adrenalin

Bara bråk, bråk, bråk. Försöker kliva ur mitt skal och stå upp för den jag är, bank bank, ner i skosulorna igen. Du har ingen rätt och komma här och komma, vi vet vad du tycker, vi vet vad du har att säga, vi har hört det tusen gånger förr. Om man får höra det känner man sig inte mer värd än ett urkramat lingon. Jag duger bara när jag är glad, öppnar käften och sväljer all skit jag får skyfflad i mig. Aldrig säga ifrån, aldrig stå upp, nej då, du förvrider allt, så är det inte alls, nejdå det har du missuppfattat, det var tråkigt. Vad är sant och vad är lögn? Är alla mina känslor ljug, ska jag bara anpassa mig och lugna ner mig och inte jaga upp mig? Jag blir ju uppjagad för att allt jag tycker bara förminskas. För att jag känner mig manipulerad. För att jag känner mig värdelös.