the real thing

Jag tar tillbaks vartenda ord om att trotsåldern inte alls är så jobbig som jag trott. Allt innan nu var bara en preview och inte den äkta varan. Nu har trotset slagit ut i full blom och det är inte roligt längre. Åh alla mina förnumstiga "han vill veta var gränsen går" skäms jag för nu. Ja, han vill veta var gränsen går och han vill testa den om och om och om igen, det räcker inte förrän det är bråk och skrik och tårar. Hundra miljoner gånger måste han pilla på farliga saker så att man får hjärtslag, eller jaga katten eller hoppa i sängen där han kan slå sig fördärvad. Varje kväll måste vi slåss om andborstning, pyjamas, sovning. Blä blä blä.

Han ska lära sig var gränserna går, och hur långt man kan gå. Jaha, ska han också lära sig att mamma är ett monster som kan vara tålmodig i flera timmar för att tillslut tappa fattningen och bara vråla när man leker mustasch med en spagetti fastän dom sagt sluta leka med maten 34 gånger (och detta bara vid denna måltid). Att mamma blir tokig och måste sitta i ett annat rum och äta sin spagetti.

Tur att han sover ibland, för då glömmer jag allt och tänker att imorgon är en ny dag, och då ska jag vara tålmodig och sätta gränserna med fast hand men utan att tappa fattningen. Och absolut inte skrika och skämma ut oss i affären när han plockar upp saker från golvet och stoppar i munnen, eller i trappen när han vägrar resa sig från golvet utan ligger och vrider sig och skriker "nej nej nej", och svetten sprutar och kassarna är tunga. Nej imorgon ska jag vara en ny jättebra mamma som orkar mer och kan bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback