta rätt. Idag är det lite mer mätningar och beräkningar bakom meteorologin, så nu blir det oftare rätt. Fast jag undrar när de ska berätta att det blir varmare. Här i Stockholm har det varit snö i 43 dagar nu och jag är så less på skiten. Fast man vill ju inte ha massa underkylt regn och olyckor för det är prognosen till ikväll. Då kan det fanimej hellre snöa. Kör försiktigt om ni måste.

Grovmalen köttfärs är äckligt. Länge kunde jag inte äta köttfärs alls utan att nästan spy, och den grovmalda är vidrig. Man vet aldrig vad man hittar i nästa tugga. Idag malde jag om lammfärs för att annars hade jag inte kunnat äta den, tack och lov för köttkvarnen.

Det blir visst mest om mitt hushåll idag. Det är för att jag håller på att upprepa "Lev och låt leva" för mig själv, eftersom jag blir så irrriterad på allt och alla och bara vill leka polis annar. Saker jag hindra mig själv från att säga idag: "Om du tar av dig ryggsäcken när du åker tunnelbana blir det mindre trångt". "Skulle du kunna tugga tuggummi med stängd mun" (till medelålders man). "STÄNG GRINDEN!" (På dagis) . "Det där är ingen parkeringsplats" (Vid dagis). "DET ÄR TRETTIO HÄR!" (på gatan utanför dagis) Ni ser, jag skulle passa som polis. Men ärligt, vissa dagar är det jäkligt lätt att stå och peka med fingret på alla utom sig själv, så därför försöker jag säga "Lev och Låt Leva idag" och hoppas att det känns bättre imorgon.

Hur i helsike blir det så mycket disk? Jag har lagat en ganska enkel måltid och bara jag och lillplutten har ätit. Ändå är det ett diskberg som fyller bägge hoarna samt bänken. Helt magiskt. Jag diskar som en galning och när jag vänder mig om är spisen fortfarande skitig och bordet är en gegga-mess och jag är redan helt slut, fast jag måste hänga tvätt också. Sen vet jag inte om jag orkar mer, men det borde både dammsugas och bytas i kattlådan och kläder ska läggas fram tills imorgon bitti. Puh.

Fyra jobb som jag har haft i livet:
- Växeltelefonist på Taxi (var god dröj...)
- Personlig assistent
- Copywriter
- Diskare

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
- Spirited Away
- Rocky Horror Picture Show
- Stand by Me
- Shawshank Redemption


Fyra platser jag har bott på:
- Stockholm
- Jönköping
- Tärnsjö
- Milano

Fyra tv-serier jag gillar att titta på:
- Six Feet Under
- Desperate housewives
- Cityakuten
- Lost

Fyra platser där jag varit på semester:
- Italien
- Indien
- Nordnorge
- Kambodja

Fyra hemsidor jag besöker dagligen:
- www.bostad.stockholm.se
- www.sudoku.com
- www.jobbetsmailadress.se
- www.aftonbladet.se

Fyra favoriträtter:
- Sushi (från Ki mama)
- Shish Kebab (egen)
- Restaurang Malysias vego meny
- Broncos Tournedos (av häst)

Fyra ställen du hellre skulle vara på just nu:
- I sängen och ha sovmorgon
- I ett varmt bad
- På min disputation, med en bra avhandling att försvara
- På BB med pappazilla, Lillplutten och hans nyfödda lillasyster/bror

Det finns människor som inte vågar stå på sig fastän de vet att de har rätt. Konflikten är så jobbig att de hellre hittar på ursäkter än att ta för sig av det de har rätt till. När man står brevid och ser någon man tycker om i princip spola ner hela sin karriär i toaletten för att hon är så konflikträdd så är det inte kul. Jag har en jobbarkompis och vän som har råkat ut för de mest fascinerande saker för att hon viker undan istället för att säga nej till de som är hennes chefer (det var vad som hände henne som fick mig att ta itu med min egen situation i höstas). Jag kan inte gå in på några detaljer.  Hur mycket jag än har pushat på henne så har hon hela tiden hittat på ursäkter.

Till slut gick jag och min jobbarkompis Kajsa ihop och la upp en strategi för hur vi skulle kunna ingjuta vår gemensamma vän mod nog att säga ifrån och kräva det hon faktiskt har rätt till, nämligen att få avsluta sitt avhandlingsarbete och disputera.  Kajsa är en tävlingsmänniska så det underlättade, målmedvetenhet är bra när man ska coacha någon.

Två eller tre veckor har det tagit, och äntligen har kampanjen tagit skruv. Hon är äntligen arg på de två gubbarna som kört över henne (det tog sex månader) och arg det är vad man ska vara när man kräver sin rätt! Jag känner mig faktiskt stolt över min envetenhet. Det hade inte känts bra om hon gått och ångrat sig resten av livet för att hon inte sa ifrån och vi dessutom inte hade stöttat henne.

Höljd i anonymitet så tänker jag nu berätta om det jag tycker är pinsammast i mitt liv. När jag började på mitt nuvarande jobb var jag gravid i femte veckan eller något sånt. Till saken hör att när jag var gravid slutade mina tarmar i princip att funka, jag var jämt förstoppad och fes oavbrutet. Inte så där att man kunde dra iväg till toaletten och fisa lite, utan var femte minut var det akut - fisa nu eller sprängas... Jag smög runt på mitt nya jobb och släppte mig och trodde inte att någon märkte något. Det måste de ha gjort, för att jag inte märkte något berodde på att jag tappat luktsinnet. Det var egentligen riktiga mördarmökar jag gick runt och la av. Detta pågick i åtskilliga månader och på slutet hade jag havandeskapspenning så då kunde jag vara hemma och fisa istället. Hade jag inte varit ny hade jag nog kunnat säga som det var, men istället gled jag runt, ständigt omgiven av bajslukt, de måste trott att jag inte kunde torka mig ordentligt. Nu känner jag alla, men jag vet inte riktigt om jag ska ta upp det och hur skulle det gå till? I vilket samtal kan man smyga in "Apropå pruttar..." Nej det kommer nog inte gå, vi pratar inte om pruttar. Nåväl, någon gång så kommer tillfälle ges och jag ska försöka rentvå mig, eller åtminstone skingra de stinkande dimmorna kring min person. Jag har redan bestämt att jag ska berätta det hela som en anekdot trots att detta är något som är oerhört pinsamt för mig.