adrenalin

Jag köpte en Ben och Jerrys igår, den med massa choklad. Nu jäklar ska här svullas tänkte jag. Men sen när jag satt där och åt en tredjedel (eller mer) av burken kändes det bara grisigt. Nu är jag inte ens sugen att äta lite till. Jag känner mig bara deppig. Inte pga glassen. När jag är ensam kommer ju det massa tankar. Oftast när jag är själv sysselsätter jag mig uppenbarligen. Skriva. Läsa. Surfa. Sova. Inte visste jag att jag hade så här mycket lessna tankar. Och när min man ringer känns det inte riktigt som om han har tid med mig. Eller egentligen är intresserad av det jag pratar om. Och det blir jag ju muntrare av. Jag vet att jag inte ska lägga över på honom att få mig att må bra, men veta och känna är två skilda saker ibland.

37 och mörkrädd gnällde jag igår. Så jäkla mörkrädd är jag visst inte. Åtminstone inte med en unge upptryckt i armhålan. Vi snarkade på mest hela natten om man bortser från de vanliga avbrotten. Det underlättar att krypa i säng klockan tio på en fredagkväll när man har en levande väckarklocka. Ylande katt är den levande klockan, inte rundkindat gossebarn. Vi fick sova till sju i alla fall, halleluja!

Jag är gräsänka, maken och äldste sonen är på landet och klipper gräs. Lillkillen och jag är hemma. Lite surt är att mannen ringde mig, sen tog batteriet nästan slut och strax kom det ett sms där han berättar att han glömt laddaren. Jag hade gärna haft den där livlinan, att kunna ringa honom mitt i natten om jag blir rädd. Fan vad det suger att vara 37 år och mörkrädd.

Efter att ha våndats i veckor tog jag mig äntligen för att ringa till banken och fixa med lånen på sommarhuset. Jag har velat bli av med topplånet eftersom det är värt mer än vi gav, men inte vetat om jag måste mecka med en värdering eller inte. Ville köpa en större bil också, den lilla spanska bilen räcker liksom inte till med ett barn till och två kattburar som ska köras ut till landet fram och tillbaka. Våra liv såg helt annorlunda ut när vi köpte den. Efter tio minuter våndande i telefonkö (jag lägger på nu, nej jag väntar en liten stund, nej nu lägger jag på osv) fick jag prata med en rådgivare. Topplånet väck, Bottenlånet låst ett år, kostnaden blir densamma som innan, inga amorteringar. OCH vi börjar spara! Efter nästan elva år tillsammans, lagligt vigda i åtta, två äkta ungar, gemensamt förstahandskontrakt, ett sommarhus, en bil och gemensamma lån på en halv mille har vi ÄNTLIGEN skaffat ett sparkonto. Jo jo, det tog ju bara åtta år innan vi skaffade ett gemensamt konto varifrån räkningarna dras, så det är ju rekordtempo för att vara oss. Nu ska här sparas. Vi har råd att spara. Vi behöver spara. Det har gnagt i mig i flera år. Nu gör vi det. Ingen bil blev det, men det ska vi ordna i sommar. Det lönade sig inte att låsa upp huset i ett billån när man kan ha bilen som säkerhet och det har de säkert rätt i.

Jag hatar pengar, eller jag vill ha pengar, men jag vill att de bara ska trilla in, inte behöva mecka med dem. Jag nästan skakade när samtalet var avklarat. Gissa mig om jag känner mig som Queen of fucking everything idag!

Det kanske är jättebra att man belyser att vissa människor faktiskt slår ihjäl sina ungar. Men jag inbillar mig att det inte kommer upphöra för att man snaskar det i kvällspressen. Den som tappar kontrollen tappar den ju inte direkt ute bland folk. Hemmet är ju den största faran för de här barnen. Fylla hos förövarna kanske? Och ingen skulle väl lämna sitt barn ensam med någon som man tror skulle döda det? Själv blir jag helt gråtfärdig av varje löp som kommer upp på aftonbladet.se dessa dagar.

Jag skulle vilja ha lite bättre kondis, hå hå ja ja. Powerwalka säger maken. Tja, varför inte? När jag ska gå och köpa en latte bestämmer jag mig för att gå till Stora skuggan (ligger en bit bort från mitt jobb) fram och tillbaka. "Nu går jag på en powerwalk!" hojtar jag till närmsta kollegan. Hon som spelar fotboll, spinner, promenerar väldigt snabbt och cyklar, varje vecka tittar på mina skor och utbrister: "Om du ska gå i Birkenstock blir det ingen powerwalk, då får du nog kalla det promenad." Men jag kommer tillbaks 25 minuter senare, svettig och glad, med dålig kondis behöver man nämligen inte gå speciellt fort för att få lite puls. Powerwalk it was. Utan svängande armar of course, jag är väl ingen tönt heller.

Min man sitter och analyserar strukturen i berättandet i bröderna Lejonhjärta. Han delger femåringen att nu är det dags för the enticing incident. Det är ju bra. Tror jag.

Ja åtminstone till mig. Jag har gått upp tidigt flera dagar på raken och var i morse så slut att jag ville grina. Sagt och gjort, jag fick ligga kvar. Man och barn gick upp, beslöt att fira mors dag idag istället (min man måste också få sovmorgon en dag på helgen). Jag blev väckt klockan tio med kaffe, smarrig omelett, fint kort och paket. Så idag är det mors dag här i förorten, Grattis till mig!

Efter att ha avslutat (nästan) ett helvetesprojekt har jag sen i vintras jobbat på ett nytt projekt. Det fungerar mer tillfredsställande och från och med nästa vecka ser jag ut att få praktisk hjälp av kollegan jag ska sampublicera med. Idag hade vi möte med handledaren och vem kunde tro efter all ångest och alla tårar att det kunde utveckla sig till det här? Det är trevligt att träffa chefen nu för tiden. Vi hade möte idag där vi pratade praktiskt upplägg både på projekten och avhandlingen. Det känns som om han tror på mig och är övertygad om att jag ska ro det i hamn. Jag tycker inte längre att han är värsta puckot, han har en del negativa sidor, men också många bra. Jag tror på mig själv, jag har lyft mitt huvud ur rännstenen och jag ser stjärnorna.

Satt på tunnelbanan och råkade höra följande från en kille i trettioårsåldern: "Nej, jag jobbar på dagis nu, det är så skönt, jag mår så mycket bättre än jag gjorde i höstas. Det beror dels på att jag jobbar hela dagarna och är trött när jag kommer hem, men det beror också på barnen. Jag är glad varenda dag när jag kommer hem, men kan var hur nere som helst på morgonen men efter några timmar med barnen är man bara glad. Jag får sån energi av dem. De säger och gör så knäppa och fantastiska saker. Man kan stå där och torka bajs och i nästa stund så händer det något så att man bara garvar."  Barn is the shit med andra ord, kanske t o m ett ämne för rehabilitering av utbrända? Herregud, jag kanske har världens idé att sälja in hos ams. Om inte annat var det så skönt att höra att någon som jobbar på dagis verkligen gillar sitt jobb.

När jag jobbat elva timmar börjar jag tappa koncentrationen. Då går jag hem.

Min bästa kompis, som verkligen dubbelarbetar, hemma  - obetalt och på sitt jobb - underbetalt, ringde. Jag jobbade sent och min man svarade "nej hon jobbar och jag är helt själv med barnen, jag har städat, lagat mat och tvättat två maskiner tvätt". Rub it in, stygga man. Det är henne jag ska skicka "bitterfittan".

Har köpt Mörkt Vatten av Joyce Carol Oates, ser verkligen fram emot att läsa den! Klämmer samtidigt Susanna Popovas Överklass. Det är lättsam läsning att dryga ut med.

Har varit på jordens tråkigaste disputationsfest. Jag hade så urbota tråkigt att jag gick hem vid tolv. Jag har varit på min isnstitution alldeles för länge.

Minns ni när man var ung, sena tonåren, kanske tidiga tjugoårsåldern. På den tiden man bodde med kompisar, flyttade runt i andra hand. I mitt gäng fantiserade vi om att bo i samma hus. I stockholms innerstad förstås. Vi fantiserade, åh vad härligt det vore! Nu verkar drömmen rätt skrämmande. Tänk att genom väggen höra sina kompisar älska, bråka, skälla på sina barn. Hu vad jobbigt. Tänk om de kör tvättmaskinen mitt i natten och spelar alldeles för hög musik. Tack och lov bor man granne med folk man inte känner. När man tycker att grannarna beter sig som idioter så är det åtminstone inte sina vänner man stör sig på. Och vice versa, slipper ens vänner reta sig på ens dagliga vanor.

Jag läser Bitterfittan av Maria Sveland. Jag blir arg. Och känner bitterheten mot patriarkatet. Den är riktigt bra, läs läs läs! Lättläst också.

Tänk om jag kunde sluta tänka på vad jag stoppar i mig? Alltså. Jag är smal som en sticka, och äter vad jag vill. Ändå rackar jag ner på mig själv när jag äter godsaker. Fast jag inte tänker sluta. Fast jag inte tänker börja träna. Fast jag är smalare än de flesta. Fast jag egentligen borde vara så himla nöjd. Det är inget stort problem. Det är bara konstigt.

24 grader i skuggan är uppenbarligen optimalt. Herregud vad fantastiskt väder det varit i dag! Ute på förmiddagen, sovit middag med lillkillen, ute hela hela eftermiddagen. Barnen är glada, mannen är glad, jag är glad. Vi har inte en förpliktelse på hela långa dagen. Imorgon ska det regna, då storhandlar vi. Idag blir det hämtmat som ska ätas ute i parken! Härligt med försmak av sommaren!

CSN har ju larmat om de som tar lån utomlands och får enorma skulder, hå hå ja ja. Men jag är mer intresserad av att veta när jag själv slipper dem. När jag själv betalat min sista avi, ha ha. Det har jag gjort 2025! Va skönt! Och om redan fyra år har jag betalt klart lånet jag har i "nya systemet", det ska bli jätteskönt att bara behöva lägga 4% av inkomsten på CSN och inte 9% som jag gör nu. 9% är självvalt eftersom jag inte vill lägga över allt i nya systemet.
Min man han är klar med CSN 2018. Det ni, inom överskådlig tid. Förutsatt att han inte skolar om sig förstås.

Absolut ingenting är vad jag tänker göra åt puben som hålls på jobbet. Jag kom hit idag och inser att jag bryr mig inte om den här arbetsplatsen. Jag blir illa till mods över att det ska klämmas bärs, men jag har viktigare saker att jobba för än att strida för en alkoholfri arbetsmiljö. Skönt att inse det.

En gång i månaden har vi ett större möte på jobbet där 3-4 doktorander får presentera sin forskning. Det är nyttigt, för alla behöver öva på att framställa sitt jobb muntligt. Tidigare har det varit paus med kaffe och kaka. Men från och med nu ska kaffet skippas och istället ska det drickas öl till självkostnadspris efter mötet. Öldrickandet ligger efter arbetstid eftersom mötet är 16-17. Jag känner mig som en rättshaverist men jag tycker inte att det är helt OK. Inga alkoholfria alternativ erbjuds. Alkholintag uppmuntras mitt i veckan i samband med en aktivitet som är obligatorisk för de som ska presentera. Den som tagit initiativet är en handledare, hade iniativet kommit från doktoranderna hade jag inte tyckt det var upprörande. Handledaren vill att det här ska bli permanent men vill inte ta hand om det själv utan kräver att en doktorand har hand om det. Jag tycker att allt känns fel men vill inte klaga för då kommer alla tycka att man är en jävla glädjedödare. För mig är det här inte samma sak som att ha after-work en gång i månaden som vi också har. Gud vad jag gnäller, men som alkoholistbarn känner jag mig som en "ingen-alkohol-på-jobbet"-förkämpe. Just det öldrickandet sker i vårt pentry, det gör inte after-worken, då går vi ut.

Tredje dagen hemma med kidsen, ja det är väl långtråkigt. Pratar med min man som tycker att storkillen inte borde få sitta framför datorn, men det är ju mitt val. Jaha så nu är jag en värdo mamma. Han menar inte det men det känns så ändå. Sen frågar han åter igen om Storkillen gjort födelsedagskort till farmor. Storkillen älskar att göra födelsedagskort till folk. NOT! Jag har inte någon lust att truga honom till att göra ännu ett kort. Men min vilja att vara till lags tar överhanden. Fram med kort och lila limfärg. Det hela slutar med att jag står och skäller på storkillen för att han håglöst häller på limfärg i klumpar som aldrig hinner torka tills imorgon när korthelvetet ska iväg. Sen gråter han en skvätt och jag är bister. Nu har jag kramat honom, bett om förlåtelse och lovar högtidligt att jag aldrig mer kommer försöka få honom att göra teckningar och kort när han inte egentligen vill. Det är ju bara ett sätt för oss att smöra för våra föräldrar. Via barnen. Det känns inte OK. Nu köper vi ett jävla kort och skriver grattis, det får räcka. Om det inte duger så kan ju farmor komma och hälsa på och umgås med sina barnbarn lite oftare. Kanske sitta brevid själv och pyssla lite? Det skulle han gilla.

Stora killen verkar ha fått en lindrigare släng av vattkopporna. Jag är enormt tacksam för det. Han har absolut inte lika många som lillfisen. Ingen feber heller, han är lite mer retlig än vanligt, men för det mesta vid gott mod. Så skönt. Tavegylen hjälper också. Förhoppningsvis kommer det bara nya koppor i någon dag till.

Jag har varit på bäversafari. Det låter kinky, men i verkligheten åkte vi ut till Nacka och glodde på bävergnag (avgnagda stammar), bäverbon och t o m några bävrar som simmade runt i skymningen. Jättehäftigt. Enda abret var att jag tappade linsskyddet till kameran någonstans i spenaten.

och kidsen är sjuka. Storkillen fick tavegyl för klådan igår och sov i sin säng till kl 7, så kan det gå när man drogar ungarna. Lillkillen var förvisso bökig en del av natten, men det gick hyfsat och han sov lika länge. Halleluja, en mamma som sovit hyfsat har bra mycket mer tålamod. Idag är det strategi som gäller. Vi ska sova middag hela bunten, eller barna ska sova, jag ska vila. Strokillen få spela dataspel när han börjar tröttna på sina fantasilekar. Dagens projekt blir att käka en kokt med ketchup på ballkongen. Eller baksidan. Ja, ingen korv till mig men till barna. Ytterligare ett projekt är att odla ut solrosorna som storkillen drivit upp i ett filmjölkspaket. Men jag längtar mest efter middagsluren. Herregud, sa jag att jag var utvilad? "Sovit hyfsat bra" i min värld är två timmar i stöten natten igenom.

Min man är hemma, jag ska natta lillillen, sen går jag ut och handlar mjölk. En lång promenad till ICA ska nog göra folk av mig igen.

blogg.se eller vad fan det heter nu har fuckat upp bloggen för mig. hitta kategori och arkiv kräver evighetscrollande. Dessutom har alla mina inlägg efter flytten automatiskt hamnat under kategorin "bröd. Varför just bröd?

Kan man mamma-strejka. Jag är redan trött på att vara hemma med sjuka barn. Lillkillen gnäller oavbrutet vilket gör att jag måste koncentrera mig på honom hela tiden. Jag går helt ärligt fortfarande runt i pyjamas. Storkillen har dragit ner gardinen med gardinstång och allt TVÅ gånger. Jag vill inte vara här.

Man ska väl inte ladda ner från piratbukten. Men om man aldrig skulle gå och köpa skivan då? Har laddat ner Håkan Hellströms nya. Lyssnar på den just nu. Helt i allra största olaglighet.

Har hittat prickar på äldste sonen, det ger en inkubationstid på dryga 15 dagar. Det känns inte lika jobbigt den här gången, vi är laddade med tavegyl, mormor kan vakta när han mår bättre och det är bara att hålla tummarna för att det inte blir för jobbigt för honom.

Läser en oerhört underhållande bok just nu, Hundhuvud av Morten Ramsland. Faller en nog på läppen om man gillar Paasilinna och Loe. Finns på pocket.

Dubbelgardinen blev klar. Det är lite mörkare i sovrummet. Tyvärr sover sonen inte längre för det. Jisses vad jag kommer få äta upp det här när han är tonåring och vänder på dygnet. Ja ja, själv fick jag veckans andra sovmorgon idag, så jag ska inte klaga.

Helt ärligt, tror någon på att mamman i Österrike var helt ovetande? Stark förträngning är min teori. Pappan förgrep sig på dottern sedan hon var 11. Sånt vet ofta familjen om, men de är så rädda för tyrannen att de blundar och förtränger. Om hon hölls fången i 24 år, kan man undra hur mat och sopor transporterades in och ut i källaren. Utan att en enda person märkte något. Under 24 år. Ett barn som försvinner till en sekt letar man efter. Och letar och letar, tills man hittar henne och bönar och ber på sina bara knän att komma hem igen. Och hittar man inte sitt barn så går man till polisen, om och om igen. Och är man så avtrubbad som mamma så är det märkligt att ingen av hennes sex syskon letade. Så dra den om rödluvan också. För här finns det fler familjemedlemmar som vetat. I shit you not som min man skulle sagt.

Min man började i helgen klaga på ihärdig magsmärta. När den var lokaliserad visade det sig att den satt i nedre delen av magen. Doktor Adrenalin (dvs jag) misstänkte laktosintolerans efter att ha lyssnat på bullret en hel natt. Lite tjat fick min man att gå med på att prova låglaktosmjölk i latten och magen blev snart bättre. Idag svepte han dock resterna av storfisens varma choklad (gjord på vanlig mellanmjölk) och visp sa magen NEEEEJ. Så vad röstar vi på? Laktos nej tack, ett tag framöver. Tackar högre makter för den mängd låglaktosprodukter som finns, om det nu visar sig vara fallet. Vad min älskade pessimist säger om saken? "Jaha, sen får jag väl diabetes och stomipåse också":

Det gör inte ett dugg ont när knoppar brister för min del. Bor med utsikt över en vacker park och känner mig så glad när de nakna träden äntligen fylls med grönt igen. Jag undrar ofta varför jag bor i detta land, kallt och ruggigt större delen av året. Men i maj undrar jag inte. Min kompis har flyttat till Queensland i Australien och när hon lägger upp bilder på enorma spindlar och ödlor och krokodiler så känns valet att bo i Sverige lätt. Ja och så är jag ju nöjd med det mesta som har med barnomsorg, utbildning och sjukvård att göra.

Ni vet när man blir sur från en sekund till en annan. Eller vet ni? Jag kan bli det idag. Det säger bara pang. Det gjorde det idag. När maten var klar fräste jag till åt min man. Han frågade om maten var god. Jag är fortfarande sur. Vet inte riktigt varför. För att min lediga dag känns så meningslös? Att vara ledig när man är förälder är att arbeta. Jag fick sovmorgon, fine, men inatt får jag ta vaket. Storkillen är sjuk igen och lillkillen vaknar som bekant tiiiidigt. Så en tillkämpad sovmorgon i trötthetens ocean känns sannerligen som en droppe i havet. Mer anledningar att vara sur? Jag har ju ett bra liv. Så det är väl det där med, menlösa udda lediga dagar och en sömnlöshet som gör mig allt fulare och bittrare för var dag som går.