vår bästa tid är nu

För ett och ett halvt år sedan var jag höggravid med lillfisen, hatade mitt jobb och hade gruvlig ångest för ännu en spädbarnsperiod. Jag mådde så pissigt första året med äldsta barnet och var övertygat om att skulle upprepa sig. Det var dessutom alldeles för långt tid tills avhandlingen skulle vara klar och jag kände att min chef tyckte jag var en idiot. Idiot för att jag inte klarade mina projekt. Idiot för att jag skaffade ännu ett barn under forskarutbildningen. Jag satt hemma och grinade för min man och hävdade att nu hade jag tre års jobbig period framför mig. Om tre år (från då) skulle spädbarns- och trotsperiod vara över. Avhandlingen skulle vara klar. Jag skulle förmodligen ha ett jobb. Tre års skitr var det enda jag såg framför mig. Vad tragiskt. Dessutrom hade jag inte en aning om vad som låg framför mig. Inom ett halvår efter jag fällt dessa fåniga ord fick min mamma cancer igen, min man gick in i väggen och drabbades av en djup depression, dessutom lyckades jag få sparken ett kort tag.
Med facit i hand var det inte tre år tills mitt liv skulle vara riktigt bra. Nu arton månader senare är jag tacksam för att min man har repat sig riktigt bra från depressionen, mamma mår bra just nu eftersom hon inte är på cellgifter just nu. Mitt jobb är stimulerande och roligt igen. Det jag fruktade mest slog aldrig in, jag mådde bra efter förlossningen och nu har jag den mest ljuvliga 17-månaders pojke man kan tänka sig. Och en fantastisk femåring! Femåringar is the shit! Blivande 38-åringar med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback