adrenalin

Det är nästan åtta år sedan jag lämnade den balla mediebranschen. Rätt skönt faktiskt. Min man jobbar dock kvar. När jag kommer in på hans arbetsplats blir jag så påmind om hur branschen funkar. Jag gillar inte att åka dit, alla är så unga och hippa, de läggar alla sina pengar på kläder, krogen och en trång bostadsrätt i Vasastan. De kommer till 90% från landsbyggden, de försöker tvätta bort sin dialekt och de är så mycket hungrigare än vad stockholmskidsen är, och de har alltid småstadskomplex. Tjejerna är skitsnygga, killarna urtrendiga, och fast jag har vad de önskar sig, ett äkta ekentugg och tolv års branschvana, så känner jag mig som en trist småbarnsmorsa när jag kliver in där. 

Idag hade jag lovat maken att hjälpa till med en grej som skulle ta max en halvtimma, men ve och fasa, maken kunde inte vara där. Jag har alltid kunnat gömma mig bakom honom, min mest förtrogne, men nu stod jag där i receptionen helt solo utan mask. Något annat med det där stället är att jag aldrig känner igen någon, tjejen jag skulle träffa har jag träffat massor av gånger, ändå kände jag inte igen henne när hon skulle hämta mig. Jag höll masken, men det är genant, det är inte av ointresse, men de är så många, jag är där så sällan och har ofta lillplutten med mig och därmed fokus på honom. Tjejerna färgar och klipper håret ganska ofta också. Jag har säkert missat att hälsa på folk på stan en miljard gånger och uppfattas säkert som en bitch...Tack och lov behöver jag inte hålla mig väl med en käft i mediesvängen och att hjälpa min man gick både snabbt och smidigt, tolv års brascherfarenhet spottar man inte på.