adrenalin

Jag mår inte bra, det är inte så konstigt. Drama, drama. Det känns som om jag sitter på ett tåg som skenar och inte kan bromsa, inte hoppa av. Som inför förlossningen med första barnet. Med ett litet hål där ungen skulle ut, inte en aning om hur det skulle kännas, bara rädd. Bråk, skrik och inget tålamod. Avhandlingen har legat för granskning hos handledare, biträdande handledare och head of department. Ingen hör av sig, dagarna går och jag blir mer och mer stingslig. Försöker dra medkänsla ur min man, som blir arg. Min kompis som jag försöker pussla ihop vänskapen med mailar och berättar att hon och M varit ute och träffat den och den och den bekantingen, jag blir bara ledsen, varför får inte jaaag följa med. Imorse, två dagar för sent, kom första omdömet och så klart, det dög i hans ögon. En av tre. Ska åka och hälsa på en gammal vän i en stad i närheten över naten, vi skulle åkt ett helt gäng och jag hade tänkt att hoppa av och skylla på sjuka eller stress eller något annat, nu är vi bara två kvar och det går inte att dölja sig bakom de andra och smita. Fast det blir alldeles säkert trevligt, det är de två roligaste, nykraste och klippskaste tjejerna kvar, och så jag. Jag lovade mig själv att inte bli så här stressad, men det är inte min insats som stressar, det är all granskning, all tid det tar, all väntan, all ovisshet. Snart är det över. Jag överlever. Gud vad jag längtar efter en kram.