stipendieträsket

En av de saker jag tycker är pest med att vara forskarstuderande är att man måste söka mängder med stipendier. Handledaren betalar sällan mer än det nödvändiga, och ska man åka på konferens för att visa upp sig i forskningsvärlden och göra reklam för sig själv och sina resultat måste man ha pengar. Pengarna får man genom stipendier. Varje gång man söker pengar är man väldigt osäker på om man verkligen ska få några stålar, och får man pengarna räcker de sällan till hela resan. Jag fick t ex 7000 för att resa på konferens i USA, bara avgiften till konferensen ligger runt 3-4000, resan ska vi inte tala om, och så hotell på det, jag hade behövt 13-14000. Det blev ingen konferens, och jag fick lämna tillbaks pengarna.

Om man lyckas få ihop hälften så kan man ställa sig med mössan i hand och be sin handledare betala resten. Mössan i hand är inte riktigt min grej. Inte alls faktiskt. Jag hatar att be honom om saker. Jag känner inte ens att han uppskattar vad jag gör, utan mest ser mig som ett besvär. Min yngre kollega är jätteduktig och har jättefina resultat, hon har honom lindad runt lillfingret. Tur att hon är min allierade, en riktig toppentjej faktiskt. Hon ska be honom om pengar, för oss båda till nästa lilla konferens, vi behöver typ 4000 var, och när hon frågar får vi nog det. Själv vill jag inte stå där och be honom om det.

Nu slutar jag att söka stipendier, jag är less på att skriva långa ansökningar som inte leder någon vart och i bästa fall ger lite kaffepengar och en tub bedövningssalva.

Jag vet också varför jag fick min senaste ansökan avslagen. Det var självklart mitt eget fel, jag hade inte betalat in årsavgiften till förbundet i tid. Där fick jag för arga mail och upprörda känslor.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback