adrenalin

Sliter som en galning idag, hoppas det ger utdelning. Det visar sig imorgon. Konstigt när man gör ett moment man gjort oändligt många gånger och så plötsligt funkar det inte. Snacka om inverterat optimum. Detta när man egentligen ska föreställa som mest professionell. Felsökning pågår. Fast nu ska jag vandra över hela området i solen(!) och köpa mig något totalt onyttigt att tugga på, samt varm choklad (vågar fortfarande inte dricka kaffe, UL imorgon).Sedan ska jag rätta manuskriptet, heja!

När jag fick tilbaks första versionen av mitt manuskript skrev chefen att det var bra, tack för berömmet. Nu fick jag tillbaks den andra versionen och då skriver han att det är väl tunt. Jaha, dålig dag eller? Fattar gubbjäkeln att han är den sämsta tänkbara handledaren? Att det är tunt för att jag aldrig får någon handledning av honom.  Det känns som om alla högre makter vill säga mig en enda sak- håll inte på med det där, det finns något bättre någon annanstans. Varför envisas jag då med att bita mig fast? Att doktorera har sänkt mitt självförtroende något så oerhört. jag har alltid varit stolt över hur jag utfört mitt arbete, livet igenom, jag började jobba när jag var 13. Det är väl någon slags arbetarklass-stolthet jag har fått mig itutat. Jag har haft svackor, visst, speciellt den gången jag blev uppsagd från ett jobb, eller när jag stött på andra motgångar. Men i grunden har jag alltid haft en känsla av att jag gör mitt allra bästa och det är inte fy skam. Tills jag började doktorera. Nu känner jag mig som världens sämsta på det jag håller på med och med så många års utbildning och praktisk erfarenhet är det inte rimligt att det ska kännas så här. Om jag fick börja om skulle jag valt min handledare med större noggrannhet, och lyssnat på ett råd jag bad om och fick men valde att förtränga. Jag vet inte om jag vågar söka arbete under föräldra-"ledigheten", för om jag inte får jobb kommer det ändå komma fram till chefen att jag sökt jobb och då får jag förmodligen kicken. Jag vill inte det här längre, men jag vill inte bli arbetslös. Utan att ha lagt fram den stora avhandlingen är det snudd på omöjligt att få jobb. Ska jag bita ihop ett år till och disputera eller ska jag dra? Bara jag kan avgöra det. Tur att jag har tid att känna efter. Lång tid. Skönt.

Mitt internet går ner hela tiden, har jag sagt det? Jag blir galen. UPC ska bli comhem och då måste de mickla med grejer, men vafaaan, hur länge ska detta pågå. På text-tv påstår de att det bara ska ske dagtid, men det stämmer inte riktigt, dessutom räddar de sina små arslen genom att inte berätta hur lång tid det ska pågå.

Pingvinerna i madagaskar kallar zebran för "vår monokrome vän" Är det ett skämt eller? Betyder inte monokrom enfärgad? Lika brydd varje gång, lovar jag mig själv att jag ska kolla upp det, men glömmer det ändå. Jag skulle egentligen skriva något annat om färger, nämligen, varför måste vi färgkoda våra barn? Skulle titta på en storebror tröja till lillplutten, men jag vägrar köpa när det bara finns i blått. Jag vill att han ska ha en röd, den snyggaste färgen. Men det funkar inte riktigt med en röd tröja som det står storasyster på. Min händige man kanske snor ihop något. Då blir den förmodligen svart. Med en döskalle på....

Det är inte bra när man vaknar på morgonen och är gråtfärdig. Känner mig bara värdelös och osäker på allting. När min man var på väg ut genom dörren var jag på vippen att börja grina. Men istället sa jag inget och nu sitter jag här och tycker synd om mig själv. Hade fått ett mail av min jobbarkompis som är i england på tre månaders utbyte, inte ens det muntrade upp.

Att skriva tills fingrarna blöder, säger man så? Det har jag inte gjort, jag har fortfarande frökenfingrar, det blir lätt så vid tangentbordet. Jag har i alla fall redigerat och arbetat på min licc halva dagen, min man låg i lillpluttens säng och halvsov, han är förkyld. Lillplutten lekte på bra för sig själv och alla var nöjda, ända tills jag upptäckte att sonen tuggade söder en bit kartong som han slängde runt omkring sig. Jag blev arg, han började gråta. Det var bara att sluta att skriva och agera riktig förälder en stund = spela memory. Nu är maken vaken och får ta över. Förkyld och trött = barnfilm. Själv ska jag bada och prova mitt nyinköpta schampoo och värma upp min dataskadade axel.

Min lilla familj tycker att jag är dödstrist nu, det är bara jobba jobba som gäller. Men snart mina kära killar, snart ska jag ta det lite lugnare, bara elva dagar till tryck, sen ska vi pusta ut och ha en helt ledig helg.

När man är gravid finns det ett antal standardfrågor man får svara på. De vanligaste är följande:

Hur mår du? Man ska väl inte gnälla över att folk frågar hur man mår, men med facit i hand vet jag att denna fråga helt upphör att ställas i samma sekund som telningen är levererad.
Vet ni vad det är? Ja det vet vi, men har ni verkligen med det att göra?
Har du några cravings? Det var faktiskt cravings jag ville komma till. Jag har varit sugen på en del saker, men de har gått över efter ett tag, så de har inte kvalificerats som cravings. Sen insåg jag att jag visst har en riktig craving. Fanta. Kul för tjejen som normalt bojkottar coca-cola-company (ccc). Inget annat duger, de andra apelsinläsksorterna får jag halsbränna av, men ccc har väl i någon slags livsfarlig pH-neutraliserare i sin sort som gör att jag kan hinka i mig utan att få sura uppstötningar.

Och nu lite tips till er som stöter på en gravid:
1. Pilla inte på magen om ni inte typ är bästisar sedan förut, fråga inte ens om det går bra, det är skitsvårt att säga nej när någon är vänlig nog att fråga. Men folk frågar inte för att vara snälla och väluppfostrade, de frågar enbart för att man själv ska framstå som ett själviskt elakt pucko om man säger nej. Det finns ännu värre människor, de frågar inte, de bara klämmer, oftast folk man aldrig träffat förr. Ska det verkligen vara meningen att man ska behöva gå runt med ett fånigt tryck på magen: "Rör inte min mage"? Minnesregel, om det inte är den blivande andre föräldern, småsyskon eller närstående som tar på magen är det förknippat med stort obehag för mag-innehavaren.
2. Oavsett om du fött barn eller inte, att berätta blodiga förlossningshistorier med dödlig utgång eller liknande för en kvinna som har den oundvikliga förlossningen framför sig är rent ut sagt sadistiskt. Gravida kvinnor vill inte höra saker som, "förlorade fyra liter blod", "sprack från navel till svanskota" och "barnet dog" Om du vet med dig att du har såna vanor kanske du ska uppsöka en psykolog för att ta reda på vad som är fel med dig.
3. Res dig. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen, att knalla runt med blodtrycksfall, värkande bäcken och en stor klump som gör det svårt att hålla balansen är ingen dans på rosor. Erbjud din plats på buss/tunnelbana/spårvagn/pendel så kan du dessutom få njuta av att ha gjort något bra, lite bättre karma helt enkelt. Men gör det ordentligt, res dig och tvinga den gravida stackaren att sitta, inget halvhjärtat mjäk för då känner hon sig för framfusig som snodde din plats. Halvhjärtat mjäk förbättrar dessutom inte karma.
4. Behandla gravida kvinnor som de individer de är, de har inte upphört vara egna personer bara för att de ska genomgå delning. Jag upplever att jag har lättare att prata med jobbarkompisar när vi sitter så att de inte ser magen (gömd under bordet) . Visst är det kul att prata om bebisen, men man har redan haft exakt samma samtal varenda dag de senaste månaderna. Vi läser fortfarande böcker och tittar på tv så var snäll och avled oss om vi nu själva inte kan sluta prata bebis. Ja jag vet att vi själva kan vara insnöade.

Och så två grejer för de som redan fått en unge:
1. För kvinnor som redan har fått barn, gör dem en tjänst och påminn dem att livet inte bara handlar om bebisar. Minns vad jag sagt böcker, tv, kändisar. Nog måste det finnas något annat att snacka om än magknip, bajs och annat bebisaktigt.
2. När bebisen har kommit är det lite svårt att komma ut i början. Om tiden bara rullar på, åk hem till polaren, ha med dig fikabröd, erbjud dig att hänga tvätten/laga middag eller något annat supertrist. Såna saker kan göra er till bästa vänner för livet. Hålla bebisen medan hon tar en dusch är mitt hetaste tips tror jag.

Förresten, jag spar de tipsen tills jag har blivit tvåbarnsmamma, nu ska jag arbeta på min högre examen.

Linda Skugge låter som vilken rutten nyliberal som helst när hon uttrycker unkna åsikter som att vi borde betala för böcker på biblioteket. Det är klart som fan att det ska vara gratis att låna på biblioteket, och det är klart att detta ska var skattefinansierat. Jag vet inget om hennes ekonomi, men jag misstänker att hon inte är tillräckligt långt bort från underklassen för att ha råd att stå med såna åsikter, det räcker med att hennes snubbe kolar så är hon ensamstående trebarnsmorsa. Då kanske gratis låneböcker uppskattas. Fast det är klart, de är förmodligen så bemängda med bakterier att Linda aldrig skulle låta sina ungar låna på biblan ovasett ekonomi.

Jobbade elva timmar igår, lunch 30 minuter, det ni! Var tvungen att sova till 7:30 idag, sen kom världens kramigaste kille in och bara ville gosa. Idel mys ända tills jag skulle hjälpa till att klä på honom ytterkläderna, då var jag både ful och dum igen. Suck. Det är stora känslovågor hos den gossen.

Helgen blir hektiskt, ikväll kommer min kompis som flyttat till danmark, måste hitta på mat. Imorgon ska vi käka hos mamma, slipper alltså hitta på mat. På söndag finns en minimal chans att svärföräldrarna dyker upp, då blir det förmodligen tråkig mat, det blir det alltid när vi ska käka hos svågern. Men jag slipper ju hitta på mat i så fall  och det är ju alltid ett plus. Själv får jag skriva på lugna stunder, men jag behöver vila också, fast mest skriva faktiskt. Chefen ska skicka manus ikväll, gör han inte det blir det mailbombning. Jag har faktiskt redan börjat så att han inte glömmer att jag finns.

Det har varit en bra dag litegrann i alla fall, jag och lillplutten fick en mysig resa till dagis, trots att jag höll på gå taket för att vi var sena först. Sedan har jag fått välja opponent till Liccen själv och den jag ville ha kunde! Jag har faktiskt bestämt vem jag vill ha som opponent till själva disputationen om jag nu kommer dit. Fast det vet inte min handledare om ännu, men jag tror nog att jag kan få som jag vill där med. Jag är den enda som jag känner som gör så här, jag fattar inte varför ingen annan gör det. Jag vill inte ha några mesiga opponenter, men jag vill ha folk som kan ställa relevanta frågor. Jag blir sur när folk ställer frågor som inte har med ens presentation att göra.

Jävla skitdag, jag har jobbat i nästan 10 timmar, ändå har jag inte fått ett vettigt jota gjort. Jag hatar såna här dagar, när man verkligen anstränger sig för att producera och timmarna bara susar iväg och man står utan resultat. Hata hata hata.

Vi höll också på att svimma i högstadiet, fast vi använde en lite annorlunda teknik som jag inte tänker dela med mig av. Väldigt osmart, undrar hur många hjärnceller jag brände där? Sedan upptäckte vi alkohol så då behövde vi inte svimma för att bli snuriga i huvet. Och ännu fler hjärnceller gick åt förstås. Varför detta behov av att bedöva sig samtidigt som man skadar sig?

Luktminnet är helt fantastiskt, man känner en doft och så minns man något man inte tänkt på på åratal. Tyvärr är ju inte alla luktminnen odelat positiva. Senast mitt luktminne verkligen aktiverades var igår. Jag hade fått varuprover på Eurcin duscholja, milt parfymerad. Sitter där i badkaret och tvålar in mig när jag inser att jag kopplar den här lukten med en person jag var personlig assistent åt. Honom duschade vi och smorde med Euricin produkter som hade precis den här parfymeringen. Jag tycker absolut bra om den här mannen, men jag mår illa vid tanken på att lukta som honom. Bara att ge bort varuproverna, och helst då inte till någon man behöver lukta på. Andra doftminnen: Från mina år på hemtjänst tycker jag att blåvitts tvättmedel och Lactacyd luktar som döden. Min vilda ungdom, och då menar jag de absolut vildaste åren gör sig påminda på ett mycket negativt sätt om jag känner lukten av JOOP damparfym, jag får riktig tvärångest och svårt att andas. Det finns positiva minnen också, t ex om jag känner lukter som liknar en parfym min man hade för 7-8 år sen blir jag glad. Och så det gamla vanliga, nybakta kanelbullar, tvätt som fått torka ute om sommaren, bebislukt, fast det är ju sånt som nästan alla gillar.

Just nu är jag så lycklig över att ha kunnat använda min älskade tvättmaskin (vaddå hemmafru-varning?) att jag är villig att klättra över den för att komma åt badkaret bara jag alltid får ha min fina maskin tillgänglig. I morse sa jag "temporär lösning" men nu tror jag att det får vara temporär på långtid.

Började min mailbombning av chefen och se på fan vem som ringde pronto från USA. Jag får den rättade versionen på fredag kväll eller natten till lördag, och får jag inte det börjar mailbombningen igen.

Tyvärr börjar jag känna mig influensig, helt fel tidpunkt. Hoppas mitt superimmunförsvar vaknar till liv, det skulle vara fint.

Lyckliga jag läser också bra böcker efter tips här på bloggen. Skönt med god litteratur. Har en hel hög pockets som väntar...

Vår tvättmaskin är för stor för vårt minibadrum, det har ni hört säkert tusen gånger. Men efter att ha släpat tvätten i en jättestor resväska varenda helg hela hösten så fick jag nog. Det tar mig 10 min att gå till tvättstugan vilket känns lätt hysteriskt även om tvättsutgan i sig är jättefin, stor och bra på alla sätt och vis. Imorse släpade min man in tvättmaskinen i badrummet och strax ska jag dra igång en 60-tvätt som ska hängas här hemma! Perfekt att göra när man rättar sin lic.

Jepp, fick tillbaks liccen från biträdande chefen igår, honom kan man nämligen lita på i nästan alla lägen, så nu ska justeras. Han är bra på engelska, dessutom föredrar han torr vetenskapsengelska och det gör jag med (okej inte hur torr som helst).

Och den andra chefen då? Jag har inte hört något, mailservern är nere sen igår, men jag tror inte att han rättade peket på flyget som han sa. Projekt mailbombing börjar nu! Drömde i natt att instutiones mest stinkande (bokstavligen) kille stod och jobbade på min egen arbetsstation och vägrade flytta på sig. Jag blev helt vansinnig och skrek helt horribla saker, men lyckades till slut få bort honom. Sjukt.

Jag ska inte låta dum-chefen dominera mina tankar, bara ta det lugnt och göra mitt (skriva, ta fram mer resultat samt mailbomba) så löser det sig.

Min son kan skriva sitt namn. Han är tre och ett halvt. Vi är inga läsa/skriva fascister som tvingar honom att lära sig bokstäver. Han tycker bara att det är jättespännande. Själv har jag upplevt att när jag lärde mig läsa tog jag nog det viktigaste steget i mitt liv. Fast när han väl lär sig läsa själv hoppas jag ändå att det dröjer länge innan han inte längre vill att vi ska läsa sagor för honom. Sagoläsning är bland det mysigaste som finns. Gosa och läsa saga, den mest avslappnade stunden på hela dagen.

Skickade på nytt ett mail till chefskrället, skrev vad jag behöver hjälp med. mest urgent är inledning och slutsatser. Skrev också att jag behöver en tidsplan från honom så att jag själv kan sätta upp en tidsplan. cc-ade min biträdande handledare, samt begärde kvitto. Sen kraschade internet hemma hos oss så det tog två timmar att få iväg det. Nu inser jag att när jag skrev version nummer två glömde jag begära kvitto så nu vet jag inte om gubbskrället har öppnat det. Fasen vad irriterande.

Nu vet jag varför min chef inte svarat på mitt mail. Det är inte för att han suttit och läst mitt manuskript och lagt sin panna i djupa veck. Gubbjäveln har inte ens öppnat det. Jag träffade honom som av en händelse på ett föredrag inne i stan i eftermiddags, då säger han att han inte läst det jag skickat och frågar därefter vad det egentligen är som jag skickat honom. Detta trots att jag frågade honom för två veckor sedan om det gick bra att jag skickade just artikel-manuskriptet en vecka senare eftersom halva liccen ska baseras på det. Jag blev så paff att jag bara stod där och mesade med. Han sa att han vill läsa liccen, men jag gjorde några halvmesiga försök att försöka förklara hur viktigt det är att vi får ihop manuskriptet för att halva liccen (den som ännu inte är skriven - hjälp) ska baseras  på manuskriptet. "Ja vi får väl se om jag hinner läsa det på flyget till USA imorgon" sa han, "hur som helst är jag tillbaks nästa vecka.". Jag blir ledsen och förtvivlad, för det tog mig tre timmar innan jag verkligen fattade vad som hänt. Om man inte är 100% förberedd med den mannen och vässad till max så kör han över en fullständigt. Så också denna gång. Först blev jag helt förtvivlad och började klanka ner på mig själv, men sen hörde jag min hjärnskrynklare säga "Det är inte för sent att stå upp för dig själv". Nu har han rest bort, men jag kan fortfarande maila honom. Vi får väl hoppas att han öppnar mailet den här gången - idiot. Jag har ett litet trumfkort på hand, liccen. Den får han inte förrän jag fått tillbaks manuskriptet.

Min man sitter framför tv-n och förfasar sig över fd handelsministerns många bostäder. Han är nog inte ensam om det. Men allvarligt, hur många av dem som röstade på nya moderaterna insåg egentligen hur ovanliga liv dess representanter lever. Visst, Freddan kanske är folklig, men inom moderaterna finns gott om människor som har så mycket pengar att vi vanliga människor inte kan förstå vad det innebär.

Problemet är inte att de har gott om stålar, de kanske har förtjänat vartenda korvöre, vad vet jag. Problemet är att vi vanliga är i majoritet i det här landet, vi som har inkomster kring genomsnittet, som bor i ettor eller tvåor om vi är själva, treor eller fyror om vi har familj. Eller möjligtvis äger ett sk småhus. Vi som kanske har råd med en bil, men annars åker kommunalt. Vi som tvättar och stryker vår egen tvätt, hämtar våra egna barn och handlar vår egen mat. Vi är i majoritet, en del av oss är fattigare, andra har det lite bättre ställt. De som har det bättre kanske kan åka utomlands ibland och har två bilar istället för en. Men fortfarande är vi en stor genomsnittlig majoritet av vanlighet. Hur kommer det sig att vi vanliga har valt att låta oss styras av en minoritet som inte har en aning om hur vi har det? En minoritet som har fyra bostäder, nannies, pigor och armador av bilar kan aldrig i helsike sätta sig in i hur det är att bo i förorten och gneta med stålarna varje månad.

Överklassen må vara charmerande och väluppfostrad men jag hade hellre sett mitt land styras av människor som inte har miljoner på banken och ett stort intresse av att bibehålla underklassen. Vilka ska annars ta hand om skitjobben? Glöm för all del inte att inom moderaterna finns det starka krafter som vill gör universitet och högskola avgiftsbelagd. Ett mycket effektivt sätt att hålla underklassen på plats.

Vad har Maria B och jag gemensamt? Könet och att vi fått barn, annars kommer vi från världar som det råder vattentäta skott emellan. Tro inte att hon är ensam. De har gömt sig bakom folkliga Freddan och dragit oss vid näsan allihop. De är i minoritet, men de måste vara smartare än genomsnittet, eftersom vi som är genomsnittet likt en skock får låter oss ledas av dem. Herr P må ha blivit brukspatron på gamla dagar, men han hade åtminstone cyklat med ungarna till dagis en gång i tiden. Hellre en som varit där jag är, än en en som skulle tro att jag hittade på när jag säger att jag har det bra ställt för vi har råd till alla räkningar varje månad.

Tittade på hur arbetsmarknaden ser ut inom mitt område. Idag finns inte ett enda jobb i hela landet ens för en disputerad person med arbetslivserfarenhet inom mitt specialområde. Varför i hela fridens namn blev jag inte läkare istället? Nu har jag gått på högskolan sedan höstterminen 1998 och kan fortfarande inte få ett jobb. Sinnessjukt. Hade jag utbildat mig till läkare hade jag varit klar nu samt hunnit jobba ett tag. Fast just det, jag gillar ju inte att ta hand om människor. Och blod tycker jag inte heller om. Livrädd för att se lik är jag med. Hmmm, det var ganska mycket som gjorde att jag inte ens försökte söka läkarprogrammet. Jag hade nog inte kommit in heller. Men jag vill gärna tro att det hade kunnat gått. Det känns liksom skönare så. Jag får nog jobb så småningom, det löser sig.

Vissa dagar är bara så ledsamma. Så har det alltid varit för mig. När jag försöker ta utrymme reagerar jag aggressivt, sedan blir jag totaldeppig. Varför ska det vara så svårt att vara människa?

Måste säga att Linda faktiskt börjar likna sitt gamla vanliga jag igen. Blir man så personlighetsförändrad av att vara på tjocken? Nu är hon skarp igen i alla fall. Senaste krönikan är skitbra, förra var också bra även om jag inte håller med om allt. Rensa i finkulturen känns så futtigt, så sila mygg och svälja kameler-aktigt. Själv har jag ett personligt hatobjekt i den skyddade verkstaden UR. Shit vilket jäkla bygge. Tipsar gärna en moderat kulturminister om att rensa lite där! Det allra första man borde göra är att skicka ut packet till förorten. Sen har jag en lång lista med tips om saker jag tycker att man ska göra med UR som skulle ge oss valuta för licens/skattepengar. SVT är också en stor jäkla skyddad verkstad som kunde behöva översyn. Vansinnigt med public service som kämpar för att få tittare i "rätt" målgrupp. Varför? Är det en konspiration mot reklam-tv? Vi måste sno alla tittare annars tjänar reklam-tv pengar? SVT som ställer in bolibompa till förmån för sportevenemang. SVT som lägger wildkids på is för att tittarsiffrorna inte var tillräckligt bra. De var jättebra, jag har sett statistik, i det som man förväntar sig är målgruppen för wildkids, dvs bland kidsen så var tittarsiffrorna jättebra. Vad trodde de, att de skulle ha tittare i heta gruppen 15-24? Mitt tips: rensa. 

Sen ska jag någon gång blogga om TV och deras jävla målgrupper, men det har inget med Linda S att göra, så det får bli en annan gång.

Snyggt va?

Vi handlade svindyra glaspärlor på pärlshoppen idag (en bragd med en 3.5 åring). Det ska bli julklappar till mormor och farmor. Fast mitt mest drivande motiv var att jag skulle handla pärlor till ett halsband som jag själv ska ha. Vilken mamma vill inte ha ett tjusigt pärlhalsband designat av sin egen lilla unge? Och tyvärr, plastpärlor i all ära, men inte är det speciellt snyggt. Nu är mitt väldigt tjusiga halsband klart, lägger ut bild sen.

Jag är en dålig mamma. Jag orkar inte lägga pussel med min son eller leka med honom. Först sitter jag på hans säng och läser Elle och hummar när han pratar med mig. Sen när han vill rita sitter jag brevid och läser Vice och hummar när han börjar låta allför angelägen. Slutligen sätter jag honom framför TV-n och sitter själv framför datorn. Inte nog med detta, jag äter ett halvt paket pepparkakor bakom hans rygg. Huga huga. Jag har inte dåligt samvete.

Igår skulle vi iväg på en rutinkoll på MVC, min man var på dåligt humör och jättestressad för en grej på jobbet. När vi satt hos barnmorskan ville jag bara att det skulle gå fort så att vi kom därifrån, men hon ville prata om min förlossningsdepression och sätta mig i kontakt med en psykolog redan nu så det skulle bli garanterad uppföljning. Det var bra och jag grinade lite när jag berättade hur jobbigt det varit förra gången.

Sen var det dags att mäta magen. Hon skrynklade ihop pannan, den hade knappt växt något på en månad. På en sekund fick både jag och min man något helt annat att oroa oss för än våra jobb. Vi blev inbokade på ultraljud två timmar senare för att se hur stort barnet egentligen var och om det var som det skulle. Min man tog ledigt tills efter ultraljudet och eftersom vi ingent kunde göra fick vi vår efterlängtade gemensamma frukost, tyvärr kändes omständigheterna allt annat än roliga. Sedan drev vi runt på stan tills det var dags att lägga sig på britsen och bli undersökt. Tredje gången vi ser vår bebis. Barnet var inte så stort som man kan förvänta sig i v 32, snarare som i v 30. De mäter en massa parametrar och räknar ut en avvikelse som inte får vara större än 22%. Jaha, vad betyder det, jo om avvikelsen är större så går man vidare och tittar på flödet i navelsträngen och kanske något annat, jag minns inte jag var helt bedövad. Ultraljudssköterskan sa att det fanns tillräckligt med fostervatten och att barnet såg ut att må bra (det var viktigast) samt att moderkakan såg ut som den skulle. Men när hon skulle räkna ut avvikelsen hade deras nätverk kraschat. Vi skulle få veta idag. Ett dygn. Gräsligt.

Jag vaknade vid 3 i natt och låg vaken och ororade mig till 5. Är det för att jag druckit kaffe i två veckor? Är det för att jag stressat? Ska barnet dö nu? Få obotliga hjärnskador? Jag ringde barnmorskan i morse för att få besked. Telefonsvarare. För tio minuter sedan ringde hon tillbaks. Avvikelsen är på 17%, det är ingen fara. Om det inte är någon fara varför är jag fortfarande orolig? Logikern nöjde sig visst inte med siffror. Jag vill ha min bebis nu, jag vill att graviditeten ska vara över, förlossningen avklarad och att vi har vår bebis hos oss, fullgången, frisk och levande. Det här var varför jag tvekade inför att skaffa ett andra barn, graviditeten är bara en 40 veckor lång plåga av oro. Det har kännts bättre den här gången, jag har varit mindre orolig, nu kommer skuldkänslorna, jaha, jag oroade mig inte tillräckligt så nu fick jag något att verkligen frukta. Åtta till tio veckor kvar. Skit i lic, skit i allt, låt det bara vara över.

Har lämnat liccen, kan nu ägna mig helhjärtat åt mina nya böcker! Jag har köpt flera pocketar efter boktips från bloggen, ska bli kul att läsa nya saker.

Tack för allt stöd och uppmuntrande kommentarer! Chefen har fortfarande inte svarat, jag är bara lite upppjagad över det. Vi har tretton arbetsdagar på oss till tryck och jag skulle gärna få den rättade versionen idag så att jag kan skriva resten av liccen i helgen. Nu ska jag rätta klart den första halvan av liccen, och ge den till min biträdande handledare för granskning. Fast helt ärligt så ska det bli skönt att ha allt utlagt på rättning och bara kunna ägna sig åt att plocka fram mer resultat.

Det är dödstyst från chefen. Är det bra eller dåligt? Måtte han sitta och rätta som en blådåre.
Han är märklig min chef. Han är en oerhört framgångsrik industriman och forskare, men usel som chef. Han verkar alltid vara hur snäll som helst men är egentligen hård som sten. Om vi blir bjudna på räkmacka till lunch (för det är livet på en räkmacka att vara doktorand hos honom - not) så käkar han bara räkorna och majonäsen, inget annat. Fast egentligen tycker han att det räcker med en cola och en delicato-boll till lunch, vi får mackor för att hans sekreterare tvingar honom. Jag vet inte om han egentligen sover på nätterna, jag kan få mail av honom skrivet halv ett på natten, sen ett till skrivet klockan sex på morgonen. Han har aldrig semster, han åker bort ibland, men det är nog mest för fruns skull, för han jobbar själv hela tiden. Han har en jättedålig relation med en av sina söner (fast det vet han inte att jag vet). När han väl ger sig i kast med något man skickat så gör han det i ett rasande tempo, oavsett om det är helg eller natt. Så, därför undrar jag, varför är det så tyst?

Det som är bra med att vara gravid och seg i roten är att även om jag är stressad så känner jag liksom inte av det, jag kännar mig lite lätt avdomnad hela tiden. I mitt normaltillstånd hade jag varit så uppjagad vid det här laget att jag inte skulle kunnat varken äta eller sova ordentligt, men nu flyter saker på rätt bra, under omständigheterna. Ska bli så skönt att göra klart det här och lägga det bakom sig (liccen alltså).

Jag håller på att bli mer än lovligt väck. I förra veckan glömda jag skicka över min halvrättade lic från jobbet och hem. Igår när jag kom tillbaks till jobbet fanns inte den rättade versionen i jobbdatorn. Sugigt, jag har glömt att spara och temp-filerna är borta. Skit skit skit, fyra timmars arbete åt skogen. Igår skulle jag skickat hem dagens powerpoint-presentation så att jag kunde sitta hemma i lugn och ro och repetera den. Tror ni jag kom ihåg det? Njetski, den ligger i datorn på jobbet, förhoppningsvis inte i en tempfil för då får jag krupp. Jag mailar alltid allting mellan datorerna, för då vet jag att det alltid finns en senaste version av allt jag jobbar med för tillfället (lic, artiklar, presentationer) oavsett om någon dator kraschar, men nu verkar min egen hårddisk ha fått tuppjuck.

Finansministerna har både rökt hasch och anlitat svart barnvakt, tror ni han får gå nu? Troligtvis inte, han har ju snopp. Heja Per Nuder som fortsätter lobba för Tobias Billströms avgång, kan du inte fokusera på finansministern också? Ska två fuskare gå ska alla gå, inte bara de som är kvinnor. Men blodtörsten kanske är stillad nu när de obekväma häxorna är borta?

Jag  både gillar och inte gillar Per Nuder. Hans liknelse med köttberg är nog det som får mig att digga honom.

Sedan kan det väl ändå inte komma som en chock att arbetslösa, sjukskrivna och studerande får det sämre i nya högersverige, det är ju exakt vad högern står för. Eller gick någon på den att moderaterna skulle vara sveriges nya arbetarparti? Jag hoppas också att ni uppskattar att en del av besparingarna går till försvaret, det gör nämligen inte jag. Jag hoppas också att ni uppskattar att besparingarna i a-kassan går till att sänka skatten av hushållsnära tjänster, för då vet ni ju att det alltid finns gott om jobb när ni blir arbetslösa, som barnflickor och städerskor hos de välbeställda. För hos mig som har en medelinkomst kommer ni aldrig kunna komma och städa, jag har inte råd, ens när skatten sänks.

Men tro mig, jag skulle verkligen vilja ha hjälp med tvätt, storhandling och grovstädning en gång i veckan, så att vi fick tid att umgås med varandra på helgerna istället för att fara omkring som två torra skinn för att hinna göra markservicen.

Jag har skicka manuskriptet till chefen och är sjukt nervös för att han ska tycka att jag är den sämsta doktorand han någonsin haft... Hoppas att han sett en miljon kassa manuskript genom åren. Han har inte svarat ännu och jag vet inte om han är på resande fot eller om han sitter på sitt kontor och korrigerar, hoppas på det sista. Har nästan fått ihop presentationen också, ska repetera lite på den, sen ska jag ta itu med praktiskt arbete resten av dagen. Min hjärna är som tuggummi, be mig inte säga något intelligent får då kan vad som helst komma ut.

Skriver som en galning på mitt manuskript, ska skicka fulversionen till chefen i eftermiddag. Det är jobbigt att skicka något så fult och ofärdigt till honom, men jag kan verkligen inte formulera mig på vetenskaplig engelska och jag kommer inte längre just nu. Blä blä blä. Håller också på att jobbar på ett föredrag jag ska hålla på onsdag, det är bara på 15 minuter, men det är också på engelska och jag känner mig inte ens i närheten av redo. Jag saknar helt improvisationsförmåga och måste skriva manus som jag sedan lär mig utantill. Jag är grymt avundsjuk på alla som bara kan ställa sig och formulera sig på plats. Tack och lov har jag accepterat denna brist och förbereder mig asnoga med mina manus. Tyvärr kommer kvaliteten på denna presentation vara ganska låg, den har typ lägsta prioritet i mitt liv just nu. Fast det är viktigare att licentiat presentatione blir riktigt bra, den ska jag ha om 6,5 vecka huga! Jag hade egentligen tänkt att jag skulle hålla den på svenska, men nu blir det nog engelska ändå. Det är snudd på omöjligt att hitta en kvalificerad opponent som pratar svenska. Jag vet vem jag vill ha och han pratar bara engelska. Jag ska lobba för honom hos chefen, den förra som liccade i min grupp fick helt irrelevanta frågor, jag vill helst slippa det. Jag överlever svåra frågor och kommentarer bara de har med mitt arbete att göra. Ska jobba lite till nu, piskan på!

Satte ut vagnen på blocket för ett tag sen, igår kväll klockan åtta ringde en jeppe som påstod att han var väldigt intresserad. Vi bestämde en tid idag när han skulle komma och titta på den. Tydligen var det någon slags busringare, för inte har han dykt upp eller hört av sig, dessutom gick inte hans nummer att se på mobilen så jag kan inte ringa och fråga om han ångrat sig. Surt eftersom jag hoppades på att han skulle komma så tidigt som möjligt så att jag skulle kunna pipit iväg på chokladfestival på nordiska museet. Ska man tänka goda tankar så kanske det hände något som gjorde att han fick verkliga förhinder, men jag känner mig lite för cynisk för att verkligen tro på det själv.

Först tänkte jag, åh vad skönt att se några andra än Sahlin och Freivalds manglade i pressen, sen slår feminist-konspirations-teorin mig, varför är det alltid kvinnorna som manglas så brutalt? TV-licens mot haschrökning? jag bara undrar, vilket tycker en förälder är värst om deras barn gör, röker hasch (Anders Borg) eller inte betalar TV-licens (Stegö-Chilo)? Tänkte väl det! Hade det varit ombytta roller kan ni ger er fan på att det var tanten som blivit manglad ändå.
Borelius tänkte jag först inte ta med i mitt feministiska resonemang, hon verkar bara var så kååååt på stålar så där är det nog gudomlig rättvisa som spelar in, men sanningen är att hon får det definitivt tuffare pga att hon inte har snopp. Så brudar, för fan, var lite solidariska mot tanterna och sätt blåslampan i arslet på karlarna också. Nej det törs ni inte, lättare att hoppa på en tjej, vaddå feministisk konspirationsteori, tom vi kvinnor har ju gått på den allmänna lynchningen av kvinnor i offentlighetens ljus. Tragiskt.

Jag känner mig ynklig nu. Ingen daltar med mig heller. Suck. Måste komma ur mjukisbrallorna och få på mig ett par jeans. Hej och hå.

Efter att ha suttit hemma på morgonen och skrivit lite på en presentation jag ska hålla nästa vecka gjorde jag mig iordning för att åka till jobbet. Då upptäckte jag att jag har så ont i bäckenet att jag inte kan gå. Nu har jag legat och läst i två timmar med TENS-apparaten på och vet inte om det är någon skillnad egentligen. Det är det säkert och det kommer nog märkas senare. Planerar lättlagad mat ikväll för att slippa stå i köket för mycket, diska avstår jag också ifrån.

Jag har jättedålig aptit och tycker att allt är äckligt, förra gången tyckte jag att allt var fantastiskt gott de sista månaderna och åt hur mycket som helst. Min man är säker på att den dåliga aptiten kommer resultera i att det här barnet kommer väga mindre än lillplutten. Det hoppas jag också, 18 kg vore omöjligt att föda fram, he he.

Dagens mål är att skriva lite till, fastän att sitta är döden för bäckenet, handla lite saker till middagen ikväll och sedan hämta lillplutten. Frustrerande att vara handikappad och orörlig, varje steg gör så ont att jag bara vill gråta. Så jag ska ta några alvedon. TENS-a lite till och sen göra det så lätt för mig som möjligt i både affär och på dagis. Tack och lov är lillplutten oändligt tålmodig med mig när jag är så här kass, han är nöjd med att jag ligger på hans säng och tittar på när han leker, fast idag kanske jag fuskar med DVD.

Puderrouge suger, svårt att få jämt, lossnar om man inte har underlag och helst puder. Så jag undrar, varför fins det nästan inga cremérouge nu för tiden? Jag vill helst ha ett i stift, inte en burk man ska peta i, men jag kan leva med burk om jag bara hittar ett snyggt. Har inte hittat något ännu. Trenden verkar nämligen vara pytteburkar med mousse-rouge. Världens bästa affärsidé. Hos Lancôme hördes följande, (fast på amerikanska, de ägs väl av Esté Lauder som alla andra?) "Vi blåser in massa luft i rouget, sen kan vi sälja det i små burkar för 300 buck styck. Vi får tio gånger pengarna (minst) på det sättet." Inte fan är det bättre, eller lättare att applicera. Nej för fasen, ge mig ett rougestift så är jag nöjd. Jag kör med läppstift tills jag hittar det rätta, bra sätt att göra av med läppstift (som jag fått som varuprover från clinique) som annars bara skulle ligga och ruttna för den delen. Köpte en mascara som ska gå att tvätta bort igår. Den gav inga superfransar, men om den går bort med vatten som utlovat så är jag nöjd. Så, nu har jag nog tömt ut ämnet smink för ett tag framöver.

Det blir julklappar i år också, tandläkaren ska jag gå till med, och en mascara köpte jag. Fick alltså pengarna igår. Fick först lust att shoppa loss som en galning, men insåg sedan att jag glömt lägga undan till CSN den här månaden och då var jag rätt pank egentligen...

Den lilla plutten i magen verkar inte bry sig nämnvärt om mitt kaffedrickande, så det är nog OK att dricka 1/4 kopp på morgonen, vilken lycka, jag är ju helt pigg! Stora lillplutten sa argt igår, jag vill ha en lillberor NU! Svårt att förklara hur lång tid 9-11 veckor är för en 3.5 åring. Ännu svårare att förklara att det kanske inte blir så kul i början som du tror, bebisen kommer mest skrika, äta och sova. Och? Tycker lillplutten. Tur att vi ska vara hemma bägge två (alla fyra) i början, så att vi har tid för storebror också. Tur (som om jag skulle flytta till Nacka?) att Storebror kan gå på dagis upp till sex timmar om dagen så att han slipper sitta hemma med sin ammande urvridna trasa till mamma. Tack sverige, det är värt all kyla och snö, att få ha det så här tryggt, med försörjning, föräldraledighet och förskola.Och gratis är det att föda barn, och gratis är deras sjuk- och tandvård och skola. Jag ska komma ihåg det när jag gnäller.

Jag kan dricka kaffe igen utan att få kväljningar. Änligen. Drack en halv kopp förra veckan, blev JÄTTEPIGG. Ha ha. Har nyss klämt en halv kopp till, hoppas jag inte får skakningar. Bebisen i magen blev också jättepigg i torsdags, men det är bra att det blir invänjningsperiod, jag måste få dricka lite kaffe när den nya plutten kommit. Vi pratar tre klunkar kaffe typ, alltså inga baljor.

Jag har paus, skolkar alltså inte. Provade en tröja från graviditet nr 1 häromdagen. Det var min finaste då, som jag bara använde när jag skulle vara fin. Herregud, det ligger en till sån i garderoben. Dyra, fina tröjor. Tantiga skulle jag vilja säga nu. Det var ett så stort ansvar att bli mamma, jag ville se ut som de präktiga mammorna på polarn och pyret. Jag ville absolut inte att någon skulle döma mig utifrån mina kläder och se att jag egentligen var en trashig pundarunge från förorten. Så sorgligt att jag får tårar i ögonen när jag tänker på det. Jag lyckades t o m få min snälle man att köpa ett pärlhalsband åt mig!!! Jag har inget emot pärlor, men det är verkligen inte jag. Det är förvisso svarta pärlor, men ändå. När vi kommer till byxorna är det också komiskt, svarta jättebrallor som jag inte ens vill ha på mig den här gången. Jag spar ett par till elefantstadiet på slutet, men det är av praktiska skäl, jag tänker inte köpa ett enda grav-plagg till nu, det får vara nog.

Jag känner mig nog säkrare på mig själv nu, är inte lika rädd att någon ska döma mig efter mina kläder. Vet inte vad det beror på, antingen så är jag helt enkelt lite självsäkrare, eller så kanske jag vågar stå för vem jag egentligen är och behöver inte gömma mig bakom någon annans kläder längre. Föräldraskapet sitter ju liksom inte i om man har en t-shirt från POP för 395 spänn eller om man har en från HM för 99.

Pärlorna då, de ska jag nog trä om och blanda med några andra coola pärlor, så behöver de inte ligga ensamma i en låda och ge mig dåligt samvete utan jag kan ha dem om halsen istället, det var nämligen en verkligt fin kärleksgåva.

Håller på att sätta datumet för liccen, läskigt läskigt. Har kommit överens med min handledare att han ska läsa manuskriptet till artikeln om en vecka, sedan ska han få läsa den halvan av liccen jag är klar med medan jag skriver den andra halvan som ska baseras på artikeln. Samtidigt ska jag slita på labbet för att pressa fram fler resultat som vi verkligen måste ha med. Låter som en utmärkt tidsplan, jag har prick fyra veckor på mig att bli klar, hoppas den inte spricker bara för jag kan inte licca på BB. Så sorry, nu är min lunch slut och jag ska arbeta, inte blogga.

Snålheten bedrar visheten. Typ jämt. Jag använder mascara varje dag, ändå tar den inte slut, den blir klumpig och gammal istället. Sist körde jag med Lóreals Lash Architect, helt OK, När den blev för gammal hittade jag en provförpackning från Clinique, den var helt OK att måla på, men det blev tvättbjörnen när den skulle tvättas bort. Jag har följande krav på min mascara:
Den ska vara svart.
Den ska vara oparfymerad.
Den ska ge långa ögonfransar helst med lite curleffekt.
Den ska gå att tvätta bort med vatten, fullständigt, inte ge pandalook dagen efter.
Den ska inte sitta under ögonen efter en dags användande.
Den här månaden hade jag lite sämre med stålingar så den fick gärna kosta under 100 kr också.
Jag gick så ut och hittade en på Kicks, Expediten frågade mig noga om alla mina krav, tyvärr glömde jag krav nummer tre, så under två veckor har jag varit tvungen att använda remover för at bli av med skiten, trots att den inte är vattenfast. Dessutom tog jag med den till landet, och glömde visst kvar den i den temporära necessären (apotekspåsen) som jag lämnade kvar i ett skåp. Så nu får jag nog snällt knalla ut och köpa en ny. Jag klarar mig inte utan mascara. Och den här gången ska jag ha med alla mina krav. Och inte snåla, jag langar gärna upp 235 buck bara jag får den bästa jävla mascaran på jorden.

Jag älskar älskar älskar automatiserade system. Vi har precis fått en ny apparat som är helautomatisk, det betyder att jag inte behöver stanna till 19:00 för att göra mina tolvtimmars analyser, programmerar bara med världens lättaste program och sedan ligger provet och väntar på att det blir kväller! På morgonen är det klart och jag har kunnat vara hemmaoch natta min son istället för att sitta på jobbet och uggla. Tyvärr är det inte alla maskiner som är så enkla att köra, vi har fått en annan jätte avancerad mojäng som jag har jättestort behov men känner att det är så mycket krångel med att jag aldrig kommer kunna köra den. Killen som var först med att sätta sig in i hur den funkar sa "jag har kört den ungefär hundra gånger och jag tycker fortfarande att det är assvårt". Kul. Ner med krångelapparater, fram mer automatik.

Det blev en kort visit på landet, tur att det ligger så nära. Kom hem igår vid tre igår. Min man får alltid separationsångest från huset så när dagen för hemresa är kommen velar vi alltid mellan att åka direkt på morgonen och sedan ett antal klockslag utspridda över dagen, till att lillplutten ska sova i pyjamas i bilen och vi ska åka sent på kvällen. Vi har nu halvt om halv kommit överens om att jag ska jobba häcken av mig ett par veckor tills liccen är klar, vilket innebär att vi inte kommer ses så mycket på kvällarna (igen). Hoppas på lite gemensam ledighet i början av december, innan världen ställs på ända igen. Fast just nu är jag mest sugen på en hel ledig dag, bara vi själva, där vi äter lyxfrukost, går på massage, äter en trevlig lunch och kanske lyxshoppar lite innan vi åker till dagis och hämtar sonen. En enda dag. Utan stor mage, foglossning och halsbränna. Om ett par år kanske. Nu gäller det bara att ta sig igenom liccen, förlossningen, amningen och ta sikte på en skön gemensam semster på landet framåt juni-juli, när livet förmodligen ser hyfst normalt ut igen, eller vi åtminstone vant oss vid vårt nya kaos.

Ska ta tåget till landet för att gosa med familjen. När jag planerade min resrutt till centralen igår uppskattade jag min restid dit till en halvtimma. Glömde visst helt bort att pendeltågsstationen ligger 10 min bort, är alltså på centralen på sju minuter. Kan stanna hemma tjugo minuter extra, jag som var klar för att gå, lägg dessutom till att jag vaknade 40 min innan väckarklockan skulle ringa. I-landsproblem, visst, men jag kan ju passa på att jobba i en halvtimma nu! Jävlar vad käckt det där lät, men oroa er inte, jag är inte ett dugg käck, jag åt kakor till frukost, först, sen smörgåsar.

En sak jag producerat har skickats på vidare analys, jag har varit jätteglad för detta och orolig att resultatet ska dröja för jag ville sååå gärna ha med det i liccen. Så idag ringer professorn och säger att de har problem med min grej, den beter sig fel och är jättekonstig och går defintivt inte att analysera. "Skicka mer och rent den här gången". Jag ynkar ihop totalt, vill bara lägga mig ner och storgråta, känner mig som världens sämsta doktorand någonsin. Varför? Ska rena fram mera nu och inte ynka ihop, analysera det ordentligt och skicka iväg nytt till honom snarast. Det borde inte vara jordens undergång men det käns som skit. Imorgon får jag träffa min familj igen. Och kramas.

Det verkar som om moddarna tänker låta taket till föräldraförsäkringen ligga kvar som idag. Låt detta vara sant!

Oj vad jag skulle göra mycket när min lilla familj var bortrest. Jobba jättemycket, skriva, tvätta handdukar och baka lite. Jobbar gör jag, men baka och tvätta, ha ha. Baka och tvätta? Excuse moi, när fasen skulle jag hinna såsa runt och göra det. Jobba jobba jobba, och sova, inget annat, inte ens glo på tv. Jo lite. Nu måste jag jobba, tjipp.

OK, hormonerna har klubbat mig hårt i huvet, hjärnan är som ett litet ynkligt urtuggat tuggummi. Jag som skulle göra så mycket, jag som skulle labba som en galning, skriva som en galning, skriva ett pek, få massor av resultat och licca innan den nya beban kommer. Hur det ska gå till vet jag inte, jag vill bara sitta och klappa på magen och filosofera. Är helt oengagerad i allt jag läser, glömmer en miljon skaker och fattar ingenting. Jag kom ihåg att spela in LOST igår i alla fall, fast det var en ren tillfällighet, jag hade helt glömt bort att det var dags för säsongspremiär. Suck.

Vi har ingen TV på landet, eller rättare sagt ingen digitalantenn + digitalbox. Ändå kan min kära man sitta i skogen och läsa min blogg via sin telefon, är inte tekniken underbar?

Sov med lampor på i ALLA rum. Det gick bra, var faktiskt inte speciellt rädd, kan bero på att jag slocknade 21:15. Någon gång mitt i natten bestämde jag mig för att det var för jobbigt att sova med lampan på i sovrummet, så jag tog mod till mig och släckte den. Största anledningen till att jag var orolig för at sova själv var att jag inte kände mig riktigt inbodd i nya lägenheten, men tydligen har jag bott in mig mer än vad jag trodde. Längtar grymt mycket efter mina killar dock.

Årets nobelpris i Kemi gick till en Biolog. Fel, fel, fel tycker jag. Låt biologerna knapra på Medicinpriset i stället. Tror ni att snubben jobbat som en galning för att få nobelpriset eller? Hans farsa fick det för typ 50 år sen.

Jag är mörkrädd. Pinsamt när man är vuxen, men tyvärr den dystra sanningen. Min man och son har åkt till landet. Jag är rädd för två saker. 1. Att det ska hända dem något, som att de krockar och dör. 2. Att sova själv.

Helt allvarligt, nästan. Det känns som om skinnet på min mage inte räcker till. Och inte musklerna heller för den delen.

Vi har inhandlat en ny begagnad vagn, den är röd, så nu kommer alla tro att det är en flicka i vagnen även om det är en pojke. Fö fick vi vagnen för 1900, behöver bara köpa mjuklift till (vid nästa lön, den där stora som uteblev denna månad), ett kap tycker jag. Den väger bara 12 kg och den har hjul som inte kan punkteras. Dessutom är den inte så stor, det känns bra eftersom det ska åkas en hel del kommunalt med denna vagn och det är jobbigt med en koloss. Ska nu ta tag i att fixa till kolossen, hitta alla åkpåsar och regnskydd, tvätta skitigt tyg och se vad som måste åtgärdas på evighetspunkteringarna på lufthjulen, sen ska den fotograferas, annonseras och förhoppningsvis säljas för en billig penning. Återstår bara att låna lite saker, bärsele och bilbarnstol, sen är vi fit for baby. Det är nu 2,5 månader kvar (+-14 dagar), jag börjar få djävulskt ont och vill ha allt arrangerat och klart till i början av november, helst skulle allt vara klappat och klart idag, inklusive julklappar, men det senare är en ekonomisk fråga. Jag tänker inte springa runt i affärer när jag är i 9:onde månaden. Ska leta det mesta på internet. I love internet.

I morse när jag gick upp så hade jag en rad från en låt i huvet. Det är Magnus Carlsson som sjunger "Kom håll om mig, älska mig med fel och brister.". Just precis så känner jag mig, älskad med fel och brister. Det är skönt.

Åkrajt, om moddarna behåller trängselskatten i stockholm så får de plus i kanten av mig, om de dessutom använder stålarna till att bygga en ordentlig ringled så blir jag ännu nöjdare, och nöjdast blir jag om de dessutom satsar pengar på kollektivtrafiken. Skulle inte väldigt många kunna bli nöjda på det sättet? Fasen nu är det bara det här med att sälja ut allmännyttan som de ska ändra sig om så kommer min värsta modde-panik att släppa.

Eftersom jag är fullständigt anonym kan jag skriva det som faller mig, följande inlägg kommer att handla om kiss. När jag var liten pinkade jag på mig när någon kittlade mig, kunde inte skratta och hålla mig samtidigt. Som vuxen blir man tack och lov inte fasthållen och kittlad så ofta så jag vet faktiskt inte om jag skulle kissa på mig ifall någon kittlade mig tillräckligt länge. Däremot vet jag att om jag får ett hysteriskt skrattanfall och blåsan är tillräckligt full, då slinker det ut en skvätt hur mycket jag än håller emot, mycket pinsamt och jobbigt. Efter att jag fick lillplutten märker jag att det blivit värre, detta trots intensiva knipövningar. Gode gud, bara inte någon får för sig att kittla mig...
Nu är jag i sjunde månaden, har knipit som en jäkla galning i flera månader och kan ändå inte hålla tätt om jag nyser. Om jag nyser, som en liten kisstant, var ska detta sluta? Jag tror det heter ansträngningsinkontinens, och är väl inte helt ovanligt när man närmar sig slutet av graviditeten. Men jag nojar inte för resten av den här tiden, jag nojar för resten av livet, jag vill inte vara 30+ (jag  blir 36 nästa år, så okej då, 40-) och behöva inkontinensskydd. Om jag visste att kejsarsnitt skulle garantera att min bäckenbotten inte blev i sämre skick skulle jag fanimej begära det. Kan man ange det som skäl, "pat. önskar snitt för att slippa bli inkotinent." Skulle inte tro det.