adrenalin

För det mesta känner jag mig väldigt tacksam över min utbildning, men just nu är jag frustrerad. Inte på utbildningen i sig utan på forskningsmiljön här. Jag blir filosofie doktor i höst. Jag har bara behövt betala kåravgift och böcker för den studietiden. Sista åren har jag inte ens behövt betala böcker, pengar till dem har jag fått ur en fond. Men varför utbildar vi doktorer inom olika områden? I mitt område finns det ingen möjlighet för mig att ta mig vidare inom den akademiska världen. Jag varken kan eller vill flytta min familj för att göra post-doc (gästforskningstid) utomlands. Vidare är det omöjligt för mig att få stipendium för att göra post-doc i Sverige eftersom jag har för få publikationer för att få pengar från vetenskapsrådet. Utan post-doc hos en riktigt flott professor (och väldigt många publikationer) kan jag inte få en forskarassistenttjänst. Utan forskarassistenttjänst är det väldigt svårt (men inte omöjligt) att bli docent. Från docent till en professorstjänst är det också tungt att ta sig, den akademiska världen känns bara som en enda svår och underbetald plåga när jag skriver det så här. Så för vem är jag utbildad? Den enda möjligheten för mig är att ta ett (välbetalt) jobb i läkemedelsindustrin. (Det finns förvisso inga såna jobb just nu men det beror på finanskrisen.) Så är universitetets huvudsaktiga syssla att ubilda kompetenta forskare till industrin? Det tycker faktiskt inte jag, speciellt inte med att industrin inte bidrar ett skit till forskarutbildningen. Men det tycker industrin och regeringen. Och det är precis vad som pågår. På er bekostnad go vänner, på er bekostnad. Så även om man vill stanna i den akademiska världen så är det fullkomligt omöjligt om du inte är ung, man, barnlös och har valt rätt professor från början. En som har mycket kontakter. mycket pengar, gott rykte och vet hur man publicerar i högsta möjliga tempo.