adrenalin

För det mesta känner jag mig väldigt tacksam över min utbildning, men just nu är jag frustrerad. Inte på utbildningen i sig utan på forskningsmiljön här. Jag blir filosofie doktor i höst. Jag har bara behövt betala kåravgift och böcker för den studietiden. Sista åren har jag inte ens behövt betala böcker, pengar till dem har jag fått ur en fond. Men varför utbildar vi doktorer inom olika områden? I mitt område finns det ingen möjlighet för mig att ta mig vidare inom den akademiska världen. Jag varken kan eller vill flytta min familj för att göra post-doc (gästforskningstid) utomlands. Vidare är det omöjligt för mig att få stipendium för att göra post-doc i Sverige eftersom jag har för få publikationer för att få pengar från vetenskapsrådet. Utan post-doc hos en riktigt flott professor (och väldigt många publikationer) kan jag inte få en forskarassistenttjänst. Utan forskarassistenttjänst är det väldigt svårt (men inte omöjligt) att bli docent. Från docent till en professorstjänst är det också tungt att ta sig, den akademiska världen känns bara som en enda svår och underbetald plåga när jag skriver det så här. Så för vem är jag utbildad? Den enda möjligheten för mig är att ta ett (välbetalt) jobb i läkemedelsindustrin. (Det finns förvisso inga såna jobb just nu men det beror på finanskrisen.) Så är universitetets huvudsaktiga syssla att ubilda kompetenta forskare till industrin? Det tycker faktiskt inte jag, speciellt inte med att industrin inte bidrar ett skit till forskarutbildningen. Men det tycker industrin och regeringen. Och det är precis vad som pågår. På er bekostnad go vänner, på er bekostnad. Så även om man vill stanna i den akademiska världen så är det fullkomligt omöjligt om du inte är ung, man, barnlös och har valt rätt professor från början. En som har mycket kontakter. mycket pengar, gott rykte och vet hur man publicerar i högsta möjliga tempo.

Köpte piller i USÄ. Hittade en burk med värktabletter som det stod "migraine" på. Det passar ju bra när man är gift med Migraine boy (man). Innehöll två ingredienser som var lika med treo samt en tredje för mig okänd. Eller inte. Faktiskt ganska välkänd. Om jag hade tänkt efter det vill säga. De hjälpte inte kunde maken berätta. Det var då jag kollade upp den tredje magiska ingrediensen. Det var samma sak som i alvedon men ni kan väl hålla med om att Acetaminophen låter mer fancy än Paracetamol?

Fyra dagar har jag klarat mig utan mobil, men nu tror jag inte det funkar längre. Jag är hemma och vabbar stora som inte är så dålig utan bara har hosta. Hela tiden tjatar jag på honom att vi ska gå och fika. Men vi kan ju fika hemma mamma! Men hemma finns ingenstans att köpa ett kontantkort...

Min son blir sex år idag, det har vi firat med kalas! I sann Star Wars anda var chokladtårtan prydd med en stormtrooper!
Kakan är godast i världen: tryck ut 250 g mandelmassa i botten på en form med avtagbar kant (sockerkaskform funkar bäst). Smält 125 g smör på svag värme, när smöret nästan smält häll i 3 dl vispgrädde. Låt koka upp, ta av kastrullen. Bryt ner 250 g ljus och 250 g mörk blockchoklad och rör om tills det har smält. Tillsätt evt 2 msk sprit (rom, konjak eller vad du gillar). Häll upp i formen, ställ in i kylen 4 timmar. Mallen med stormtroopern har maken färdigställt själv, med papper och skalpell kan du göra en liknande.

Eftersom jag är en nörd har jag köpt mig en nörd-tisha på konferensen. Närmare bestämt den blå. En illasittande t-shirt i tjock bomull med en molekyl på. En substans som finns i choklad. Koffein-tröjorna var slut, annars hade det blivit en sån. Undrar om man kan pimpa den lite med hjälp av sax och symaskin? Observera att det inte är jag på bilden och att jag inte känner någon av de andra nördarna. Men jag kunde ha känt dem. Det kunde varit jag. Hjälp.

Efter fyra fantastiska dagar i San Francisco och tre intressanta i Salt Lake City är jag tillbaks på snöig svensk jord. Sista långflygningen längtade jag så mycket efter min familj att jag var tvungen att gå in på toa och gråta. Min man hade lagt upp fina videos med längtansfyllda kärlekssånger, en för varje dag jag var borta på sin blogg. Underbara människa. Det här faktiskt det längsta vi varit ifrån varann sen vi träffades, tidigare rekord ligger på tre nätter.

Nåväl förrutom längtan så har det varit jäkligt skönt att sova som en stock sju dagar på raken. Jag har varit på Alcatraz, åkt cable car och klättrat upp till Telegraph Hill. Jag har gått vilse i crack-pundarkvarter och varit skitskraj. Jag har hälsat på mormonerna som är snälla men galna och nästan blivit frälst (näe, inte rktigt). Jag har handlat massa fina presenter till mina barn och min man, ändå har jag pengar över! Jag har ätit massor av god mat och dessutom lyckats bli av med mobilen. Den ska enligt uppgift ligga på ett lost and found i Oakland. Jag håller tummarna för att jag lyckas få hem den, nu när en medmänniska varit så god och lämnat in den istället för att behålla den själv.

Bästa var att bli mött på arlanda, få gosa med barnen och hångla med mannen. TV´s "Arlanda"-team var där, men trots att de fått min mans godkännande missade de att filma vår tårfyllda återförening. Lika bra, vem vill se sitt svullna rödgråtna ansikte och flottiga hår efter att ha varit på resande fot i 24 timmar?

Jo, en sak till, jag har joggat i San Francisco. Det var jobbigt. Jäkligt branta backar.

Om jag inte lyckas blogga från USA så är jag tillbaks nästa helg!

Jag är så ofantligt trött. Är det pollen? Eller bara ren jäkla utmattning? Fattar inte hur jag ska orka hålla mig vaken i natt. Alternativet är att stiga upp 2:30. För en trött kvinna som däckar kl 11 är det nog att föredra. Pest eller kolera. Biten jag hatar med att resa långt, att det blir såna hål i sovandet. Stel i nacken att att sova på ett flyg. Förstoppningen. Men annars ska det bli skoj. Det är ju liksom +15 i SF på dagarna...

Min bror frågade mig nyligen hur det kom sig att jag blev naturvetare. "Menar, komma därifrån vi gör och bli akademiker...". Och han menade inget illa, men han menade det han sa. Själv blev han målare. Det är sånt man blir om man kommer därifrån jag kommer. Undersköterska. Kock. Då har man ändå pluggat efter högstadiet. Det är inget fel i det, de flesta av mina vänner har på sin höjd gått på gymnasiet. Två har bara gått ut nian. Men ibland undrar om jag om det verkligen är min "bakgrund" (med oro och missbruk i familjen) som gjorde att det tog tid att våga börja plugga eller om det var den miljön som fanns runtom mig i förorten jag växte upp i, stick inte upp, tro inte att du är något, du är inte bättre än oss.

Stora: "Har du köpt blommor?"
Jag: "Va då blommor? "
S: "Ja blommor!"
J: "Vad menar du för blommor?"
S: "Ja, du ska ju till San Francisco!"

Maken har påbörjat sin underarm igår. Tatueringen av denna alltså. Jag är en sucker för tatuerade karlar. Inte i ansiktet dock. Inte på fötter, händer, hals heller. Mage är tveksamt. Men armar och rygg, mmmm. Och lilla fruns namn på bröstet för allan del.

Jä, jä, blommor i håret osv. Fast även om jag ser fram emot att åka om en liten vecka så har jag en stor klump i magen. Kommer tvååringen känna igen mig efter åtta nätter? Kommer han vara arg på mig? Kommer han ha svårt att förlåta mig? Maken och stora killen vet ju att jag kommer tillbaks, men tvååringen! Vad ska han tro när mamma plötsligt är borta? Jag har skuldkänslor gentemot de andra två också. Känner mig som en svikare som åker bort och lämnar dem i den grå vardagen. Har bakat kakor och tårtbotten och proppat frysen full till den blivande sexåringens kalas för att kompensera. (Jag kommer hem någon dag innan så jag kommer vara där). Men det känns som om det inte räcker. Gud vad jag önskar att jag kunde tagit dem med.

Lilla maken har varit på jobblunch på drömjobbet. De vill ha honom! I åratal har han harvat runt på olika företag och gjort produkter som inte matchar hans begåvning riktigt. Sen fick han och hans polare tummen ur och gjorde något vettigt av de kunskaper de suttit och tryckt på i alla år, de startade en hemsida för att hjälpa folk uppfylla sin dröm. Och vips blir de headhuntade! Nåväl, vips var väl att ta i, de har jobbat många hårda obetalda timmar på sitt projekt, men det är så kul att de fick en annan utdelning än vad de trott! Det känns så spännande, maken har massa idéer och det känns som om proppen lossnat nu, världen ligger liksom för hans fötter!

Jag har än en gång hittat en bok som inte finns i tryck på antikvariat.net. Den här gången var det barndomsfavoriten Asken Yggdrasil som ska läsas för äldste sonen. Så smidigt och smart att kunna köpa böcker från antikvariat i hela landet. I like!

Lyckades drabba mig själv med en riktig skitmorgon. Stressat, skällt på barnen, sen kommer känslan av att vara så värdelös. Pressar vagnen genom det tjocka snölagret med djup ångest. Ska det vara så här? Var kommer den inre stressen ifrån? Ber storkillen om ursäkt för mina hårda ord. Ringer min man försöker dra ur honom saker jag vill höra. Så, dör, telefonen. Som ett tecken från ovan. Efter två mackor, en kopp te och en mazarin kanske det blir folk av mig. Jag känner mig ändå ledsen.

Har fått mitt sista anställningsbevis. Jag är här tills sista oktober, sen är det över. Jag trodde jag skulle längta efter det här. Ändå får jag tårar i ögonen när jag hittar pappret på mitt skrivbord. Ännu värre känns det när det gäller att sluta att labba. Det kommer jag göra om tre månader. Sluta labba. Att stå i dragskåpet har blivit mer en del av mig än jag trodde. Det känns som att bli av med en arm. Höger arm närmare bestämt. Fröken höger.

När chefen väl hör av sig med den så viktiga informationen släpper genast alla psykopat-tankar, han är ju bara så upptagen, lilla gubben. Och det ÄR han. Själv får jag i vanlig ordning mina mail lördag eftermiddag och söndag morgon, sammalagt fem stycken. Så det är förlåtet att han inte svarade på fredag kvällen. Själv kompenserar jag fredagens vab med arbete på lördagkvällen. 

Ibland, men bara ibland tänker jag att min chef är en psykopat som har bestämt mig för att utsätta mig för en rad prövningar. Med risk att låta paranoid så har jag tänkt så allt oftare de senaste två veckorna. Han svarar aldrig på mina mail och jag måste skicka ännu ett och tjata innan det händer något. Mitt enda vapen är att posta mina tjatmail till min biträdande också. Då svarar han, paranijan växer, han gör det för att han är rädd om sitt anseende (?). Det känns jobbigt att känna att han börjat ignorera mig igen, nu när vi ska publicera helvetesprojektet.

Blir det bättre om jag kallar honom Jane istället för Jan tror ni? Eller Betty istället för Bertil? Elller Hanna istället för Hans? Eller vad han nu heter. Jag vet, inte ni, det spelar ingen roll. Jag höll nämligen precis på att posta ett mail till hans kvinnliga alter ego, det kunde ha blivit riktigt skoj.

Mammas dödsångest galopperar, inte så konstigt i och för sig. Varje gång sugs jag med och börjar må dåligt jag med. Medberoende kallas det ibland. Men jag ska ju liksom tillfriskna från eventuella hobbydiagnoser. Nu tänker jag inte hoppa ner i svarta hålet igen. Jag har inte kraft kvar för det. Ingen har ju heller bett mig. Hon hävdar att fjärde varianten av cellgifter inte funkar. Men hon har inte pratat med läkaren utan det är något hon själv bestämt sig för eftersom knölarna i huvudet inte börjat krympa efter tre behandlingar. Jag tänker vänta tills hon träffat den goda onkoloen som lugnt sa att om de här inte heller funkar finns det massor av andra att ta till. Det är pissjobbigt att vara barn till en tvättäkta drama queen, det har det alltid varit. Men att vara barn till en döende sådan, ni kan ju bara gissa.

Kom hem igår vid nio, barnen luktade gott och nybadat, hela lägenheten var städad. Min man rockar. Sovity har jag fått göta med. Idag känns livet som en dans på rosor med andra ord.

Jäkla tur att jag passade på att sova i går, natten har varit helt vidrig. Lillkillen far runt som en liten propeller, det gör ont i hans lilla mun, tänderna växer. Inte vill han sova i sin egen säng heller. Min man flydde tillsut och la sig brevid stora killen i hans 80cm breda säng. Själv ville jag fly till soffan. Komiskt om hela familjen klämmer ihop sig överallt, på alla möjliga och omöjliga platser medan den som är minst brer ut sig i den största sängen!

När tröttheten tar över är det dags att sova. Nätterna har varit för jävliga på sistone. Sovmorgnarna alldeles för få. Idag stannade jag hemma och sov.

Ska skicka in en artikel idag eller imorgon, lite stressigt att de förslagen på referees (oberoende granskare) som chefen bifogade motsvarar mer eller mindre min lista på föreslagna opponenter till disputationen i oktober. Jag känner mig lite stressad över att min framtida opponent eventuellt kommer ha lusläst och kritiserat en av mina artiklar. Förkyld är jag också.Och trööt. Känner mig faktiskt fullkomligt manglad.