adrenalin

När jag fick tilbaks första versionen av mitt manuskript skrev chefen att det var bra, tack för berömmet. Nu fick jag tillbaks den andra versionen och då skriver han att det är väl tunt. Jaha, dålig dag eller? Fattar gubbjäkeln att han är den sämsta tänkbara handledaren? Att det är tunt för att jag aldrig får någon handledning av honom.  Det känns som om alla högre makter vill säga mig en enda sak- håll inte på med det där, det finns något bättre någon annanstans. Varför envisas jag då med att bita mig fast? Att doktorera har sänkt mitt självförtroende något så oerhört. jag har alltid varit stolt över hur jag utfört mitt arbete, livet igenom, jag började jobba när jag var 13. Det är väl någon slags arbetarklass-stolthet jag har fått mig itutat. Jag har haft svackor, visst, speciellt den gången jag blev uppsagd från ett jobb, eller när jag stött på andra motgångar. Men i grunden har jag alltid haft en känsla av att jag gör mitt allra bästa och det är inte fy skam. Tills jag började doktorera. Nu känner jag mig som världens sämsta på det jag håller på med och med så många års utbildning och praktisk erfarenhet är det inte rimligt att det ska kännas så här. Om jag fick börja om skulle jag valt min handledare med större noggrannhet, och lyssnat på ett råd jag bad om och fick men valde att förtränga. Jag vet inte om jag vågar söka arbete under föräldra-"ledigheten", för om jag inte får jobb kommer det ändå komma fram till chefen att jag sökt jobb och då får jag förmodligen kicken. Jag vill inte det här längre, men jag vill inte bli arbetslös. Utan att ha lagt fram den stora avhandlingen är det snudd på omöjligt att få jobb. Ska jag bita ihop ett år till och disputera eller ska jag dra? Bara jag kan avgöra det. Tur att jag har tid att känna efter. Lång tid. Skönt.