adrenalin

När jag växte upp så bråkades det mycket i min familj. Mina föräldrar hade ett äkta av-och-till-förhållande med dramatiska separationer, otrohet och uppslitande bråk.  Trots alla bråk var det aldrig någon som någonsin sa förlåt. Mina föräldrar sa aldrig förlåt till varann och de tvingade aldrig mig och min bror att säga förlåt efter vi bråkat. Man låtsades helt enkelt inte om vad som hänt. Länge trodde jag att det var ljug när folk sa förlåt i filmer eller kramades och visade ömhet. Att barn och vuxna sa "Jag älskar dig" till varann tyckte jag var mest overkligt, lite på samma sätt som man tänker att blod på film bara är ketchup. Det fanns alltså två sorters verklighet hemma hos mig, den där man gjorde taskiga mot varann och den där man inte låtsades om att det hade hänt.
När jag blev äldre började jag misstänka att det faktiskt fanns familjer där det var som i filmerna, de var snälla mot varann och bad om ursäkt när de varit dumma. Länge tyckte jag att såna familjer var töntiga och tillgjorda, jag kunde inte tro att man kunde leva så utan att det var krystat. Nu är jag vuxen och enbart avundsjuk. Jag har fortfarande jättesvårt att be min man om ursäkt när jag gjort fel, men med sonen går det lättare. Med honom måste jag säga förlåt och förklara om jag varit grinig. Jag har redan kramat honom mer än vad båda mina föräldrar gjort med mig under hela min livstid. Och att säga "Jag älskar dig" till mitt eget barn är varken svårt eller krystat . Inte till min man heller, det är mest att säga förlåt som är jobbigt, men jag tränar på det.