adrenalin

Linda Skugge länkar idag till en artikel där mannen bakom bloggen "hemliga pappan" avslöjas. Och så klart, det var en journalistjävel. Kan jornalister låta bli att vara anonyma om sitt yrke, tack! Kan jornalister som är anonyma och inte talar om att de har en fet skrivarutbildning och har skriva som yrke låta bli att skryta på sin blogg om att de blivit erbjudna att skriva en bok. För vi andra undrar varför vi inte blir erbjudna något sånt. Jo för vi har inte massor med kontakter samtidigt som vi låtsas vara vem som helst. Hemliga ljugpappan åker ur mitt länkregister med huvet före. Och tråkiga men ärliga Lindas blogg vet ni var den finns.

Efter alla år tillsammans så är det fortfarande samma saker vi bråkar om som vi gjorde i början. Vi vill förändra oss och bli bättre människor men ändå är det samma saker i beteendet som får den andre irriterad och vice versa. Är vi oförbätterliga? Ja förmodligen. Det gör inget. Fast vissa saker har vi t o m slutat bråka om, vi har valt att acceptera en del tillkortakommanden hos den älskade och går med på att ta konsekvenserna av detta, för det är inga stora uppoffring och det är inga stora brister. Alla är olika och det optimala vore väl om vi fullt ut kunde helt acceptera det som vi idag anser är brister, så slapp vi bråk över huvud taget, men kanska ändå inte. Kanske är det som min man säger, man bråkar, lägger det bakom sig och går vidare. Dock lägger man inte allt bakom sig, vissa saker ältar man om och om och om igen...

Jag har sån lust att skriva att riktigt och äkta inlägg. Ett som kommer från hjärtat och är sant. Men jag har inget att komma med idag. Det är helt tomt. Jag har viljan men inte känslan. Sorry. Som en urvriden disktrasa. Godnatt.

Sedan jag blev förälder har jag upptäckt något otrevligt. Nämligen att föräldrar tävlar i hur deras barn utvecklas. Först trodde jag det bara var min bästis, hon har en dotter som är jämngammal med lillplutten. Hon höll på att krevera varje gång lillplutten gjort ett utvecklingssteg innan hennes flicka, såna där saker som att vända sig och lyfta på huvudet. Vidare kunde hon ringa och låta hämndlysten och triumferande när hennes tjej var först med något annat. Lite otäckt, men det är väl hormoner tänkte jag och lät henne hållas. Men det var inte bara hon, i föräldragruppen som vallade barnvagnar och käkade kakor dagarna i ända så var man inte avundsjuk på att någon blivit smal snabbt efter graviditeten utan det som stack i ögonen var ifall någons unge hade mycket hår eller fick tänder tidigt. Saker som verkligen talar om att man själv är en bra förälder, ha ha.

Jag övergav den här gruppen ganska fort, de var ju helt psykotiska i mina ögon. Sen har jag väl undvikit småbarnsföräldrar och sluppit ifrån en del av tävlandet och det har varit jäkligt skönt. I höstas lekte lillplutten mest med några barn som hade många syskon och deras mammor höll inte på och tävlade så jag trodde det var över, men icke. Nyligen var vi på kalas och ny är barnen nästan tre så nu börjar vem-har-slutat-med-blöja tävlingen. Lillplutten har inte slutat. Han slutar sen. När han kan. Och vill. Men det var paptetisk att sitta på kalas och lyssna på folk som försökte slå varandra i kiss och bajs. Föräldrar, för fan, ge er. Sluta mät er själva och varandra i era barns utveckling. Barn är människor inte hundar som man drillar. Kalas är fest för barnen inte en hundutsällning där man visar upp sina telningar och försöker vinna den finaste rosetten. Omsorgerna för barnen blir missriktade när dessa framtida hockey-morsor och fotbolls-farsor beter sig som småbarn själva. Min unge kan bajsa på pottan - ha ha - det kan inte din.

Hjälp, hjälp jag står inte ut!

Vi har en riktigt slö lördag, men sonen vill inte riktigt gå med på det. Vi som är hans föräldrar vill sitta i soffan och glo på TV, eller bara ligga och läsa en bok. Lillplutten håller på att krevera. Han vill leka lejon och jaga oss, han vill inte sitta still och ta det lugnt. Han vill klänga och flänga, flyga och fara, springa och hoppa. Och vi orkar ingenting egentligen, vi är som två urlakade russing eller nåt. Så sonen trotsar och bråkar, tjafsar och tjatar om olika saker. Stackars barn. Jag får nog klä på oss och gå ut med honom en stund.

Har gjort semlor. De blev jättebra. Eftersom jag har sånt behov av att vara duktig så gör jag t o m mandelmassan själv. Har dock ingen ko som jag mjölkar för att få grädden, en ko får inte riktigt plats på balkongen. Nästa helg kommer svärisarna, de ska få semlor så det sprutar ut genom öronen på dem, för de bor inte i sverige och jag vet att de längtar... Själv skulle jag kunna äta tre semlor till idag och fyra imorgon, men det förstör nöjet litegrann att svulla och det ger dessutom otrevliga konsekvenser som halsbränna och kolesterolångest, så jag avstår. Men från och med idag och fram tills säsongen är slut kommer jag att ta nästan varje chans jag kan att käka semlor, det är vad jag och Bert Karlsson har gemensamt.

Sitter hemma och skriver idag. Det är skönt och jättesvårt på samma gång. Bakgrundsdelen är jättesvår, många har skrivit om samma sak, det är väldigt teoretiskt och jag känner att jag inte fattar någonting av det som jag läser i mina referenser. Det kryper fram. När det gäller mitt eget och vad jag själv gjort går det bättre, så när jag ruttnar på att inledningen är så seeeg att skriva byter jag dokument och skriver det roliga istället. Jag inser också att min vetenskapliga engelska är rätt så knackig.  När det är klart skulle jag vilja lägga ut länken till det på nätet, det kommer ju att bli offentligt material, men jag är inte redo att stiga ur anonymiteten utan ni får låtsas att det är bra och jätteintressant.

Fucking jävla xxx-Vodafone. När jag äntligen kommer fram, tredje försöket idag efter sammanlagt 40 min i telefonkö så kan jag inte beställa SIM-kortshelvetet för abonnemanget står på min man och min man håller på att natta sonen så det är bara att ringa upp igen, stå i telefonkö i ytterligare 15 - 20 min för att få göra en beställning på något som hamnar i en kiosk i skogen, så man får gå världens evighetspromenad för att kvittera ut skiten, nej just det, jag slipper, det är ju min mans abonnemang, så blir han trött på mig och allt krångel också. Jesus, jag kan verkligen hetsa upp mig!

Min nya telefon hade ju kommit, nu är den dessutom hämtad (av maken, med bil). När jag stoppar i SIM-kortet säger den bara "Insert SIM-card". Well, mitt SIM-kort funkar fint i gamla telefonen, men den nya är så modern att det kanske behövs ett nytt. Det gamla är så gammalt att det står Europolitan på det. Står i telefonkö hos Vodafone just nu, sedan en kvart förresten, jag sa ju att de fikar. Jag kommer garva läppen av mig om samma tant som förra gången svarar. Wish me luck.

Min bror föddes 1950 i de värmländska skogarna, han var en oäkting och pappan (som också skulle bli min) var försvunnen. För hans mamma hårfrisörskan var det svårt att vara ensam och ogift, och min bror fick snart bo hos hennes gifta men barnlösa syster. När min bror gick på mellanstadiet blev han adopterad av mostern, men det var det ingen som sa till min storebror, istället fick han veta det samtidigt som hela klassen. "Nu är Adrenalins storebror adopterad, och har därför ett nytt efternamn". Man pratade inte om sånt hemma hos min storebror, om att man hade adopterat honom från systern och numera var hans mamma och pappa. Vem hans riktiga pappa var pratade man inte heller om. Vår pappa kom på besök en gång för att titta på sin son. För att det inte skulle verka märkligt med främmande fick pappa låtsas att han var persiennförsäljare. Så till värmlandsskogarna kom besök från Stockholm, men några persienner  köpte man aldrig.

..men eftersom jag bor i förorten måste jag gå 25 minuter för att komma till utlämningsstället, enkel väg. Ska jag åka kommunalt tar det ännu längre tid, nämligen 34 minuter, enkel resa, hem skulle det sedan ta 39 minuter. Observera att jag inte bor vid jordens ände, utan i en förort i stockholms kommun, längs med en tunnelbanelinje.

Att kunna stå upp för sig själv är inte lätt, idag inträffade förljande: Jag och min kompis O stod och pratade på ett avskiljt ställe, bara för att få vara ifred. Plötsligt dyker F upp, hon har letat efter O, hon bryter rakt in i vår diskussion, som om jag inte var där och frågar O om en sak O har varit väldigt upprörd över de sista dagarna. Det vore väl inget egentligen om hon åtminstone sa hej, och kanske tittade på mig, men hon beter sig hela tiden som om jag inte var där.  Det tar sex timmar innan jag kommer på vad jag borde sagt.
Det som händer där och då är att jag säger till O att vi kan ju prata om det där sen och så går jag. Förödmjukad och tillintetgjord, det är nämligen inte första gången det händer. Jag tog upp det med O sen och hon håller med, hon vill inte ens umgås med F längre för att hon är sån jävla mobbare.

Hur gamla vi är? 36, 35 och 34. Fast vi kunde ju lika gärna var 3-4 år. Jag känner inte F, hon har aldrig varit intresserad av att lära känna mig, så jag kan inte ta upp det med henne. Hon vill bara umgås med i hennes ögon häftiga och snygga personer, helst av manskön, O är den enda tjej hon hänger med egentligen.

Kära bloggläsare, ge mig goda fina råd på hur man ska hantera såna här jävla människor. Hon får mig nämligen att bli gråtfärdig och det vill jag inte bjuda på. Min plan just nu är att sluta hälsa på henne i korridoren och ignorera henne vid det gemensamma lunchbordet. Det som är komiskt är att hon tror att hon är "häftigare" än mig, och ändå vet hon ingenting om mig.

Vi har precis varit uppe hos grannen en tr upp. Det var mycket skumt att kliva in i en identisk lägenhet som vår, men  med en helt annan innevånare. Snacka om att den som bor i lägenheten präglar sitt hem. Vi har precis röjt ut saker för att vi nästan fick klaustrofobi av att saker står på varann, men här låg vi helt klart i lä. Vår lägenhet kändes nästan dubbelt så stor mot hans, och vi är tre plus två katter, han är solo.

Det är så lätt för mig att sticka ut mitt finger och peka på andra när saker går mig emot. Jag har jättesvårt att se min egen roll.  Och djupt nere i ångesthålet så är det så mycket lättare om allt är någon annans fel. Självklart har jag rätt att stå upp för mig själv, men det är bara mitt ansvar och ingen annans. Och om jag känner mig manipulerad och styrd ibland, så måste jag visst välja en mer kontruktiv metod att säga ifrån, för den jag använder mig av nu - på ren instinkt - fyller en ganska dålig funktion, den skapar kaos och trycker ner andra. Det är visst dags att bli lite mer mogen.Huga huga.

Jag mår lite bättre nu. Men det ska gudarna veta att det är inte lätt att sugas ner i sitt nattsvartaste hål av dålig självkänsla. Jag vill kliva ut ur mitt skal, jag vill sätta gränser, jag vill säga stopp och jag blir så frustrerad över allt trassel man är intrasslad i när det kommer till de djupaste relationer man har. Där är det allra svårast att säga ifrån och det är de människor man älskar som reagerar starkast när man vill förändras. Frustrerande. Men jag har också rätt att leva utan att känna mig som en spänd fjäder hela tiden, jag ska kunna gå upprest och inte med käkarna hårt sammanpressade annars är det en jävligt poänglös existens, om den aldrig är på ens egna villkor.

Har halvt om halvt sagt att vi ska åka och hälsa på min syrra söderöver, men jag har egentligen inga pengar att åka för, varken nu eller sen. Nu verkar det som om dom suttit och väntat på att vi ska höra av oss och säga när vi kommer, jag blir så jävla matt, jag orkar inte mer just nu. Känns som jag sagt något rakt ut i luften, bara för att kunna skjuta saker på framtiden, och nu ska jag på något sätt stå till svars för mina tomma ord. Och jag har ingen lust med det, det vore önskedrömmen om någon annan kom ock sopade upp konsekvenserna av min ovilja att vara ärlig mot min syster. Blä blä blä.

Bara bråk, bråk, bråk. Försöker kliva ur mitt skal och stå upp för den jag är, bank bank, ner i skosulorna igen. Du har ingen rätt och komma här och komma, vi vet vad du tycker, vi vet vad du har att säga, vi har hört det tusen gånger förr. Om man får höra det känner man sig inte mer värd än ett urkramat lingon. Jag duger bara när jag är glad, öppnar käften och sväljer all skit jag får skyfflad i mig. Aldrig säga ifrån, aldrig stå upp, nej då, du förvrider allt, så är det inte alls, nejdå det har du missuppfattat, det var tråkigt. Vad är sant och vad är lögn? Är alla mina känslor ljug, ska jag bara anpassa mig och lugna ner mig och inte jaga upp mig? Jag blir ju uppjagad för att allt jag tycker bara förminskas. För att jag känner mig manipulerad. För att jag känner mig värdelös.

Äntligen fredag, sonen har fått en full pippi-mundering nu och ville inte ta av sig den när han skulle sova. Ser fram emot att se vad hans farfar säger när han får se sin sonson utklädd till flicka haha. Han nästan flippade över att lillplutten hade en bebisdocka förra året, kul kul. Svärfar kommer två gånger om året och svärmor max en, de dyker eventuellt upp inom de närmsta två veckorna, men det är osäkert, som alltid. Vi får veta sist.

Annars har jag haft en bra dag med möte med terapeuten på morgonen, följt av ett seriöst snack med chefen vid lunch - och, ja, det går att publicera projektet ändå, vi får vinkla om lite och göra lite fler försök, men det kan bli doktor av mig ändå. Den här krisen har jag hanterat mycket bättre än den i september.  Eller rättare sagt, jag tog tag i problemet direkt så det hann inte bli någon kris.

Jag har också hunnit med ett möte samt ett power-yoga-pass, och jag undrar vad det var som skulle föreställa power? Tacka vet jag vanlig hederlig hatha-yoga, det är både mer ansträngande, mer dynamiskt och mer avslappnande. Men kul var det att se vad de gör på sina pass.

Förorten rockar för att:
Luften är mycket bättre.
Nästan ingen trafik.
Billigare att handla mat.
Tystare på nätterna.
Man hälsar på fler människor.
Det bor ekorrar i skogen bakom huset.
Det är inte råttgift i sandlådan.
Man behöver inte putsa fönstren lika ofta.
Hyran är låg.
Dagis ligger i en skogsbacke och inte intryckt på en sunkig innergård.
Det driver inte runt massa psykfall och pundare och alkisar (i alla fall inte i vår förort)
Ingen pissar i porten i förorten.
Det står inte massa kroggäster och vrålar hela nätterna här.
Vi har enorma köpcentrum och stormarknader i förorten.
Man kan låta barnen leka ute här, och det på gården. Man behöver inte stå i Vasaparken och nojja över alla pundare utan bara slappna av.
Man kan parkera sin cykel i cykelstället. Ingen snor den. I stan blev jag av med typ 10 cyklar, vara flera inlåsta på innergården. Stod de på gatan blev de snodda eller saboterade.


Förorten suger för att:
Det är lång till allt.
Om man ska hämta ut paket är det en 50 min promenad fram och tillbaks.
Man får leta jäkligt länge innan man hittar en brevlåda.
Man får gå länge innan man hittar en affär.
Det är långt till tunnelbanan.
Tvärförbindelserna suger fett och man är tvungen att åka bil om man vill komma någonstans som är fem minuter bort, annars blir det buss och tunnelbana i en timma. Inte OK.
Det är någon grad kallare i förorten, i stan håller avgaserna och husen temperaturen.
Det är dåligt plogat i förorten.
Det finns inga museer eller direkt någon kultur att tala om här.
Här är man inte riktigt fiiin om man "bara" bor i hyreshus, vilket stör mig oerhört.

Jag är uppvuxen i förorten och har kämpat mig bort med näbbar och klor. Konstigt att jag i allafall till slut sitter här och är mer nöjd än vad jag någonsin trodde. Vi behöver en större lägenhet bara, men det löser sig nog det med.

Idag hände något som fick mig att tänka på hur glad jag är över mitt val av livspartner. Och hur oändligt tråkigt livet skulle vara utan honom. Det är i nöd jag känner hur lyckligt lottade vi är att vi får ha varandra, i lust är bara en stor bonus. Jag kan verkligen lita på att han finns där när det gäller, jag behöver inte oroa mig för att han ska pipa iväg när det blir jobbigt. Sen att han är den roligaste, varmaste och  mest generösa människa jag känner gör inte valet sämre.

Tittar inte på Commander in Chief i kväll. Jag gillar verkligen Geena Davis. Jag gillar verkligen tanken på att man lika gärna skulle kunna ha en kvinna som ledare av ett land likväl som en man. Men jag gillar inte amerikansk  nationalistisk smörja och det är vad jag tycker att Commander in Chief är. Att man inte vågar göra ta politisk ställning utan kör en fegisvariant där kvinnan är en slags politisk  vilde, det funkar faktiskt inte för mig. Istället skrattar jag lite åt Kajsas minimedalj, kunde de inte gjort den lite större? Sen spelar jag retrospelet Zelda resten av kvällen. Eller tills kl 22, då måste jag nanna plätten.

Jaha, nu vet jag mer om personerna på Vodafone. Inte är de så många som i reklamen, för då skulle man inte stå i telefonkö i tio minuter. Visst ja, i reklamen fikar de ju stup i kvarten, det gör de nog i verkligheten också... Eller så är det bara de unga och snygga som fikar. För hon som svarade när jag ringde var i min morsas ålder.  Fan vad orättvis, alla de unga och snygga fikar och skvallrar, medan Margita får sitta och ta alla jäkla samtal. Trevlig var hon i alla fall. Nej sa hon dessutom på min fråga. Vilket var vad jag ville höra, jag blev lite orolig att hon skulle vara ung, snygg och hjärntvättad att säga ja när jag skulle fråga om jag var tvungen att betala 250 kr extra för att byt abonnemang, men Margita var hård, hon stod emot, och hon sa nej. Puss på dig Margita, och tvinga nu snorungarna att ta och jobba lite. Själv väntar jag på min nya vita telefon...

Lillplutten har hostat hela natten, det bryter väl ut ordentligt tills imorgon. Varför blir ungarna aldrig sjuka kl 17 på fredag kväll och friska igen på söndag kväll. Aldrig någonsin. Alltid bryter det ur på söndag kväll, och all planering bara brister. Alla möten som man planerat in, som är helt omöjliga att boka om. Fy bubblan. Så blir det skytteltrafik med sjuk unge, du tar fyra timmar här, sen plockar jag upp honom på ditt jobb och tar tre timmar, innan mormor kommer och tar två. Bluäk. Och pengarna. Jag ligger redan minus tre dagar för december så det blir muntert. Men om man bortser från att det är stressande så kan det vara ganska okej att vara hemma med sjukt barn. Man får ju inte gå ut och leka, eller träffa människor. Man kan m a o bara gå runt i pyjamas hela dagen och titta på film och kramas. Vi brukar baka lite, kanske hänga lite tvätt och mest mysa. Ett par dagar, sen blir lillplutten jätterastlös, oavsett feber och hosta. Lillplutten älskar dagis. Han älskar sina kompisar, sina fröknar, alla leksaker och att få sjunga högt och springa runt. Så två dagar är lagom att vara hemma, sen håller han på att förgås av dagis-längtan. Så vi håller tummarna, för att det blir kortvarigt sjukt. För sjukt blir det, oavsett om man  vill erkänna det för sig själv. Host, hack, snörvel.

Lillplutten sitter i soffan och pratar om min kompis dotter T. T är sex år och de lekte hela dagen igår. Vad fint det vore om man kunde få en storasyster bara så där. En klok sexårig storasyster som lekte med en och tog hand om en. Lillplutten skulle verkligen tycka att det vore toppen.

Jag går i terapi på en större mottgning här i stan, och när jag skulle betala i höstas sa min gubbe att jag bara skulle betala in t o m oktober. När jag kom nästa gång visade det sig att alla på mottagningen skulle jobba gratis i november och december. De får en pott från landstinget och pengarna räckte bara tills i oktober, sen fick de inget mer. Istället för att säga till klienterna att "sorry nu finns det inga pengar för dig förrän i januari", så valde allihop att jobba gratis, för sina klienters mentala hälsas skull. Hur coolt är inte det? Hur många människor skulle göra så? Jag är djupt tacksam för detta.

Efter gårdagens maratonpass på jobbet har jag gjort det enda rätta idag. Tagit sovmorgon. Ända till 7:30, det ni! Jag är fortfarande hemma, och ska försöka skriva lite på projektet jag aldrig kan avsluta innan jag åker in och gör lite praktisk nytta. Dagen inbegriper också fredagsmail till min chef, handling av mjölk och hämtning av lillplutt. Idag ska jag inte jaga upp mig över någonting. Bara göra de få saker jag förutsatt mig, och göra det bra.

Det finns människor som pratar om positiv stress, men så fungerar inte jag. Stress är nästan som en drog för mig, en dålig drog som gör mig uppjagad på ett obehagligt sätt, och har jag väl kommit upp i varv så börjar kaoset: Jag blir argsint och lite lätt personlighetsförändrad. Jag fattar dåliga beslut. Jag tappar koncentrationen och närvaron. Jag kan inte sova. Jag får svårt att äta och det får mig att må ännu sämre. När jag är uppe varv märker jag inte riktigt vad som är fel, har bara en vag känsla av att något inte är som det ska. Men allt bara snurrar på tills jag slutligen mår jättedåligt. Det här är i öäget som folk brukar kalla positiv stress. När jag är "riktigt" stressad pendlar jag mellan att vara agressiv och att störtgråta.
Jag är dessutom aldrig mer effektiv som stressad.

Idag ska bli en stressfri dag. Men lite stressad minsann, blev jag av att skriva om stress.

Jag har jobbat i elva timmar nu, jag är som tuggummi i skallen och jag ska snart gå hem, jag ska bara...(Sa Alfons Åberg)

Jag har haft en extremt effektiv dag på jobbet idag. Fått massor gjort och detta utan att bli uppstressad! Jag önskar att jag hade två sådana här dagar i vecka i stället för två i månaden.
Visst får jag hyggligt mycket gjort andra dagar med, men då är jag ofta så uppjagad att jag gör massor av fel, dessa fel har en tendens att dra ner på effektiviteten. Jag är i en bransch där att göra ett litet fel kan sabba flera veckors arbete, ibland så att man måste börja om från början, och då spelar det liten roll hur jäkla duktig man varit under dessa veckor. Fast ibland kan man faktiskt rädda sig ur sina misstag, och då och då har man en helt suverän välorganiserad glidardag. Som idag! Jag älskar såna här dagar, då är jag kung, förvisso snoppfri, men kung.

Är jag en dålig mamma? När lillplutten  hör glassbilen säger han "brandkåren mamma!" och jag håller med. Jag vet att man inte ska luras, men har ni provat att sjunga med till hemglasslåten? Så här går texten "Nu lurar vi barn, nu lurar vi barn, på deras veckopeng."

Lurendrejerier som folk jag känner råkat ut för som barn:

En killes mamma och pappa tyckte det var skoj att säga att kossor hette hästar och vice versa, inte snällt.
En tjej trodde att hon inte gillade Coca-Cola för det hävdade hennes mamma bestämt.
En killes pappa sa att hemglassbilen spelade för att glassen var slut.

Om du någon gång skulle köpa en present till en unge som är över två men inte börjat skolan ännu kan jag varmt rekomendera Pernilla Stafeldts "Bajsboken". Nästan alla ungar är fascinerade av bajs och den här boken är en orgie i avföring. Det går hem extra bra ifall föräldrarna inte riktigt vill kännas vid sitt barns intresse. Här får stackars hämmade föräldrar chansen att leva ut sina värsta äckelsidor tillsammans med sina barn. Min sons farfar höll nästan på att kräkas när han blev tvingad av lillplutten att läsa. Säkert en nyttig övning!

Min son ÄR Pippi Långstrump. Han är henne helst i filmen"Pippi Lingstrump på de sju haven" som han fick i mellandagarna. Han sjunger alla låtarna för full hals och vill ha på sig sin röda pippi-tröja eller sitt blå väldigt tajta pippi-linne. Jag och min man får vara Tommy och Annika.  Tidigare i veckan var han på Junibacken, och fick sitt livs upplevelse när Pippi dök upp tillsammans med Piraterna och sjöng alla låtar från favoritfilmen. Han satt som en degklump i mormors knä i fullständig chock och sög intensivt på nappen, helt okontaktbar. Så fort showen var slut släppte transtillståndet, men det tog flera timmar innan han började prata om vad han sett. När vi träffade en granne i porten släppte det och efter det har det bubblat på. Dygnets alla vakna timmar är det Sjörövar-Fabbe och Kom an, kom an pirater som gäller. Träklossar blir guldpengar och en leksakshund blir lilla gubben. Allt är möjligt i ett barns värld.

Jag kanske är grinig för att jag drömde en riktigt otäck dröm i natt?

Jag känner mig irriterad och retlig och har ingen lust till något alls egentligen. Sen känner jag att helgen bara rusar iväg och det är väl helgen man längtar till hela veckan? Jag jobbade i och för sig igår fast det var helg, men då var jag inte grinig ännu.
Jag känner igen retligheten när den kommer krypande, tålamodet krymper och jag spänner mig i axlarna och nacken. Varför, allt är ju tipp topp och jag har ju t o m fått sovmorgon och frukosten lagad åt mig, men ändå sitter den där, irritationen och bara väntar på att få ladda ur sig. Jag har ingen lust att ladda ur den, jag vill att den ska smälta bort och försvinna. Försvinn retlighet, stick, pys, dra.

Såg "A Love Song For Bobby Long" igår kväll. Vilken jävla dynga! Den handlar om ett gäng fyllon i femtioårsåldern, ha ha, New Orleans fyllon som sitter lugnt och dricker öl och plinkar på en gitarr. Ha ha, visste inte att amerikanska fyllon var bättre än svenska. John Travolta är huvudfyllot, mer otrovärdig alkis har jag då aldrig sett. Sen dyker Scarlett Johansson upp, och hon flytar frivilligt in med Travolta-fyllot och en till, yeah right! Pinsamt patetiskt och en av de sämsta filmer jag sett, se den inte! Det är möjligt att manus var helt OK, men den som regisserade kan aldrig träffat en alkis i hela sitt liv. Det har nog inte scientolog-Travolta heller...

Det är den sista dagen på vårt jullov, imorgon börjar lillplutten på dagis igen och jag ska tillbaks och jobba. Jag har jättemycket ångest för att jag inte presterade de resultat jag borde innan jul och jag är orolig för vad som ska hända med mitt avhandlingsarbete. Jag har försökt strunta i det hela två veckor nu, bara haft jullov och tagit det lugnt. Samtidigt har jag och maken på allvar kommit överens om när vi ska börja försöka på nästa barn och det känns jättebra å ena sidan, men läskigt å andra sidan - tvåbarnsföräldrar, hu så mycket ansvar. Graviditeten var extremt jobbig också, men tack och lov värt allt besvär, vi har en fantastisk son som vi avgudar. Fast den biten ska man väl inte fundera på, det tog oss tre år och ett missfall innan vi blev gravida med lillplutten så man ska inte ta ut saker i förskott. Det kan ju egentligen ta hur lång tid som helst att bli gravida igen.

Maken har börjat jobba igen, så igår och idag är bara vårt jullov. Igår var vi på junibacken med min mamma, käkade pannkakor och såg en pippi-föreställning. Det känns lite svårt att toppa det, så idag går vi runt i pyjamas, håller på att baka bröd och ska dammsuga lite, om ett tag. Sen ska vi åka och köpa the och kanske kaffe samt eventuellt åka lite pulka. Till middag blir det hemmagjorda hamburgare som är en favorit och sen ska vi fira jullovets slut med att bada innan kvällsdags, så att mitt barn luktar gott när han kommer tillbaks till dagis. Han har längtat som en galning!

Jag är så grymt sötsugen, jag käkar muscavadosocker direkt ur påsen. När Oprah Winfrey tjatade som mest om bulimi och sånt så sa de alltid att man skulle stanna upp och känna efter vilket behov man försökte fylla när man höll på att frossa. Känna efter. Stanna upp. Jag kan inte. Det går bara inte, jag bara rusar på. Min shrink , som jag tar på allvar till skillnad från Oprah, säger ofta samma sak när vi talar om raseriutbrott. Att jag ska stanna upp och känna på känslan. För mig är det mumbojumbo. Jag klarar det inte, hur mycket jag än försöker. Jag kanske inte vill, vad vet jag, nu ska jag gå och käka lite mer socker.

Nyårsafton blev jättelyckad! Gästerna stannade till tjugo över två. Maten var god, vinet var gott, ingen blev full, alla hade trevligt! Den enda missen var att vi bjudit fyra pers, två singlar och ett par. Paret kunde inte och därmed såg det kanske ut som om det var en set-up. Jag har nämligen sagt till min kompis tidigare (i höstas) att hon borde träffa just killen som kom igår, för han är lite hennes typ. Fast skit samma om de trodde att vi försökte para ihop dem, de har väl egen vilja.

Nu ska jag inte vänta ett år med att bjuda hem folk igen. Och jag ska inte hålla på att bjuda folk för att jag måste som jag gjort tidigare (inte igår) för det blir sånt antiklimax varje gång och ett av skälen till att jag började isolera mig.
Folk man "måste" bjuda brukar vara andra par som har ungar samma ålder som ens egen och som leker bra ihop, fast vi vuxna inte har så mycket att prata om.
En annav variant är folk som man är skyldig att bjuda igen fast man önskar man tackat nej redan första gången.
En tredje  kategori är par där den ena parten är kompis till någon av oss samt hans eller hennes nyfunna kärlek, denna nyfunna kärlek tycks alltid vara en översittare eller en halvalkis som blir alldeles för full och jättedryg.
Släktingar som man "måste bjuda", kan vara supertrevligt men det kan vara helt fruktansvärt också.
Jag tror det stora misstaget är att umgås i par, det är jäkligt svårt att matcha ihop fyra människor.  Att bojkotta parmiddagar tycks vara boten på detta välfärdsproblem!

Nu är jag jäveltrött på snön. Min kompis som bor i stan var uppriktigt förvånd över hur inplogade vi är. Vi måste klättra över snövallar för att komma över på den plogade trottoaren. Jag blir galen! Det går absolut inte att dra en barnvagn över de här vallarna, tur att vår son är så stor. Vi har ringt både hyresvärden och Stockholms Stad för att få bort skiten men inget händer.  Jag är jäveltrött på snö också för att det blir blött överallt, snö på kläderna, snö i hallen, snö som sen blir kallt blött vatten. Vi ska få termobrallor av makens föräldrar, men det dröjer en månad så nu är det till att åka pulka i opraktiska jeans med inknölade långfillingar. En fransman jag känner tycker att Sverige är fantastiskt med alla förmåner, och det håller jag helt med om, men jag misstänker att vi har det så bra för att det är mörkt och kallt så stor del av året. Folk skulle helt enkelt flytta härifrån om det dessutom var kasst rent socialt. Så nu sitter jag här i mitt kalla mörka snöiga och älskade land och längtar efter ljuset. Jag behöver ljus innan jag förtynar totalt.