Begravning

Idag har vi mammas begravning. Lilla killen får vara på dagis, stora bestämde sig igår för att han ville följa med trots allt. Jag tänkte att jag skulle skriva något om mamma, men min man har redan skrivit en väldigt fin kärleksförklaring på sin filmblogg - här. Bilden är från mammas år som mods. Hon var ganska hög, he he. Den finns med i den fantastiska boken Mods Stockholm 1964-1967. Jag har både hatat och älskat den bilden. Hatat eftersom hon är så gräsligt hög. Älskat för att det var min mamma. Min mamma var intensiv och jobbig ibland, men hon var också skratt, kärlek och prat. Jag saknar redan allt med henne. Men jag är tacksam att jag fick tillbaks henne i mitt liv, att vi redde ut all skit och att det bara fanns ömhet och kärlek på slutet. Idag kommer vi bland annat spela Daniel Johnstons "True Love Will Find You In The End". Och så var det, den sanna kärleken fann henne till slut. Inte i form av en man utan i form av barn, barnbarn, vänner och familj. 

...

Nu har hon somnat in, min bror satt vid hennes sida. Sista dygnen har hon inte varit vid medvetande, så hon har sluppit oro, smärta och ångest. Hon har tagit stor plats i mitt liv och hon lämnar också ett stort tomrum efter sig.

Älvsjö t o r

Hon lever än, mot alla odds. Äntligen har hon börjat sova längre stunder istället för att försöka kliva upp hela tiden. Det är skönt att hon slipper från ångesten och oron. Jag bytte lite pass med min bror och fick ett par dagars välbehövlig paus. Jag har jobbat tre dagar, konstigt nog behövde jag det för att koppla bort lite, men det underlättar också att det är kort vecka för mig, tack för det jobbet! Folk är så snälla och omtänksamma, jag är glad för all värme jag stött på den senaste tiden. Dessvärre har en av min vänner fått ett spel och jag har varit tvungen att dra en rejäl gräns. Jag kan inte ha aktiva alkoholister i min närhet, jag blir lika locco som dem. Hoppas gränsen sitter nu.

Kortison

Boven i dramat heter tydligen kortison, jag har skrivit förut om att hon blir manisk av kortison, och tydligen får hon det nu igen. Hon får det för att metastaserna i hjärnan inte ska påverka henne alltför mycket. Skönt att veta vad det är, vet inte om de kan sluta ge henne det, men hennes oförmåga att sova och hennes pratande, plockande och konstiga beteende. Hjärnan eller psyket det är frågan.

Frustration

Efter att ha sovit 14-16 timmar per dygn i flera år är hon plötsligt vaken 18 timmar per dygn. Osammanhängande och orolig. Trots att hon får höga doser morfin och sömnmedel vägrar hon somna. Hon plockar med täcket, ålar upp och ner, ska sätta sig hela tiden, pratar goja blandat med närvaro. Det här är tortyr, och jag våndas alla ensamma timmar vid sängkanten för jag får spader av att hon inte är still en neda minut och jag får dåligt samvete för att  jag har sån lust att skrika åt henne, lägg dig ner för i helvete och snälla rara sov lite grann. Jag är ett ont barn.


Och nu rymmer JAG

Herreminjee vilken jävla ågren. Kan man packa ihop allt och bara dra? Är så sugen på en cigarett. Eller helt ärligt, en joint. Lite glömska vore skönt nu.

Nu rymmer jag...

...sa mamma. Hon har piggat på sig, men är väldigt osammanhängande. Pratar tydligt men dillar en massa. Hon ska nog inte dö den här veckan i alla fall.

Mamma

När jag tänker på saken känns det faktiskt oerhört orättvist att en människa som är så älskad av så många ska behöva ligga och tyna bort i en skitsjukdom blott (får jag säga med moderna mått mätt) 58 år gammal. Hon får ingen näring, inget västkedropp och kan inte svälja själv längre. Det är någon hos henne dygnet runt eftersom hon inte kan larma. Även om hon kunde är det ingen som förstår vad hon säger för hon kan inte riktigt prata. Hennes händer. De ser så konstiga ut. Släta. Som om de aldrig varit använda. Hon tyckte aldrig om sina händer, tyckte att de var för grova, stora och fnasiga. Som skurgummehänder. Hon skulle tycka om dem nu. Jag tycker inte om dem nu, jag tyckte om dem som de var. Fnasiga och grova.

mamma

Mamma är sämre, hon har legat på en palliativ avdelning sen i slutet av mars, och till en början trodde hon att hon skulle kunna åka hem. Det blir nog inte så. Senaste veckan har hon blivit avsevärt sämre, har dålig koll på sina pengar, sjukintyg, läkarbesök och sånt. Hon har mer ont och sover mycket, kanske mest pga morfinet, men det känns inte direkt hoppfullt. Jag har nog trott att det är ett halvår kvar, min ena bror tror att det rör sig om ett par veckor och idag kändes det som om hans prognos stämer bättre än min. Alla barnen åkte dit och tittade på när hon mest låg och sov, svullen i ansiktet och gulblek och utan ett hår på huvudet. En liten tant i en ful säng. Nu är hon precis där hon inte ville vara, oförmögen att gå på toaletten själv, med kateter, blöja och helt väck. Det är väldigt smärtsamt. Jag är glad för mina år på servicehus och som personlig assistent åt en helförlamad man. Jag har bytt tusen kateterpåsar, ännu fler blöjor, lyft upp skruttiga männsikor i hissanordningar och vänt 100-kilos bjässar helt själv. Jag duschat, badat och rullat fjuniga huvuden på yttepytte tunna papiljotter. Jag kan helt släppa taget till människorna som tar hand om henne nu, de kan bäst och de vet bäst och jag kan koncentrera mig på att titta på henne. Fast hon sover mest. Nu kan det lika gärna få gå fort.

Mer depp

Alltså, jag var hos mamma idag, eller rättare sagt vi...snart är hos så liten som en prick på kudden bara...och det är så svårt när man ska jaga barnen och när man ska orka så himla mycker och när vi kom hem och min vän ringde och berättade om sin sjukdom och sen blev brödet alldeles platt och då fick jag ett totalt utbrott på min man och klappade till honom på bröstet och nu gråter jag bara, men maten blev god och brödet med...fast barnen skriker hela tiden..kan de aldrig bara vara lite tysta...tror ni det går över om man går ut och springer eller ska man (jag) helt enkelt bara gå och lägga sig?

Det går undan nu

Mammas dödsångest galopperar, inte så konstigt i och för sig. Varje gång sugs jag med och börjar må dåligt jag med. Medberoende kallas det ibland. Men jag ska ju liksom tillfriskna från eventuella hobbydiagnoser. Nu tänker jag inte hoppa ner i svarta hålet igen. Jag har inte kraft kvar för det. Ingen har ju heller bett mig. Hon hävdar att fjärde varianten av cellgifter inte funkar. Men hon har inte pratat med läkaren utan det är något hon själv bestämt sig för eftersom knölarna i huvudet inte börjat krympa efter tre behandlingar. Jag tänker vänta tills hon träffat den goda onkoloen som lugnt sa att om de här inte heller funkar finns det massor av andra att ta till. Det är pissjobbigt att vara barn till en tvättäkta drama queen, det har det alltid varit. Men att vara barn till en döende sådan, ni kan ju bara gissa.

Ny sväng

Följde med lilla mamma till sjukan. Jag har ingen större lust att jobba efteråt. Åker till jobbet ändå. Motvilligt. Fastnar framför datorn. Fjärde varianten av cellgifter. Nu intravenöst, tabletterna funkade tyvärr inte. Den här varianten ska hon eventurellt slippa tappa håret av, det är ju en fördel eftersom hårbotten är knögglig av metastaser. Jag tittar på onkologen. Undrar hur det känns, att om och om igen följa sina patienter från levande och livskraftiga, hela vägen in i döden, ibland under flera år. Min mamma har turen att ha en vettig läkare, en som inte mesar och ändå inte är för distanserad. En härlig och ärlig finska (jag älskar finnar, har alltid gjort, kommer alltid att göra) som man gärna hade haft till svärmor, granne eller moster. Hon är definitivt rätt kvinna på rätt plats. Varje gång vi åker dit tror mamma att hon ska få veta att hon ska dö alldeles strax och varje gång åker hon därifrån, lättad och medveten om att det är ett par varv jkvar. Men varven kommer stadigt att minska för varje gång. Det är inte kul men det är sant. I dagsläget tror jag att hon lever ett par, tre år till, kanske upp emot fem om vi har tur. Eller otur, beroende på hur man ser det. För det är en plåga att ha cancern som följeslagere. Den dyker upp på nya ställen hela tiden, och den gör henne så oerhört illa att ibland önskar jag att det vore över snart. Men jag ångrar mig i nästa stund. Jag vill ha henne kvar.

Svårt att andas

För ett tag sedan började jag få tillbaks mina ångestattacker. De är inte så jävliga nu, men jag känner igen symptomen och de brukar bli värre. Igår var jag som en knut inombords och skällde orättvist både på man och son. Fast till slut blev jag äntligen kramad och fick gråta ett tag. Jag vet verkligen inte hur man hanterar att ens morsa ska dö. Det är ju tredje gången samma cancer slår till och det har varit lika jävligt varje gång. Alltså, inte ens när prognosen fortfarande var god mådde jag mindre dåligt. Jag får panik när jag tänker på hur det ska vara nu när det är kört.

Det var så skönt i våras när hon mådde bättre, även om det var som att leva i en illusion. Jag har skrivit om det förr, jag vet, men samma tankar dyker upp om och om igen. Det är så otäckt att helt tappa kontrollen, jag vill verkligen inte förvandlas till ett gråtande vrak. Jag vill vara stark. Jag vill kunna orka.


Det är orättvist orättvist orättvist. Jag levde så många år utan henne, varför kan jag inte få ha henne lite till nu när vår relation äntligen är bra. Det är orättvist att det finns idioter som lever och lever i hundra år, men en människa som är så älskad och behövd inte ens kan få bli 60. Det är orättvist att brnen inte bara ska mista sin mormor utan också måste se henne ätas upp av sin sjukdom. Livet är orättvist, jag vet. Jag har mycket att vara tacksam för, att hon inte knarkade ihjäl sig för tio år sen t ex, men just nu känner jag mig ledsen, panikig och otacksam.

updatering av knölarna i min mammas huvud

Knölarna i mammas huvud visade sig vara metastaser från bröstcancern. Fast hon var jättelättad efter beskedet, de sitter i skalpen och inte inne i hjärnan och det är en jäkla skillnad. Hon ska få skelettet genomgånget igen den här veckan och hittar de inget nytt konstigt så ändrar de bara hennes antihormonella behandling. Inga cellgifter i sikte alltså. Håller tummarna för att hon slipper det. Cellgifterna maler sönder allt. Om hon svarar på den nya behandlingen är det meningen att knölarna ska gå tillbaks, och om hon slipper opereras är det bra också. Jag är bara så orolig för metastaser i mjukdelarna, typ lungor, lever, njurar, tarmar. Cancern kommer ha död på henne till slut, så är det, men inte den här veckan.

Offer

Det är svårt att inte svepa in sig riktigt ordentligt i offerkoftan när ens lilla mamma ringer och säger att knölarna i huvudet också verkar vara metastaser. Punktering idag, svar den 25:e. Alldeles för lång väntan. Men så är det, vi klev in i dödens väntrum hela familjen i maj förra året och vi lever på hoppet. Knölar i huvudet sa du, det är nog bara fettknölar, jasså har du två i arslet och en i armhålan också. Fettknölar tror jag. Tills motsatsen bevisas. Förresten sitter vi väl alla i dödens väntrum, bara ett en del av oss dansar. Önskar bara att det inte behövde gå så fort, efter att hon återhämtat sig och varit utan cellgifter i ett halvår så vänjer man sig vid tanken, "det här kanske inte går så fort, vi kanske får ha kvar henne flera år till". Innan månaden är slut ska det ha gjorts mammografi och skelettscint, så vi lär få veta status ganska snart.

da cancer

Hmm, lite uppdatering om mammas cancer: Hon får cellgifter en gång i veckan och är ledig någon vecka då och då. Hon blir snabbt magrare och tappar håret. Huden blir tunn och går lätt sönder. Hon har dödsångest. Jag pushar för att hon ska prata med någon, jag vet inte hur det känns att dö. Själv känner jag mig mer som "jaha". Det går inte att gå runt och grina hela tiden. Livet är faktiskt just nu. Hon lever just nu. En dag i taget är det som gäller. Just nu. Imorgon kanske jag bryter ihop, men just nu känner jag mig som ett ganska bra stöd.

avtrubbad och påslagen

Igår var jag känslomässigt avtrubbad men grinig som satan. Idag har jag varit "påslagen" och haft svårt att andas och varit gråtfärdig hela dagen. Inte så mycket för jobbet som att jag lovat mamma att jag ska följa med henne till onkologen imorgon för att få svar på all röntgen (utom leverultraljudet som inte är gjort än). I röran som uppstod i fredags hade jag liksom glömt bort att mamma är sjuk. När jag lägger in det tillsammans med att jag faktiskt vill träffa den närmsta familjen mer än ett par timmar i veckan så lutar jag nog åt att släppa doktorexamen. Jag har kommit längre än vad jag någonsin kunde drömma om. Varför köra huvudet i väggen? För en titel? Men jag släpper det inte förrän jag pratat med min biträdande handledare. Min bästa kompis påminde mig också om att jag inte tål stress. En liten faktor som jag valt att glömma bort...

tänkte inte på det

All röntgen och sånt blir klart 28/6, innan dess ska man inte spekulera. En sak är säkert, metastaserna är en dödsdom (det är väl att födas också) men hur lång tid det tar får visa sig. Jag började genast att planera, att jag ska fråga ordentligt hur hon vill ha sin begravning, dödsannons och sånt, så att vi inte står där med skägget i brevlådan sen. Sen kom jag på något jobbigt. Sånt jag inte tänkt på, att hennes nio år äldre syster kommer dö någon gång. Och jag inte kommer ha mamma med mig då. Såna saker som jag tagit för givet. Begravningar jag måste gå på. Själv. Ja inte själv, jag har ju min man, men utan mamma. Det är inte meningen att man ska dö så pass tidigt. Hon är bara 55 år. Jag är nog fortfarande ganska chockad.

tisdag

På tisdag ska mamma träffa onkologen. Så här hade det stått (typ) i papprena från röntgen som skickades till husläkaren: "Rundlar på skelettet på höger höftled, finns historia av cancer, exempelvis bröstcancer?". Svaret på denna fråga är Ja. Två gånger. På höger sida om det nu betyder något.

Jag stänger mest av känslorna och känner ingenting. Blandar ihop det med att jag är lugn. Sen händer två saker när jag ska sova. 1. Det känns som jag ska kvävas. 2. Jag tror att lillkillen ska sluta andas.

Jag har sovit för lite de senaste dagarna, barnen vill liksom upp alldeles för tidigt. Så nu känner jag mig trött. Och gråtfärdig. Det är väl bra, det är ju en känsla i alla fall. Jo, arg känner jag mig också, men det gör jag ju mer eller mindre för jämnan så det är inget nytt. Kanske att jag känner mig mer arg just nu? Jag funderar på stadierna av sorg. Om hon nu ska dö, hur kommer det bli att gå igenom sådan sorg igen. Min pappa är ju död. Det var tungt och svårt att sörja.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle hålla mig lugn tils hon varit hos onkologen och att jag är såååå tacksam för att vi fått de här åren tillsammans. Men just nu håller jag på att få panik. Jag vill inte att min mamma ska dö. Jag vill inte ta ut något i förskott. Då framstår jag ju bara som töntig om det inte är något. Nej jag vet att det inte är så, men jag har såna fixa idéer. Men herregud, hur jag ska framstå, så dumt att oroa sig för det i en sån tung fråga. Precis som om folk skulle säga, "hon var helt knäckt och sen visade det sig att det inte var något, vilken tönt, kunde hon inte hållt sig lugn i ett par dagar bara."

Såg senaste avsnittet av six feet under i morse. En av karaktärerna har dött. Det var begravning. I ett tal sa en person att den döde var idealist. Då började jag grina. Jag har inte kunnat identifiera en enda god egenskap hos mig själv mend där kom det en. Jag är idealist. Jag tror på kärleken. Jag kämpar. Det är riktigt fina egenskaper. Jag är rädd för döden. Nu måste jag nog sova.


Egentligen vill jag bara ringa till mamma, men det känns fel att belasta henne. Jag har ju stöd här hemma, hon har ingen, ska jag inte vara hennes stöd nu?

Jag skiter i alla jävla barnprogram. Jag vill att min amma ska leva. Jag vill verkligen inte att hon ska dö. Jag vill inte att någon jag älskar ska dö. Någonsin.

pucko

Luften i innerstan är giftig, no shit sherlock. Men om jag var så jävla egoistisk att jag valde att bo kvar i city trots att jag fått småbarn så skulle jag i alla fall inte skämma ut mig genom att visa upp mig och min stackars unge i aftonbladet.

Tidigare inlägg