adrenalin

Vi var på landet över midsommar. Funderade lite smått att åka in till byn och låta barnen dansa kring stången. En kvart innan utsatt tid började det spöregna. Vi andades ut, vi slapp. Vi är inte så himla sociala. Vi åker inte till landet för att umgås med folk, utan för att umgås med varann. Andra människor träffar vi dagarna i ända faktiskt. Fast på lördagen blev vi fast ändå. Vår grannfru ville bjuda in oss på fika på söndagen (idag), vi försökte slingra oss genom att säga att vi inte visste när vi skulle åka. Sagt och gjort vi blev inbjudna redan på lördagen. På sur blåbärspaj och surt kaffe. Tack tack, men det är ett jävla helvete att gå hem till folk när man har barn. Barnen sitter glatt och fikar i tre minuter, sen vill de röja. De har fått massa glass, saft och kakor och är helt jävla bångstyriga och klättrar och river i allt och själv har man hjärtklappning och försöker ha koll på dem samtidigt som man försöker kallprata med två typer som man inte har ett jävla skit gemensamt med. Det underlättar inte att paret vi hälsade på har det oerhört spänt, bor på en tomt med en bergsvägg som sluttar tio meter rakt ner och att hon är rasist. Lovely.