adrenalin

Jag har ylat om egentid ett bra tag nu. Igår utverkades egentid tillsammans med en vän, som jag skrev om nedan. Idag blev det mer egentid i form av att man och barn for till Skansen. Här sitter jag och dricker kaffe, läser DN och har det skönt. Men det gnager lite. Borde skriva mail till chefen. Borde skriva på en artikel. Borde betala räkningar så jag vet om jag har ett enda korvöre över till semsetern. Borde schmorde, här ska badas, läsas DN och ta det lugnt. Eller?

Såg sex and the city igår. Tydligtvis förtjänar jag i alla fall inte lägre lön en män, eftersom jag tyckte den var ganska käss. Det tyckte dock inte merparten av publiken som applåderade(!) när filmen började och slutade. Visst var det roligt att titta på en massa vackra kläder, men filmens sensmoral var inget för mig. Filmen bittra eftersmak sköjdes dock snabbt bort med lite god ost och ett glas vin och himla trevligt samtal med min vän.

Strokillen ligger i soffan och tittar på lilla sportspegeln. Plötsligt frågar han "vad är en mördare?", nästa fråga är "vad är en slav?". Man undrar vad som händer i det där lilla huvudet.

Om elva månader ska jag disputera. Det betyder att avhandlingen ska vara färdigskriven i mitten av april. Gulp. Nu blev jag riktigt stressad.

Jag har alltid velat kunna Italienska. När jag disputerat tänker jag köra hårt och lära mig. Ja jäklar! Kanske att jag köper mig en ljudkurs redan nu till sommaren och lär mig mer än bara enstaka ord. Sono una donna swedeze? Sono tardi. Sempre.

Det finns få saker som är så sköna som att få ett mail om en asjobbig doktorandkurs och inse att man redan gått den och också klarat tentan. Vi har det lite kinkigt, vi doktorander, kurserna går sällan varje år, ibland bara var tredje eller var fjärde (den här går var fjärde) och omtenta existerar i princip inte. Men det är väl det enda som är jobbigt (NOT).

Om man klarar Mensas IQ-test, blir man så klart erbjuden att vara med i Mensa. Går man med får man tillgång till en egen mailadress som förstås slutar med @mensa.se. En sån bör man definitivt inte använda. Folk garvar läppen av sig åt en då.

Jag är så rastlös att det kryper i kroppen. Vi åkte hem redan nio i morse för att slippa trafiken. Nu är jag så uttråkad så utrråkad. Vad jag verkligen velat göra? Ligga i sägen och läsa halva dagen. Ta ett bad. Gå ut och äta något gott. Eller åtminstone gått på en utställning. Ett och ett halvt är den åldern då man inte hinner något annat än att jaga efter. Ligga och läsa en stund funkar inte. Inte gå på utställning heller. Om man inte vill se lillfis kuta runt som en galning förstås. Men ett och ett halvt är också helt underbart, runda kinder och en liten knubbig kropp som man får pussa hur mycket man vill. Och pussar! Dreggliga smällkysar rakt på munnen. Lockig, svettig nacke och världens godaste lukt.

Min mamma kommer en gång i veckan. Hon tittar vecka efter vecka på medan jag hetsar för att laga mat med en skrikande unge kring benen. Hon brukar försöka underhålla honom, lyfta ner från bord och sånt. Jag säger att jag vill att hon kommer en kväll och sitter hos dem så att min man och jag kan gå ut och äta utan kaos en enda jäkla gemensam måltid. Ska jag ta dem en natt säger hon, eller en helg? Jag har hört att det finns mormödrar som gör det. Hon säger det med längtan i rösten. Inte lillkillen som fortfarand sover i armhålan och dricker välling på natten. Det klarar jag inte. Vi börjar med storkillen. Nästa vecka ska han förmodligen sova över själv hos lilla mormor. Min man tittar glatt på mig, då kan vi hångla redan klockan sju och inte behöva vänta till nio! Bara en sån sak!

Vi var på landet över midsommar. Funderade lite smått att åka in till byn och låta barnen dansa kring stången. En kvart innan utsatt tid började det spöregna. Vi andades ut, vi slapp. Vi är inte så himla sociala. Vi åker inte till landet för att umgås med folk, utan för att umgås med varann. Andra människor träffar vi dagarna i ända faktiskt. Fast på lördagen blev vi fast ändå. Vår grannfru ville bjuda in oss på fika på söndagen (idag), vi försökte slingra oss genom att säga att vi inte visste när vi skulle åka. Sagt och gjort vi blev inbjudna redan på lördagen. På sur blåbärspaj och surt kaffe. Tack tack, men det är ett jävla helvete att gå hem till folk när man har barn. Barnen sitter glatt och fikar i tre minuter, sen vill de röja. De har fått massa glass, saft och kakor och är helt jävla bångstyriga och klättrar och river i allt och själv har man hjärtklappning och försöker ha koll på dem samtidigt som man försöker kallprata med två typer som man inte har ett jävla skit gemensamt med. Det underlättar inte att paret vi hälsade på har det oerhört spänt, bor på en tomt med en bergsvägg som sluttar tio meter rakt ner och att hon är rasist. Lovely.

Ha en glad midsommar då, som vanligt, ta det lugnt med sponken!

Imorse när jag lämnade min glin, satt jag lillkillen i sandlådan och hjälpte sen storkillen att hitta ett rött lasersvärd (dvs en röd kratta).  När jag vänder mig om har två femåriga tjejer tagit lillkillen, tryckt in honom mellan sig på en gul cykel (större trehjuling, dubbla sadlar) och trampat iväg. Där tog mitt tålamod abrupt slut. Jag stampar fram, och plockar upp honom samtidigt som jag väser att "Ni får inte göra så här med honom, han är ingen docka". Sen ger jag hom till en fröken (ingen från hans avdelning inom synhåll) och frågar argt om jag kan lita på att hon ser efter honom så att ingen drar iväg med honom. Jo jo, ja ja, det skulle hon absolut göra det kunde jag lita på.

Hela resan till jobbet har jag tårar i ögonen och funderar på om jag ska åka tillbaks? Om jag ska ringa och skälla? Magkänslan är att jag vill byta dagis nu. Idag. Till ett dagis där småbarnen är för sig, utan farliga klätterställningar och andra saker de kan klättra upp på. Vi har bägge två hittat lillkillen uppe i klätterställningen, gråtandes utan någon vuxen i närheten. Vi har hittat honom ensam vid gungbrädorna som är avskilda från dagis. Vi har hittat honom många gånger omringade av massa femåriga flickor som sitter och gullar med honom. Femåriga flickor låter kanske harmlöst men tänk dig att vara omringad av fem stycken 2.70 meters jättar som trycker sig mot dig, petar dig i ansiktet, klappar dig i håret och pratar till dig med gälla röster. Inte så kul va?

Min man tog upp det här i tisdags, personalen försvarade sig och hävdade att de har koll på honom, men att han vill utforska gården och dessutom smita undan lite från alla äldra barn som envisas med att dutta med honom. Nu har vi enats om att prata med personalen gemensamt på måndag, om det inte känns tryggare för oss att lämna vår yngste son på dagis måste vi söka oss någon annanstans. Helst vill jag inte det, jag tycker inte att barn är några blommor som man bara kan plantera om efter behag, så jag hoppas innerligt att vi blir bemötta på ett bra sätt och att det blir en förändring.

När äldste sonen började på dagis var det precis sånt här vi var rädda för. Men vi fick fel, vi behövde aldrig känna oss oroliga för hans säkerhet på det gamla dagiset. Småbarnen hade en egen gård utan stora klättersällningar, utan cyklar som susade runt. Utan femåringer som skrek och slogs. Med barn nummer två är man faktiskt ganska mycket coolare och mindre orolig. Så när man väl är orolig måste man agera.

Avdelningen för ilandsproblem kräver en utredning kring huruvida staten verkligen sparar pengar på att ge oos statsanställda strävt enlagstoapapper à la öststat att torka röven med. Jag betvivlar att de i riksdagen har lika strävt och ickeabsorberande toapapper som oss intelletuella. Om någon vet får de gärna delge mig.

Det här är inte någon stor blogg, ni är inte så jättemånga som läser, men ändå lyckas ni ge mig tips och svar på de mest varierande frågor! Böcker, skor, sajtmätare, herregud, ni sitter ju inne med det mesta en kvinna kan vilja veta. Dessutom är ni kloka och stöttande! Tack för att ni läser här!

Jag är paranoid. Efter en incident på jobbet skrev jag ett inlägg här där jag klagade på kollegan det berörde. Nyss fick jag ett gulligt mail från henne där hon sa förlåt och att hon var ledsen att stämningen blev konstig. Det känns skönt men jag känner mig förstås nojjig att hon skrev för att hon läst här. webblogg är inte så jäkla förfinat att man kan kolla vem som varit inne på ens sida. Inte ens vilken server man kommit in via. Inte i grundmodellen som jag har, därför får ni som läser även dras med reklamen. Jag har raderat inlägget, och får ta mig en funderar i vad mitt ansvar i situationen är, jag vill inte ha dålig stämning på jobbet. Sen får jag ta och svara på mailet...

En oror gnager när jag lämnar mitt yngsta barn på dagis, han är så liten och det känns som om de inte har så bra koll på honom på morgonen. Det är sällan personal från hans avdelning där då, och jag vill inte lämna till någon jag inte gillar/känner. Nej just gillar. För det jobabr ett par riktiga bitchar på ungarnas dagis (varför slutar den bra personalen och puckona blir kvar?). Såna där bitchar som ser att man står med en liten unge på armen och har jävlebråttom till tunnelbanan, men ändå inte kommer fram och erbjuder sig att ta honom (fast de SKA, jag har kollat), utan istället står och snackar med varann och ser ut att tycka att det är så jävla jobbigt att man kommer precis när de står och pratar, för man stöööör. Och även om det är någon vettig personal där så känns det jobbigt, för lilla lillkillen trampar iväg på egen hand och gården är stor och det går närmare 70 barn på daghemmet och jag vill att någon ska hänga med honom även om han är duktig på att klättra för han är alldeles för duktig att klättra och klättrar upp på saker som barn som är ett år äldre inte klarar. Just nu vill jag byta dagis.

Jag har länge tjatat om att det vore bra om de bebygger årstafältet. Det vore bra. Det är mycket utrymme där. Folk vill bo nära stan. Årstafältet är riktigt fint på sina håll. Jag förstår de som kämpar mot bebyggelsen. Fast jag tycker ändå att de kan bygga där. Bygg bort bostadsbristen och svartmarknaden i stockholm, ja ja män!

Jag motionerar ju numera en aning. Fick tipset att använda gympadojjor istället för sandaler och det var ju typ 1000 gånger bättre. Jag använder mina gamla adidas som egentligen är en streetsko. Så jag tänkte i mitt stilla sinne att man kanske skulle kosta på sig ett par "riktiga" dojjor. Men de riktiga jag provade, dyra som billiga, var superobekväma för min trasiga fot. Det får bli mina gamla streetskor ett tag till. Och gamla och gamla, de är i ganska gott skick. Tänk vad jag sparade mycket stålar i ett nafs!

Vad jag är lättfrestad. Var inne på Sonjas blogg och hittade länk till Thomas Sabos hemsida med hyggligt dyra berlocker. Och sen sitter jag och dreggelsurfar en hel kväll. Oooh jag är billig i drift, den jag vill ha är inte dyr, 300 buck bara. För världens sötaste lilla flugsvamp. Flugsvamp passar bra, det relaterar fint till mitt yrke (inte som viking). Men vad sjutton, det blir ingen flugsvamp, istället är jag präktig och köper böcker för samma belopp. Jag får droga mig med litteratur, det låter väl bra? Och så är det ju sommarrea på HM, mer i min prisklass idag.

Förr skämdes jag för min så kallade arbetarklassbakgrund. Skämdes för vårt dåliga bordsskick och vårt fula språk. Den dåliga bildningen och att man aldrig presenterade sig för nytt folk. Med åren har jag ändrat mig. Jag skäms inte alls. Tydligast är den på mammas sida. Det är hur man talar och hur man beter sig.  Man signalerar tillhörighet. Jag beter mig inte riktigt som arbetarklass, det har jag jobbat bort för hårt under åren jag skämdes. Men jag känner mig hemma bland folk som är så där utpräglade, det känns bra helt enkelt.

Jag träffade idag en farbror på busshållplatsen som slog sig i slang med mig och lillkillen. Det visade sig att han var uppvuxen i samma söderförort som min mamma. En riktig arbetarförort. Ja men det var ju skoj sa jag och berättade vilken gata min mamma bott på. Och se där ändrades tonen, "Jaha, då bodde de i villa" sa han surt. Villa var väl att ta i, tyckte jag, en liten sockerbit på 54 kvadrat, två rum och kök med världens minsta tomt. Som min morfar jobbat dubbla jobb i tio år för att ha råd med. Istället för att fråga vad min mamma hette eller något i den stilen visade han tydligt att han inte hade något gemensamt med de där villamänniskorna. Trots att de förmodligen är jämngamla och gått i samma skola. Det är tydligen skillnad på arbetarklass och arbetarklass. Och jag härstammar tydligen från en finare sort, häpp.

Jag fick mail från en vän. Hon jobbar på storstadens lokaltrafik. Så här lyder det:

Nu har jag varit på ett jätteroligt möte. Det kom en kvinna och pratade om hästallergener. De hade dammsugit sätena i bussar och hittat mer allergen där än i luften utanför stall. Ha! Ha! För några år sen kom ett skitpuckat förslag om att man inte fick ha bebyggelse närmare än 500 m från stall. Ha! Ha! Shit vad jag tycker att allergiker är nördiga!!!!!!!!!!!!!!!! Lär dina barn att slicka på sätena så kommer de bli immuna mot ALLT!

Det bådar gott för mitt äldsta barn som slickat sig genom varenda tunnelbanevagn sedan han nådde så långt med sin lilla tunga. Gula ledstänger, det måste vara gott? Själv är jag allergisk mot pollen, undrar om det var för att jag bodde på landet som barn och bara fick slicka på rutorna i pappas bil? Gud jag minns fortfarande smaken. Min far rökte nämligen i bilen. Med uppvevade fönster.

Lillfisen har en stark vilja. Mycket stark. Han är inte ens ett och ett halvt men i stil med en äkte två och hlavt trotsare lägger han sig platt på magen och gallskriker om han inte får som han vill. Vill det sig riktigt illa skriker han tills han kräks. Det händer nästan varje dag nu. Idag är jag nerkräkt för att jag tog ifrån honom en vass pryl. Yummy.

Min man har varit nykter ett helt år, grattis! Han kom på att det inte är så smart att slåss och åka polisbil när man är 37 år och pappa till två barn. För ett år sen kom han på det. Det har varit ett omvälvande år, mycket skit och mycket bra. För att fira denna tilldragelse ska han baka bullar och bjuda på jobbet imorgon. Läs receptet NOGA instruerar jag. Sen ska jag låta bli att lägga näsan i blöt. Det är svåååårt att låta bli att gå ut i köket och ta över. Men jag måste låta bli. Respektera en annan vuxen människa. Och inte vara en sån jävla besserwisser jämt.

Häromdagen råkade jag ut för två riktigt dryga killar som försökte tränga sig i en kö. Vi befann oss på ett trendigt café på övre östermalm och när jag sa ifrån blev de rigtigt otrevliga. De var 30+ och tyckte själva att de var guds gåva till vad i helvete de nu ka ha jobbat med. De lyckades inte tränga sig och jag fick klart för mig två saker.
1. Östermalm är ett hemskt ställe
2. Det är inte ett dugg konstigt att resten av befolkningen hatar stockholmare.

När jag beklagade mig på jobbet så skrattade min jobbarkompis och sa "de hade väl kostym?". Och visst hade de det. Så insikt nummer tre är nygammal.
3. Killar i kostym har ingen känsel i ryggen (har ni stött på killar i kostym på ett dansgolv så vet ni vad jag menar) och de tror att de är mer värda än andra människor.

Min kropp skola åter bli fast. Jag har powerwalkat upp på nya årstabron, så sjukt vacker utsikt! Fast jag vete fan vad jag ska göra med fötterna. Det är inte så bra att gå barfota i Birkenstock. Jag fick ett skavsår under foten. Men mina fötter kokar ju i gympadojjor, då lär jag ju verkligen få skavsår. Ska jag ha strumpor i stockarna eller?

Min far, den gamle kommunisten, delade en gång i tiden ut knappar som det stod "Rocka röven av högern" på. Gissa om jag väldigt mycket önskar att jag haft en av dem kvar idag?

För ett och ett halvt år sedan var jag höggravid med lillfisen, hatade mitt jobb och hade gruvlig ångest för ännu en spädbarnsperiod. Jag mådde så pissigt första året med äldsta barnet och var övertygat om att skulle upprepa sig. Det var dessutom alldeles för långt tid tills avhandlingen skulle vara klar och jag kände att min chef tyckte jag var en idiot. Idiot för att jag inte klarade mina projekt. Idiot för att jag skaffade ännu ett barn under forskarutbildningen. Jag satt hemma och grinade för min man och hävdade att nu hade jag tre års jobbig period framför mig. Om tre år (från då) skulle spädbarns- och trotsperiod vara över. Avhandlingen skulle vara klar. Jag skulle förmodligen ha ett jobb. Tre års skitr var det enda jag såg framför mig. Vad tragiskt. Dessutrom hade jag inte en aning om vad som låg framför mig. Inom ett halvår efter jag fällt dessa fåniga ord fick min mamma cancer igen, min man gick in i väggen och drabbades av en djup depression, dessutom lyckades jag få sparken ett kort tag.
Med facit i hand var det inte tre år tills mitt liv skulle vara riktigt bra. Nu arton månader senare är jag tacksam för att min man har repat sig riktigt bra från depressionen, mamma mår bra just nu eftersom hon inte är på cellgifter just nu. Mitt jobb är stimulerande och roligt igen. Det jag fruktade mest slog aldrig in, jag mådde bra efter förlossningen och nu har jag den mest ljuvliga 17-månaders pojke man kan tänka sig. Och en fantastisk femåring! Femåringar is the shit! Blivande 38-åringar med.

Jag och storkillen gick på kalas igår, min svågers fru har tagit examen. Hon har följt en livslång dröm om att bli sjuksköterska. Lägre lön och studielån på det, häpp. Men hon verkar glad och det är huvudsaken. Min man hatar såna tillställningar och jag gnällde på hans sociala fobi, tills han sa Nej, jag vill inte gå och jag behöver inte gå. Helt sant. Vi köpte en blomma och stack iväg. Men guuud så tråkigt det var. Den enda som det gick att prata med var svärmor (jag råkar dock vara begåvad ned en snäll variant). Maten var helt oätlig, thaisallad som sved som helvetets eld i munnen. Men det som gjorde mig mest förbannad var att de uttryckligen sagt åt oss att ta med barnen, sen fanns det inget käk till dem. De fick äta ris. Det var ändå sju barn på festen, som började 17 och värdparet har dessutom egna barn så man kan inte riktigt skylla på okunskap. Jo chips fanns ju också, så min son har ätit chips till middag igår. Han var inte helt olycklig.
Klockan nio kunde vi äntligen sticka bort från gaggiga släktingar och bittra svågrar och åka hem. Hem ljuva hem, där min älskade make storstädat och väntade med Zelda.

Jag samarbetar med min närmsta kollega och hon är oerhört energisk. Hon får så mycket gjort, jag hänger inte riktigt med.

Pratade med min man igårkväll. Länge. Det kändes bättre. Idag kom jag på att en anledning till alla ledsna tankar kan vara att mamma inte svarade i telefonen i går kväll. Då får jag alltid för mig att hon dricker. Precis som om jag kan göra något åt det? Jag åt ingen glass i alla fall. Idag bakar jag rabarberpaj istället. Mamma var på fem-kamp på Grönan visade det sig.