adrenalin

Sedan jag blev förälder har jag upptäckt något otrevligt. Nämligen att föräldrar tävlar i hur deras barn utvecklas. Först trodde jag det bara var min bästis, hon har en dotter som är jämngammal med lillplutten. Hon höll på att krevera varje gång lillplutten gjort ett utvecklingssteg innan hennes flicka, såna där saker som att vända sig och lyfta på huvudet. Vidare kunde hon ringa och låta hämndlysten och triumferande när hennes tjej var först med något annat. Lite otäckt, men det är väl hormoner tänkte jag och lät henne hållas. Men det var inte bara hon, i föräldragruppen som vallade barnvagnar och käkade kakor dagarna i ända så var man inte avundsjuk på att någon blivit smal snabbt efter graviditeten utan det som stack i ögonen var ifall någons unge hade mycket hår eller fick tänder tidigt. Saker som verkligen talar om att man själv är en bra förälder, ha ha.

Jag övergav den här gruppen ganska fort, de var ju helt psykotiska i mina ögon. Sen har jag väl undvikit småbarnsföräldrar och sluppit ifrån en del av tävlandet och det har varit jäkligt skönt. I höstas lekte lillplutten mest med några barn som hade många syskon och deras mammor höll inte på och tävlade så jag trodde det var över, men icke. Nyligen var vi på kalas och ny är barnen nästan tre så nu börjar vem-har-slutat-med-blöja tävlingen. Lillplutten har inte slutat. Han slutar sen. När han kan. Och vill. Men det var paptetisk att sitta på kalas och lyssna på folk som försökte slå varandra i kiss och bajs. Föräldrar, för fan, ge er. Sluta mät er själva och varandra i era barns utveckling. Barn är människor inte hundar som man drillar. Kalas är fest för barnen inte en hundutsällning där man visar upp sina telningar och försöker vinna den finaste rosetten. Omsorgerna för barnen blir missriktade när dessa framtida hockey-morsor och fotbolls-farsor beter sig som småbarn själva. Min unge kan bajsa på pottan - ha ha - det kan inte din.

Hjälp, hjälp jag står inte ut!