adrenalin

Länge har jag hållit människor på avstånd. Jag har valt att avsluta vänskapsrelationer och inte ersatt dessa med nya. Jag har m a o blivit ganska ensam. Jag är inte ensam i den bemärkelsen att jag sitter ensam på kvällarna och glor sorgset ut i rymden. Och jag har polare att fika med på jobbet. Men jag är ensam ändå för jag vågar inte släppa folk inpå livet. Det blev vaäldigt påtagligt när min bästa vän flyttade till norrland och jag plödsligt inte hade någon att egentligen umgås med. Så för att bryta isoleringen ska jag försöka bjuda hem lite trevlig folk på nyår. Det har lyckats med de två första, som dessutom är singlar. Man kan inte hålla på att umgås bara i par, det blir så stelt. Nu ska jag satsa på att bjuda in två till som har barn så det blir lite blandat. Det låter helt hysteriskt, men jag måste tvinga mig annars sitter vi helt solo och jag känner mig värdo för att jag inte har några kompisar. Eller så vänder jag på det och säger till mig själv att jag inte har några kompisar för att jag är värdo. Fattar ni vilket kasst självförtroende jag har! Jag jobbar på det men det går sådär.