tisdag
På tisdag ska mamma träffa onkologen. Så här hade det stått (typ) i papprena från röntgen som skickades till husläkaren: "Rundlar på skelettet på höger höftled, finns historia av cancer, exempelvis bröstcancer?". Svaret på denna fråga är Ja. Två gånger. På höger sida om det nu betyder något.
Jag stänger mest av känslorna och känner ingenting. Blandar ihop det med att jag är lugn. Sen händer två saker när jag ska sova. 1. Det känns som jag ska kvävas. 2. Jag tror att lillkillen ska sluta andas.
Jag har sovit för lite de senaste dagarna, barnen vill liksom upp alldeles för tidigt. Så nu känner jag mig trött. Och gråtfärdig. Det är väl bra, det är ju en känsla i alla fall. Jo, arg känner jag mig också, men det gör jag ju mer eller mindre för jämnan så det är inget nytt. Kanske att jag känner mig mer arg just nu? Jag funderar på stadierna av sorg. Om hon nu ska dö, hur kommer det bli att gå igenom sådan sorg igen. Min pappa är ju död. Det var tungt och svårt att sörja.
Jag hade bestämt mig för att jag skulle hålla mig lugn tils hon varit hos onkologen och att jag är såååå tacksam för att vi fått de här åren tillsammans. Men just nu håller jag på att få panik. Jag vill inte att min mamma ska dö. Jag vill inte ta ut något i förskott. Då framstår jag ju bara som töntig om det inte är något. Nej jag vet att det inte är så, men jag har såna fixa idéer. Men herregud, hur jag ska framstå, så dumt att oroa sig för det i en sån tung fråga. Precis som om folk skulle säga, "hon var helt knäckt och sen visade det sig att det inte var något, vilken tönt, kunde hon inte hållt sig lugn i ett par dagar bara."
Såg senaste avsnittet av six feet under i morse. En av karaktärerna har dött. Det var begravning. I ett tal sa en person att den döde var idealist. Då började jag grina. Jag har inte kunnat identifiera en enda god egenskap hos mig själv mend där kom det en. Jag är idealist. Jag tror på kärleken. Jag kämpar. Det är riktigt fina egenskaper. Jag är rädd för döden. Nu måste jag nog sova.
Egentligen vill jag bara ringa till mamma, men det känns fel att belasta henne. Jag har ju stöd här hemma, hon har ingen, ska jag inte vara hennes stöd nu?
Jag skiter i alla jävla barnprogram. Jag vill att min amma ska leva. Jag vill verkligen inte att hon ska dö. Jag vill inte att någon jag älskar ska dö. Någonsin.
Jag stänger mest av känslorna och känner ingenting. Blandar ihop det med att jag är lugn. Sen händer två saker när jag ska sova. 1. Det känns som jag ska kvävas. 2. Jag tror att lillkillen ska sluta andas.
Jag har sovit för lite de senaste dagarna, barnen vill liksom upp alldeles för tidigt. Så nu känner jag mig trött. Och gråtfärdig. Det är väl bra, det är ju en känsla i alla fall. Jo, arg känner jag mig också, men det gör jag ju mer eller mindre för jämnan så det är inget nytt. Kanske att jag känner mig mer arg just nu? Jag funderar på stadierna av sorg. Om hon nu ska dö, hur kommer det bli att gå igenom sådan sorg igen. Min pappa är ju död. Det var tungt och svårt att sörja.
Jag hade bestämt mig för att jag skulle hålla mig lugn tils hon varit hos onkologen och att jag är såååå tacksam för att vi fått de här åren tillsammans. Men just nu håller jag på att få panik. Jag vill inte att min mamma ska dö. Jag vill inte ta ut något i förskott. Då framstår jag ju bara som töntig om det inte är något. Nej jag vet att det inte är så, men jag har såna fixa idéer. Men herregud, hur jag ska framstå, så dumt att oroa sig för det i en sån tung fråga. Precis som om folk skulle säga, "hon var helt knäckt och sen visade det sig att det inte var något, vilken tönt, kunde hon inte hållt sig lugn i ett par dagar bara."
Såg senaste avsnittet av six feet under i morse. En av karaktärerna har dött. Det var begravning. I ett tal sa en person att den döde var idealist. Då började jag grina. Jag har inte kunnat identifiera en enda god egenskap hos mig själv mend där kom det en. Jag är idealist. Jag tror på kärleken. Jag kämpar. Det är riktigt fina egenskaper. Jag är rädd för döden. Nu måste jag nog sova.
Egentligen vill jag bara ringa till mamma, men det känns fel att belasta henne. Jag har ju stöd här hemma, hon har ingen, ska jag inte vara hennes stöd nu?
Jag skiter i alla jävla barnprogram. Jag vill att min amma ska leva. Jag vill verkligen inte att hon ska dö. Jag vill inte att någon jag älskar ska dö. Någonsin.
Kommentarer
Postat av: lilla ego
Man får krisa ihop även om man ska vara någons stöd. Det är ju en omänsklig uppgift att bara vara stark och inte få känna efter själv, vem klarar det? Dessutom kan det vara ett stöd att säga att man är livrädd, det visar ju att man älskar personen så mycket att man inte vet var man skulle ta vägen om hon försvann. Du kommer ju aldrig kunna påverka utslaget som kommer från läkarna, du kan "bara" vara du och alla sidor av du. Kram
Trackback