adrenalin

Det är sällan något smakar som vi minns det, åtminstone inte om vi var barn sista gången vi åt eller drack det vi så väl tror oss minnas. För egen del handlar det om sillbullar och kalvdans som min 1920-tals pappa brukade ge mig. Inget av det smakar som jag minns det nu när jag är vuxen. Min man råkar ut för det ännu oftare. Han bodde halva barndommen utomlands, när han väl stöter på något han minns så köper han det direkt bara för att prova om det var som han kom ihåg det - det är det sällan. Ofta handlar det om slibbiga läsksorter som med ett barns smaklökar är supergott, men en vuxen som bara dricker light  kreverar av sådana sockerchocker. I fredags var det en orange läsk som smakade socker, syntetiska smakämnen och något odefinierbart.

Saker som aldrig blir så gott som när jag var barn:
Blodpudding  -  vi gjorde vår egen ett tag och inget slår den.
Gravad lax - antingen var min pappa en jävel på gravlax eller så har jag förändrats, det är INTE gott.
Vira Blåtira - blå läsk som inte längre finns, supersliskig.
Tonfisk  -det var värsta lyxen att få tonfisksallad, nu är det väldigt trist.
Mamma Scans köttbullar och Felix potatismos - älskade det då, hatar det nu.