adrenalin

Förr skämdes jag för min så kallade arbetarklassbakgrund. Skämdes för vårt dåliga bordsskick och vårt fula språk. Den dåliga bildningen och att man aldrig presenterade sig för nytt folk. Med åren har jag ändrat mig. Jag skäms inte alls. Tydligast är den på mammas sida. Det är hur man talar och hur man beter sig.  Man signalerar tillhörighet. Jag beter mig inte riktigt som arbetarklass, det har jag jobbat bort för hårt under åren jag skämdes. Men jag känner mig hemma bland folk som är så där utpräglade, det känns bra helt enkelt.

Jag träffade idag en farbror på busshållplatsen som slog sig i slang med mig och lillkillen. Det visade sig att han var uppvuxen i samma söderförort som min mamma. En riktig arbetarförort. Ja men det var ju skoj sa jag och berättade vilken gata min mamma bott på. Och se där ändrades tonen, "Jaha, då bodde de i villa" sa han surt. Villa var väl att ta i, tyckte jag, en liten sockerbit på 54 kvadrat, två rum och kök med världens minsta tomt. Som min morfar jobbat dubbla jobb i tio år för att ha råd med. Istället för att fråga vad min mamma hette eller något i den stilen visade han tydligt att han inte hade något gemensamt med de där villamänniskorna. Trots att de förmodligen är jämngamla och gått i samma skola. Det är tydligen skillnad på arbetarklass och arbetarklass. Och jag härstammar tydligen från en finare sort, häpp.