adrenalin

Nu kommer hemmadrogtest. Marknaden ska var föräldrar som vill testa sina barn. Jag har inte så stora barn att det är aktuellt för mig, men så mycket kan jag säga, att om min morsa hade velat drogtesta mig när jag bodde hemma hade jag dragit hemmifrån för gott. Jag tror inte att man skapar förtroende hos sina barn på det sättet. Kontrollerande föräldrar är nog förutom frånvarande föräldrar den kategori som sabbar sina barn mest. Vad lyckliga kontrollfreaksen ska bli när de kan köpa dyra drogtest för att ännu mer komma i kontroll över sina barn. Och vad de kommer vidga avgrunden dem emellan. Snacka om att det senare kommer ältas hos hjärnskrynklarna, "min farsa frågade mig om jag tog droger, när jag sa nej trodde han mig inte utan tvingade mig pissa på en sticka. Han hade fel, men det är inte det som är grejen utan att han inte trodde på mig från början".

Ett exempel ur mitt eget liv: Min farsa tyckte när jag var ca 13 att jag betedde mig konstigt, istället för att använda sin hjärna tog han mig till doktorn som konstaterade att jag nog bara var i puberteten. Kul. Jag kommer aldrig att kunna förlåta honom för att han gjorde detta mot mig, han förtjänar helt enkelt inte att bli förlåten. Mannen har varit död i 18 år men agget sitter där det sitter. Hade det varit drogtest det varit frågan om så hade han aldrig sett mig mer, punkt slut.

Ett annat exempel, jag hade en kompis som hette Anders, han gillade Bob Marley. När han var 15 bestämde sig hans kontrollerande morsa för att han rökte hasch, fast det gjorde han inte. Han hade aldrig provat. Hon plågade Anders, skrek grät, propsade, terror-ringde, men han nekade. Hon vägrade tro honom och till slut gav han upp och började röka ändå, ett tag gick han ner sig rejält, sen vet jag faktiskt inte vad som hände honom. Hade det funnits drogtest hade hon tvingat honom till det, men poängen är att hon var så jävla knäpp att hon inte trott på drogtestet i sig, eller anklagat honom för att ha fifflat.

Manipulerande kontrollerande föräldrar är den stora skurken i dramat, sätt för i helvete inga drogtester i händerna på dem. Ska ungarna drogtestas ska det ske i samarbete med sociala myndigheter som har utbildad personal som kan hantera barn och ungdom med problem. Tester som tas på sjukhus känns dessutom 1000 gånger mer tillförlitliga än "pinka på en sticka hemma test".

Shit vad det här fick mig upp i varv, nu måste jag coola ner lite...

Min man kommer upp med tre kartonger från källaren, två är hans en är min. Hans är fulla av t-shirts från innan han gick ner i vikt. Släng släng släng. Jag vet att det är svårt, men han tänker ju inte gå upp igen. Det är som att sluta röka och fortfarande ha askkoppar hemma. Varför? Ifall man får gäster  som röker? Eller tänker man börja igen? Nej inte det, och snodda askoppar från krogen är inget att spara på, eller hur?

Vad har jag i min kartong då? Skor som är för små och/eller hopplöst ute. Släng. En Sari och
byxdressar i turkost och cerise från indien, tio år sen jag var där, använt de knalliga outfitsen 0 gånger. Spar sarin, slänger outfitsen. Häftiga rock-t-shirts som är så små att sonen kan ha dem, dvs felköp. Doneras till sonen. Och så sentimentala saker, byxorna jag hade på mig första gången vi träffades. Sparas, jag vägde sjukt lite när vi träffades, kan vara bra att bli påmind om hur smal man inte vill vara. Kjolen och tröjan jag hade när vi gifte oss i rådhuset. Velar mellan släng och spar. Det är är inga snygga kläder, dessutom har jag kvar sidenklänningen som jag hade sen, på den riktiga vigseln utomlands. Släng alltså, tror jag...

Till höger finns en liten ruta som heter "sök i denna blogg". Fast det är bara bluff, den funkar inte. Jo om du söker på ett ord i det senaste inlägget, annars inte. Pissigt webblogg.

Allt löser sig till det bästa till slut, synd bara att man inte kan coola ner lite och tro på det. Hemma är det jättelajbans, kartonger i staplar som lillplutten inte klättrar på. Mina farhågor kom på skam, han låter kartongerna vara, så skönt. Han vill däremot packa sina grejer och vi bromsar eftersom han kommer sakna dem direkt. Hans saker packas sist. Det finns ett ordspråk som lyder snågot i stilen: Om du äger mer än tio skaker äger tingen dig. Gissa om vi är livegna. Hur kan en så liten familj ha så mycket saker. Vi har packat tjugo kartonger och ännu inte lyckats tömma ett helt rum. Just nu känns det som om de tjugo kartongerna bara rymmer innehållet i två garderober och en bokhylla, men det verkar ju inte klokt. Köket har vi inte ens rört ännu. Jag längtar till den stunden då vi kan lägga oss i sängen och sova i vår nya lägenhet för första gången. Alla kartonger står i staplar runtomkring och vi har inga gardiner så vi kommer vakna jättetidigt, men vi sover som grisar. Åhh vad skönt!

Allt löser sig till det bästa tillslut.

När jag äntligen lyckades ringa människan på makens jobb gick jag ut hårt. Hon gick med på nästan allt jag krävde även om hon försökte slingra sig lite. Jag får betalt för mitt andra arbetsprov, det var bra av mig att kräva det, för det tog tre timmar. Nu hoppas jag att deras kund godkänner, för då blir det mer pengar till mig!

Jag tycks genast glömma bort mitt fantastiska flyt när följande saker sker:
-Vi får ingen flyttbil tills på lördag, min brorsas kompis kan absolut inte låna den som min mamma (ja hon igen) har lovat oss, och hur i HELVETE får man en Statoilbil till första lördagen i månaden med fem dagars varsel, jo gott folk. Det får man INTE.
-När jag åker iväg igår em glömmer jag busskortet, surt, för jag ska åka tre gånger på fem timmar = 60 kr, surt. Det enda positiva är att det är ganska billigt att åka nu för tiden. Tidigare hade det blivit betydligt mer.
-När jag väl kommer hem har jag glömt jackan OCH nycklarna på al-anon mötet. Min man nattar och kan inte släppa in mig. Jag sitter utanför på en bänk och känner mig som en idiot i femtio minuter, men sitter hellre där än inne i porten, det känns ännu mer puckat.
-Medan jag sitter där på bänken och fryser och ringer till min man var femtonde minut tuggar jag på några mandlar. Och lyckas bita av en del av en tand. Hejsan hoppsan!
 
Idag är jag bättre till mods, nycklarna är i min väska igen och det känns väldigt bra. Någon gång ska jag berätta om min tappa-nycklarna ångest. Om jag inte redan gjort det?

Så var det dags att ringa till människan på min mans jobb, jag missade nämligen hennes samtal. Har suttit och laddat i 25 minuter, så jobbigt tycker jag att det är. Fastän jag bara ska göra mig själv en tjänst. Inte ens ljuga lite, fast det hade nog varit lättare om jag skulle ljuga lite.

Många människor ljuger hellre än att säga sanningen, bättre med en vit lögn än att göra någon ledsen liksom. Tyvärr gör jag det med ibland, önskar att jag lät bli. Det är nämligen inte speciellt roligt att vara den som hamnar i kläm när den vita lögnen uppdagas.

Tro på fan om inte lillebror brutit båtbenet (sitter i handen) stackarn. Jag tänker förstås bara på mig själv och min flytt. En gubbe minus, jaha de där kompisarna till honom som skulle hjälpa till då. Mja, vi får se. Shit, säg inte "vi får se" till ett kontrollfreak. Aaaarrrghh. Den ena kanske ska bort och den andra, ja den andra ska på bröllop, det visste jag redan. Finns det någon tredje tro?

Okej, lugna ner sig lite, ringa mamma, hon känner en miljon snajdare, det löser sig nog. Min man har en bror också, och en riktigt bra kompis, det räcker med en av dem, en av brorsans polare och en snajdare så löser det sig. Tålamod, lugn och fin. Själv känner jag mig lite småkass med bidraget, de är ju så struliga i min familj. Och mina kompisar har flyttat långt bort, till norrland och till Danmark. Själv är jag klent byggd, har åtminstone packat fem kartonger idag, bara fyrtiofem kvar.

Svarta Birkenstock blev det förresten, de är sköna, återstår att se om de ger skavsår. Tjejen från makens jobb ringde aldrig, så nu får jag vässa mig på nytt inför morgondagen, men inte nu, nu ska jag sova. Godnatt.

Kan ni se snöleoparden på Kolmården? Inte vi heller, fastän några av oss har varit där tre gånger i år och tittat. Snöleoparden är istället för tre glada isbjörnar som fick åka till tyskland. Om det här var vad man fick i stället så var det ett nerköp. Annars är Kolmården toppen!

Jag har ju gjort ett extraknäck på min mans jobb tidigare, och nu blev det aktuellt med en lite större grej. Kul tänkte jag, eftersom jag tog mig bort från mediabranchen 1999 är det (nästan) bara roligt att komma och gästspela lite. Först ville de ha ett arbetsprov, och det räckte inte med det jag har utan jag fick komma dit och provjobba lite, jag gjorde det gratis fastän det tog emot. Nu har kunden nästan bestämt att de vill ha mig, men de vill ha ett arbetsprov till, gratis förstås. Jag har aldrig varit med om att behöva lämna två gratis arbetsprover. Jag blev så paff när de ringde i torsdags och ville ha ett prov till, utfört på plats att jag hummade lite och sa, betalar kunden då? Ett mjäkigt näej kom, och jag vågade inte stå på mig. Eftersom jag inte kunde förra veckan så skulle vi höras denna. Sen funderade jag både länge och väl kring detta. Först var jag förbannad och tänkte att jag skiter i det hela. Men efter moget övervägande har jag bestämt att jag ska stå på mig, vänligt men bestämt. Vill kunden ha ett arbetsprov till får de ge mig timlön, vill de inte betala så kan de leta på annat håll. Jag hatar när folk kör med mig, och jag gillar inte känslan av att någon promenerar rakt över mig. Man kan säga nej hellre än att gå runt med bitter smak i munnen.

Jag har ont i svanskotan mest hela tiden, värst är det när jag gått mycket. Fick tipset att använda Schollskorna jag har på jobbet hela tiden. Och se, det var bästa medicinen. Det enda kruxet är att jag måste ha strumpor i dem, annars får jag värsta skavsåren, både ovanpå och under fötterna. Strumpor, schollsandaler, kjol. Ha ha jag ser ut som en tysk turist. Jag är fåfäng. Jag vill att mitt snygga orange metallic nagellack ska synas på tårna. Sonen blev lycklig när han såg den nya färgen (förut var de neonrosa) och sa "sen blir de gröna, och sen blir dom blå..."

Birkenstock har en modell som verkar ge mindre skavsår. Vad dessa kostar? 700 buck! Rena rånet. Håller väl i en evighet förstås, men de ser ju likadana ut som de schollisarna jag har. Vad ska man göra. Unna sig själv och sin begynnande foglossning ett par ritktigt bra skor? Varför tycker jag inte riktigt att jag förtjänar det. Varför kommer jag med invändningar som, tänk om de inte är bra, de ser ju ut som det par jag har, tänk om jag får skavsår av dem med. Tänk om, tänk om, tänk om. Just do it! Flip-flops funkar faktiskt inte längre, och mina kokande fötter måste ha luft, strumpor i scholl funkar inte om det blir 30 grader. Jag är värd ett par sköna skor, shit vad det tar emot att skriva det.

Dags att lyfta luren och ringa, när får vi de där nycklarna egentligen? Kontraktet ska ju skrivas med. Jodå, på fredag blir det av, nu när jag kammade ihop mig och vågade ringa. Sen till min struliga familj, får vi flytthjälp på lördag, svar ja. Finns det flyttbil eller ska vi hyra, vet ej, ring din bror. Som aldrig svarar. Men honom är jag i alla fall inte skraj för att ringa. Han sa till vår kusin att han inte kunde måla hos dem den här helgen för han skulle hjälpa mig att flytta, vilken guldklimp! Ska säga det när jag väl får tag på honom. Den här dagen har hittills varit lika bra som de senaste tre. Vad är detta, värsta flytet. Jag är så tacksam för flyt, det vill jag lova. Ikväll ska jag börja småpacka. Hu, det värsta är inte att packa, det är att ha en treåring som klättrar på kartongerna. Om en vecka, då jäklar då ska vi ha flyttat, då är det bara flyttstädningen kvar, men det får ta den tid det tar. Mamma hjälp! Min morsa är expert på flyttstädningar, på riktigt.

Efter att först inte alls ha orkat åka till landet, tog vi oss i alla fall iväg i fredags vid halv fyra, och se, det var ett lyckokast! Knappt en bil på vägen, bortsett från en rattfull volvoägare som vinglade runt. Vi köpte jordgubbar, åkte genom lite regn och hade det fint. Väl framme blev det käk, sill, potatis och prinskorv och köttbullar från någon av de stora kedjorna. (ingen korv till mig, heller ej mamma scan köttbullar, men sill var fint). I lördags var vi på ett halvtomt kolmården och mös i fyra timmar. Vi gick så långsamt att min svanskota överlevde även denna pärs. Vi har knappt bråkat med sonen på hela helgen och bara haft det fint, kan det bli bättre? Jodå, idag köpte maken av misstag kalvfärs, så istället för köttbullar blev det wallenbergare, med gräddsås, kokt potatis, ärter, lingon och saltgurka. Detta toppades av att England vann sin match. Vilken höjdarhelg! Dessutom blev räkningshögen den här månaden, som jag fruktat pga de dubbla hyrorna, inte riktigt så vidrig som jag trott. Den blev stor men vi dukade inte under (än).

Efter som webblogg verkar ha ryckt upp sig stannar jag nog kvar ändå...

Jag var så fruktansvärt slut igår så jag tog ledigt på em och bara tog det lugnt. När vi skulle packa ihop oss och åka orkade jag inte, jag var så trött. Så vi bestämde att vi skulle stanna hemma tills vidare. Imorse fick jag sova till nio, bjöds på frukost och mys och sen kändes det bättre. Skickade sonen och min älskling till junibacken medan jag har packat. Nu ska jag handla mat och sen åker vi. Förhoppningsvis finns det ingen annan som åker på midsommaraftonens eftermiddag utom vi. Tomt på vägarna ska det vara...Hoppas det i alla fall.

...till landet eller vart ni nu ska fira midsommar. Vi har inte bestämt om vi ska åka sent ikväll eller tidigt imorgon. Vi har ingen tv på landet så vi får följa lördagens match på radion. Ska man skita i att åka därför? Det verkar ju inte klokt. När slog sverige tyskland sist? Heja heja, och ha en riktigt skön midsommar! Ta det lungt med sponken bara... Kram

Folk som ska ha barn nummer två brukar säga, att de är oroliga för att inte kunna älska en till lika mycket. Jag har verkligen inte fattat vad de menar, det är ju klart att man kommer bli lika kär i barn nummer två? Det tror jag fortfarande, och det gör mig orolig för något helt annat. Tänk om kärleken till barn nummer ett minskar? Om man liksom stöter bort honom för att det har kommit en som tar all ens kärlek och omsorg i anspråk. Så har jag gjort med katterna, när det kommer en ny så blir man liksom lite trött på den äldre. Men min son är ingen självständig katt som klarar sig utan mitt knä ett tag. Han är ett barn som kommer behöva mig lika mycket som alltid. Imorse gick min man upp och vi låg kvar en stund, först sov vi tjugo minuter, sen låg vi bara och kramades, det är så underbart. Det kan bli svårt att kramas med en bebis som hänger vid bröstet hela tiden. Tur att jag har lite tid på mig att fundera på hur jag ska jobba med det här så att lillplutten inte blir bortskuffad.

Imorse bestämde jag mig för att jag inte stod ut en minut till med min Kramerfrisyr, så jag klippte till en svenne-afro. Jag är jättenöjd, dessutom har ingen på jobbet sagt något och det kan vara ett gott betyg, för de är lite skrajsna och föredrar beiga kläder. De är rara men ohippa, så antingen är jag hur cool som helst, eller så ser jag ut som en tant med krullpermanent... Nu bör jag färga det , men då satte bestutsångesten in. Det blir nog mörkbrunt, min "riktiga" hårfärg, dvs den som finns där om man bortser fån stora grå partier. Jag ser lite kocko ut i rött, men kanske om jag hittar rätt färg (på ICA, ha ha).

Hemma hos oss är det jag som är frisör. Maken brukar jag tvinga iväg till en frisör ibland med argumentet att "du är chef och chefer kan inte ha frisyrer som derar fruar klippt". Jag bruker lägga in ett argument om pengar också. Fast nu är han hemmaklippt, men det gjorde  han själv med trimmern, men jag trimmade till nacken och runt öronen.

I förrgår skulle jag bara klippa tre milimeter av sonens lugg. Döm om min förvåning när jag finner mig själv ståendes med saxen och klipper upp hans lilla nacke. Luggen ska vi inte prata om. Sen fick jag ågren, det känns som om jag klipper bort hans personlighet när jag tar så mycket. Min man blev bestört och tyckte att det var hemskt. Håret var långt och slitet, dessutom är det praktiskt med en "sommarfrisyr", men trots att jag ser att han är jättefin och tanterna på dagis tycker att han ser ut som kungen som barn så är det ändå med dåligt samvete jag tittar på honom. Det dåliga samvetet ligger inte i frisyren utan i att det inte var planerat och jag inte förvarnade min man.

Själv ser jag ut som satan i gatan i håret, varje dag tänker jag att jag ska toppa lite när jag kommer hem i kväll, men sen är jag sååå trött att jag inte orkar. Och ikväll är det fotboll för sjutton.

Har inhandlat nya böcker på pocketshop. En GW förstås. Sen blev det Helena v Zweigbergks "tusen skärvor av tillit". Den börjar jag med. Eller inte. Ångestbok om relationer är kanske inte min grej just nu. Läser lite till så får vi se. Det började dåligt, tjejen var sur för att killen var lat. Kände igen mig. I killen. Jag är den lata hemma. Har dåligt samvete för det. Så är det när man fått världens mest ordentliga och energiska man medan man själv är en slöhög. Man har jämt dåligt samvete. Fast jag kämpar med att försöka låta bli att ha dåligt samvete, för om jag försöker hålla jämna steg med honom så blir jag stressad, och när jag är stressad mår jag hemskt och det tar jag ut på alla runt omkring mig. Så kanske bättre slö och snäll fru än arg stressad och välstädad.

2848

I närheten av oss ligger en italiensk resturang där barnen får så här fina pizzor, ingen burkskinka här inte. Dessutom blir de bjudna på glass till efterrätt.  Vi föräldrar gick loss på varsin utmärkt entrecôte! I love förorten ibland, god mat, billigare och mindre pretto!

Det tog ett tag innan jag kom på var bilden är tagen, men det är alltså bild 2 i en serie som mobilen tydligen ville ha, här är interiören från pressbyrån vid universitetets tunnelbana. Pressbyrån drivs för övrigt av en mycket märklig människa.

min mobil är jättebra på alla sätt, utom en liten detalj. Den har en knapp på utsidan som sätter igång kameran även fast mobilen är ihopfälld. Därför hittar jag de mest sanslösa bilderna, den här är ofrivilligt tagen på våg in i pressbyrån vid univerisitetet.

Det var nog bättre än vad jag trodde att vara borta några dagar. Jag har fått tillbaks en stor del av tålamodet med lillplutten, och när jag har tålamod, ja då testar han inte så mycket. Nu har jag dock börjat få riktigt ont i svanskotan och har svårt att böja mig framåt eller gå på hård asfalt. Diska och dammsuga är också jobbigt, man böjer sig bara lite, men precis helt fel.  Jag känner mig lite halv som mamma, och tyvärr kommer det bara bli värre. Lillplutten vill sitta på golvet och leka, själv trivs jag bättre i soffan.

Flytta känns ju inte så kul, fastän det ska bli skönt när det är gjort. Vi försöker pussla så vi kan få vettig flytthjälp. Tyvärr sitter min lillebror låst på annan ort den helgen som är bäst för oss. Han är målare och har blivit snärjd att hjälpa min lätt efterblivna kusin att måla om hemma hos henne på landet. Det jobbigaste för honom är att de aldrig sett en äkta målare från stockholm, så varenda byfåne står och stirrar på honom när han försöker jobba.

Om v tar vår bil så behöver vi bara åka 50 gånger, det hinner vi ju på en månad om vi åker två vändor per dag ha ha! Det bästa är att vi inte behöver så många kartonger då eftersom vi kan packa upp direkt. Om vi var lite tätare skulle vi hyrt riktig flytthjälp, men vi är aspanka till råga på allt. Dubbla hyror och en miljon räkningar i juli, vilken härlig semester det blir...

...men hemma igen. Har haft det bra rent yrkesmässigt sett men på det sociala planet har jag ibland kännt mig ensam och längtat hem. Det blev inte så lyckat när jag kliver innanför dörren och min självupptagna morsa står här och snackar hål i huvet på mig när jag försöker ägna tre sekunder åt min son som jag inte sett på tre dagar. Strax efter kommer min man hem, jag är hungrig, morsan snackar, TV-n går igång, jag springer ut och grinar. Efter fem sex samtal går jag hem igen. Tror någon att min självcentrerade morsa gått hem då? Kännt vibbarna lite? Nejdå, hon har agerat sonens räddare. Suck. Gå då människa. Ja tillslut pep hon iväg. Kramas lite med min man som gör omelett till mig. Sonen kramas hela tiden. Pussi puss. Och när jag nattat honom visar det sig att det ligger dyr lyxglass till mig i frysen. Jag som grät och trodde att ingen brydde sig om mig...

Gräsmattan är dessutom tät, fin och illgrörn under sveriges match nu, så jag har inget i hela världen att klaga på. Konferensen var superbra, massor av intressant forskning, men jäklar vad jag ska sova skönt i natt. I min egen säng. Med min egen man. Och lite senare även med min son snusande mot halsen. Mys mys.

Det börjar bli dags att packa ihop inför resan imorgon. Jag kommer hem lagom till matchen på torsdag. Jag tror inte att jag kommer kunna blogga något när jag är borta. Ingen dator = ingen uppkoppling. Kudden ska med. Gud vad jag kommer sakna min lilla bråkunge. Min man med, men han är inte bråkig, bara snäll.

Helgen har varit mardrömslik hittills. Min son bara trotsar, bråkar, skriker och vägrar göra som vi ber honom. Ingen bra kombination tillsmammans med mig som har humörsvängningar av graviditeten redan från början. Jag har inget tålamod alls och han bara skrattar åt oss när vi blir arga. Hans pappa är trött och utarbetat och har inte heller mycket kvar av sitt vanliga tålamod. Idag har vi ställt in en hel utflykt tio minuter innan vi skulle gå bara för att han bråkar så mycket = spottar päron över HELA nyskurade vardags- och köksgolven, samt river ner rena kläder på golvet och leksaker som är uppstädade. Då svämmade det över för mig, alla badsaker packas undan, in med melliset i kylen och straffkomendering till sängen. Där ligger han och skrattar åt oss.

Jag har gråtit massor och när det äntligen verkar som om det ska bli bra så kommer han ut på balkongen, klättrar upp på en stol och hänger på räcket fastän jag står brevid och säger Låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli, låt bli... Jag lyfter in honom med våld och sen är det oavbrutet bråk tills hans pappa stoppar honom i bilen och åker och handlar. I affären fortsätter bråket, och jag vet inte hur man ska orka. Tack för en mysig söndag innan mamma åker bort tills på torsdag... Kul för mannen som ska var själv i en halv vecka.

Mamma kommer ofta med loppisfynd, hon vet att jag gillar L GW P så gamla alster av honom är ju fint att få läsa. Har läst klart nästan hela Samhällsbärarna och slogs tidigt av att han måste syfta på "baseballigan" som var ökända på åtti-talet, förmodligen tack vare kvällspressen och detta för allmänheten först efter de åkte dit. Jodå, efter att ha sökt lite så visar det sig att de hade ihjäl en kille 28/6-82, GW kunde inte vara tydlig nog när han låter "sin piketstyrka" ta livet av en kille just 28:e juni. Nu återstår bara grisfesten i den gamla serien av böcker, men den har jag sett filmatiserad flera gånger. Åtminstone den första delen, där Niels Jensen är med ett tag, innan han dör helt brutalt, snyft! Jag var tokig i NJ när jag var i yngre tonåren, inte för hans musik, den var rätt medioker, utan enbart för att min kompis Boel gillade honom. Och han var ju faktiskt väldigt söt. Lollipop Lollipop, Jolly Roger i topp!

Fotbolls-VM och hela sverige blir engagerat, det gillar jag. Men jag undrar varför gräsplanen där England och Paraguay spelade på såg så skabbig ut. Jag trodde VM var ett välplanerat påkostat (svindyrt) evenemang, så då vill man se saftiga illgröna gräsmattor inte något som får vår lokala plan att se lyxigt tät och grön ut. Heintz-Gurt som är boss över gräset borde få sparken, han borde planerat detta i åratal så det kan ju inte kommit som en chock att det är VM i år.

Handlade idag nytt hårjox från toni & guy, inte farligt dyrt men det luktade sådär upptäckte jag sen. Tanken är att mitt tunna krull ska bli lite mindre frizzy, får se om det funkar. Jag vet inte vad frizzy kan tänkas heta på svenska, men första gången jag såg ordet så fattade jag direkt vad som åsyftades. Frizzy, det har mitt hår varit mer eller mindre hela mitt liv. Med dyra produkter blir det dock ofta bättre. Billiga får jag eksem av. Jag skojar inte. Sebastian har varit bäst hittills, men nu ska vi se om det är dags för något nytt!

Både jag och den blivande tvåbarnspappan kunde andas ut när vi satt i bilen på väg bort från det stora sjukhuset. Risken för det vanligaste kromosomfelet är mindre än 1 på 5000. Inget fostervattenprov behövs mao. Den sju centimeter långa varelsen har både armar och ben, vi såg tom små fingrar. Hjärtat pickade och allt såg fint ut. Min man höll på att tuppa av först för han tyckte sig se två stycken, men tack och lov var det bara en. Nu har vi ett litet suddigt foto och kommer sova gott i natt. Imorgon ska jag nog berätta för morsan. Lillplutten får vänta lite till, men han kommer inte ens bli förvånad, han har frågat mig massor med gånger om jag har en bebis i magen åt honom de senaste månaderna, så för honom är det redan på riktigt. En stor rosa present liksom. Vi får väl se vad han tycker när skrikisen kommit.

Jag är nog mer orolig för dagens UL än vad jag fattat tidigare. I helgen var jag bara glad och tänkte att på torsdag får vi se den. Men under det glada gnagde det tydligen massa otäcka tankar. Jag är lite deterministisk idag så jag vågar inte skriva allt som snurrar i min skalle, men i natt vaknade jag en gång i timmen och var helt slut i morse. För min man var det lika illa, han somnade tre i natt. Jag vaknade någon gång av att han låg och kramade mig, det hör inte till vanligheterna, av två skäl. Lillplutten ligger alltid mellan oss och själv gillar jag inte riktigt att nattkramas. Nattkramas gillar min man däremot och inatt fick jag mig en rejäl dos av saken. Nu ska jag packa ihop mig och rulla iväg mot det stora sjukhuset, vi får väl se hur det går.

Jag vill shoppa massor av böcker och smink, dyrt fint smink som jag aldrig kommer använda. Vad sägs om ett rouge för 295 pix? Och jag använder så mycket rouge, ha ha. Jo ibland tar jag något gammalt läppstift och gör mig lite rosa på kinderna. Endast två gånger i mitt liv har jag gjort slut på ett läppstift, två gånger och jag har förmodligen ägt mängder. Problemet är väl att de flesta läppstift jag äger är gratisprover från clinique, alltså i lite fel färg, brun, lila osv. Dessutom är det torrt med läppstift, nej tacka vet jag läppglans, i en käck rosaröd nyans, då blir jag nöjd. Men hur många såna kan man äga? Ett i taget va? Hittar jag ett riktigt bra så använder jag det verkligen, Face Stockholm har ett som var värt sina 155 kr. Hyacint heter färgen, men den är definitift inte lila utan just rosaröd, typ hallon. Och så blir det inte så mycket färg med läppglans och det är inte för att jag är feg utan för att jag har begåvats med ett par läppar som redan har massa färg. Varför täcka över något man gillar? Jaha vad shoppar man då, om man inte behöver smink egentligen, bara äga... Böcker är bra, finfina krejjer.
Köpte Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" idag, tyvärr börjar den lite väl mycket beskrivande och målande av huvudpersonen, I do not like. Hoppas det tar sig, annars blir det GW, enda deckar/polisromanerna jag faktiskt gillar. Till min älskling har jag shoppat Fredrik Strages "Fans". Jag försöker alltid tvinga på min man böcker på svenska, fastän han egentligen har engelska som modersmål. Det har funkat två gånger, Lasermannen av Gellert Tamas slukade han, liksom en biografi över idolen Freddie W. Annars avstår han. Det kan man förstå. Gillar man inte romaner finns det mesta ju redan på modersmålet, hejsan hoppsan, dessutom behöver man inte vänta flera år på översättningarna. Själv är jag bara snål och väntar ALLTID på pocket. Men jag skäms inte för det, jag får fler böcker för pengarna och jag läser som en galning.
Rekomenderas just nu: Ben Furman "Det är aldrig försent att få en lycklig barndom".
Nej nu ska jag lägga mig och läsa, och drömma om dyra läppglans och lyxiga underlagskrämer.

På kolmården har de en häftig fågelshow som  inte bör missas, en pilgrimsfalk svischar över huvudet på en i väldigt hög hastighet och Harrisvråkar bråkar om köttbitar. Informativt berättar tränaren att vråkar och andra rovfåglar livnär sig på djur som blivit dödade längs vägarna, många av dessa fåglar dödas själva när de sitter och kalasar. Man kan hindra det genom att slänga döda djur en bit bort från vägen. So far so good, tills jag sätter mig i en bil. Jo visst är det mycket roadkill, och i vanliga fall får jag lite ågren av att se dem eftersom jag tycker att det är så sorgligt att deras liv gått till spillo på ett så brutalt sätt. Men nu får jag ännu mer ågren när jag funderar på alla vråkar som ska dö pga all denna roadkill. Helt sjukt, jag är alldeles för blödig. Eftersom jag tycker att döda djur är hur vidrigt som helst, vet jag inte vad jag ska ta mig till, ja kan ju inte be maken stanna bilen var femte minut och sedan kräva att han slänger halvruttna djur i diket, han har ju aldrig kört på något i hela sitt liv.

Maken är gjord av lite härdigare material och det är tur det, han tar bort spndlar när jag skakar och gråter, han petar undan ormar, och en gång flög det in en liten blåmes på vår balkong och satte sig där för att dö. Döda fåglar är nog min allra största fobi, t o m en liten död blåmes, men maken tog hand om saken. Vad gör man om maken är bortrest? Hämtar sin galne granne kanske.

Jag, vuxna forskarmänniska ska på konferens nästa vecka. Jag vill inte, jag hatar att vara borta från min familj. Jag kommer avslöja mig som storsnarkare då jag måste dela rum med en kollega. Kul, ska jag varna henne så att hon får chansen att ta med ett par öronproppar kanske? Snarkandet är ju jättepinsamt, men jag väcker tydligen min stackars familj, så det känns brutalt att utsätta någon oskyldig för det. Familjen lär ju sova som stenar i tre nätter i alla fall. Magproblemen som kommer i kölvattnet av att vara gravid tänker jag inte ens diskutera, men ni kan ju kanske föreställa er. Eller inte.

Skickade mitt bidrag till chefen, han blev sur för att jag var ute i sista minuten, men den genialiske mannen rättade som en galning och bidrog med massa matnyttigt. Han skulle kunna få vilken skit som helst att låta som fantastiska forskningsresultat. Men det kanske är det som är hemligheten i den här branschen, man tar bajs och omvandlar det till guld. Alkemi helt enkelt.

Nu ska jag mickla och mackla med mitt bidrag och försöka ta bort hälften av texten, folk orkar inte läsa en hel jävla uppsats. De vill ha bilder, bilder och liiiite text. Så gör jag i alla fall när jag läser vetenskaplig text, jag tittar först på bilderna och om det verkar intressant tittar jag på utförandet och referenserna. 

Nu är vi hemma igen. Vi åkte till landet i fredags, lyxigt med en extra långhelg. Vi har ätit god mat, planterat vinbär, krusbär och hallon och lekt med lillplutten. Spelat Resident Evil varje kväll, spelet tar ju aldrig slut, vilken lycka. Jag har haft dator med mig för att jobba på en grej till konferensen jag ska på nästa vecka. Men ingen uppkoppling, ingen TV-mottagning, inga tidningar. Sovit massor också, det är så tyst i skogen att man blir helt däckad.

Webblogg suger så in i satan och jag kommer snart att byta. Ni kära bloggkompisar som har era bloggar på andra ställen, kan någon av er rekomendera något av era ställen? Det måste vara gratis och inte ta hundra år att logga in eller publicera.