nej nu jävlar

Imorse när jag lämnade min glin, satt jag lillkillen i sandlådan och hjälpte sen storkillen att hitta ett rött lasersvärd (dvs en röd kratta).  När jag vänder mig om har två femåriga tjejer tagit lillkillen, tryckt in honom mellan sig på en gul cykel (större trehjuling, dubbla sadlar) och trampat iväg. Där tog mitt tålamod abrupt slut. Jag stampar fram, och plockar upp honom samtidigt som jag väser att "Ni får inte göra så här med honom, han är ingen docka". Sen ger jag hom till en fröken (ingen från hans avdelning inom synhåll) och frågar argt om jag kan lita på att hon ser efter honom så att ingen drar iväg med honom. Jo jo, ja ja, det skulle hon absolut göra det kunde jag lita på.

Hela resan till jobbet har jag tårar i ögonen och funderar på om jag ska åka tillbaks? Om jag ska ringa och skälla? Magkänslan är att jag vill byta dagis nu. Idag. Till ett dagis där småbarnen är för sig, utan farliga klätterställningar och andra saker de kan klättra upp på. Vi har bägge två hittat lillkillen uppe i klätterställningen, gråtandes utan någon vuxen i närheten. Vi har hittat honom ensam vid gungbrädorna som är avskilda från dagis. Vi har hittat honom många gånger omringade av massa femåriga flickor som sitter och gullar med honom. Femåriga flickor låter kanske harmlöst men tänk dig att vara omringad av fem stycken 2.70 meters jättar som trycker sig mot dig, petar dig i ansiktet, klappar dig i håret och pratar till dig med gälla röster. Inte så kul va?

Min man tog upp det här i tisdags, personalen försvarade sig och hävdade att de har koll på honom, men att han vill utforska gården och dessutom smita undan lite från alla äldra barn som envisas med att dutta med honom. Nu har vi enats om att prata med personalen gemensamt på måndag, om det inte känns tryggare för oss att lämna vår yngste son på dagis måste vi söka oss någon annanstans. Helst vill jag inte det, jag tycker inte att barn är några blommor som man bara kan plantera om efter behag, så jag hoppas innerligt att vi blir bemötta på ett bra sätt och att det blir en förändring.

När äldste sonen började på dagis var det precis sånt här vi var rädda för. Men vi fick fel, vi behövde aldrig känna oss oroliga för hans säkerhet på det gamla dagiset. Småbarnen hade en egen gård utan stora klättersällningar, utan cyklar som susade runt. Utan femåringer som skrek och slogs. Med barn nummer två är man faktiskt ganska mycket coolare och mindre orolig. Så när man väl är orolig måste man agera.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback