adrenalin

Om inte Fröydis vinner så blir jag mycket förvånad. Go Fröydis!

Jag har en läsare och det är min man. Ha ha. Tidigare hade jag sex, åtta trogna läsare och det räckte bra åt mig. Sen skrev jag ett inlägg om där jag visade vad jag tycker om Per Gessle och vips var alla läsare borta. Skumt, att jag skulle haft ett antal trogna läsare som valde bort min blogg pga en sån sak.

Så för dig som tittar in här (förutom maken) skulle jag vilja klargöra en del saker. Här kommer en del fakta om mig: Jag är vänstervriden. Jag tycker att det är patetiskt att ha shopping som intresse. Jag tycker att Per Gessle och Thomas Ledin och Tommy Nilsson är slibbiga fjantar. Jag är feminist. För guds skull, min blogg heter adrenalin, jag är kategorisk och argsint det säger ju namnet!

Du behöver inte dela mina åsikter, men ge mig gärna en kommentar annars liknar du mest en Peeping Tom. Och det är ganska slemmigt om jag får säga.

Snö är vackert att titta på men inte så kul att halka runt i. Jag gillar inte vinter. Inte snö. Inte minusgrader. Inte snorig näsa. Inte fnasig torr hy. Inte statiskt hår. Inte trasiga nagelband. Inte tjocka käder. Men det är vackert att titta på.

Jag fick gå och lägga mig tidigt igår, se min bittra kommentar, det var bra för då somnade jag i alla fall, och lillplutten var så slut att det var lugnt att läsa en bok med lampan tänd. Han somnade ändå. Idag är jag hemma på eftermiddagen med honom och har medan han sovit middag faktiskt skrivit lite vetenskapligt. Jag vet att jag måste köra igång med det nu... Fram med referenserna och skriva torr vetenskapsengelska. Fast nu yr snön ner och jag ska väcka min nästan-friska unge ur middagsdvalan och gå ut i snön en stund. Var fan är mina långfillingar tro?

Svar nej. Min son sover inte. Nu ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig. Han får sova i min säng. Hurra för egentiden som blev exakt 25 min, nu ska jag lägga mig i mörkret brevid honom och önska att jag kunde läsa min GW bok som är asbra och jättespännande. Godnatt!

Maken är på konsert och själv har jag hållit på att natta lillplutten i 90 minuter, man måste ligga brevid och det är inget större problem i vanliga fall, tar typ en halvtimma. Men idag verkar det ha hänt något. Jag egentligen vet vad det är, han gick upp över en timma senare imorse efter att ha varit sjuk och sovit jättemycket igår. Dessutom var vi dumma och lät honom sova middag idag, men vad gör man, när ska man annars hinna med vuxenaktiviteter som att betala räkningar? Jag vet faktiskt inte om han sover nu, eller om han ligger vaken därinne och väntar på att jag ska komma tillbaks från mitt "toabesök". Han är inte mörkrädd så det är ingen fara på den fronten, och det vore skönt ifall han somnade av sig själv, det vore premiär. Det har iaf gått nästan tio minuter nu, så jag håller tummarna. Annars är det väl bara att gå in igen och ligga och våndas över hur egentiden krymper ihop till en ynka halvtimma.

Det är möjligt att förväntningarna var för höga på Tim Burtons tolkning av Kalle och Chokladfabriken. Jag gillade inte hans version av Oompa Lompas, och jag saknade i allra högsta grad musiken från den gamla filmen. Miljöerna var bra, Johnny Depps Willy Wonka var jättebra och Kalle och hans morfar var utmärkta. De andra barnen var också helt OK utom då Veruca Salt som var för mesig. Wonka godiset jag köpt att äta till visade sig vara från Nestlé som vi egentligen bojkottar, dessutom var det inte gott.

Fredag=supertrött. Massor av minus på sovkontot för hela familjen. Jag vill sova redan nu. Det ska jag inte. Medan alla andra tittar på Idol så ska vi kolla på Tim Burtons Willy Wonka, hurra! Och äta wonkagodis som jag köpt idag. Och sen, sova sött...

Jag är min egen hårdaste kritiker, jag får inte glömma det. Jag ska vara snäll mot mig själv, hur man nu lär sig det?

Min son 2,5 år gillar Andy Milonakis, han älskar att titta på vad han kallar "pojken". Det är ett bisarrt program som går på MTV och "pojken" är 29 år. Ganska ahrmlöst men kanske inte helt lämpligt för en liten unge.

tomas ledin räknas nog också in i gruppen cyniker som bara vill ha dina pengar. Bojkotta honom med.

Musik är viktig för mig, det är viktigt att musiken säger något. Ska jag lyssna på nosenes ska det vara jävligt bra.Ska jag lyssna på nosnens måste jag ändå känna att den eller de som gjort musiken verkligen lagt ner hela sin själ och hela sitt hjärta i musiken. Därför gillar jag inte Per Gessle. För mig är Per Gessle cynismen personifierad. Att slänga ihop en Beatleskopia är säkert väldigt begåvat, men om en gift karl ska sjunga kärlekslåtar som inte handlar om sin fru (det vill jag förresten absolut inte höra) så måste det kännas som om det är någon annans berättelse de berättar. När Per Gessle sjunger har han ungefär så mycket inlevelse att man kan skönja hur mycket pengar han räknar med att tjäna.

Bojkotta PG, han delar inte ens med sig av rättigheterna av sina låtar till sina fd bandmedlemmar. Hur kul är det att ha varit med i sveriges näst mest kända band och inte tjäna en spänn? Tacka vet jag REM en för alla, alla för en!

Bra på nonsens - Frank Black
Bra på att berätta sitt eget liv och andras - Nick Cave - t ex: John Finns wife, Henrys Dream, jag ser hela scenen framför mig, alla personer - då är man jävelbegåvad och inlevelsefull.

Jag tar tillbaks vartenda ord om att trotsåldern inte alls är så jobbig som jag trott. Allt innan nu var bara en preview och inte den äkta varan. Nu har trotset slagit ut i full blom och det är inte roligt längre. Åh alla mina förnumstiga "han vill veta var gränsen går" skäms jag för nu. Ja, han vill veta var gränsen går och han vill testa den om och om och om igen, det räcker inte förrän det är bråk och skrik och tårar. Hundra miljoner gånger måste han pilla på farliga saker så att man får hjärtslag, eller jaga katten eller hoppa i sängen där han kan slå sig fördärvad. Varje kväll måste vi slåss om andborstning, pyjamas, sovning. Blä blä blä.

Han ska lära sig var gränserna går, och hur långt man kan gå. Jaha, ska han också lära sig att mamma är ett monster som kan vara tålmodig i flera timmar för att tillslut tappa fattningen och bara vråla när man leker mustasch med en spagetti fastän dom sagt sluta leka med maten 34 gånger (och detta bara vid denna måltid). Att mamma blir tokig och måste sitta i ett annat rum och äta sin spagetti.

Tur att han sover ibland, för då glömmer jag allt och tänker att imorgon är en ny dag, och då ska jag vara tålmodig och sätta gränserna med fast hand men utan att tappa fattningen. Och absolut inte skrika och skämma ut oss i affären när han plockar upp saker från golvet och stoppar i munnen, eller i trappen när han vägrar resa sig från golvet utan ligger och vrider sig och skriker "nej nej nej", och svetten sprutar och kassarna är tunga. Nej imorgon ska jag vara en ny jättebra mamma som orkar mer och kan bättre.

Fråga: Vilka är de läskigaste snubbarna man kan tänka sig att vakna upp i samma säng som efter en blöt natt?
Svar: Jag är lyckligt gift, och det gör det ännu roligare att rysa över läskiga sängkamrater!
Hypotetiskt alltså:

1: Tommy Nilsson, plufsig, smetig och lever på att sjunga slibbiga ballader
2: Torpet-Ernst, humorbefriad och självgod.
3: Mikael Persbrant, förvisso snygg, men karln är alkis och alkis är osexigt.

Bubblare: Per Gessle, Runar och han på sporten som bytte efternamn, runheim eller nåt.

Målade hallen på landet igår. Först i fel färg, min man tycker att det beror på att jag försökte kompromissa. Själv vet jag inte riktigt, alla ska väl bli nöjda tyckte jag. Sen tjafsade vi och jag tjöt i vanlig ordning, sen åkte vi in till närmsta stad och jag tog den grå färgen jag ville ha från början och är ytterligare två rollningar senare jättenöjd. Ett par lister till ska upp och en lampa, sen är det klart.

Nu återstår bara resten av huset, hallen motsvarade kanske fem procent.  Sov rummet står på tur först, just nu är väggarna porr-vinröda, vi hängde som grädde på moset upp lila gardiner i helgen, jättesnyggt ha ha. Nu är det bara lita halvnakna spanjorskor a la hötorgskonst från sextiotalet som fattas.

Jag har fem minuter över och då blir det bloggfest. Mamma tog ett ryggmärgsprov igår för att ta reda på om det är cancer i hjärnan eller inte. Svar kommer om nio dagar. Jag är orolig, och det smittar av sig på allt jag gör. Jag blir upptrissad och nervig. Går och spänner kroppen hela tiden. Har haft svårt att somna ett par kvällar. Nu när hon tagit provet känns det ändå bättre. Så har vi tagit halva dan ledigt hela familjen för att åka till landet, vi behöver slappa lite alla tre. Jag önskar att vi var bättre på det där. Att inse att nu är det så jävla stressigt att vi måste ta ledigt. Det blir lite AA, "jag kom att inse att jag var maktlös inför cancern, att mitt liv hade blivit ohanterligt". Cancern kan bytas ut mot allt. För alkisarna och deras annhöriga (jag) är det alkoholen, men det mesta som tar över ens liv går att stoppa in där. Just nu är det cancern och kanske stressen ska in där med. Hej då från stressbubblan.

Jag känner mig verkligen som världens största deppo. Och jag är hela tiden på gränsen att börja tjuta. Jag är ändå tacksam för massor med saker. Att sverige är så fantastiskt t ex. Min mamma får en av världens bästa behandlingar och betalar bara 900 per år för det. Jag har fått hela forskarutbildningen betald, på statens bekostnad, tack så mycket! Jättebra barnomsorg som knappt kostar någonting, tack för det!  Gratis förlossningsvård som är helt fantastisk. En jättebra grundutbildning som kostat mig bara böcker och terminsavgifter. Ett suveränt land för en kvinna som kommer från en taskig bakgrund och beslutar sig för att börja på universitetet vid 28 års ålder. Jag är också tacksam över att jag fått lära känna min mamma på nytt. Över min familj. Över att jag har en lägenhet och tryggheten i det (förstahandskontrakt vid 31 och detta genom bostadsförmedlingen!). Över det liv jag nästan var född till men ändå lyckades ta mig bort ifrån. Att jag lever. Att jag är frisk. Att jag är älskad. Tack för mig tills vidare.

...var att gifta mig med min man och få vårt barn. Det sämsta jag gjort var förmodligen att börja doktorera. Typiskt mig, jag fick stående ovationer och bug och bock när jag tog grundexamen. Men räckte det, nej då. Med ett självförtroende som definitivt inte behövde sargas mer  var jag tvungen att kasta mig in i forskningsvärlden. Med människor som fostrats in i den akademiska världen och aldrig behövt ta en spänn i studielån. Som haft föräldrar som stöttat dem hela vägen, hejat på och uppmuntrat. Ha ha, som haft föräldrar punkt. Och nu sitter jag här och mår skit. Jag har tre stora glädjeämnen och två ångestar, glädjeämnena är min son, min man och mitt sommarhus. Mina ångestar är mitt doktorsarbete och min mammas cancer. Jag hoppas att när jag läser det här om ett år att jag antingen mår bättre i mitt arbete oavsett om jag är kvar eller om jag gör något annat och jag hoppas innerligt att min mamma lever och är frisk.

Min man står inför ett vägval i sitt yrkesliv. Kul för honom, han bara klättrar som en galning på karriärstegen. Själv står jag blickstilla och känner att det är nog bäst att jag går ner på deltid eftersom jag har så svårt att hinna med. Ironiskt inte sant? Jag trodde att det var jag som skulle göra karriär och han som skulle jobba deltid. Hur blev det så här? Inte speciellt kul för en feminist som jag att braka rakt in i kvinnofällan.

Jag har aldrig höststädat. Inte vårstädat någon gång heller. Hemma hos mig (sedan jag flyttade hemmifrån) har det varit rent nog på något magiskt sätt ändå. Sedan åtta år tillbaks heter magin min kära make + attackstädning. Innan dess var det mest attackstädning som gällde. Min man är jätteduktig, städar ofta samt gör vårryck och pustar fönstrena och sånt. Jag bidrar med det jag kan, eller har ork och lust till, han har nämligen lägre toleransnivå än jag när det gäller damm och skäp.

Jag måste erkänna att jag blev bättre på att hjälpa till med vardagsstädningen när vi blev föräldrar. Det tog liksom emot att se sin lilla korv ligga i hörnen och äta dammråttor. Sen kanske jag har transformerats också, mha hormoner eller nåt. Jag kan stänga av hjärnan när jag städar, stänga av motståndet och bara göra. Det blir så när rutinerna smyger sig in, sluta tänk, gör istället.

Mja, för min mamma har det där aldrig infunnit sig. Jag är uppvuxen i totalt kaos. Hon tror att det är därför hennes barn är så ordningssamma. Att det är vår revolt. Ja vi kanske är ordningsamma i hennes ögon, men hennes referensramar är lite märkliga.

Nåväl, för att fira att medelåldern närmar sig med stormsteg har jag börjat julstäda köket. Men på mitt vis. Jag gör ett skåp i taget, och vem vet jag kanske t o m hinner klart till Lucia!

Det är sällan något smakar som vi minns det, åtminstone inte om vi var barn sista gången vi åt eller drack det vi så väl tror oss minnas. För egen del handlar det om sillbullar och kalvdans som min 1920-tals pappa brukade ge mig. Inget av det smakar som jag minns det nu när jag är vuxen. Min man råkar ut för det ännu oftare. Han bodde halva barndommen utomlands, när han väl stöter på något han minns så köper han det direkt bara för att prova om det var som han kom ihåg det - det är det sällan. Ofta handlar det om slibbiga läsksorter som med ett barns smaklökar är supergott, men en vuxen som bara dricker light  kreverar av sådana sockerchocker. I fredags var det en orange läsk som smakade socker, syntetiska smakämnen och något odefinierbart.

Saker som aldrig blir så gott som när jag var barn:
Blodpudding  -  vi gjorde vår egen ett tag och inget slår den.
Gravad lax - antingen var min pappa en jävel på gravlax eller så har jag förändrats, det är INTE gott.
Vira Blåtira - blå läsk som inte längre finns, supersliskig.
Tonfisk  -det var värsta lyxen att få tonfisksallad, nu är det väldigt trist.
Mamma Scans köttbullar och Felix potatismos - älskade det då, hatar det nu.

Igår hade jag en apatidag på jobbet. Jag har så många saker att göra att det blir svårt att göra något alls. Gissa när den känslan släppte? 17:30, en halvtimma innan vi skulle iväg till en jobbarkompis födelsedagsfirande. Jag fick massor gjort på den där lilla halvtimmen och sen stack vi iväg.
Jag har känt mig så utanför på jobbet ganska länge så jag tog direkt chansen att få vara med när jag blev inbjuden. Jag vet att utanförskapet förmodligen mest sitter i mitt huvud, men det är vemodigt ändå. Det blev i alla fall trevligt och eftersom jag är en sån pratmaskin av mig själv så struntade jag i att dricka vin utan tog vatten i stället. Det var jätteskönt för när jag vaknade (sovmorgon-tack älskling) så hade jag ovanligt lite ångest över att jag skulle snackat  för mycket. Faktiskt kunde jag slå det ur hågen nästan helt. Ännu en anledning till att inte dricka  är ju att lillplutten, som vaknade när jag kom hem, slipper alkoholdoftande mamma-andedräkt och jag blir dessutom inte bakis. Man sover också mycket bättre nykter.

Varför fanns det inte en tidning som Vice när jag var tonåring? Sjuk och helt suverän. Eller ska det vara suverän och helt sjuk?

Pga mina dåliga, eller rättare sagt ofullständiga resultat, lyckades jag få skjuta upp tisdagens instutionspresentation tills i december i stället. Jag låg vaken i två timmar inatt och hade ångest inför presentationen innan jag lyckades intala mig själv att jag faktiskt har ett val. Jag kan välja att avstå och göra det vid ett senare tillfälle även om det blir krångligt för den som arrangerar. Hon blev inte ens irriterad, skönt.
Jag glömmer det där ibland, med att man alltid har ett val hur djävligt man än tycks ha det. Att inbilla sig att man inte kan välja, att man alltid måste, blir lätt ett fängelse. Jag sitter ofta inspärrad där själv med min bild av att jag bara har skyldigheter och inga rättigheter.

Lillplutten är i det som man traditionellt kallar trotsåldern. Just idag har han gråtit ganska mycket, här är några saker som gjorde honom förtvivlad: att jag ville torka av spisen, att jag inte vill ge honom mer "efterrätt" än en glass, att han inte fick bada (det gjorde han igår), att han inte fick nappen innan bolibompa var slut, att jag sa att du kan väl leka själv med bilarna en stund. Just spisavtorkningen och billeken resulterade i att lillplutten ställde sig vid ytterdörren och hulkade pappa, pappa (pappa jobbar ikväll). Detta trots att jag enbart haft tålamod med honom, inte fräst eller varit arg.  Förutom gråtattackerna har vi också haft jättemysigt, lekt med alla plastdjuren, ställt upp bilarna på en lång rad och läst flera sagor. Det är inte lätt att var två och ett halvt och pendla i humöret.

Min mamma tog sin sista (hoppas vi) cellgiftsbehandling i fredags. Jag hoppas det är över nu även om jag är väldigt orolig över förtjockningen hon har på en hjärnhinna. Men det är väl bara att ta en dag i taget hur klyschigt det än låter. Det bästa vore om att allt är som det ska och att saker kan bli hyfsat normala igen. Håret växer ut och hon kan börja jobba igen, det blir bra. Hon har haft peruk, men svettas så mycket att den åker av stup i kvarten. Kvar på det kala huvudet sitter några ynka strån och i ansiktet spretar några överblivna ögonbryn. Jobba mår hon bättre av också både fysiskt och mentalt. Det har självklart inte varit jobbigast för mig men vi runtomkring påverkas också.

En väldigt nära jobbarkompis förlorade sin mamma i just sviterna av bröstcancer för lite mer än två år sedan. Hon tar för givet att mamma också ska dö så jag berättar inte om förtjockningen. För även om mamma kanske ska dö i förtid känns det skönare att gå runt med något slags hopp och inte måla fan på väggen. Min pappa dog när jag var sjuton, vi hade pratat om att han skulle komma att dö i förtid sedan jag var ungefär åtta. Var det bra? Jag vet inte. Jag gick i nio år och förberedde mig på att han skulle dö innan jag blev vuxen men det var ett svårt slag ändå. Jag valde att inte sörja och bar istället med mig en massa osörjd sorg tills jag var över tjugofem. Det kanske inte berodde på omständigheterna utan på hur gammal jag var när han dog. Jag vet inte men jag tror inte att man kan sörja i förtid, åtminstone inte i halva sin barndom, det funkade inte för mig i alla fall.

Jag ska berätta om hur pappa dog vid ett annat tillfälle.

Jag följde inte med i alla fall. Skönt att bli tagen på allvar när jag sa att jag inte hade lust. Självklart har jag extremt dåligt samvete och som grädde på moset är jag nojjig att det ska hända något när de är ute och åker bil. Fast jag har i alla fall sett 1.5 avsnitt av min Six Feet Under-box. Och ätit flingor till middag vilket egentiligen inte är bra eftersom jag är lite mager just nu, kompenserade detta med mumsig päron och ingefärskaka. Och så bytte jag ut gummiremmen på halsbandet mot en silverkedja, det blev väldigt snyggt.

Varför dyker det upp alltmer alkoholreklam? Varför accepterar vi alkoholreklamen? Merparten av alla mord, allt våld mot kvinnor, alla övergrepp mot barn och alla andra sorters våldtäkter sker under påverkan av alkohol. Måste vi dricka så jävla mycket, måste vi uppmuntras till att dricka? Drinkrecept i tidningar, vintips i morgon-TV. Sorry, jag tycker att något är snett.

Svärfar är ju här, allt går fint till att börja med. Sedan ska vi träffa svågern och då börjar allt gå snett. Svågern är lillebror och kung i familjen. Alla dansar efter hans pipa, det är konstigt att de låter honom hållas. Maken blir arg och irriterad-mycket olösta konflikter dem emellan-och jag blir sur för att jag känner att jag hamnar i kläm. Nu sitter vi hemma och svågern ska höra av sig om när vi ska komma över till honom och äta grillad kyckling och bröd från ICA (blä). Maken är as-sur och jag vill inte åka dit överhuvudtaget. Sen känner jag att jag måste, ska ju vara ett stöd åt maken, men varken han eller jag kan vara oss själva med de här människorna, så vi flinar upp oss och sätter på oss masker vi mår dåligt av, sen slutar det oftast att vi bråkar med varandra, fastän det är vi som verkligen borde hålla ihop.  Pest och pina på med masken som är obekvämare än en tvångströja så åker vi!

Jocke Åhlund (Teddybears, Ceasars Palace) hoppade på min tunnelbana idag och stod 30 cm ifrån mig mellan två stationer. Ganska trevligt.

Min näst bästa kändisspotting var på en lunchresurang (Lux i Lumahuset) där jag samtidigt såg Hasse Aro, Robban Aschberg och Leif GW Persson.

Höjdpunkten var i alla fall när jag såg Kristina Lugn och Staffan Westerberg (Vilse i pannkakan) sitta och fika tillsammans på Lindquists på odengatan.