adrenalin

En vinternatt för sexton år sedan mötte jag en av mitt livs största kärlekar. Det kom att bli en långvarig platonisk förälskelse, totalt utan fysisk attraktion, men med så starka band att jag fortfarande drömmer om henne som om hon vore verklig och våra vägar aldrig skiljts åt. När jag vaknar ur en sån dröm är jag en stund lycklig, allt är bra, allt är som det var och vi är lika nära varandra igen. Jag minns snart igen vad som fick oss att bryta upp, och jag blir faktiskt egentligen inte ledsen, inte längre. Fast om jag inte blir ledsen, varför drömmer jag så starkt om att höra ihop med henne igen?
Jag vet var hon bor, jag vet var hon jobbar, jag vet att hon är konflikträdd, varför tar jag inte kontakt?
Min oförsonlighet är det största hindret. Hon var inte exakt som jag ville. Hon gifte sig med någon jag inte tyckte riktigt om. Hon hade så lätt att finna nya vänner. Lever hon ett nytt liv nu? Ja förmodligen. Har hon lagt mig bakom sig och slutat bära vår vänskap inom sig på det sätt jag fortfarande gör? Det gör ont att inte veta, men det kanske gör ännu ondare att veta. Det här är ett av de avslut jag fruktar mest. Men det känns som om det börjar bli dags nu.

Hemmagjorda pepparkakor är helt klart överskattat. Kakorna jag gjorde själv efter sju sorters kakors recept blev trista, smaklösa och papperslika. Detta är inte ett anfall av mitt dåliga självförtroende och såga-allt-jag-gör-läge utan helt sant. Jag tackar fortfarande Annas för deras köpedeg, så det blir en sån (den fjärde denna månad) för att skarapa ihop lite kakor att käka de närmsta dagarna. Sonen får också vara med och dega, som han kallar bakningen, så det är en av höjdpunkterna med årets julförberedelser som fö är minimala, vi köper det mesta.

Länge har jag hållit människor på avstånd. Jag har valt att avsluta vänskapsrelationer och inte ersatt dessa med nya. Jag har m a o blivit ganska ensam. Jag är inte ensam i den bemärkelsen att jag sitter ensam på kvällarna och glor sorgset ut i rymden. Och jag har polare att fika med på jobbet. Men jag är ensam ändå för jag vågar inte släppa folk inpå livet. Det blev vaäldigt påtagligt när min bästa vän flyttade till norrland och jag plödsligt inte hade någon att egentligen umgås med. Så för att bryta isoleringen ska jag försöka bjuda hem lite trevlig folk på nyår. Det har lyckats med de två första, som dessutom är singlar. Man kan inte hålla på att umgås bara i par, det blir så stelt. Nu ska jag satsa på att bjuda in två till som har barn så det blir lite blandat. Det låter helt hysteriskt, men jag måste tvinga mig annars sitter vi helt solo och jag känner mig värdo för att jag inte har några kompisar. Eller så vänder jag på det och säger till mig själv att jag inte har några kompisar för att jag är värdo. Fattar ni vilket kasst självförtroende jag har! Jag jobbar på det men det går sådär.

Jag gjorde kola igår. Det urartade. Först var allt frid och fröjd, jag gjorde kolan efter receptet och gjorde något slags kultest tio gånger. Sen verkade det bra och jag hällde upp skiten i en form. Men den stelnade aldrig riktigt. Då fick jag den brilljanta idén att jag skulle koka skiten lite till, det var då problemen började. Jag brände vid kolan lite grann så den fick en liten bismak. Den blev dessutom stenhård. Egentligen var den inte sämre än någon annan hemgjord kola jag ätit i mitt liv men ändå fann jag i kolan en anledning att sitta i soffan återstoden av kvällen och känna mig som världens mest misslyckade. Över lite kola. Detta är jag och mitt självförtroende i ett nötskal. Jag måste vara bäst och brilljera och gör jag inte det är jag inte värd ett ruttet lingon. Jag måste lyckas på första försöket annars är jag värdelös. Jag önskar att jag kunde ta mig ur detta. Vad jag ska göra nu för att få mig själv att inse att jag duger ändå är att ta kolan till jobbet, bjuda på den utan att be om ursäkt. Utan att säga, den blev lite hård eller den bev lite bränd eller något i den stilen.  För man får göra lite halvsunkig kola, speciellt om det är första gången i livet man gör den.

Klockan halv elva igår kväll började lillplutten spy. Lite logik och räknande gav att han måste plockat upp det i någon av frukthinkarna på ICA Maxi (de bjuder ungarna på sånt).
ICA Maxi (eller COOP eller Willys eller var folk nu handlar) var en okänd värld för mig innan jag fick barn. Jag bodde i stan, handlade mat nästan varje dag på dyra ICA Baronen och hade bara en minifrys. Middag intogs vid soffbordet för köket var så litet och det fanns inte plats för köksbord. Sen blev jag gravid, vi flyttade till en egen lägenhet i förorten med ett riktigt kök och skaffade bil. Och tvättmaskin. Och vi blev föräldrar, massor av vuxenpoäng på väldigt kort tid mao. Men stormarknaderna äcklar mig. Inte hygieniskt utan konceptet, det driver runt mängder med slafsiga barnfamiljer och handlar halvfabrikat i jättevagnar. Många är lönnfeta och har sunkiga frisyrer, det är jäkligt svårt att piffa till sig när man har tre ungar och ska åka till COOP.  Jag förstår att en del homosar kallar heterosarna breeders. Det känns som om vi är ett gäng ofräscha barnmaskiner när vi glider runt med våra kundvagnar. Och vad väntar efter detta? Den grå medelåldern. Ska vi ta tillbaks stilen då? Slimma oss och bli snygga i håret? Sluta storhandla och lägga pengaren på kläder samt en snygg och inte bara praktisk bil? Resa lite? Normen skaver.
Jag trivs inte på stormarknaden men jag vill inte handla på närlivset fem dagar i veckan. Det är slöseri på min dyrbara tid. Så jag får offre någon timma i vecka och försöka blunda för att jag antagligen hör hemma där på ICA Maxi tillsammans med de andra breederserna och deras snoriga och magsjuka ungar.

Idag har vi storhandlat på ICA Maxi, sedan lagat massor av julmat. Vi avslutade matlagningen med att provsmaka köttbullarna. Köttbullar, råskalad kokt potatis, gräddsås och lingonsylt. Det var också den första maträtt jag lagade åt  min man, vid det tillfället var det ingen tillfällighet, det är typ min paradrätt. Jag berättade det för en killkompis en gång, som tyckte att han hade aldrig blivit imponerad av köttbullar eftersom inget slår hans mammas köttbullar. Det funkade i alla fall på min man, kanske  för att hans mamma kan inte laga köttbullar, kanske inte. Det är i alla fall vår bröllopsdag idag och köttbullarna blev jättegoda. Vi ska fira mer rejält när lillplutten somnat med en halvliter Ben&Jerrys-glass...

De visar dokumentären Meet the Friedmans, jag har skrivit om den tidigare, på Tv8 just nu . Se den!

Jag känner mig superdeppig. Min son är trotsig och bara skriker nej så fort jag kommer i närheten. Pappa duger fint puss och kram och gos hela tiden. Men han knuffar bort mig  och gallskriker när jag vill ge honom en puss. Suck, hur kul är det på en skala att komma hem och sonen springer och gömmer sig och skriker nej? Jag vet att det går över och jag försöker inte låtsas om att jag tar åt mig. Men ledsen blir jag ändå.

Hoppas ni som har tillgång till Metro läste Hillevi Wahls kolumn i dag. Det handlade om att de utsatta barnen ofta har det ännu svårare undre julen, detta oavsett samhällsklass.

Jag lärde mig tidigt att inte ta utrymme. Det premierades inte helt enkelt. Fast det dög inte riktigt det heller, för min bror  tog väldigt mycket plats, var pratglad och utåtriktad, och jag blev ofta jämförd med honom. Vi är väldigt olika, faktiskt urtyperna för storasyster och lillebror. Min bror har alltid varit en fantstisk människa och jag älskar honom djupt, men samtidigt saknar jag honom oerhört för vi glider allt längre ifrån varann. Det som en gång höll oss samman har blivit det som får oss att driva isär. Vi har valt att hantera vår uppväxt på olika sätt, kanske just för att vi är storasyster och lillebror. Jag är ansvarstagande. Han är fågelfri. Jag har familj och fast jobb. Han lever ungkarlsliv och jobbar svart. Jag har svårt med nya kontakter. Han kan bli vän med vem som helst. Jag går i terapi för att bearbeta det vi gått igenom. Han dricker och röker hasch.
Jag inbillar mig att min bror som blev vittne till ett mord i vårt varagsrum när han fortfarande var tonåring bär en stor sorg inom sig. Jag gör det i alla fall. Varför skulle hans sorg vara mindre än min? Jag väntar i alla fall, med mitt al-anon och med min tro på AA. Kanske kan han låta mig tro på det en dag, utan att själv tro att jag ska försöka göra honom till en nykter ordningsam storebrortyp som jobbar vitt. Det vill jag inte, jag vill ha min lillebror.

Jag är barn till två alkoholister/blandmissbrukare och det har resulterat i att jag ofta blivit utan saker eller missat sånt som kan tyckas vara normalt i en uppväxt. T ex fick jag inte hålla på med någon form av idrott eller musik för det kostade pengar, och pengarna skulle gå till vin (mamma och styvmonstret) eller öl (pappa och styvfarsan). Jag fick gå i fula begagnade kläder för inget fick kosta. Allt var begagnat eller lågprisvarianter. Jag är faktiskt inte så ledsen över det idag även om det verkligen sved när jag var liten.
Men jag är självklart bitter på mina föräldrar och det som stör mig mest är att med alkis-päron så får man inte ens lära sig basic-grejjor som att cykla, simma och åka skridskor, det fanns nämligen ingen som orkade göra sånt med en på lediga stunder för antingen var de fulla eller så var de bakis. Och det är tragiskt, att växa upp med en känsla av att man är inget värd, varken i form av pengar eller tid. Gissa om det ger ett grundmurat kasst självförtroende.

Jag var hårdrockare som ung, räcker inte det? Jag älskade Black Sabbath, Iron Maiden och Whitesnake. Den första skiva jag köpte själv var Ozzy's The Ultimate Sin. Kanske något åt det hållet, men att spela luftgitarr...Har det inte hänt än så kommer det nog aldrig hända.

Jag var hemma och VAB-ade i går och beklagade mig över hur lite feber plutten hade. En timme efter jag skrev det inlägget fick han jättehög feber och har det fortfarande. Jag är glad att vi kan flexa med VAB-andet så vi har jobbat halva dagen var igår och idag.

Ensamstående föräldrar, ni är hjältar! Hur orkar ni?

Om jag bara fick äga tio skivor skulle det bli tio skivor jag lyssnat massor på och inte tröttnat på. Dvs inte någon ny musik.

Graceland-Paul Simon
Henrys Dream-Nick Cave and the Bad Seeds
Teenager of the Year-Frank Black
Nebraska-Bruce Springsteen
Doolittle-Pixies
Haus Der Luge-Einstûrzende Neubauten
Marquee Moon-Television
Cure for Pain-Morphine
Blue Lines-Massive Attack
Celbrity Skin-Hole

Oj det var visst tio, men jag är inte nöjd, det måste bli tretton för jag vill ha med:

Ill communication-Beastie Boys
Cherry Kicks-Caesars Palace
Nån sorts greatest hits med Grace Jones.

Är hemma med sonen på fm, maken tar em.  Lillplutten är bara lite sjuk, typ 37.5 -38 om ens det. Alltså tillräckligt med feber för att inte kunna vara på dagis och samtidigt för lite för att kunna slappna av hemma. Resultatet är en rastlös och superenergisk pojke som hela tiden vill gå till dagis.  Fast just nu ligger han i soffan och håller på att somna så självklart är det bra att vi är hemma. Men det är boooring för alla inblandade, hur mycket tågbanor kan man bygga när man mest längtar efter sina kompisar?

Stress är hemskt, adrenalinet flödar, hjärtat pumpar och svetten sprutar. En av mina högsta drömmar är att sluta stressa, fast jag vet inte hur det går till. Lägger man bara av eller?

Jag säger till mig själv att jag ska sluta stressa sen, bara ett par saker blir avklarade först:

Jag ska sluta stressa när jag liccat. Ha ha ha, jag har stressat sedan den dag jag började på grundutbildningen 1999. Innan dess stressade jag på mitt coola mediajobb och innan dess på mitt ocoola caféjobb och innan dess...

Men jag ska sluta stressa när jag blir gravid igen. Dubbel ha ha. Jag var oerhört stressad under min första graviditet och sjukskriven för magkatarr, skulle jag stressa mindre nästa gång och därtill med en storebror som härjar runt?

Okej då, jag vete fan när jag ska sluta stressa. Nu? Hur?

Mitt soffpotatisliv betyder att det blir en del film. Igår började vi titta på The Descent,  den handlar om sex tjejer som blir instängda i en grotta. Vi stängde av när det stod klart att jag skulle få blunda mesta delen av filmen eftersom jag har en släng av cellskräck. Istället blev det Världarnas Krig, av Speilberg. Den var OK, men varken inledningen eller slutet var något som grep tag i en. Det var som om de satsat allt i på den maffiga mitten som iofs var väldigt maffig. Scenerna med Tim Robbins var oerhört nervig och spännande och förmodligen det jag kommer minnas bäst med filmen. Man kan förlåta en kass inledning men inte ett kasst slut så filmen var bara OK.

Ikväll ser jag fram emot antingen Attentatet mot Richard Nixon eller Vera Drake. Eller de sista avsnitten av säsong 1 av Lost. Fast eftersom jag förstått att serien inte får någon upplösning annu så vet jag inte om det känns så himla intressant. Jag fattar inte hur de ska kunna få konceptet att hålla någon längre tid. Men den som lever får se.

Mammas ryggmärgsprov innehöll inget konstigt. Hon har m a o ingen cancer i hjärnan och vi blev alla väldigt lättade och tårögda. Hon har dessutom fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet, det är också en lättnad. Hon blev vräkt för tretton år sedan och levde en period utan hem, sedan har hon flyttat runt i olika andrahandsboenden. Andrahandsmarknaden för en fd missbrukare är inte speciellt bra om man säger så. Det mest cyniska är att samhället konsekvent vägrat hjälpa henne till eget boende trots att hon genomgått behandling och dessutom gjort urintest under en längre period för att visa att hon är drog och alkoholfri. Det har inte varit fråga om att vilja ha en trea på Gärdet, utan hon har bett om en försökslägenhet i någon av Stockholms sunkigaste förorter. Svaret har blivit nej. Hon har ordnade förhållanden med jobb och nykterhet men har fått nej ändå. Så ni behöver inte vara oroliga att era skattepengar går till massa fd knarkare som valt att bli skötsamma. De pengarna går till massa inkompetenta byråkrater som inte är intresserade av att hjälpa någon. Tur att människor orkar dra sig upp ur skiten ändå. Fast vi borde kräva mer av byråkraterna som lyfter lön och inget gör.

Jag gillar inte vinter och kallt. Det beror nog på att jag är en spinkis som alltid fryser. Nog om detta, för det finns ju faktiskt saker som är bra med vintern. Pepparkakor t ex. Bakade andra laddningen med pepprisar idag. Köpedeg bägge gångerna och antingen har köpedegarna blivit bättre eller så har jag blivit mindre kinkig för jag tycker att det blev riktigt gott.  Som jag minns det fanns det bara en degsort förr (minns ej märket) och kakorna från den blev smaklösa och sågspånsaktiga. Jag röstar nog på att det skett en positiv utveckling i pepparksforskningen. Degarna jag köpte var Annas respektive Gilles.

Annat som är bra med vintern då? Sonen får åka pulka och om han är glad så känns det bra för mig med. Julkalender är trevligt. Julklappar med. Och sen är julen över och det brukar vara jätteskönt och då brukar man få äta semlor snart. Jag älskar semlor.  Midvintersolståndet är bra också för då vänder det och vi börjar gå mot ljuset.  Annars kan jag nog inte komma på något. Det kanske hade hjälpt om jag var sportig, då hade jag ståkat runt på skidor och varit hur lycklig som helst.

Hurra! Jag har fått kommentarer. Jag blir så glad, för det har jag väntat på sen jag satte igång! Tank you!