adrenalin

Idag har jag verit ordentligt arg två gånger. Första gången när min förstfödde måttade en fot mot min yngstes ansikte. Två gånger. Då brast det och jag var så förbannad att jag bara skrek på honom. Andra gången var när min man ringde och berättade att hans föräldrar bara skulle komma upp till stockholm och vända. När de hörde av sig igår och sa att de var på väg trodde vi bägge att de planerat in att stanna över min mans födelsedag. Så vi skulle bjuda med dem ut imorgon. Men ack, ack, change of plans as usual. Tyvärr är det så att de inte bevistat en enda av min mans födelsedagar de sensate tio åren. Han blir alltid besviken och ledsen men har svårt att visa det. De går i sin egen bubbla och fattar ingenting. Gissa om jag inte hade lust att ha dem över på kaffe en halvtimma senare. Så ringde de och jag var så arg så att jag skakade, jag kunde inte andas ordentligt. Elva års helig vrede red min kropp. När svärmor frågade hur jag mådde så sa jag att jag var arg och besviken på dem som återigen struntade i sin sons födelsedag. Att de aldrig dyker upp på hans, men om hans brors fru fyller år eller tar examen kommer de farande. Men han kunde väl ha sagt något pep hon. Ja eller så sa han inget eftersom han är så ledsen och besviken och har svårt att visa det. Ja men den här gången hände det något försvarade hon sig, ja tänk sa jag, att det alltid finns ursäkter. Nu vill jag inte prata mer med dig eftersom jag är så jävla arg. Sen la jag på luren. I alla år som de har gjort honom ledsen och besviken har jag suttit och hållt masken på middagar och kafferep, för jag lovat honom att inte säga något. Varje gång vi träffar hans föräldrar kokar vi bägge av oförlösta känslor, varje gång de hälsar på råkar min man och jag i luven på varann. Det är så jäkla sjukt och sorgligt.