adrenalin

På onsdag ska jag skicka manuskriptet, den sk kappan, till opponeneten. Så nu lusläser jag texten igen. Efter jag skickat har jag ca två veckor på mig att lägga till ändringar (eller ta bort saker). Sen är det dags för tryckning. Jag känner mig sjuk igen, fjärde gången på ett par veckor, men det är nog stressen som tar ut sin rätt. Jag hoppas att allt släpper efter avhandlingen är tryckt. Boken! Min egen bok med ett eget ISBN-nummer! Så vad sätter man på omslaget till detta alster som trycks i 200 ex? De flesta vill ha något som relaterar till deras arbete. Själv vill jag ha en bild på månen. Ska skicka ut maken på Årstafältet en månklar natt och ta bilder åt mig. För så är det, att bli filosofie doktor var för mig lika avlägset som att åka till månen. Att åka till månen är fortfarande avlägset, men nio års högskolestudier är snart till ända och det har varit en större resa än att åka till månen. Min resa är ett bevis på att drömmar går att uppfylla, med en enorm mängd arbete, vilja och envishet.

Själv förbereder jag mig på arbetslöshet. Nu när jag fortfarande har lön passar jag på att köpa dyra löparkläder, dyra krämer och annat som jag inte riktigt kommer ha råd med i vinter. Det känns skönt att hamstra lite.

Tvättställningen är sönder meddelade jag maken för ett par dagar sedan. Sen trodde jag visst att det skulle komma en ny flygande på något sätt. Men det gjorde det inte. Upptäckte jag när jag stod med en hög blöta kläder idag. Tack och lov för gaffatejp. Nu håller den ett tag till. Bara man inte fäller ihop den.

Jag åker på någon slags småsjuka hela tiden. Ingen rikig sjuka utan lite ont i lederna, ont i huvudet, kli i näsan, trött. Jag kan jobba så det är inte hela världen, men jag har inte orkat springa som jag ska på flera veckor. Jag behöver springet för att få energi.

Som jag väntat på denna serie. Jag skulle ju ladda ner den, men sen vågade jag inte i och med Ipred. Bönade och bad diverse vänner att de skule bränna ut den åt mig, men det blev inte riktigt av. Så nu är den äntligen här, på vårt eget kära SVT. Och det bådar gott! Första avsnittet var kanon. Skönt! Bara sex dagar till nästa avsnitt, det suger att vänta. Föredrar att ha serier på DVD så jag kan titta när jag vill. Just nu alternerar vi mellan Psychoville (suger på karamellen, tre avsnitt kvar) och Rescue Me.

Är hemma med sjuk lillkille. Efter en sked ipren är han lika pigg och glad som vanligt. Vill inte sova middag. Det var väl inte oväntat, men jag vill att han sover middag för jag ska ringa till chefen och chefen blir så stressad om han ens tänker tanken på att jag har barn...herreguuuud "kan vi höras när det är lite lugnare" darrar chefen i andra änden samtidigt som lillkillen försöker riva huset. Det är väl bäst att vi gör ett försök till då, lillkillen och jag.

Jag mår inte bra, det är inte så konstigt. Drama, drama. Det känns som om jag sitter på ett tåg som skenar och inte kan bromsa, inte hoppa av. Som inför förlossningen med första barnet. Med ett litet hål där ungen skulle ut, inte en aning om hur det skulle kännas, bara rädd. Bråk, skrik och inget tålamod. Avhandlingen har legat för granskning hos handledare, biträdande handledare och head of department. Ingen hör av sig, dagarna går och jag blir mer och mer stingslig. Försöker dra medkänsla ur min man, som blir arg. Min kompis som jag försöker pussla ihop vänskapen med mailar och berättar att hon och M varit ute och träffat den och den och den bekantingen, jag blir bara ledsen, varför får inte jaaag följa med. Imorse, två dagar för sent, kom första omdömet och så klart, det dög i hans ögon. En av tre. Ska åka och hälsa på en gammal vän i en stad i närheten över naten, vi skulle åkt ett helt gäng och jag hade tänkt att hoppa av och skylla på sjuka eller stress eller något annat, nu är vi bara två kvar och det går inte att dölja sig bakom de andra och smita. Fast det blir alldeles säkert trevligt, det är de två roligaste, nykraste och klippskaste tjejerna kvar, och så jag. Jag lovade mig själv att inte bli så här stressad, men det är inte min insats som stressar, det är all granskning, all tid det tar, all väntan, all ovisshet. Snart är det över. Jag överlever. Gud vad jag längtar efter en kram.

Har sökt två jobb idag. Tycker det är svårt med personliga brev, CV och sånt, men jag vet att jag inte är ensam om det. Det ena jobbet vill jag egentligen inte ha, men det andra - rena drömjobbet. Förutom att det ligger i Uppsala. Tur att det går tåg. Håll tummarna för att jag får komma på intervju så att jag kan visa att jag är precis den de letar efter!

Jag stämmer in i alla höstälskares upprop, jag älskar också höst...men jag vill ha lite mer sommar först. Snälla snälla, bara lite till. Jag är inte riktigt redo att snöra av mig sandalerna och lägga undan sommarkjolen. De behöver luftas först. Mina ljuvliga sjuttiotalssandaler från Knulp. Dyra som skam, men så sköna och så snygga.

Här hoppar han iväg till sex-års!

Skolar in sexåringen på sexårs. Om han någon gång kommer bli kär i en fröken så är det den här. Säker kommer några av papporna också bli kära och kanske nåon mamma med. Tänk Julia på bolibompa, med en snus under läppen. Ja, skulle jag vara lesbisk så skulle jag gilla små smala mörka tjejer med snus under läppen. En ihoprympt version av min man liksom. Minus skäggväxt och snopp.

Lilla maken drabbades av en förkylning igår som gjorde honom matt. Inatt vaknade jag vid två av att han inte kunde sluta hosta och hade svårt att andas. Svininfluensa tänkte jag panikslaget, men det är svårt att hålla kvar en tanke sådags på natten. Avstod min sovmorgon och gick upp med kidsen trots att jag har en så svår PMS att jag vill ta den ena och slå den andra. Måste de skrika fram varenda sak de yttrar? Måste den stora sätta sig på den lilla och slå honom i ansiktet? Måste de släpa fram varenda leksak och slita ur alla sängkläder ur sängarna när de leker? PMS går över och maken har förmodligen ingen svininfluensa. Hostan kommer troligen av astman och sanningen är att det lät precis som det brukar när han är förkyld. 

Sonen började i den lokala klubbens fotbollsskola i våras. Sen dag ett (eller faktiskt lång innan) har det varit ett jävla tjat på att vi föräldrar ska hoppa in som tränare. Det är tjat på alla träningar, det kommer mail efter mail. Jag fattar ingenting. Betalar vi inte klubben för att de ska träna våra barn? Vi funderar på simundervisning också, är det samma sak där? Och stora killen ska börja sjunga i kör i hölst. Är det meningen att jag själv ska leda körundervisningen då? Så här kan ett tjatmail se ut:

"Vi kommer att ta upp organisation runt lagen. Efter fotbollskolan i våras såg det ut att bli 2-3 pojkgrupper och en flickgrupp. Behovet är att vi har 2-4 ledare runt varje lag som är med och instruerar på plan. Dessutom behöver varje grupp minst en administratör som sköter om hemsidan och närvarorapporteringen även håller adresslistor uppdaterade, de ska helst inte vara samma personer som sköter träningarna. Det behövs också några som är materialansvariga, bollar, tröjor inköp av overaller med mera. Detta vill vi gärna ha klart på tisdagen."

Det är ju ganska mycket folk. Om de nu så gärna vill ha föräldrar som jobbar för klubben kanske de ska erbjuda dem att deras barn får spela gratis?

Jag kanske är naiv som inte har fattat att sveriges fotbollsklubbar bygger på föräldrarnas engagemang,  men jag känner verkligen inte "Åh vilken härlig gemenskap, här vill jag vara med!". Jag blir bara illa till mods av tjatet och känner att om stora killen vill sluta tänker jag inte säga emot.

Efter att ha erbjudit oss rabatt på de mest idiotiska varor har ICA äntligen slagit huvudet på spiken. Våra varor denna månad är:

Tvättlappar
Solrosolja
Fryst torsk
Bönor på burk
Camembert från President
Chips från Olw

Grattsi ICA, ni har genomskådat oss!

I glappet mellan dagis och sexårs fick stora killen några dagar utan omsorg, dvs mor och far fick ta ledigt från jobbet. Det är lite märkligt att det ska saknas skola i flera dagar och att sedan ska inskolningen ta fyra dagar innan den ordinarie verksamheten börjar. Maken tar merparten den här veckan och så får jag ta det mesta nästa. Idag utnyttjade vi vår lediga dag till att besöka mitt jobb, kolla på coola maskiner och glasvaror sedan möta upp en god vän till mig för ett besök på Naturhistoriska. Dagen avrundades på Sturekatten där ett glas saft kick loss på 18 kr och en påtår på saften kostade 18 kr. Vem har mage att ta mer än en femma i påtår för ett glas saft? Alla gäster förfasade sig och kärringen bakom kassan snörpte på munnen. Huga. Bakverken var jättegoda i alla fall så vi bet ihop och cashade för en påfyllning.

Att få barn och ta konflikter med dem får en faktiskt att växa. Med det menar jag inte att jag är en perfekt mamma som tar alla bråk med en ängels tålamod, åh nej här skriks det och vrålas det en hel del. Men man kan liksom inte fly från sina barn utan när man har gjort ett dåligt jobb och skäms som en hund blir man bli tvungen att reflektera övr hur man ska ta liknande konflikter på ett bättre sätt nästa gång.

Vissa saker har jag tränat på mer än andra, t ex har jag blivit immun mot uppenbara försök att ge mig dåligt samvete. Det gäller speciellt när andra vuxna kör såna trick på mig. 
Jag blir varken arg eller irriterad, jag genomskådar det och går inte på det. Kommer en skopa med skuld riktad mot mig mig går jag inte igång. Jag brukar bara titta på den andra vuxna och svara något i stil med "hmmm" eller "kanske det".
Att visa att man inte tänker gå in i det är sååå effektivt.

En annan sak som jag är blivit bra på är att jag tar ingen skit. Jag har hanterat två trotsiga ungar ibland varenda vaken minut dag ut och dag in, tror någon annan vuxen att de ska kunna köra över moi? I don't thiiiink so!

Har funderat på några slogans för barn:

Barn - om de inte kör över dig gör de dig starkare!

Barn - inget för den konflikträdde!

Tog med barnen och hälsade på en av makens vänner som köpt den mest ljuvliga lägan på flådiga och finkulturella tavastgatan på söder. Vi hängde med barn och blåbärspaj i en närbelägen park och sen gick vi med barnen på resturang. Och det funkade. Jag är så tacksam. Jag ser ljuset i tunneln. Lilla killen håller på att bli stor och det är skönt. Språket är på väg, glimtar av världens mysigaste tråring kan skönjas. Han har vuxit enormt på sistone och tar för sig av världen. Bäst av allt, han sover numera på nätterna, jag trodde vi skulle gå under i våras innan det vände. Nu är den ljusnande framtiden här och vår.

Kollegan och jag har haft ett strålande samarbete senaste åren, det har flutit så fint, så fint. Så nu när den andra gemensamma artikeln är så gott som färdigskriven vill hon plötsligt ha en aterisk på våra namn som påpekar att vi bidragit lika mycket till artikeln. Och jag vill inte riktigt. Vi har bidragit lika mycket på labb, så visst. Men vi var överens om när vi började att jag skulle stå först. Asterisker har aldrig diskuterats. Jag behöver det så mycket mer än henne eftersom hon har fyra artiklar i sin avhandling och jag bara tre. Det är ganska stor skillnad. Sedan är det här med skrivandet, jag har skrivit hela artikeln, ritat alla strukturer, gjort alla tabeller, skött alla revideringar, all mailkontakt med handledare och övriga, plockat fram alla referenser och fört in dem. Det är inte lite jobb jag lagt ner på det. Men jag har svårt att argumentera, hennes ståndpunkter är också bra och hon står på sig. Hon har plockat fram andra artiklar där man satt in asterisker. Hon pressar mig att jag ska vilja samma som hon, och sen ska vi lägga fram det för handledaren. Jag vill inte bli osams. Jag vill inte ha bitterhet. Men jag vill inte ha asterisker i nuläget. Samtidigt känner jag att man blir väldigt blind inför sånt här som man suttit med näsan i, hon kan ju ha rätt och det hela är helt rimligt, hon har ju lagt ner mycket labjobb på det hela. Jag vet inte, jag blir så rådvill. Jag känner mig ogin när jag håller på så här, det är väl bara att dela med sig?

Underbar, sitter jättebra på!

Den är grönare på riktigt och så fin!

Det är några veckor kvar hetsar jag, men det är faktiskt fyra veckor tills jag ska lämna den till opponenten. Det är sex veckor tills den ska tryckas. Tio veckor tills det smäller. Men TACK! för lyckönskningarna! Aj niiid! Har förresten köpt klänningen till festen! Dessutom har jag fått ytterligare en klänning i present, hi hi!

Hinner inte, hinner inte, tänk om det blir k a t a s t r o f? Jag är inte så jättestressad så länge det inte ringer i telefonen eller barnen talar med mig. Gulp. Ok pepole, jag rättar den nu. Hinner inte med att blogga, hör av mig sen. Ta det lugnt människa det är flera veckor kvar. FEL att säga till en filande perfektionist. Vi hörs!

Min bästis från högstadiet hörde av sig på fejjan. Hon är redan mormor. MORMOR vid 39! Jag smäller fanimej av. OK hon är ett år äldre än mig men ändå. Jag har en nästan bebis i sängen och hon har precis kickat ut sina ungar ur boet. Som genast passade på att yngla av sig. Jag känner mig plötsligt inte så ung. Jag sprang 7 km idag, sa jag det?  I ångesten passade jag på att beställa två par nya löpartihgts. Nä, man ska inte bli mormor innan man kommit i klimakteriet. Fram till dess är man ju potentiell barnaföderska själv.