adrenalin

Jag har mycket ångest för att bli äldre, jag har t ex svårt att acceptera att jag förfaller utseendemässigt. Jag trodde inte att jag var så ytlig, men sanningen är en annan. Det finns saker som jag uppskattar med att bli mer mogen i alla fall, en av dem är att respekten för andra människor ökar.

På mitt jobb stör sig alla på städerskan, jag som är äldre fattar inte varför. Hon gör sitt jobb. Hon hatar säkert sitt jobb, men hon är alltid vänlig och gör det hon ska. Vi vet inget om henne, vi vet inte vad hon heter, om hon har barn, kanske barnbarn, vart hon bor. Jag tycker att man säger tack till den person som torkar mitt golv och tömmer min papperskorg, det är inte så svårt. Hennes arbetsuppgifter är väl definierade från arbetsplatsen och då kan man väl inte störa sig över saker hon INTE gör. Då får man väl diskutera med arbetsgivaren och så se om de är villiga att betala för fler arbetstimmar. Min morsa var städerska när jag var liten, att vara dryg mot städerskan på jobbet skulle vara som att spotta på sin egen mamma för mig.

När jag var yngre arbetade jag i hemtjänsten med old people. Jag hatade det. Idag är jag glad och t o m tacksam att jag gjort det. Förutom att det var tungt så fick jag prata med massa intressanta gamla människor och höra om hur de levde när de var unga, och hur de ser på saker och ting när de blivit gamla. Hur deprimerande det är att bli blind. Hur det känns att vara tvungen att lämna sitt hem efter femtio år. Jag har jobbat både med riktig arbetarklass på Söder och i fina paradvåningar kring Odenplan. Det känns i efterhand som om jag inte vill vara utan den erfarenheten och jag önskar faktiskt att alla unga gjorde en vända med old people, man uppskattar det senare i livet.

Saker blir lite mindre svart-vita (men bara lite för jag är en väldigt svart-vit person) och man får lite lättare att känna empati med andra människor. Jag vet att jag inte är gammal på riktigt, men jag jobbar med folk som är tio år yngre och för mig har det hänt oerhört mycket på de tio åren.

Dessutom är jag glad över att jag kan ta en rejäl titt på min egen attityd och bestämma mig för vilken hållning jag ska ha gentemot andra människor. Förr var nästa alla bara en bunt idioter, svart-vitt igen, och själv hade jag ingen del i något som pågick runt om mig. Det är bättre med den saken och det tillskriver jag hårt arbete med mig själv, något som tar tid och kommer kräva ännu mer tid. Nu börjar jag fatta att arbetet med det egna jaget är livslångt. Och om jag kommit hit nu, hur bra ska inte saker bli när jag är en liten tant. Hurra för att bli tant (gulp).

Min lillebror (32 år) gjorde en rutinoperation i sitt hjärta idag. Man kan inte dö av ingreppet, men en på tusen får pacemaker, dock inte min käre bror. Mamma kände sig tvungen att ringa till sjukhuset och förhöra sig om att det gått bra förstås. Lillebror hade nämligen inte ringt tillbaks åtskilliga timmar efter han borde varit färdig. Jag är oerhört nyfiken på hur det kändes att vara vaken när de gjorde det, och om han kände något överhuvudtaget. Och jag är såklart glad att det gick bra. Har skickat sms, ska ringa lite senare. Min lille lillebror, mitt enda helsyskon av fyra bröder och en syster. Plutten. Det var läskigt när han började få de här rusningarna i hjärtat för några år sedan, och hans puckade husläkare bara viftade bort det hela. Dock har vi en mycket dominant moster som inte ville höra på det örat och utnyttjade alla kontakter hon har på sjukhuset hon arbetar på. Fort som sjutton gick det och plötsligt hade plutten tid hos en riktig hjärtspecialist som inte alls viftade bort honom utan faktiskt kunde ge en diagnos, som dessutom gick att operera. Och jag behövde inte längre vara rädd att min lillebror skulle dö. Inte han heller.

Jag vaknade en timma innan klockan ringde i morse, låg där och funderade på vad som kunde hända när jag skulle berätta att jag är gravid för mina chefer. I vilken ordning ska jag prata med dem, vad ska jag ha för attityd, hur ska jag ta det i fall någon av dem säger något knäppt? Attityden kändes viktigast, min egen inställning är allt. Om jag har bra inställning och är positiv, varför ska de tala om för mig att det är ett problem? Jag gick upp efter en halvtimmas funderande, gjorde mig iordning, väckte min familj och for till jobbet. Vid tio masade sig den bitädande chefen in, han bara skrattade och sa att det ska väl gå att labba, licca och publicera som vi kommit överens om tidigare. Han sa att det var roligt när jag gick, så styrkt av detta ringde jag upp herr ordinarie, han sa: Vad innebär det? Med min positiva och välvilliga inställning förklarade jag hur jag planerade mitt arbete och han verkade nöja sig med det. Vi får väl se om han sitter där och möglar på sin kammare och hittar på något ruttet, men fru adrenalin får nog se till att jobba på nu. Upp till bevis liksom.

Detta är vad vi valt att kalla stenpartiet. Jag fick ett presentkort på Zetas när jag fyllde år, för dessa 200 pix har jag till stenpartiet inhandlat 1 rabarber (egentligen ingen stenpartiväxt, men vad fan, det är inte sten i mitten, bara jord), 1 gråtimjan, 1 kalifornisk fetknopp och 1 gulsprängd timjan jag glömt namnet på. det står två påskliljor där som behövde någonstans att bo. Projekt stenparti kommer fortskrida under sommaren, mer timjan och ett par glada stenparti växter med blommor på sen blir det nog toppen. Jag är gladast för rabarbern, sonen för fetknoppen för den valde han. Maken kånkade stenar och jordpåsar, om han är glad vet jag inte men han tackar nog inte nej till lite rabarberpaj i framtiden. Annars är det han som står för pajen, senast i lördags, äppelpaj, väldigt god.

När man är på tjocken får man inte äta rå fisk, som tur är finns det ett ställe (slussen, stockholm) som har så här bra sushi för gravida. Blir sugen bara jag tittar på bilden...

Efter en välbehövlig minisemester har vi landat hemma i förorten igen. Vi har bråkat ganska mycket alla tre, men framförallt jag och lillplutten, men vi har också hunnit med grillning, kolmården, besök i en riktig borg och trädgårdsarbete. Jag och lillplutten har anlagt ett stenparti och min man har klippt gräsmattan. Jag har sett två kopparsnokar på tomten, en var sur över att gräset var borta, den andra hittade vi under en sten som vi skulle flytta till stenpartiet. Små kopparsnokar kan jag leva med, lite på håll, men stora huggormar undanbedes.

Jag har lyckats få flera sovmorgnar, torsdag, lördag och dessutom en bonus-sovmorgon i morse, då det ju var morsdag! Mor har blivit firad så som sig bör med egenhändigt ihopsatt kort och dessutom en bok: Emma Hambergs Mossbergfruar som jag ser fram emot att läsa.

Glömt är helgen regn och groll, kvar finns bara sol och vackra minnen, på fredag åker vi igen! Tack för klämdagar!

Har brottats med mig själv oerhört mycket vad gäller kollegan som jag tror har aspergers. Läste en bok som heter "The Curious Incident of the Dog in the Night-time" av en kille som heter Mark Haddon, och jag bestämde mig för att det är jag som måste ändra på min attityd. Han uppfattar inte världen som resten av oss, och ingen har satt sig ner och förklarat för honom vad det innebär att bli forskarstuderande. Han vill oerhört gärna hålla på med det här, men vår chef fattar inte att han måste ställa upp mer på honom och stötta honom. Det är inte mitt jobb att vara det stödet, men jag kan vara vänlig och tydlig och berätta för honom om våra gemensamma regeler och vikten av att vi följer dem. När jag tittar på honom ur ett nytt perspektiv så får jag också anta att han gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar och det är inte fy skam.

Det finns ingen perfekt arbetsmiljö med perfekta kollegor, det är bara att acceptera. Stör jag mig hela tiden på det så skapar jag en otrevlig arbetsmiljö och är förmodligen den som mår mest dåligt av det. Vem vill vara surkärringen på jobbet? Jag är informellt högsta hönset på vårt lab och har skitsvårt att ta kommando och delegera. Jag har valt en grinig attityd i många lägen och vet inte riktigt hur jag ka hitta ett konstruktivt sätt att hålla vår skuta på rätt kurs. Jävlar vad svårt det är att bestämma.

Imorgon far vi till landet, vi ska vila upp oss och spela massor av tv-spel. Vi har numera digital-tv på landet dvs ingen tv alls, tack och lov har vi dvd där så man kan spela Wallace och Gromit filmen istället för bollibompa. Och vi föräldrar får titta på film, och spela Resident Evil 1. Vi har spelat det förut på Playstation, men nu är det pimpat för Gamecube och så snyggt! Massor av nya grejer också, så även om man känner igen lite grann, så är är det så mycket nya saker och gåtor så det stör inte. Det är sjukt, vi har testat massor av nya spel på sistone och bara blivit besvikna, sen, back to basic, och vi är helt lyckliga. Tyvärr har jag skitsvårt med öga-hand kombinationen så jag har svårt att styra karaktären, något jag aldrig haft något större problem med på Playstationvarienterna av spelen. Men det är OK att titta på också, som att vara med i en zombiefilm ha ha. Väntar med spänning på ett tillfixat Silent Hill 1, det kan bli hur grymt som helst!

Har tagit blodprov idag, det är min hatgrej. Men jag var jätteduktig och klarade det. Just det jätteduktig, får inte glömma att säga till mig själv att jag är bra som gör det jag är rädd för.

Min räddlista:

Jag har något viktig jag måste berätta för min handledare. Jag är gravid. Sist jag var gravid var det OK, men tjejen som fick barn senast fick kommentaren: Jaha, hur tänkte du lösa det då? Sen fick hon sparken när hon kom tillbaks efter ledigheten.

Jaha det var väl min räddlista. Jo jag är rädd för att göra ultraljud ochfå veta att det är något fel, jag är orolig för vår flytt, jag är orolig för vår ekonomi, jag är rädd att lillplutten ska må dåligt av att få ett syskon. Jag är rädd att kärleken inte ska räcka för två. Jag är rädd för massor av saker, men mest rädd är jag för vad chefen ska säga.

Mest bedårande just nu är när vi ber vår son sjunga "shreck låten". Då stämmer han upp i Proclaimers "I´m on my way" på hemsnickrad engelska, han är så musikalisk att han träffar varenda ton rätt.

Jag har börjat få spam-kommentarer på ett av mina inlägg. Jävligt irriterande. Ska jag behöva censurera mina inlägg bara för att det finns äckliga människor? Eller ska webblogg kanske införa ett system där det blir svårare att lägga in spam-kommentarer i folks bloggar? Jag röstar på det sista.

Jag är så grymt törstig och får så ont i magen/mår illa av allt jag dricker, t o m vatten, hur sugigt är inte det?

Två lirare på tunnelbanan in mot stan, fredag morgon:
Snubbe 1, ca 50: Vi behöver inte tjacka nåt dricka till lördag.
Snubbe 2, ca 35: Vaddårå?
S1: Han har lovat att ta med en dunk hembrännt.
S2: Är det schyssta grejjer då?
S1: A va fan, jag har druckit av det själv förut, jag ger det nio poäng, eller kanske tio.

Mums!

På mig: Grå urtvättad tröja HM, Svarta flanellpyjamasbyxor Kappahl, grön munkjacka Bik Bok, röda fleecetofflor Muji.
Äter/dricker: Vitt formbröd och nyponsoppa från proviva.

Kan inte minnas när vi hade vitt formbröd hemma sist. Minst ett år sedan.

Bland det tråkigaste jag vet är kvinnor som försöker göra sig roliga på mäns bekostnad. Jag tycker ju inte om när män skämtar med schablonbilder av kvinnor, så varför sänka sig till en nivå som man själv bara tycker är irriterande och patetisk. Hur ska vi kunna bli jämställda när vi visar förakt för varandra? Nedan följer ett kedjemail jag fick häromdagen, det handlar om att vara en god väninna, men är man det genom att berätta hur värdelösa alla män är? Kvinnogemenskap får inte vara så här låg.

VÄNINNEDAGEN!

VARFÖR HAR VI BARA FESTER FÖR VARANDRA NÄR NÅGON AV OSS GIFTER SIG, ÄR GRAVID ELLER GÅR I PENSION?
VAD SKULLE VI GÖRA UTAN VÅRA SYSTRAR, VÅRA FÖRTROLIGA, SHOPPAR-LUNCHTRÄFFS OCH RESEFLICKOR?
LÅT OSS FIRA VARANDRA FÖR ALLAS VÅR SKULL.


                             TILL MINA VÄNNINOR!
OM DU FÅR DETTA FLERA GÅNGER, DÅ VET DU ATT DU HAR FLER ÄN EN
VÄNINNA. VAR GLAD! SNÄLLA, SKICKA DETTA VIDARE TILL VARENDA EN AV DINA
VÄNINNOR OCH RETURNERA DET TILL DEN VÄNINNA SOM SÄNDE DET TILL DIG.

DET ÄR BRA ATT VARA KVINNA!


1. VI KOM AV TITANIC FÖRST. I ALLA FALL SKULLE VI OCH VÅRA
BARN DET, ENLIGT DÅTIDENS REGLER.
2. VI KAN SKRÄMMA MANLIGA CHEFER MED MYSTISKA GYNEKOLOGISKA
PROBLEMURSÄKTER.
3. TAXIBILAR STANNAR FÖR OSS.
4. VI SER INTE UT SOM GRODOR I EN MIXER NÄR VI DANSAR...
5. VI BEHÖVER INTE FJÄRTA FÖR ATT ROA OSS SJÄLVA.
6. OM VI GLÖMMER ATT RAKA OSS, ÄR DET INGEN SOM BEHÖVER VETA.
7. VI GRATULERAR VÅR KOLLEGA UTAN ATT NÅGONSIN RÖRA HENNES RUMPA.
8. VI BEHÖVER SÄLLAN GRÄVA I FICKORNA FÖR ATT FÖRSÄKRA OSS OM
ATT ALLT ÄR KVAR.
9. VI HAR FÖRMÅGAN ATT KLÄ PÅ OSS SJÄLVA.
10. VI KAN PRATA MED DET MOTSATTA KÖNET UTAN ATT
FÖRESTÄLLA OSS DEM NAKNA.
11. OM VI GIFTER OSS MED NÅGON SOM ÄR 20 ÅR YNGRE, SÅ ÄR VI I
ALLA FALL MEDVETNA OM ATT VI UPPFATTAS SOM IDIOTER.
12. VI KOMMER ALDRIG ATT ÅNGRA ATT VI TAGIT HÅL I ÖRONEN.
13. DET FINNS STUNDER DÅ CHOKLAD VERKLIGEN KAN LÖSA ALLA ENS
PROBLEM.
14. VI KAN FÄLLA KOMMENTARER OM HUR OTROLIGT DUMMA MÄN ÄR
UTAN PROBLEM, I DERAS NÄRVARO - FÖR DE LYSSNAR JU ÄNDÅ NTE.


SKICKA DETTA TILL ALLA SMARTA KVINNOR DU KÄNNER
OCH LYFT DERAS DAG!

Ha en fortsatt bra dag.
Kram xxx
-----
Det här mailet lyfte INTE min dag och det blir inget returmail till avsändaren för hon är inget vidare väninnematerial till att börja med.

Efter att ha klämt i mig en flaska proaktiv yoghurtdryck som legat i en varm väska alldeles för länge har jag tillbringat tolv timmar av söndagen med att spy. Jag har magkatarr och trodde först att den blivit så illa att allt kom upp, men framåt kvällskvisten mådde min man också illa. Efter att han spytt hela natten räknade han ut att yoghurten borde vara skurken i dramat. Han gick och jabbade idag men jag har stannat hemma. Jag fattar inte att han orkade ta hojen till jobbet för jag själv känner mig som en urvriden disktrasa. Helgens värsta spya: Den när lillplutten och hans pappa tar ett kvällsbad bakom duschdraperiet samtidigt som jag står hukad över toan en halvmeter bort. Lillplutten pratar med mig hela tiden: Kräks du mamma? Nu ska jag bädda ner mig och klämma först en del av Monica Fagerholms Den Amerikanska Flickan, rekomenderas varmt, sedan när jag tröttnat på att läsa ska jag titta på Six Feet Under, säsong ett. Helt otroligt att jag fortfarande har massor av avsnitt kvar som jag inte sett!

Ville hitta något bra att smörja in mig med och gick in på Body Shop, deras body butter är superbra när man är en torris, men jag fattar inte varför de envisas med att ha såna mängder parfym i allt? Den som luktade minst hette Hemp, jag testade lite på handen och nu stinker jag patchoulli. Patchoulli är världens äckligaste lukt, påminner om någon slags mögel.

 När jag var gravid med lillplutten var jag torr som fnöske och tappade luktsinnet nästan helt, då hade jag ingen aning om hur mycket body butter luktade utan smorde glatt in mig varje dag. Kan vara därför jag slapp bristningar på mage och bröst och bara fick lite lokalt på baksidan av låren (som jag aldrig visar ändå). När lillplutten kommit så fick jag tillbaks luktsinnet och var tvungen att slänga stinkburken med Shea Body Butter ha ha!

Jag struntade i Body Butter idag och tog något annat jox som luktade lite mindre och lite godare. Men jag önskar att de kunde förena stoppa-djurförsök tänket med miljömedvetenhet och allergi-tänk, de har förutom parfym, massor av andra äckliga kemikalier i sina produkter...

Jag kan bli så otroligt sur ibland. Jag går runt och surar som ingen annan. När jag inte är sur, så skäms jag över mitt eget beteende och tycker det är helt ofattbart att jag inte bara lägger ner när jag är igång. Ofta händer det när vi är ute och gör något, vi handlar i olika affärer och kanske ska ta en fika. Mitt blodsocker är lågt och så har de inget jag är sugen på där vi är, eller så är det något annat som inte passar, för varmt kaffe, för svagt kaffe, för dyrt, för torrt, för mycket smör, you name it. Sen är jag helt sur och grinig. Och inte lite smågrinig så att jag håller det för mig själv, utan jag gnäller och är missnöjd, och det går lliksom inte över. Min man försöker blidka mig och då blir jag sur på honom istället. Det här är pinsamt att berätta. Sen passar inget han gör och jag vill bara hem och vara hemma NU och sitter och surar hela vägen hem, fast det är jag som har dålig attityd och beter mig illa. Ändå är jag som en bortskämd liten prinsessa som tycker synd om mig själv och är grinig och alla andra är sååå dumma mot mig. När jag ser objektivt på sånt beteende tänker jag bara, men kamma ihop dig människa och ta ansvar för dig själv - och! Be om ursäkt när du bara kör över och sågar andra människor.

Jag har kommit in i en "jag har inget att sätta på mig period". Jag har säkert massor att sätta på mig, men ändå är det inget som riktigt känns bra. Alla tröjor är för korta. Magen tittar ut i glipan mellan jeansen och tröjan, blä. Jag vill ha långa tröjor, jättelånga, minst tio stycken, billiga och i bra kvalitet, ha ha! Många tröjor som säljs nu har väldigt stor och djup urringning, det klär inte min kroppstyp alls. Hoppas på lite nya modevindar, men varför köpte jag inte ett lager med långa tröjor förra året när det var så inne?

Min man skulle ju varit borta tills idag, men han dök upp redan vi nio i går kväll! Skönt att ha honom hemma istället för borta. Både jag och lillplutten fick jättefina presenter dessutom! Jag fick en jättesnygg tygväska från marimekko. Just det, en tygväska, mina fixa idéer om kopior och flashiga handväskor är som bortblåsta efter mitt impulsköp. Ska visa min nya väska och impulsköpet sen, har inte fotat dem ännu. Jag är en tygväsketjej, bara att acceptera. Det bästa med väskan är att den går att tvätta i 60 grader! Det bästa med maken är hela honom, från topp till tå, och nu är han hemma och idag är det fredag och jag har redan haft ett utbrott på morgonen och varit elak, så nu har jag jättedåligt samvete och har dammsugit hela lägenheten som kompensation. Jag får nog ringa och säga förlåt också.

Min älskade man är bortrest igen, kommer imorgon. Det är tråkigt att sova utan honom, det är tråkigt att sitta ensam i soffan och glo på TV, det är tråkigt att laga mat till mig och lillplutten bara, men min kompis kommer och hälsar på så då är två av tre tråkigheter avhjälpta. Sovningen får jag leva med, lillplutten ligger ju pressad mot mig hela natten i alla fall.

Om du läser den här bloggen och upptäcker stavfel, skit bara i det. Alla människor stavar fel ibland, du med. Lämna inga kommentarer om mitt sätt att stava, jag blir faktiskt bara sur då. Jag har aldrig gått in på någon annans blogg och slagit ner på stavfel, det är småaktigt att hålla på så. Du kanske tror att du är snäll och hjälper till, men det är du inte, du är bara liten och förkrympt och försöker hävda dig genom att visa dig duktig och bättre än andra människor.

Jag mailade chefen 22:00 igår kväll, 23:30 svarade han, fast då sov jag förstås... Imorse kom ett vidarebefodrat mail som gått från chefen, via en forskningschef till en kille som ska hjälpa mig, tillbaks till forskningschefen och vidare till mig! Hurra! Måste ringa ett samtal och boka en tid dock, men det går väl bra trots telefonskräcken. Jag har träffat killen jag ska prata med en gång förut, så det ska väl gå bra. Jag skjuter på det tills i em, sen blir det nog fint.

Det går segt just nu, jag har undervisat sedan i slutet av mars och försökt forska lite vid sidan av sådär. Detta främst för att jag behöver några resultat att sätta på en poster som ska vara med på en konferens om fyra veckor. Nu är jag i skriande behov av en superavancerad maskin för att få ut det vi ska köra testerna, men eftersom en sån maskin pajjade en massa arbete för mig i mars så vet jag inte vart jag ska vända mig. Till min handledare kanske? Ja det är nog bäst så. Återkommer i frågan.

Har länge funderat på att kolla upp mina födelsemärken, och idag blev det av, allt tack vare en drive som sjukhusen kör med och en observant mamma som såg annonsen i Metro och ringde till mig. Väl på plats var det bara att näcka och bli inspekterad, lite läskigt var det ju, tänk om jag skulle ha några farliga. Man har ju kollat i tidningarna och nojjat över sina kolsvarta prickar. Men allt såg bra ut, utom en på ryggen som eventuellt någon gång i en avlägsen framtid skulle kunna bli något lite småläskigt. Bäst att hålla koll på den tyckte läkaren och eftersom det är svårt att ha koll på ryggen var det lika bra att ta bort den på en gång. "Nu?" hörde jag mig själv fråga med tunn röst. Jodå, ner på mage, en spruta, en avhyvling och lite bränning så var den ett minne blott, åtminstone lite plattare. Det tog max en minut. Gissa om jag var stolt! Lite pinsamt var det ju försås, för när jag reste mig såg man att jag dreglat på pappersskyddet på britsen. Jag är livrädd för att bli stucken så jag låg med öppen mun och försökte "andas med magen" för att inte spänna mig för mycket och tydligen dreglade jag lite också...

Söndagen gick bättre, jag och sonen var ute och lekte och handlade mat och bråkade nästan inget fram till kl 15, då det var dags för en ny fight. Sen låg jag på sänden och var ledsen och läste trotsboken medan min man försökte få sonen att förstå att vi blir ledsna när han bråkar. Han bara skrattade och larvade sig. Efter det rejäla bråket blev saker och ting bättre och när det var dags för nattning var han den mest bedårande unge man kan tänka sig. Imorse var det "kvartssamtal" på dagis, och mitt i allt trots och alla bråk är det skönt att få höra vilken fantastisk unge vi har, hur begåvad, charmig och gosig han är. Och att det är helt normalt för ett barn i hans ålder att vara så bråkig som han kan vara. Det känns sorgligt att vi ska byta dagis, han trivs jättebra där, men vi kan inte bo i en tvåa för all framtid.

Jag har flera gånger pratat om hur svårt jag har för platser dit barnfamiljer dras, typ stormarknader, köpcentra och aktivitetsplatser för barn. Jag blir illa till mods av alla breeders, jag kan inte rå för det. Det värsta är när jag får syn på mig själv i reflektionen i ett skyltfönster och ser att jag inte är så bra som jag tror, jag är grå och trist, har ful frisyr och tråkiga kläder. Jag är en av dem jag har svårt för. Jag är en småbarnsförälder med better than thou attityd. Det spelar ju ingen roll hur rock´n roll jag försöker inbilla mig att jag är. Jag knatar ju ändå runt där i köpcentrat med de andra. Inte så roligt.

Idag har det varit en riktigt jobbig dag, Lillplutten har bråkat med oss oavbrutet om precis allt. Mitt tålamod försvann kl 12:30, makens vid 15:00. Enda gången han inte provocerat eller gnällt eller vrålat eller slagits är när han fick äta frukt och nötblandning och titta på bolibompa. Så fort tv-n stängdes av började han dänga på sin stackars far. Efter en hel dag med sånt längtar man tyvärr efter att han ska somna så att vi får den paus, det blir slitigt mellan oss också när det är mycket bråk. Vi kunde varit slöa föräldrar och satt honom framför  en film hela dagen, men istället har vi varit präktiga, köpt nya skor till honom, bjudit honom på lunch ute, maken har varit ute med honom tre gånger, en i sandlådan, en i skogen och dessutom gjort en cykeltur som han älskar, ändå är det bara brååååk. Puh, hoppas söndagen blir bättre. Hoppas han inte håller på att bli sjuk. Jag älskar den lilla karamellen och han är den mest underbara på jorden, tro inget annat, men en mamma måste också få vädra.

Jag är fortfarande riktigt slö idag. Igår gick jag hem tidigt och hämtade sonen på dagis, han bröt ihop för han hade väntat sig att hans pappa skulle hämta. Hängde över styret och grät stora tårar. Jag klappade och tröstade, sen släppte det. Det är inte att han inte vill ha mig, utan att han blir ledsen när hans föreställningar rubbas. Sen gick vi och vårstädade gården med hyresgästföreningen. Efter någon timma mådde jag illa av hunger och lillplutten var helt agressiv så det var bara att gå in och laga mat innan vi kunde gå ut igen och vara med på korvgrillning. En synnerligen lyckad avslutning på en riktigt seg dag, nej förresten jag avslutade med att se både 6 ft under (säsongsavslutet) världens bästa serie, och LOST, undrar om det också var säsongsavslut?

Jag är jätteslö idag, men det är ju bara så vackert väder! Gick ut och åt lunch med en kompis i solen, ville inte gå in igen sen...Dricker Festis Doctor, som smakar annanas, mums!

Dagens ledord ska vara konstruktiv. Jag ligger åt det gnälliga hållet, klagar och blir upprörd. Har svårt att se det positiva och ännu svårare att leta efter konstruktiva lösningar. Min egen inställning är viktig, ska försöka hålla den positiv idag, utan att för den sakens skull bli glättig.

Vi fick lägenheten inspekterad i morse, inga problem och tråget var ju på plats. Pratade med den snälla damen som fixar med kontraktet och det är på gång. Snart snart. Sen blir det visning av vår lägenhet, jag hoppas vi bara behöver ha en visning. Jag tycker själv att den är toppenfin. Det är den mest välplanerade lägenhet jag bott i, jag hoppas att någon annan blir lika kära som vi blev första gången vi såg den i oktober 2002.

På mitt universitet finns ett ganska nystartat nätverk för kvinnliga doktorander, vilket i sig är bra. När de hade skickat ut inbjudan till de kvinnliga doktoranderna på min avdelning hade även männen fått en sån, för vi har ingen mailinglista baserad på kön.

Min kollega Micke kom till mig och frågade vad jag tyckte om att inte männen var inbjudna till en diskussion om jämställdhet. Han var jätteupprörd över att ha fått läst om mötet men inte få komma. Jag tycker att hans argument om att jämställdhet är något som man uppnår tillsammans och inte genom att föra krig mot männen var vettiga, men jag försvarade delvis nätverket eftersom det är kännt att kvinnor är mycket sämre på bygga nätverk än vad män är. Äh vaddå, tyckte Micke, han själv hade ju inget nätverk.

Men det är inte sant. T ex så är Micke och jag och Håkan, tre stycken som kommer bra överens och uppskattar varandras kompetens. Men om det verkligen gäller, Håkan får jobb som projektledare och han ska välja ut en ny kompetent medarbetare, vet väljer han? Mig eller Micke? Jag gissar på Micke. Inte för att jag är sämre än Micke, eller för att Håkan är ett manschauvinistiskt svin. Utan för att det är lättare att ta en kille. Jag blir sällan medbjuden att följa med Micke och Håkan ut och ta en öl. Det är lättare för en kille att hänga med en annan kille. Inge sexuella spänningar t ex, om nu båda är hetero, och om en av dem träffar en tjej så är det inga problem att ha en nära killkompis, men en tjejkomis, det är inte alla tjejer som tycker det är så kul.

Jag själv t ex. När min man jobbar i projekt med Kalle så funderar jag inte ens, men Stina, henne vill jag helst veta vem det är och om hon har någon kille osv. Nu jobbar han med en tjej som han jobbat med flera gånger förut. Hon hör aldrig av sig mellan projekten, men medan de jobbar är det en annan visa. Då ringer hon flera gånger per dag. Imorse ringde hon t ex 8:10 och frågade var de skulle mötas så de kunde promenera tillsammans sista biten. Och jag blir svartsjuk. Och arg. Och skäller. Min man bedyrar att hon är helt ointressant, hon har kille och han tycker själv att det är irriterande att hon är så bundis under projekten och aldrig hör av sig annars. Och jag skulle vara en dålig fru om jag skulle försöka tvinga honom att få henne att inte ringa, så det kommer  inte hända.

Men som med det kvinnliga nätverket, det är lättare om man nätverkar med folk av samma kön. Tyvärr. För det finns svartsjuka fruar och andra problem. Så kvinnor förenen eder och motarbeta inte varandra. För Micke och Håkan kommer alltid hålla varandra om ryggen även om de inte menar något illa med det.

Varken min man eller jag vet vilken dag svärmor fyller år, idag eller imorgon. Varje år chansar vi och det blir fel ibland. Ett år ringde vi och frågade, skrev upp noga i almanackan som nu tycks vara spårlöst borta. Så idag var det dags igen, hmm, var det den nionde eller tionde, ingen av oss vet. Konstigt för jag har järnkoll på alla utom hennes. Jag hade någon smart mindmappinggrej jag hängde upp det på sist det var på tapeten, men nu var frågan hur det var. Är hon en etta som jag eller är hon inte en etta. Jag har tydligen hängt upp det fel i minnet ändå. Och mycket riktigt, maken ringde idag och det ÄR imorgon. Fan också och nu lovar jag att vi ska skaffa en födelsedagskalender och skriva upp det en gång för alla. Sorry sorry svärmor.

Vår tvättmaskin får inte plats i badrummet så vi har den i köket. När vi bodde inne i stan hade vi tvättstugan en trappa upp och väntetid på max tre dagar för att få en tid en vardagkväll eller helg. Sen flyttade vi till förorten, där man skulle vara tvungen att boka minst två veckor i förväg för att få en tid som låg så till att man inte var tvungen att ta ledigt från jobbet. Tvättid max två gånger i månaden, jag blev sur och maken köpte en tvättmaskin. Som inte fick plats i minibadrummet. Vi ringde till värden som sa att vi fick ha den i köket om vi skaffade ett slags tråg att ställa under i fall den gick sönder. Vi hittade inte något tråg så vi "glömde" bort det hela. Sen kom husvärden något år senare och skulle byta handfat, han skällde och hytte med fingret när han såg att vi inte hade ett tråg under maskinen i köket och vi lovade dyrt och heligt att skaffa ett. Jag vet att försäkringen inte gäller om det händer något. Men så "glömde" vi bort det igen. Imorgon kommer den andra husvärden för att besikta lägenheten. Gissa vilka som fick jävligt bråttom att skaffa ett tråg? Maken var på ett byggvaruhus på lunchen och fixade. Nu får vi hoppas att det passar. För vi mätte självklart inte maskinen i morse.

Har nu äntligen faxat över intygen på att vi har arbete. Bägge två har bara arbete ett år i taget, men det är väl standard nu för tiden? Trygghet, släng dig i väggen. Det är ju bra så länge man är attraktiv och ung, då klarar man sig ju alltid, men vad gör man om man börjar bli lite skruttig. Då är man inte ett ruttet lingon värd. Idag längtar jag verkligen efter det som jag tyckte var gammeldags när jag var yngre, ett fast arbete. Ett fast arbete där man får vara kvar, fast man inte är superwoman, utan bara en vanlig morsa på 30+.

Nästa hållplats är i alla fall den nya lägenheten och ett lite nyare liv. Fast jobb kommer förhoppningsvis sen.

En av de saker jag tycker är pest med att vara forskarstuderande är att man måste söka mängder med stipendier. Handledaren betalar sällan mer än det nödvändiga, och ska man åka på konferens för att visa upp sig i forskningsvärlden och göra reklam för sig själv och sina resultat måste man ha pengar. Pengarna får man genom stipendier. Varje gång man söker pengar är man väldigt osäker på om man verkligen ska få några stålar, och får man pengarna räcker de sällan till hela resan. Jag fick t ex 7000 för att resa på konferens i USA, bara avgiften till konferensen ligger runt 3-4000, resan ska vi inte tala om, och så hotell på det, jag hade behövt 13-14000. Det blev ingen konferens, och jag fick lämna tillbaks pengarna.

Om man lyckas få ihop hälften så kan man ställa sig med mössan i hand och be sin handledare betala resten. Mössan i hand är inte riktigt min grej. Inte alls faktiskt. Jag hatar att be honom om saker. Jag känner inte ens att han uppskattar vad jag gör, utan mest ser mig som ett besvär. Min yngre kollega är jätteduktig och har jättefina resultat, hon har honom lindad runt lillfingret. Tur att hon är min allierade, en riktig toppentjej faktiskt. Hon ska be honom om pengar, för oss båda till nästa lilla konferens, vi behöver typ 4000 var, och när hon frågar får vi nog det. Själv vill jag inte stå där och be honom om det.

Nu slutar jag att söka stipendier, jag är less på att skriva långa ansökningar som inte leder någon vart och i bästa fall ger lite kaffepengar och en tub bedövningssalva.

Jag vet också varför jag fick min senaste ansökan avslagen. Det var självklart mitt eget fel, jag hade inte betalat in årsavgiften till förbundet i tid. Där fick jag för arga mail och upprörda känslor.

Jaha, då ska vi se vad tanten gillade när hon var ung och blek som en albyl...jo det här klämmiga bandet som hette TREAT, jag såg dem flera gånger när de var ute i folkparkerna. Till skillnad mot stora band som Iron Maiden och Ozzy så kunde man faktiskt stå längst framme vid scenen och bli mosad och kanske, kanske skulle Robban Ernlund som sjöng snudda vid ens hand som man räckte ut. Och nu är herr Ernlund 48 och bandet ska göra comeback. Lite mindre roligt att bli påmind om de många pinsamma episoderna av sina tonår, men de är pinsamma för alla antar jag, och vad har man en blogg till om inte att skämma ut sig lite. Det är lite lustigt, de ska spela på sweden rock festival, och jag ska INTE se dem, men varför i hela världen lägger man ut en nästan 20 år gammal bild? Om inte de har åldrats med värdighet, hur i hela fridens namn ska deras musik ha klarat tidens tand.

Igår var det sol här, vem orkar blogga då? Det är färre som tittar in på helgerna också så jag var ute istället. Men när jag kollade statistiken idag hade det varit lika många inne igår, som på en vanlig vardag. Häpp! När hände detta? Någon gång mellan 19 och 24, så ni kloka människor var också ute i solen, och läste inte bloggar förrän det blivit mörkt! Bra. Använd solskyddsfaktor bara. Jag är lite nojjig, ska kolla upp mina miljarders prickar nästa vecka. Har aldrig använt solskyddsfaktor i hela mitt liv, men jag hoppas att min rockiga blekhet som ung ska ha lönat sig. Våga vägra solarium!

Min hjärna är som en deg. Jag glömmer allt hela tiden, nycklar, böcker, lappar med telefon och faxnummer. I morse diskade jag sonens nappflaska i badrummet. Kom på mig själv när jag tyckte att något kändes konstigt. Jag brukar alltid vara skärpt och på hugget, så det här tillståndet är helt overkligt. Jag kan inte ens bli irriterad över min seghet, bara lullar på som i en stor bubbla. Jag vill inte jobba, bara sitta i soffan och glo rakt fram i luften, är det inte semester snart? Min semster börjar visst om nio veckor. Det är ju helt outhärdligt. Koma.

Jaha, nu har jag gjort ett impulsköp som jag ångrar. Jag gör nästan aldrig impulsköp, jag har inte råd att göra det. Jag har köpt en grön väska. Illgrön. Neongrön. Och den är rolig kanske, men mest ful. Dessutom är den sprayad med läderlukt (den är naturligtvis fejk) så till den milda grad att jag mår illa av att bära den. Det går inte att lämna tillbaks den heller, för jag köpte den på tradera, dumma dumma mej.

Min man följde inte med på kalaset, i fem timmar skulle han rå om sig själv, kanske se en film. Eller bada. Det här är vad han verkligen gjorde: Läste lite. Tvättade och hängde en maskin tvätt. Bytte i kattlådan. Städade akvariet och bytte vatten. Städade balkongen ordentligt och ställde upp bordet. Bäddade rent i sängen. Lagade jättegod mat. Diskade. Vilken karl jag har! Snygg och intelligent är han också!

Idag tog jag mitt risiga hår, satte på mig en för tight och för kort tröja, ett par för lågt skurna byxor och flip-flops (at last). Jag målade mina tånaglar rosa sen for jag och sonen till Linda-land (sollentuna/viby) och gick på kalas. Det var ettårkalas, med en miljard vuxna och två barn till att börja med, lillplutten och ettåringen. Det kom några till sedan, men de satt i sina mammors knän och lillplutten tog ingen notis om dem. Han hade jättekul, kalaset var inhyst i ett daghem, så han skulle testa alla leksaker och grät och skrek när vi gick därifrån, och det så till den milda grad att jag var tvungen att muta med nappen. I Lindaland har alla bil, så det var obefintligt med busslinjer och massor av grus på gångvägarna och på flera ställen bara försvann trottoaren. Jag skulle aldrig i livet bo i den typen av förort. Radhusen är fula, villorna svindyra och man ser ner på folk som bor i lägenhet. Nej tack. Jag växte upp i betongförort som plötsligt berikades med radhus i massor. Då kom klasskillnaderna och föraktet. Huga huga. Nej det skulle jag vilja slippa. Det är så här också, en kille på dagis hade talat om för lillplutten att han inte bodde i hus, han bodde i lägenhet. Och vem informerar en treåring vilka som bor hur och att det finns olika värden i det? Jag svarade lillplutten att han visst bor i hus, för det är ett hus även om det är ett hyreshus.

Mitt hår ser för jävligt ut. Jag är mörk men väldigt gråhårig så jag har tonat det brunt typ varannan månad sedan i somras. För ett tag sedan insåg jag att det är väteperoxid i toningsskiten, så mitt hår ser ut som skit, orange i topparna brunt däremellan och grått längst in. Fucking jävla schwartzkoppfs country colors. Jo jag ser ut som höstlöv, jord och aska så nog är det country colors ha ha. Slitet är det också så nu ska jag sluta färga själv och låta biverkningen av toningen växa ut innan jag går till min frisör som är svindyr, men värd varenda krona. Sedan ska jag tona hos henne, för de här orangea problemen har jag aldrig haft när jag gjort det hos henne. Snålheten bedrar fanimej alltid visheten.

Det ringde världens snällaste tant till mig idag, jag som varit så elak hela dagen blev gullad med av en snäll tant. Det känns lite oförtjänt faktiskt. Men i alla fall, så ska vi bara skicka in papper om att vi faktiskt jobbar och tjänar det vi uppgett så kan vi skriva kontrakt på vår nya lägenhet snart. Vi har alltså fått den, i stort sett. Om de inte får för sig att våra visstidsanställningar inte duger. Ahh shit nu fick jag en klump i magen. Vi måste få den. Vi ska få ett helt rum till, och vi behöver det. Den snälla tanten då, hon var snäll på så vis att jag inte behövde skramla fram personbevis, och dessutom såg hon till att vi bara får dubbla hyror i en månad i stället för två. Underbara människa!  Nu får ni inte säga grattis innan jag helt säkert vet att det går i lås, jag är alldeles för skrockfull för att stå ut!

På valborgsmässoafton stod jag i snålblåsten och huttrade iförd tjock täckjacka, skidbyxor och en sjal runt huvet. Det var svin kallt och vi var på Tivoli för att fira minsta systerdotterns åttaårsdag. Men det var fint ändå trots regnet och de blåaktiga händerna, för lillplutten hade premiär på roliga karuseller och de stora tjejerna åkte massor av saker och vi käkade goda äpplen hade det härligt och gemytligt tillsammans.

Jag är så imponerad över min son och hans starka tillit till människor, själv vet jag knappt vad ordet betyder, ännu mindre hur det känns, men jag får en illustration när jag ser honom med andra människor. Såna som han tycker om alltså. Han tycker det är toppen att åka karusell på hösta giraffen utan mamma och pappa, det räcker fint att min systers man är med och ser till att han inte trillar av. Han håller min syster i handen och börjar inte gråta när vi är utom synhåll när vi är ute och går, för han vet att vi inte försvinner. Det är så skönt. Ja det är klart att vi kan inte vara borta för länge, för då börjar han undra, men att han inte får panik direkt vi är utom synhåll är en frid i mitt sinne.

Jag har varit i Danmark och hälsat på min familj mycket medan min pappa fortfarande levde, sen blev det en paus på väldigt många år innan jag lyckade ta mig samman och ta upp kontakten igen. Med min danska bror har jag egentligen ingen egen kontakt, utan det är via systern, men med henne är det dessto bättre. Jag tycker också att jag har en fin relation med deras mamma som är en mycket imponerande dam på 74. Hon brukade köpa LOOK åt mig när jag var 16-17, men nu har även hon slutat röka och det är bra. Då lever hon förhoppningsvis lite längre. Det är fint att ha en bonusfamilj som man träffar då och då, och det är kul att komma till Damark, varje gång jag åker dit tycker jag att jag lär mig lite till om detta så mentalt avlägsna grannland. Det underlättar att slippa försöka tala danska på pinsamt foer faen manér om någon kan beställa maten åt en och hjälpa till med hur man åker hit och dit. Men fan vad de röker.

Jojo, jag är fortfarande forsande arg och har tagit itu med ytterligare två saker som jag har bett snällt om tidigare, men inte idag. Idag är jag inte snäll utan skriver arga mail och inte rara. Huka er segproppar som lämnar dörrar på vid gavel och som inte installerar nya program fast jag frågat snällt. Idag är er stund kommen.

Har sökt stipendium för att åka på en konferens i juni. Fick avslag fastän jag uppfyller alla kriterier. En kollega uppfyller inte alla dessa och fick det ändå, dessutom är jag mer meriterad, så jag är så aaaarrrrggg. Har skrivit ett upprört mail till ansvarig och påpekat orättvisan samt krävt ett utdrag över alla som tilldelats stipendiet så att jag kan kolla om de uppfyller kriteriet. Jag vet att jag övereagerar våldsamt, men just nu är det skönt, medan känslorna forsar. Det blir värre sen, när jag lugnat ner mig, då kommer ångern. Men nu är jag arg ha ha.

Medan jag väntar så ska jag berätta lite om hur det var i Danmark. Jättebra så klart. Min syster är mycket frilufts och barn orienterad så det blev inget släpa runt plutten i stan, utan vi var ute och cyklade, lekte i en stor park och hade det allmänt skönt. Åt god mat, och ja, massor av ost!

Man ska inte glömma nycklarna på jobbet, då blir man sittande hemma medan man väntar på sin man som kan komma och låsa dörren åt en...

Hej, jag ska göra massor av inlägg om danmarksresan, så fort jag hinner. Har fina bilder på smörrebröd och ostbrickor som måste redovisas.  Så fort jag hinner...