adrenalin

Mammas dödsångest galopperar, inte så konstigt i och för sig. Varje gång sugs jag med och börjar må dåligt jag med. Medberoende kallas det ibland. Men jag ska ju liksom tillfriskna från eventuella hobbydiagnoser. Nu tänker jag inte hoppa ner i svarta hålet igen. Jag har inte kraft kvar för det. Ingen har ju heller bett mig. Hon hävdar att fjärde varianten av cellgifter inte funkar. Men hon har inte pratat med läkaren utan det är något hon själv bestämt sig för eftersom knölarna i huvudet inte börjat krympa efter tre behandlingar. Jag tänker vänta tills hon träffat den goda onkoloen som lugnt sa att om de här inte heller funkar finns det massor av andra att ta till. Det är pissjobbigt att vara barn till en tvättäkta drama queen, det har det alltid varit. Men att vara barn till en döende sådan, ni kan ju bara gissa.

Följde med lilla mamma till sjukan. Jag har ingen större lust att jobba efteråt. Åker till jobbet ändå. Motvilligt. Fastnar framför datorn. Fjärde varianten av cellgifter. Nu intravenöst, tabletterna funkade tyvärr inte. Den här varianten ska hon eventurellt slippa tappa håret av, det är ju en fördel eftersom hårbotten är knögglig av metastaser. Jag tittar på onkologen. Undrar hur det känns, att om och om igen följa sina patienter från levande och livskraftiga, hela vägen in i döden, ibland under flera år. Min mamma har turen att ha en vettig läkare, en som inte mesar och ändå inte är för distanserad. En härlig och ärlig finska (jag älskar finnar, har alltid gjort, kommer alltid att göra) som man gärna hade haft till svärmor, granne eller moster. Hon är definitivt rätt kvinna på rätt plats. Varje gång vi åker dit tror mamma att hon ska få veta att hon ska dö alldeles strax och varje gång åker hon därifrån, lättad och medveten om att det är ett par varv jkvar. Men varven kommer stadigt att minska för varje gång. Det är inte kul men det är sant. I dagsläget tror jag att hon lever ett par, tre år till, kanske upp emot fem om vi har tur. Eller otur, beroende på hur man ser det. För det är en plåga att ha cancern som följeslagere. Den dyker upp på nya ställen hela tiden, och den gör henne så oerhört illa att ibland önskar jag att det vore över snart. Men jag ångrar mig i nästa stund. Jag vill ha henne kvar.

För ett tag sedan började jag få tillbaks mina ångestattacker. De är inte så jävliga nu, men jag känner igen symptomen och de brukar bli värre. Igår var jag som en knut inombords och skällde orättvist både på man och son. Fast till slut blev jag äntligen kramad och fick gråta ett tag. Jag vet verkligen inte hur man hanterar att ens morsa ska dö. Det är ju tredje gången samma cancer slår till och det har varit lika jävligt varje gång. Alltså, inte ens när prognosen fortfarande var god mådde jag mindre dåligt. Jag får panik när jag tänker på hur det ska vara nu när det är kört.

Det var så skönt i våras när hon mådde bättre, även om det var som att leva i en illusion. Jag har skrivit om det förr, jag vet, men samma tankar dyker upp om och om igen. Det är så otäckt att helt tappa kontrollen, jag vill verkligen inte förvandlas till ett gråtande vrak. Jag vill vara stark. Jag vill kunna orka.


Det är orättvist orättvist orättvist. Jag levde så många år utan henne, varför kan jag inte få ha henne lite till nu när vår relation äntligen är bra. Det är orättvist att det finns idioter som lever och lever i hundra år, men en människa som är så älskad och behövd inte ens kan få bli 60. Det är orättvist att brnen inte bara ska mista sin mormor utan också måste se henne ätas upp av sin sjukdom. Livet är orättvist, jag vet. Jag har mycket att vara tacksam för, att hon inte knarkade ihjäl sig för tio år sen t ex, men just nu känner jag mig ledsen, panikig och otacksam.

Knölarna i mammas huvud visade sig vara metastaser från bröstcancern. Fast hon var jättelättad efter beskedet, de sitter i skalpen och inte inne i hjärnan och det är en jäkla skillnad. Hon ska få skelettet genomgånget igen den här veckan och hittar de inget nytt konstigt så ändrar de bara hennes antihormonella behandling. Inga cellgifter i sikte alltså. Håller tummarna för att hon slipper det. Cellgifterna maler sönder allt. Om hon svarar på den nya behandlingen är det meningen att knölarna ska gå tillbaks, och om hon slipper opereras är det bra också. Jag är bara så orolig för metastaser i mjukdelarna, typ lungor, lever, njurar, tarmar. Cancern kommer ha död på henne till slut, så är det, men inte den här veckan.

Det är svårt att inte svepa in sig riktigt ordentligt i offerkoftan när ens lilla mamma ringer och säger att knölarna i huvudet också verkar vara metastaser. Punktering idag, svar den 25:e. Alldeles för lång väntan. Men så är det, vi klev in i dödens väntrum hela familjen i maj förra året och vi lever på hoppet. Knölar i huvudet sa du, det är nog bara fettknölar, jasså har du två i arslet och en i armhålan också. Fettknölar tror jag. Tills motsatsen bevisas. Förresten sitter vi väl alla i dödens väntrum, bara ett en del av oss dansar. Önskar bara att det inte behövde gå så fort, efter att hon återhämtat sig och varit utan cellgifter i ett halvår så vänjer man sig vid tanken, "det här kanske inte går så fort, vi kanske får ha kvar henne flera år till". Innan månaden är slut ska det ha gjorts mammografi och skelettscint, så vi lär få veta status ganska snart.

Hmm, lite uppdatering om mammas cancer: Hon får cellgifter en gång i veckan och är ledig någon vecka då och då. Hon blir snabbt magrare och tappar håret. Huden blir tunn och går lätt sönder. Hon har dödsångest. Jag pushar för att hon ska prata med någon, jag vet inte hur det känns att dö. Själv känner jag mig mer som "jaha". Det går inte att gå runt och grina hela tiden. Livet är faktiskt just nu. Hon lever just nu. En dag i taget är det som gäller. Just nu. Imorgon kanske jag bryter ihop, men just nu känner jag mig som ett ganska bra stöd.

Igår var jag känslomässigt avtrubbad men grinig som satan. Idag har jag varit "påslagen" och haft svårt att andas och varit gråtfärdig hela dagen. Inte så mycket för jobbet som att jag lovat mamma att jag ska följa med henne till onkologen imorgon för att få svar på all röntgen (utom leverultraljudet som inte är gjort än). I röran som uppstod i fredags hade jag liksom glömt bort att mamma är sjuk. När jag lägger in det tillsammans med att jag faktiskt vill träffa den närmsta familjen mer än ett par timmar i veckan så lutar jag nog åt att släppa doktorexamen. Jag har kommit längre än vad jag någonsin kunde drömma om. Varför köra huvudet i väggen? För en titel? Men jag släpper det inte förrän jag pratat med min biträdande handledare. Min bästa kompis påminde mig också om att jag inte tål stress. En liten faktor som jag valt att glömma bort...

All röntgen och sånt blir klart 28/6, innan dess ska man inte spekulera. En sak är säkert, metastaserna är en dödsdom (det är väl att födas också) men hur lång tid det tar får visa sig. Jag började genast att planera, att jag ska fråga ordentligt hur hon vill ha sin begravning, dödsannons och sånt, så att vi inte står där med skägget i brevlådan sen. Sen kom jag på något jobbigt. Sånt jag inte tänkt på, att hennes nio år äldre syster kommer dö någon gång. Och jag inte kommer ha mamma med mig då. Såna saker som jag tagit för givet. Begravningar jag måste gå på. Själv. Ja inte själv, jag har ju min man, men utan mamma. Det är inte meningen att man ska dö så pass tidigt. Hon är bara 55 år. Jag är nog fortfarande ganska chockad.

På tisdag ska mamma träffa onkologen. Så här hade det stått (typ) i papprena från röntgen som skickades till husläkaren: "Rundlar på skelettet på höger höftled, finns historia av cancer, exempelvis bröstcancer?". Svaret på denna fråga är Ja. Två gånger. På höger sida om det nu betyder något.

Jag stänger mest av känslorna och känner ingenting. Blandar ihop det med att jag är lugn. Sen händer två saker när jag ska sova. 1. Det känns som jag ska kvävas. 2. Jag tror att lillkillen ska sluta andas.

Jag har sovit för lite de senaste dagarna, barnen vill liksom upp alldeles för tidigt. Så nu känner jag mig trött. Och gråtfärdig. Det är väl bra, det är ju en känsla i alla fall. Jo, arg känner jag mig också, men det gör jag ju mer eller mindre för jämnan så det är inget nytt. Kanske att jag känner mig mer arg just nu? Jag funderar på stadierna av sorg. Om hon nu ska dö, hur kommer det bli att gå igenom sådan sorg igen. Min pappa är ju död. Det var tungt och svårt att sörja.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle hålla mig lugn tils hon varit hos onkologen och att jag är såååå tacksam för att vi fått de här åren tillsammans. Men just nu håller jag på att få panik. Jag vill inte att min mamma ska dö. Jag vill inte ta ut något i förskott. Då framstår jag ju bara som töntig om det inte är något. Nej jag vet att det inte är så, men jag har såna fixa idéer. Men herregud, hur jag ska framstå, så dumt att oroa sig för det i en sån tung fråga. Precis som om folk skulle säga, "hon var helt knäckt och sen visade det sig att det inte var något, vilken tönt, kunde hon inte hållt sig lugn i ett par dagar bara."

Såg senaste avsnittet av six feet under i morse. En av karaktärerna har dött. Det var begravning. I ett tal sa en person att den döde var idealist. Då började jag grina. Jag har inte kunnat identifiera en enda god egenskap hos mig själv mend där kom det en. Jag är idealist. Jag tror på kärleken. Jag kämpar. Det är riktigt fina egenskaper. Jag är rädd för döden. Nu måste jag nog sova.


Egentligen vill jag bara ringa till mamma, men det känns fel att belasta henne. Jag har ju stöd här hemma, hon har ingen, ska jag inte vara hennes stöd nu?

Jag skiter i alla jävla barnprogram. Jag vill att min amma ska leva. Jag vill verkligen inte att hon ska dö. Jag vill inte att någon jag älskar ska dö. Någonsin.

Luften i innerstan är giftig, no shit sherlock. Men om jag var så jävla egoistisk att jag valde att bo kvar i city trots att jag fått småbarn så skulle jag i alla fall inte skämma ut mig genom att visa upp mig och min stackars unge i aftonbladet.

Mammas ryggmärgsprov innehöll inget konstigt. Hon har m a o ingen cancer i hjärnan och vi blev alla väldigt lättade och tårögda. Hon har dessutom fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet, det är också en lättnad. Hon blev vräkt för tretton år sedan och levde en period utan hem, sedan har hon flyttat runt i olika andrahandsboenden. Andrahandsmarknaden för en fd missbrukare är inte speciellt bra om man säger så. Det mest cyniska är att samhället konsekvent vägrat hjälpa henne till eget boende trots att hon genomgått behandling och dessutom gjort urintest under en längre period för att visa att hon är drog och alkoholfri. Det har inte varit fråga om att vilja ha en trea på Gärdet, utan hon har bett om en försökslägenhet i någon av Stockholms sunkigaste förorter. Svaret har blivit nej. Hon har ordnade förhållanden med jobb och nykterhet men har fått nej ändå. Så ni behöver inte vara oroliga att era skattepengar går till massa fd knarkare som valt att bli skötsamma. De pengarna går till massa inkompetenta byråkrater som inte är intresserade av att hjälpa någon. Tur att människor orkar dra sig upp ur skiten ändå. Fast vi borde kräva mer av byråkraterna som lyfter lön och inget gör.

Min mamma tog sin sista (hoppas vi) cellgiftsbehandling i fredags. Jag hoppas det är över nu även om jag är väldigt orolig över förtjockningen hon har på en hjärnhinna. Men det är väl bara att ta en dag i taget hur klyschigt det än låter. Det bästa vore om att allt är som det ska och att saker kan bli hyfsat normala igen. Håret växer ut och hon kan börja jobba igen, det blir bra. Hon har haft peruk, men svettas så mycket att den åker av stup i kvarten. Kvar på det kala huvudet sitter några ynka strån och i ansiktet spretar några överblivna ögonbryn. Jobba mår hon bättre av också både fysiskt och mentalt. Det har självklart inte varit jobbigast för mig men vi runtomkring påverkas också.

En väldigt nära jobbarkompis förlorade sin mamma i just sviterna av bröstcancer för lite mer än två år sedan. Hon tar för givet att mamma också ska dö så jag berättar inte om förtjockningen. För även om mamma kanske ska dö i förtid känns det skönare att gå runt med något slags hopp och inte måla fan på väggen. Min pappa dog när jag var sjuton, vi hade pratat om att han skulle komma att dö i förtid sedan jag var ungefär åtta. Var det bra? Jag vet inte. Jag gick i nio år och förberedde mig på att han skulle dö innan jag blev vuxen men det var ett svårt slag ändå. Jag valde att inte sörja och bar istället med mig en massa osörjd sorg tills jag var över tjugofem. Det kanske inte berodde på omständigheterna utan på hur gammal jag var när han dog. Jag vet inte men jag tror inte att man kan sörja i förtid, åtminstone inte i halva sin barndom, det funkade inte för mig i alla fall.

Jag ska berätta om hur pappa dog vid ett annat tillfälle.

Min mamma har varit alkoholist i nästan hela sitt vuxna liv, jag flyttade hemmifrån (eller försökte iaf) ganska tidigt för det var outhärdligt hemma. När jag var tjugo gick hon över till tyngre saker och var ganska snart en hemlös sprutnarkoman. Snart tag blev vår relation så betungande att vi knappt pratades vid på flera år, jag hatade henne väldigt mycket under den här tiden och bad till högre makter att hon skulle dö så att jag blev av med plågan och oron. Jag hade inte fattat att man kan skilja på missbrukaren som man hatar och sin mamma (eller annan anhörig) som man egentligen fortfarande kan tillåta sig att älska även om man inte längre kan se den personen för missbruket. Efter ca sju år slutade hon knarka och bodde ihop med någon läskig kille i ett höghusområde, då fick hon sin första omgång bröstcancer. Det är sex sju år sedan. Hon gick igenom strålning och cellgifter, men vår kontakt var väldigt begränsad även om jag var väldigt orolig hela tiden. Vår relation hade inte fått en chans att läka och det är verkligen inget som kommer automatiskt bara för att någon slutar med droger. Dessutom söp hon fortfarande. Efter genomgången behandling tog hon sig en sväng till med tjacket innan hon lyckades sluta helt för fyra år sedan. Relationen oss emellan var väldigt trevande och eftersom hon fortfarande drack kände jag att jag inte kunde lita på henne alls. Jag var alltid på min vakt när vi pratade och om hon var berusad försökte jag fly fältet så fort som möjligt. Mamma slutade dricka helt för tre år sedan, hon gick igenom en seriös alkoholbehandling. Det tog ytterligare tid att våga släppa in henne men idag bara tre år senare så tycker jag att förändringen är enorm. Vi har gjort en oerhörd ansträngning båda två, och även om inte solen lyser varje dag så tycker jag att vi har bra förutsättningar. Jag är tacksam för det för nu har hon bröstcancer igen och om hon skulle dö nu så är det åtminstone fred mellan oss. Jag är så glad att hon inte dog när jag verkligen önskade livet ur henne för det hade varit svårt att få minnas henne med kärlek. Dessutom hade hon ju aldrig fått träffa lillplutten, hennes första och enda barnbarn.

Mamma fick sin femte cellgiftsbehandlign igår och hon verkade må ganska OK när jag pratade med henne idag. I somras, strax innan behandlingen började så fick hon yrsel och skelade kraftigt i ett par dagar och nu kom svaren från den magnetröntgen hon gjorde i samband med detta. Hon har en förtjockning av en hjärnhinna, först trodde de att cancern (som började i bröstet) gått upp i hjärnan, men nu verkar de (läkare, experter osv) ha lugnat ner sig, och säger att det förmodligen inte är så. Jag försöker verkligen att inte vara orolig, statistiken för att överleva är ju hög. Men imorgon ska jag träffa en kompis vars mamma dog i sviterna av bröstcancer för bara två år sedan, lika gammal som min mamma. Det gör en lite uppskakad. Egentligen är det inte konstigt om jag är uppskruvad.