adrenalin

Vaknade med mystiskt illamående, ont i kroppen, spränghuvudvärk. Detta trots nykter söndagkväll och kopparspiral. Alternativet som återstår är att jag är sjuk. Dessvärre är dagis stängt idag och jag är hemma, skruttig med treåringen from hell. Han slår mig, river mig, springer efter mig med klädnypor och kastar vällingflaskor på mig. Jag vet inte vad som flugit i ungen? Själv  när jag handväskfantasier och verklightsflykt, men snart far nog fan ur oss båda och vi kanske somnar en stund.

Innan jag började läsa din blogg var jag handväskoskuld. Jag skulle aldrig drömma om att köpa en väska för mer än en femhundring. Nu vill jag ha en sån här. Jag vill ha en NUUUU! Det är som en klåda. Jag vill ta mina surt ihopsparade pengar och beställa en pronto. Jag skulle ju ta körkort ju. Köpa en fin present till min man när han fyller 40. Lägga undan lite till hösten när vi ska leva på en inkomst en termin. Jag har ju liksom firat mitt nya jbb redan med nya stövlar och nya acne-jeans. Det enda som hindrar mig är min oförmåga att bestämma mig. Brun eller svart? Stor eller liten? Bäst att sova på saken va?

Hemma igen efter ett besök i en annan stad, trött och snurrig. På dagisgården säger en fröken "Vi ses på tisdag", "Är du ledig?" undrar jag men - surprise surprise för de förvirrade päronen - dagis är stängt på måndag. Jag behöver en sekreterare. Eller en extra jag.

Hade tänkt skriva mer om döden, en hel serie inläg, men så tröttnade jag helt enkelt. Livet är för underbart för att hålla på att älta just nu. Avlsutar därför miniserien med en passande illustration. Den är inte äkta.

Kan det vara så att det faktiskt finns ett samband mellan den sänkta kommunalskatten och den kassa snöröjningen? Eller är jag bara paranoid?

Om man inte hoppat hopprep sedan ens ålder kunde skrivas ensiffrigt, är det inte lämpligt att värma upp inför ett träningspass med tio minuters hoppande. Det ser nämligen väldigt lustigt ut när man försöker gå de närmsta dagarna.

Makens skärmsläckare på Macen, den plockar fritt ur itunes. Visst har vi blandad smak.
De dåliga är hans, resten är mina. Eh.

Verkar som om min förstfödde är mamma upp i dagen.
Dags för lite "cheer up" kanske? "Fake it 'til you make it" brukar di väl säga?

Jag har köpt en dramaten. En shoppingvagn. Jag håller nog på att bli en tant.

Igår fick mamma besked om att de hittat sex nya metastaser, dessa i hjärnan. Strålning from torsdag och fem dagar framåt. Jag är tacksam att hon tillhör onkologen på SöS som är snabba, effektiva och humana.

Pappa dog ju. När jag var sjutton. Han ramlade från sin båt mitt i natten. Han och en vän var ute och seglade och drack och pappa ska ha ramlat i vattnet när han kissade på natten. Vännen skulle enligt utsago försökt rädda honom men misslyckats. Mycket dramatiskt. Samme vän som länsade papaps lägenhet på värdesaker efter han var död. 50 000 fattades. En kamera fattades. Pengar. Annat värdefullt. I snart 22 år har jag undrat om han ramlade eller om han blev knuffad. Det är inte roliga tankar. I min fantasi konfronterar jag personen som var med. I verkligheten vet jag inte om jag skulle klara det. Livet är liksom inte på film. Men visst vore en konfrontationsscen med ett erkännade och ett sammanbrott väldigt filmiskt. Klassisk svensk tv-deckare typ. Pappa är död ändå.

Min favoritaffär ska stänga. Trodde aldrig att jag skulle bli ledsen för en sån sak. Vet inte om jag vill gå på slutrean. Känner mig som en asgam.

Det är mycket tankar om döden just nu. Många minnen som pockar på. En period av mitt liv var jag indränkt i död kändes det som. På kort tid dog en vän, min pappa och helt sjukt många av mina föräldrars vänner åt olika håll. Mina föräldrar var vid den tiden fd missbrukare som jobbat med narkomanvård. Många av mina föräldrars vänner var missbrukare, nyktra eller mindre nyktra och missbrukare har en tendens att dö i förtid. Sista åren var nog värst, med flera mord i mammas och pappas respektive bekantskapskretsar. En vän till min pappa blev dödad i samband med ett fyllebråk i en port. En farbror som jag känt sen jag var liten och aldrig sett full var plötsligt reducerad till en notis i aftonbladet med orden "spritfest" och "knivmord" som feta stämplar. En annan tioradersnotis innehöll orden knarkuppgörelse", "knarkarkvart" och "skottlossning". En händelse som förändrade våra liv och hade utspelats i mitt barndomshem var en stor skamfläck som inte gick att tvätta bort. Jag behövde ta mig så jävla långt bort från de aldrig sinande dödsfallen som möjligt. Till sist blir det stumt. Det går inte att ta in längre. Jag är så rädd för döden. Varje dag skummar jag dödsannonserna. Jag vet allt helt logiskt, men ändå tänker jag på döden hela tiden. Jag tänker att om jag skriver här om döden kanske det känns bättre? Eller sämre, vem vet.

Jag tycker att min snart sjuårige som är jäkligt bra på att utnyttja hela ytan.

Vid första anblicken tog jag för givet att folk var upprörda över att Mona Sahlins rosa väska var så hiskeligt ful. men det var visst inte det saken gällde utan att den var dyr. Snacka om att sakna perspektiv. Vad kostar Monas bil? Förmodligen ganska dyr den med. Hade inte väskan varit rosa hade ingen lagt märke till den. Vad kostar Monas dräkt mån tro? Har hon låtit sy upp den? Eller borde hon köpt sin dräkt på H&M? Eller ska vi låta Mona göra som hon vill med sina egna pengar?