adrenalin

Jag gjorde kola igår. Det urartade. Först var allt frid och fröjd, jag gjorde kolan efter receptet och gjorde något slags kultest tio gånger. Sen verkade det bra och jag hällde upp skiten i en form. Men den stelnade aldrig riktigt. Då fick jag den brilljanta idén att jag skulle koka skiten lite till, det var då problemen började. Jag brände vid kolan lite grann så den fick en liten bismak. Den blev dessutom stenhård. Egentligen var den inte sämre än någon annan hemgjord kola jag ätit i mitt liv men ändå fann jag i kolan en anledning att sitta i soffan återstoden av kvällen och känna mig som världens mest misslyckade. Över lite kola. Detta är jag och mitt självförtroende i ett nötskal. Jag måste vara bäst och brilljera och gör jag inte det är jag inte värd ett ruttet lingon. Jag måste lyckas på första försöket annars är jag värdelös. Jag önskar att jag kunde ta mig ur detta. Vad jag ska göra nu för att få mig själv att inse att jag duger ändå är att ta kolan till jobbet, bjuda på den utan att be om ursäkt. Utan att säga, den blev lite hård eller den bev lite bränd eller något i den stilen.  För man får göra lite halvsunkig kola, speciellt om det är första gången i livet man gör den.