adrenalin

För mig är det en reningsprocess att dela med mig av mina dåliga erfarenheter. Ta upp det, titta på det och släppa iväg det igen. Skriva har varit jättebra, det har fått många känslomässiga stenar i rullning. Men nu har jag kommit till något som är så jobbigt att jag har stängt av. Kanske är det dags för lite känslomässig semester, men känner jag mig själv rätt så är det bara en ursäkt för att slippa.

Det känslomässiga berget jag kommit fram till har att göra med mitt humör. Jag har ett jävla humör. Det har jag alltid haft. Jag får utbrott för ingenting, och bara öser min vrede över det som gjort mig arg, människa eller ting. Jag har ingen startsträcka utan från att ha varit till synes lugn så smäller det plötsligt bara. Utan förvarning för både mig och alla involverade. Jag vill verkligen inte vara sån, det är inte kul att vara en agressiv typ. Mitt humör förstör mycket för mig själv och bidrar till mitt dåliga självförtroende eftersom jag får ångest över hur jag betett mig. Sen att jag försöker kompensera genom att vara till lags in absurdum är ju bara som en dålig parodi. Svart eller vitt. Ilska eller underkastelse.

Man är det man gör, inte det man säger, tänker eller vill. Det jag gör ger mig ångest, jag är inte en sån person jag skulle vilja vara. Jag går runt och tror att en vacker dag ska jag bli den ideala person jag verkligen drömmer om att få vara, men det kommer aldrig att hända. Jag är den jag är, och jag måste titta på vad jag försöker dölja med mitt argsinta humör, för något är det. Sen är att acceptera sig själv för den man är också ett viktigt mål, men ack så svårt.

Jag hänger liksom i tomma intet just nu och därför blir det mer vardag än själ i bloggen nu.