adrenalin

Inget bloggande på tre veckor. Nu åker vi. Ha det skönt, håller tummarna för lite mer sol!

Jag kan få panik precis innan vi åker ut på landet. Panik över att vara isolerad där, att inte vara i storstan där det "händer". Fast vad som "händer" vete sjutton, vi bor i en förort, vi är aldrig på några heta klubbar, vi går aldrig på bio och vi äter sällan ute. Vi har ingen koll på het shopping, utom på BEA i Svedmyra "de har byggt om!!!". Att vara i stan med kidsen är pest och när vi inte är lediga jobbar vi som galningar bägge två. Jag var överlycklig att upptäcka att Monki i Skrapan är öppet till 21:00, men tror ni jag har shoppat på Monki i Skrapan sen jag upptäckte det? Vad skulle jag göra på stan vid den tiden? Och med vilka pengar? Jag får panik över att vara utan internet men när jag väl är på landet saknar jag det föga. Men närmast sanningen är ju att paniken handlar om bilresan. Jag får panik över att åka i en överfull bil fullpackad med barn, katter och prylar, (gud vad jag önskar oss en större bil). Jag gillar ju inte trafik helt enkelt. Nu har jag haft semester en vecka med barnen i stan, det har inte varit så jäkla hot, ganska tråkigt faktiskt. Så jag ska blunda för paniken -  den går ju över, packa alla mina böcker och dra till spenaten, men jag hinner nog blogga lite till innan dess! Saknar jag internet för mycket kan vi alltid dra till Nyköping och surfa på bibblan. Shopping, ja de har ju inte Monki, men deras JC är faktiskt 1000 gånger bättre än en vanlig JC i stan. Man kan t o m få en Latte som är riktigt god och det finns en glassbar som inte går av för hackor. Och att sova i total tystnad är grymt.

Det är något med mig och regnkappor. Jag älskar en snygg regnjacka. Skulle gladeligen göra mig av med de två jag har och byta ut dem mot den här, men den är alldeles för dyr. 1200kr från Nanso. Men det är klart, det kommer ju en retroaktiv löneförhöjning snart, he he.

Jag förstår verkligen inte mig på folk som bara vill vara hemma med sina barn. Såna som är föräldralediga två år med varje barn och tycker att vårdbidraget är en toppenidé. Hur gör de egentligen? Jag har semester själv med kidsen en vecka och jag är helt låst. Jag skulle vilja klippa håret och motionera lite, men det är bara att fetglömma, man kan inte ta med sig barnen till frissan. Läsa en bok, ha ha ha. De som är hemma har förmodligen entt kontaktnät med likasinnade som kan ta ungarna ett par timmar när de motionerar och klipper håret. Annars får man väl anta att de klipper sig själv, är otränade och sällan läser en hel bok. Ja just det, day-time television, det är det de gör. Tittar på mom-tv som min man gjorde när han var föräldraledig. Sorry mom-tv, jag vill ha böcker, jag älskar böcker, tv är urtråkigt. Ikväll ska jag träffa en vän och har försökt få min man att komma hem lite tidigare så att jag inte kommer till henne mitt i natten. "problemet" är bara att vi "försover" oss varje morgon, grannen är förmodligen bortrest och lillkillen blir inte väckt av hennes väckarklocka. Problem och problem, det största problemet är när det känns som lyx att få sova ända till sju.

Tullen må vara på hugget när man handlar från USA, men från Jerseyöarna kan man tydligen shoppa från. Dermalogica skin smothing cream (100 ml) hittar jag inte billigare än för 540 kr här i sverige, samma jäkla tub kostar 270 från jerseybeautycompany.co.uk. Det blir fortfarande billigare även om jag betalar skatt och speditionsavgift (varför det kostar mig mer än dubbel normal taxa när tullen postar om ett brev har jag aldrig fattat). Så shoppa loss, världens bästa hudvård, hur billigt som helst.

Vad du än gör, nämn inte kriget. Det ska vara till att ha engelska svärisar, då slipper man tala om läskiga saker som känslor och konflikter. Nu har de varit här och fikat, allt är frid och fröjd. Storkillen har åkt med dem i bilen för att handla saker, sen ska vi ses i stan och käka middag. Hur gör ni förresten när ni (om ni har barn) släpper taget om kidsen. Jag har världens hjärtklappning av att veta attt storkillen är ute med dem och inte med någon av oss. Och åker bil. Det värsta jag vet. Att åka bil alltså. Svärfar kör lugnt och bra, jag har åkt med honom många gånger och vet att storkillen är så trygg han kan vara. Ändå är det dödens jobbigt att se sin unge åka iväg. Jag kommer inte kunna slappna av förrän jag ser min unge igen.

Är fortfarande rätt sur på svärisarna. Min man fick ringa till sin mamma och kolla av om hon var upprörd. Det var hon inte (sa hon) och de var så förstående så (sa hon). Bra så, det är väl bra att rensa lite ibland, men det är svårt när man är en fegis, det är svårt när det gäller folk som hellre skulle kapa armen än att vara ärliga, det är svårt när det är ens älskling och man borde låta bli men har låtit bli så jäkla länge att man har blivit en del av den stora lögnen. Vad jag skulle vilja leva mitt liv i brutal ärlighet, men bara vissa dagar. De allra flesta dagar vill jag bara vara omtyckt.

Svärfar har ringt min man och undrat vad som hände, att jag och svärmor råkade i luven på varann. Nu stannar de på födelsedagsmiddag. Dock undrar jag hur ledsen och besviken, blev till sur? Och i luven?
Frågan är, måste jag ringa svärmor och be om ursäkt? Jag vill verkligen inte. Min man tyckte jag kunde strunta i det.

Idag har jag verit ordentligt arg två gånger. Första gången när min förstfödde måttade en fot mot min yngstes ansikte. Två gånger. Då brast det och jag var så förbannad att jag bara skrek på honom. Andra gången var när min man ringde och berättade att hans föräldrar bara skulle komma upp till stockholm och vända. När de hörde av sig igår och sa att de var på väg trodde vi bägge att de planerat in att stanna över min mans födelsedag. Så vi skulle bjuda med dem ut imorgon. Men ack, ack, change of plans as usual. Tyvärr är det så att de inte bevistat en enda av min mans födelsedagar de sensate tio åren. Han blir alltid besviken och ledsen men har svårt att visa det. De går i sin egen bubbla och fattar ingenting. Gissa om jag inte hade lust att ha dem över på kaffe en halvtimma senare. Så ringde de och jag var så arg så att jag skakade, jag kunde inte andas ordentligt. Elva års helig vrede red min kropp. När svärmor frågade hur jag mådde så sa jag att jag var arg och besviken på dem som återigen struntade i sin sons födelsedag. Att de aldrig dyker upp på hans, men om hans brors fru fyller år eller tar examen kommer de farande. Men han kunde väl ha sagt något pep hon. Ja eller så sa han inget eftersom han är så ledsen och besviken och har svårt att visa det. Ja men den här gången hände det något försvarade hon sig, ja tänk sa jag, att det alltid finns ursäkter. Nu vill jag inte prata mer med dig eftersom jag är så jävla arg. Sen la jag på luren. I alla år som de har gjort honom ledsen och besviken har jag suttit och hållt masken på middagar och kafferep, för jag lovat honom att inte säga något. Varje gång vi träffar hans föräldrar kokar vi bägge av oförlösta känslor, varje gång de hälsar på råkar min man och jag i luven på varann. Det är så jäkla sjukt och sorgligt.

När jag kommer hem, efter min sista arbetsdag på fyra veckor, är storkillen utklädd till Han Solo (svarta jeans, vit långärmad tröja och svart väst) och lilla killen är C3PO (gul overall). Semestern har börjat.

Jag är en sucker för beröm. Chefen suger på att ge beröm. Men igår fick jag ett mail från honom (han kan inte ta det lugnt på sin semester) med fett med beröm. Han var förmodligen blarig. Det krävs lite sponken för att han ska släppa loss. Vad gör väl det. Jag fick BERÖM!!!!

Projektet jag jobbar i ligger i slutfasen. Eller slutfasen, det vette fasen (oh så fyndigt), men vi håller på att göra det sista som var beställt från chefen. Så blir det fredag, sista dagen innan semester. Allt är inte klart. Vad gör man? Jo går in och jobbar söndag. Nästa vecka ska min kära kollega hjälpa mig och göra allt det jag inte hunnit klart innan semestern + sitt eget arbete. Och om hon ska ha en chans att hinna det innan SIN semester krävs det helt klart att vi båda jobbar idag. Det är självvalt, så det är inget att gnälla över. Men jag kommer vara väldigt glad i augusti när jag börjar jobba igen om jag står med massa resultat att skriva en artikel på, hurra! Men nu längtar jag tills imorgon, när min semester faktiskt börjar. Jag och barnen, lugnt och skönt en vecka i stan medan min man jobbar, sen, mot landet!

Jag minns en tid, när det räckte med att sätta på sig en vit herrskjorta, ett par blå Levis och ett par cowboystövlar, så var man hetaste bruden i stan.

Prinsess Leia klänningen (lucialinnet) är förstörd, en stor fet fläck på magen som inte går bort i tvätten. Storkillen bryr sig föga.

Min man fyller år på tisdag. 38 år. Det är svårt att köpa presenter till en man som fyller 38, tjänar ganska bra och köper allt han vill ha. Jag gnuggar mina geniknölar i många veckor för att hitta en bra present. Till slut har jag kommit på två riktigt bra och känner mig nöjd med mig själv. Ända tills igår kväll, när han säger, "Jag måste köpa Snuff av Chuck Palahiuk". "Du kan väl vänta tills på tisdag", säger jag. I ett ögonblick av panik har jag avslöjat den lilla presenten. Lite deppigt, men OK. Idag, idag, fyra dagar innan födelsedag, visar han en bild på present nummer två och kläcker "Det kanske är dags för en ny Harringtonjacka". "Eller så kan du ju vänta tills på tisdag" säger jag panikslaget och se där, där avslöjade jag present nummer två. Jag har åtminstone lyckats köpa två saker han verkligen vill ha, det var bra. Synd bara att det inte blir någon överraskning.

Jag kunde förstås inte hålla mig vid att bara powerwalka. Jag har rullat så mycket barnvagn i mina dagar så jag blir inte anfådd hur spänstigt jag än går. Eller inte tillräckligt anfådd för att det ska kännas som motion. Så jag springer lite. Mycket för att vara mig. Går/springer/går osv. Och jag har köpt löpardojjor. Målet är att kunna springa tio minuter i sträck. I onsdags klarade jag fem minuter. Hej vad det går. Nog om detta.

Min yngste dricker välling vid tre-fyra vareviga natt. På sistone har det börjat gnaga i mig, att han dels klarar sig utan välling och att han dels inte kommer kunna sova på nätterna förrän vi slutar med den där jädra vällningen. Men motståndskraften minskar som bekant nä man är väck av trötthet, så vi har låtit det bero. Någon gång måste han sluta med vällingen av sig själv. Men precis som att äldste sonen inte slutade med vare sig napp, blöja eller kvällsvälling så har heller inte yngste gjort något självmant. Nu är lillkillen 18 månader, nu ska vi sluta. Det har gått "bra" i två nätter, bra som i att en förälder ligger vaken och försöker få barnet att somna om utan vällingflaskan. Önska oss lycka till, och att vi snart, snart får sova hela nätter, det vore en önskedröm!

Jag tycker busschaffisarna är patetiska som strejkar. Jag hade förståelse för sjuksköterskorna, men excuse me vad fan har busschaffisarna att komma med. Noll studielån, noll högskoleutbildning. De flesta kör som blådårar och snackar i telefon medan de kör. Man riskerar livet varje gång man kliver på en buss i stockholm. Och jävla SL som inte kan sätta in extravagnar på ordanire turerna bara för att det är sommar. Imorgon får min lillkille bli buren till dagis, vi kommer inte på tvärbanan med vagnen. Tack för det idiotjävlar.