valborg
På valborgsmässoafton stod jag i snålblåsten och huttrade iförd tjock täckjacka, skidbyxor och en sjal runt huvet. Det var svin kallt och vi var på Tivoli för att fira minsta systerdotterns åttaårsdag. Men det var fint ändå trots regnet och de blåaktiga händerna, för lillplutten hade premiär på roliga karuseller och de stora tjejerna åkte massor av saker och vi käkade goda äpplen hade det härligt och gemytligt tillsammans.
Jag är så imponerad över min son och hans starka tillit till människor, själv vet jag knappt vad ordet betyder, ännu mindre hur det känns, men jag får en illustration när jag ser honom med andra människor. Såna som han tycker om alltså. Han tycker det är toppen att åka karusell på hösta giraffen utan mamma och pappa, det räcker fint att min systers man är med och ser till att han inte trillar av. Han håller min syster i handen och börjar inte gråta när vi är utom synhåll när vi är ute och går, för han vet att vi inte försvinner. Det är så skönt. Ja det är klart att vi kan inte vara borta för länge, för då börjar han undra, men att han inte får panik direkt vi är utom synhåll är en frid i mitt sinne.
Jag har varit i Danmark och hälsat på min familj mycket medan min pappa fortfarande levde, sen blev det en paus på väldigt många år innan jag lyckade ta mig samman och ta upp kontakten igen. Med min danska bror har jag egentligen ingen egen kontakt, utan det är via systern, men med henne är det dessto bättre. Jag tycker också att jag har en fin relation med deras mamma som är en mycket imponerande dam på 74. Hon brukade köpa LOOK åt mig när jag var 16-17, men nu har även hon slutat röka och det är bra. Då lever hon förhoppningsvis lite längre. Det är fint att ha en bonusfamilj som man träffar då och då, och det är kul att komma till Damark, varje gång jag åker dit tycker jag att jag lär mig lite till om detta så mentalt avlägsna grannland. Det underlättar att slippa försöka tala danska på pinsamt foer faen manér om någon kan beställa maten åt en och hjälpa till med hur man åker hit och dit. Men fan vad de röker.
Jag är så imponerad över min son och hans starka tillit till människor, själv vet jag knappt vad ordet betyder, ännu mindre hur det känns, men jag får en illustration när jag ser honom med andra människor. Såna som han tycker om alltså. Han tycker det är toppen att åka karusell på hösta giraffen utan mamma och pappa, det räcker fint att min systers man är med och ser till att han inte trillar av. Han håller min syster i handen och börjar inte gråta när vi är utom synhåll när vi är ute och går, för han vet att vi inte försvinner. Det är så skönt. Ja det är klart att vi kan inte vara borta för länge, för då börjar han undra, men att han inte får panik direkt vi är utom synhåll är en frid i mitt sinne.
Jag har varit i Danmark och hälsat på min familj mycket medan min pappa fortfarande levde, sen blev det en paus på väldigt många år innan jag lyckade ta mig samman och ta upp kontakten igen. Med min danska bror har jag egentligen ingen egen kontakt, utan det är via systern, men med henne är det dessto bättre. Jag tycker också att jag har en fin relation med deras mamma som är en mycket imponerande dam på 74. Hon brukade köpa LOOK åt mig när jag var 16-17, men nu har även hon slutat röka och det är bra. Då lever hon förhoppningsvis lite längre. Det är fint att ha en bonusfamilj som man träffar då och då, och det är kul att komma till Damark, varje gång jag åker dit tycker jag att jag lär mig lite till om detta så mentalt avlägsna grannland. Det underlättar att slippa försöka tala danska på pinsamt foer faen manér om någon kan beställa maten åt en och hjälpa till med hur man åker hit och dit. Men fan vad de röker.
Kommentarer
Trackback