adrenalin

Tredje dagen hemma med kidsen, ja det är väl långtråkigt. Pratar med min man som tycker att storkillen inte borde få sitta framför datorn, men det är ju mitt val. Jaha så nu är jag en värdo mamma. Han menar inte det men det känns så ändå. Sen frågar han åter igen om Storkillen gjort födelsedagskort till farmor. Storkillen älskar att göra födelsedagskort till folk. NOT! Jag har inte någon lust att truga honom till att göra ännu ett kort. Men min vilja att vara till lags tar överhanden. Fram med kort och lila limfärg. Det hela slutar med att jag står och skäller på storkillen för att han håglöst häller på limfärg i klumpar som aldrig hinner torka tills imorgon när korthelvetet ska iväg. Sen gråter han en skvätt och jag är bister. Nu har jag kramat honom, bett om förlåtelse och lovar högtidligt att jag aldrig mer kommer försöka få honom att göra teckningar och kort när han inte egentligen vill. Det är ju bara ett sätt för oss att smöra för våra föräldrar. Via barnen. Det känns inte OK. Nu köper vi ett jävla kort och skriver grattis, det får räcka. Om det inte duger så kan ju farmor komma och hälsa på och umgås med sina barnbarn lite oftare. Kanske sitta brevid själv och pyssla lite? Det skulle han gilla.