adrenalin

Igår skulle vi iväg på en rutinkoll på MVC, min man var på dåligt humör och jättestressad för en grej på jobbet. När vi satt hos barnmorskan ville jag bara att det skulle gå fort så att vi kom därifrån, men hon ville prata om min förlossningsdepression och sätta mig i kontakt med en psykolog redan nu så det skulle bli garanterad uppföljning. Det var bra och jag grinade lite när jag berättade hur jobbigt det varit förra gången.

Sen var det dags att mäta magen. Hon skrynklade ihop pannan, den hade knappt växt något på en månad. På en sekund fick både jag och min man något helt annat att oroa oss för än våra jobb. Vi blev inbokade på ultraljud två timmar senare för att se hur stort barnet egentligen var och om det var som det skulle. Min man tog ledigt tills efter ultraljudet och eftersom vi ingent kunde göra fick vi vår efterlängtade gemensamma frukost, tyvärr kändes omständigheterna allt annat än roliga. Sedan drev vi runt på stan tills det var dags att lägga sig på britsen och bli undersökt. Tredje gången vi ser vår bebis. Barnet var inte så stort som man kan förvänta sig i v 32, snarare som i v 30. De mäter en massa parametrar och räknar ut en avvikelse som inte får vara större än 22%. Jaha, vad betyder det, jo om avvikelsen är större så går man vidare och tittar på flödet i navelsträngen och kanske något annat, jag minns inte jag var helt bedövad. Ultraljudssköterskan sa att det fanns tillräckligt med fostervatten och att barnet såg ut att må bra (det var viktigast) samt att moderkakan såg ut som den skulle. Men när hon skulle räkna ut avvikelsen hade deras nätverk kraschat. Vi skulle få veta idag. Ett dygn. Gräsligt.

Jag vaknade vid 3 i natt och låg vaken och ororade mig till 5. Är det för att jag druckit kaffe i två veckor? Är det för att jag stressat? Ska barnet dö nu? Få obotliga hjärnskador? Jag ringde barnmorskan i morse för att få besked. Telefonsvarare. För tio minuter sedan ringde hon tillbaks. Avvikelsen är på 17%, det är ingen fara. Om det inte är någon fara varför är jag fortfarande orolig? Logikern nöjde sig visst inte med siffror. Jag vill ha min bebis nu, jag vill att graviditeten ska vara över, förlossningen avklarad och att vi har vår bebis hos oss, fullgången, frisk och levande. Det här var varför jag tvekade inför att skaffa ett andra barn, graviditeten är bara en 40 veckor lång plåga av oro. Det har kännts bättre den här gången, jag har varit mindre orolig, nu kommer skuldkänslorna, jaha, jag oroade mig inte tillräckligt så nu fick jag något att verkligen frukta. Åtta till tio veckor kvar. Skit i lic, skit i allt, låt det bara vara över.