adrenalin

Jag, vuxna forskarmänniska ska på konferens nästa vecka. Jag vill inte, jag hatar att vara borta från min familj. Jag kommer avslöja mig som storsnarkare då jag måste dela rum med en kollega. Kul, ska jag varna henne så att hon får chansen att ta med ett par öronproppar kanske? Snarkandet är ju jättepinsamt, men jag väcker tydligen min stackars familj, så det känns brutalt att utsätta någon oskyldig för det. Familjen lär ju sova som stenar i tre nätter i alla fall. Magproblemen som kommer i kölvattnet av att vara gravid tänker jag inte ens diskutera, men ni kan ju kanske föreställa er. Eller inte.

Skickade mitt bidrag till chefen, han blev sur för att jag var ute i sista minuten, men den genialiske mannen rättade som en galning och bidrog med massa matnyttigt. Han skulle kunna få vilken skit som helst att låta som fantastiska forskningsresultat. Men det kanske är det som är hemligheten i den här branschen, man tar bajs och omvandlar det till guld. Alkemi helt enkelt.

Nu ska jag mickla och mackla med mitt bidrag och försöka ta bort hälften av texten, folk orkar inte läsa en hel jävla uppsats. De vill ha bilder, bilder och liiiite text. Så gör jag i alla fall när jag läser vetenskaplig text, jag tittar först på bilderna och om det verkar intressant tittar jag på utförandet och referenserna.