adrenalin

På kolmården har de en häftig fågelshow som  inte bör missas, en pilgrimsfalk svischar över huvudet på en i väldigt hög hastighet och Harrisvråkar bråkar om köttbitar. Informativt berättar tränaren att vråkar och andra rovfåglar livnär sig på djur som blivit dödade längs vägarna, många av dessa fåglar dödas själva när de sitter och kalasar. Man kan hindra det genom att slänga döda djur en bit bort från vägen. So far so good, tills jag sätter mig i en bil. Jo visst är det mycket roadkill, och i vanliga fall får jag lite ågren av att se dem eftersom jag tycker att det är så sorgligt att deras liv gått till spillo på ett så brutalt sätt. Men nu får jag ännu mer ågren när jag funderar på alla vråkar som ska dö pga all denna roadkill. Helt sjukt, jag är alldeles för blödig. Eftersom jag tycker att döda djur är hur vidrigt som helst, vet jag inte vad jag ska ta mig till, ja kan ju inte be maken stanna bilen var femte minut och sedan kräva att han slänger halvruttna djur i diket, han har ju aldrig kört på något i hela sitt liv.

Maken är gjord av lite härdigare material och det är tur det, han tar bort spndlar när jag skakar och gråter, han petar undan ormar, och en gång flög det in en liten blåmes på vår balkong och satte sig där för att dö. Döda fåglar är nog min allra största fobi, t o m en liten död blåmes, men maken tog hand om saken. Vad gör man om maken är bortrest? Hämtar sin galne granne kanske.